Tattoos

Det är lite "typigt" med tatueringar. Det verkar som om alla har dem numera. 1994 hade min tanke om att låta tatuera en delfin på överarmen mognat klart så jag gick till Doc Forest som alla sa var bäst på att tatuera. Åkte dit på förmiddagen med min delfinteckning eftersom det dåförtiden knappt fanns några delfinmotiv alls att välja på. Tyckte att det var schysst att ge honom tid att förbereda något så viktigt som en permanent bild på hud. Hade fått tid till klockan 15.00 på eftermiddagen. När jag kom dit var hela butiken tvärfull av folk och det var en kvinnlig tatuerare som tog emot för att utföra tatueringen. Man skulle kunna säga att det var som en drop-in salong. Kvinnan tatuerade uselt och stressat. Hon gjorde den på en kvart. Kan utan överdrift säga att hon arbetade totalt oseriöst. En väninna som också gick dit fick samma behandling, stressat och dåligt men hade dessutom oturen att hennes tatuering "rann" så att hennes motiv blev suddigt som en dåligt utförd akvarellmålning. Väninnan blev så besviken så att hon senare lät operera bort sin tatuering. Min vän borde ha anmält den oproffsiga haggan, men det gjorde hon inte.

I alla fall, vi hade i många år vårt företag beläget på Kocksgatan nästan nere vid Borgmästargatan. Det kunde komma in gubbar i vår butik som sa att de mindes när våra lokaler var systembolag. När vi varit där några år så etablerade sig plötsligt en tatuerarbutik på Borgmästargatan. Jag gick dit en dag och visade min seriefigursliknande delfin som definitivt inte liknade det original jag ritat och frågade om de kunde hjälpa mig att förbättra den. Absolut! svarade killen som ägde butiken. Jag bokade tid och samtidigt kom jag på att jag ville ha en fjäril på utsidan av vaden. En blåvinge. Han gjorde ett toppenjobb! Snart kom jag på att jag ville ha texten "carpe tempus" i ryggslutet, ganska smått. Istället för det som alla körde med hela tiden på smycken och överallt: carpe diem. Carpe tempus betyder fånga tiden, njut av ögonblicket. (Carpe diem betyder fånga dagen)

Det var också då som jag kom på att jag ville ha ett litet snabel-a på min hand, mellan tummen och pekfingret. Tatueraren var tveksam men sa till sist: "ja, du är ju tillräckligt gammal och etablerad och har jobb och så. Annars tatuerar jag aldrig på händer... " Det är nog ingen annan som har något liknande, åtminstone inte på handen. Den symboliserar A för Anna, den kan också ses som ett a (anna) omgärdat av ett o (olle). Sedan älskar jag ju verkligen möjligheten att kunna maila. Så den står för många olika saker, just den tatueringen.

Min mamma var måttligt road då, på nittiotalet, när jag gjorde min delfin. Hon ville helst att jag skulle dölja den. Så medelklassaktigt med den inställningen! Jag berättade för henne om överklasskvinnorna i England på nittonhundratjugotalet som lät tatuera sig. Men det övertygade inte Kerstin om att det inte var "lågt" eller bara förknippat med fängelsekunder som hon ju tyckte.

De två yngsta döttrarna har följt min trend och båda gått och tatuerat sig på sin artonårsdag. Det är också de som tagit mitt efternamn. Det är också de som är ilsknast på mig. Vad beror sådant på, tro?

I alla fall så är jag glad över mina tatueringar. De är alla diskreta, går att dölja om jag vill det utom den på handen. Den på handen är dock så liten så att man inte lägger märke till den så lätt. Många har trott att jag har en diskostämpel som inte gått att få bort efter vanlig handtvätt. Ganska kul, faktiskt. Med tanke på min ålder. DiskoAnna.

Jag blev opererad för diskbråck 2005. Jag sa till doktor Elkan som skulle utföra operationen att: Det är bara att skära i carpe tempus, det är inte så noga. Väldigt okunnigt måste jag tillstå så här i efterskott. Elkan sa ingenting, han tittade bara fundersamt på mig. På SöS låg jag flera dagar efter operationen men när det var dags att åka hem så skulle såret läggas om en sista gång. Undersköterskan som hjälpte mig sa med bredaste dalmål: "Men gu va fint han har sytt! Det är som om han har varit en riktig plastiiiikkirurg, men gu alltså!" Jag kände mig smickrad, tänk vad han var gullig och omtänksam, verkligen! Sedan dess har jag lärt mig hur otroligt negativt det är att ha en tatuering i ett operationsområde, det är totalt olämpligt att få in tatueringsfärgen i operationssåret. Elkan var extemt professionell när han gjorde sig mödan att undvika min tatuering, det var inte på grund av att jag skulle få ett vackert operationsärr med en oförstörd tatuering som han gjorde som han gjorde. Det var för att jag skulle ha större chanser att överleva!

Sofia har kvar namnet Karlström och har inte en endaste tatuering på sin alabasterfärgade hud. Olle har inte heller någonsin haft en tanke åt tattoo-hållet. Stoiskt låter han oss hållas med våra infall. Han har aldrig gjort vågen. Men han har heller aldrig fördömt eller klagat. Ibland är han en äkta liberal. :-) Och en mycket kärleksfull make.