söndag 24 maj 2009

EU-valet och LM riks årsmöte

I lördags gick jag och förtidsröstade på Tyresö centrums bibliotek. Vi kampanjade i centrum och då passade jag på. Det var Nomi som gav mig idén, hon gick först bort och röstade. Eftersom jag hade med mig röstkortet tyckte jag att det var lysande för då har jag det ur världen och klart! Så blev det nu. Done. Det var trevligt att stå och småprata med Mats Larsson och Nomi och centerpartisterna och kristdemokraterna som fanns i närheten. Moderaterna har tydligen en annan plats med socialdemokraterna borta vid Konsum. Vi är som vanligt nere vid rulltrappan i centrum.

Det finns så mycket bra med EU. Just nu rullar en intervju, som jag gjort med Cecilia Malmström, på Tyresö Närradio 91,4 MHz. Folkpartiet är det mest Eu-vänliga partiet av alla: Vi skickar inga gnällspikar! är devisen på våra valaffischer. Vilket verkligen är sant. HUR kan man anse det legitimt att skicka personer som är EMOT den institution de ska arbeta i? Det är ungefär lika korkat som att sätta en viss Mats som ordförande i en viss beredning fastän han egentligen inte tycker att beredningen ska existera... Hur konstruktivt blir arbetet i den beredningen, tror du?

Efter en stund så begav jag mig till staden för att deltaga på Liberal Mångfald riks årsmöte. Det skulle hållas i Vuxanskolans lokaler på Kungsgatan 57. Jag lyckades hitta en parkeringsplats på Malmskillnadsgatan. Sedan samlades alla och årsmötet gick av stapeln med Gunnar Andrén som ordförande. Jag hade nominerats till ordförande efter Gulan Avci några månader tidigare. Det var helt oväntat och inte en post som jag aspirerat till. Men när jag väl tagit in hur kul det skulle kunna vara så har jag sett fram emot det men inte velat ta ut det i förskott. Det var ett lugnt och trevligt årsmöte med Erik Ullenhag som årsmötestalare. Det blev lite diskussioner om hur stor styrelse man skulle ha med en tillhörande votering. Sedan blev det nya förslag på ersättare som alla fick rösta om. Jag och Fredrik hade blivit utsedda att justera tillika rösträkna så vi satte oss i ett annat rum och räknade medan Anders Ekberg pratade EU.

Jag blev vald till ordförande i Liberal Mångfald Riks efter Gulan Avci. Det blir en utmaning.

Daddy-o

My daddy-o is no more.

Pappa Clive, född och uppvuxen i London, valde bort Canada och Australien när han valde att emigrera. Han och mamma Kerstin valde av naturliga skäl Sverige, Kerstins hemland. Sverige var dessutom på sextiotalet ett drömland, ett framtidsland. Därför landade han med sin fru och sina två små döttrar först hemma hos sina svärföräldrar i Hultsfred och sedan i en hyrd lägenhet i en herrgård med lantbruk. Pappa brukade säga att han var "Sveriges första hemmapappa". Det måste jag minnas nu, för att balansera mina minnen av en ständigt frånvarande far under vår uppväxt. För att han var ute på vägarna väldigt mycket genom sitt arbete.

Pappa tog oss ut på upptäcktsfärder i de småländska skogarna. Vi lärde oss massor. Genom hela skoltiden var jag duktig på att känna igen olika fåglar. För mig känns det magiskt att andas in doften av fuktigt sågspån som det doftade när vi råkade på gamla sågverk ute i skogen på våra äventyrliga promenader. Vi samlade smultron på strån. Vi såg grodyngel och huggormar, insekter och däggdjur. Han visade oss stjärnorna. Min tidigaste barndom i Sverige var med pappa. Mamma arbetade som distriktssköterska på dagarna. Clive läste svenska och validerade sin ingenjörsexamen på kvällarna. I Mörlunda dit vi sedan flyttade, åkte Kerstin över gärdesgårdarna med sina skidor på väg till sina patienter, så högt låg snön. Talgoxarna frös ihjäl nästan medan de flög, så kall var vintern. Det fanns rosa potatisar som var väldigt goda som också kallades rosenpotatis. Kyrkan låg i änden av bygatan och där brukade vi ta plastblommor som kastats bort efter begravningar. Kyrkan var enorm i detta lilla samhälle. Jag var mycket rädd när tjurkalvarna skulle flyttas, de gick på bygatan och alla skulle stänga sina grindar. Läskigt!

Pappa hade en enorm nyfikenhet på allt och ville alltid lära sig saker inom de mest skilda områden. Jag har ärvt det. Vi pratade engelska med daddy vid matbordet och för övrigt, och svenska med mummy och för övrigt. Vår middagskonversation måste ha tett sig märklig för en utomstående: Could you pass the salt, please? Nej, jag har inga läxor...Yes, I am going there tomorrow. Jaså, hur gick det, köpte du något?

Jag är tacksam att jag fick min tvåspråkighet eftersom Clive insisterade på att vi skulle fortsätta tala engelska trots att vi flyttat till Sverige. Han själv vann inte på det rent språkmässigt, han hade en ganska usel svenska efter mer än fyra decennier i Sverige. Människor vill alltid prata engelska och öva på det när de träffar på engelsktalande personer, ett fascinerande fenomen...

Det finns massor att berätta om my daddy-o. Jag måste bara smälta att han inte finns mer. I april var det nio år sedan mamma Kerstin gick bort. Igår var det pappa Clives tur. Så tomt det känns...My daddy-o is no more.

Besök från Belarus

På tisdagen mötte jag och Mats Fält upp fyra damer från Belarus som skulle få höra hur vår kommun fungerar. Vi samlades i servicecentret där Charlotta ställt en laptop beredd med presentationen i powerpoint så det var bara att köra. Mats var noga med att poängtera hur stort hans parti är i förhållande till mitt parti, så förvånad jag är, men han var också generös nog att säga att orsaken till samarbetet mellan Tyresö och deras ort berodde på moi. Det var schyst av honom, faktiskt. Då blev jag förvånad! Vilket är en lärdom: Man vet aldrig vad som döljer sig bakom nästa krök i livet! Var försiktig! Damerna var helt begeistrade över hur skolan fungerade och pratade så i munnen på varandra att tolken fick stora problem och fick hyssja dem som om de vore en oregerlig skolklass. De var ju bara tre plus henne, så bara det var en prestation, jag menar, att framstå som minst ett dussin när man bara är tre! Jag tyckte det var uppfriskande med denna stora entusiasm. Mats berättade efteråt att han tyckte att det var skitjobbigt. Men han har svårt att koncentrera sig så det är klart att det blir svårt att får ordning på tankarna med ett sådant kackel. Vi kramades innan vi skildes åt och jag blev bjuden till dem: Du måste komma och hälsa på! De var mycket rara.

På kvällen hade vi alliansmöte. Jag kom direkt från Ersta.. Det såg så illa ut med pappa att jag på stående fot bestämde mig för att åka tillbaka till honom direkt efter mötet. Vi hade bra diskussioner om budgetläget och olika alternativ för att hålla krisen på stången. Åkte sedan tillbaka in till söder. Karin sällade sig och vi stannade kvar över natten. Sedan åkte jag hem för att duscha och vila på torsdagen. Tog vid så att Karin kunde åka hem. Vi vakade dygnet runt så att pappa inte skulle behöva dö ensam.

Södertälje kommunhus

I måndags hade vi Södertörnsträff och denna gång skulle vi ses i Södertälje, min gamla hemstad. har jag sagt det förut? Att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka dit? Inte heller till Nykvarn...På min tid bestod Nykvarn av en grillkiosk och ett konsum. Det var urtrist. Södertälje hade ju lite mer utbud. Men det är någonting med en stad som finns så nära en huvudstad: Vi ungdomar ville alltid till city istället, även om vi kallade "Sötälje" för stan.

Nå, man har byggt ett nytt kommunhus för nästan 500 miljoner kronor. När jag vandrade till entrén tänkte jag att byggnaden hade stora likheter med Posten Tomtebodas glashus i Solna. Där hade jag varit och hälsat på min syster som arbetar på elfte våningen med hänförande utsikt bara veckan innan. I postens glashus finns det gångar mellan de olika öppna arbetsstationerna högt upp mellan våningarna. Där finns också små moduler som liknar några rymdskeppsaktiga kapslar som man kan ha möten i. Dessvärre rörde de sig när någon gick utanför på gångarna så man var tvungna att stabilisera dem.

I postens glashus finns massor med döda ytor som inte kan användas, mycket luft och spektakulär arkitektur. Mycket av detta intryck fick jag alltså när jag gick in i Södertäljes nya kommunhus. Det visade sig vara samma arkitektfirma som ritat båda! Kan inte ens skylla galenskapen på att det är typiskt män! För det är två kvinnliga arkitekter som fått till dessa halsbrytande byggnader. De är häftiga men lite väl mycket för min smak. Huvudsaken är dock att de som inhabiterar dem och har dem som arbetsplatser trivs. Jag skulle må lite dåligt om jag arbetade där Karin arbetar, min höjskräck skulle få mig att sitta fastnaglad vid mitt skrivbord, aldrig gå på lunch eller toa, aldrig gå över till arbetskamrater på andra sidan däruppe på elfte våningen, knappt våga gå till och från hissen... Eller så skulle jag bli botad!

Vi hade i alla fall en bra lunch och ett effektivt möte. En södertörnskonferens är planerad till september. Nästa gång vi ses ska vi vara hos oss i Tyresö.

50-årsfesterna duggar tätt 2009

På lördagen 16 maj var Olle och jag på ytterligare en femtioårsfest. Våra goda vänner bor så fint och hade sin fest hemma med caterad buffé. Det var ett fyrtiotal personer i blandade åldrar som mest satt och pratade och åt den goda maten och det var enormt generöst och trevligt. Vi promenerade hem lite före tolv, dansmusiken hade precis kommit igång då. Jag var helt slut och dessvärre inte på det festhumör jag kunda varit på. Men detta år - 2009 - så är det många som fyller femtio i vår bekantskapskrets.

Olle och jag också! Och hur vi ska få till logistiken på detta faktum begriper jag inte. Vi har lite olika uppfattning om vad som gör en riktigt bra fest. Basala saker som generöst med dryck och bra musik är vi överens om. Men sedan: Var vi ska vara någonstans (Olle tycker vi kan vara hemma, tycker inte jag, inte när vi kanske blir hundrafemtio pers) Vad vi ska äta: (Olle tycker något grovt som pasta med köttfärssås, chili eller rostbiff och potatissallad, jag gillar buffé och plockmat så man kan komponera själv vad man vill ha) Hur många ska vi vara: (Olle pendlar mellan att bjuda in ganska perifera "bara för att" och ett kärngäng, jag skulle gärna se alla man känner på denna fest)

Nå, vi har detta år på oss att lösa det. Sedan har vi båda fyllt och det blir något annat istället.

söndag 17 maj 2009

Att få själen lindrad med hjälp av mat och vänner

På fredagen så hade vi träff med goda vänner som kommit upp från Oskarshamn och Göteborg. Vi träffades vid Norra brunn för att äta middag. Vi satt och pratade och skrattade, det var jättegod mat och Johan valde urgott vin. Under tiden som vi åt så fick vi alltså lyssna på stå-uppare som kom in i lagom sjok så att man hann klara av huvudrätten. Jag tycker att det är otroligt strongt att stå inför en publik med ett enda syfte: Att få dem att skratta! Alldeles ensam ska man ha en monolog som gör att publiken kan känna igen sig eller inte känna igen sig men tycka att det som sägs är gapskrattslustigt!

Det var fascinerande därför att som så många gånger förut kunde jag konstatera att det balanseras hårfint och på gränsen till det som är tabu, smaklöst eller rent rasistiskt, mansgrisaktigt eller otillbörligt. Detta är rent publikfrieri och individen som står för detta frieri måste finna det som är kärnan i så många som möjligt och vränga till det så att man får de förlösande skratten. En stor konst. Vi hade så trevligt där vi satt. Creme Brulen till efterrätt var perfekt, liksom den sista stå-upparen. Hon var från Götet och adopterad från Etiopien, hon var göööörbra.

Vid 23-tiden var det klart och vi funderade på vad vi skulle göra sedan. Jag hade skymtat Mården borta på nästa gathörn (Tulegatan) som är en väldigt bra restaurang och som har de bästa bartenders som Stockholm kan uppbringa. Vi släntrade bort dit och beställde in maffiga drinkar. Sedan kom jag på att jag ville ha Singapore Sling. Den killen som gjorde dem fick mycket beröm av mig. Han kontrade stolt med att han skulle till Singapore på stipendium och lära sig mer, vilket tydligen var en ära. Jag, Johan och Peter gick ut för att ta ett bloss. Plötsligt hördes flera tjut snett över gatan där ett gäng ungdomar rörde sig i vår riktning. Maaaaaaaammmmmiii! Maaaaammmmma! Jag skulle precis kaxa tillbaka och ropa mammmammaaaa jag också, då de rusar över gatan mot oss och det visar sig vara mina döttrar Emilie och Sara med manliga följen.

Jag blev helt surprised och Johan och Peter såg ut som fågelholkar. De vällde in med oss, en av personalen såg på oss alla med rynkad panna och lite irriterad min men när jag berättade att det var mina döttrar så log hon lättat. Sofia kom också, hon hade befunnit sig längre ner på gatan. Av alla ställen i stan, och med tanke på hur sällan Olle och jag är ute tillsammans överhuvudtaget, så var detta det mest oväntade jag varit med om på länge! Vi skrattade och pratade och lyfta fram stolar (som ju inte fick stå i vägen fär personalen, naturligtvis) Vårt sällskap verkade roat.

Efter en stunds totalt kaos med intagandes av drinkar, konstant prat med varandra och oss och vi med dem så sa de plötsligt: Nu ska vi vidare! Och så lyfte de och försvann som en flock kajor som landar, pratar och kacklar och låter och sedan - iväg och bort. Det blev nästan lite tomt efter dem, samtidigt som friden sänkte sig över oss sex. Vi tog någon drink till, sedan skildes vi åt, de tog taxi till sitt hotell och vi tog taxi hem. En väldigt trevlig kväll med genuint fina och mysiga människor. Jag sov till kvart över tio nästa dag. Så länge har jag inte sovit sedan jag kan inte minnas när! En lindrande kväll för min själ i sorgerliga tider.

Begravning på Engelbrekts kyrka - kapellet

Onsdagen 13 maj begravdes min moster Anna-Brita Strömbäck. Vi hade Sofia nerrest från Umeå redan hos oss och vi åkte och hämtade upp Emilie och Sara i Solna innan vi susade in till kyrkan för att vara där till 12.00. Begravningen skulle ske 13.00. Vi parkerade uppe vid kyrkans kapellingång. På en bänk satt redan två av mosters gamla väninnor - en timme innan begravningen! "Ja, men vi är ju pensionärer", sa de när jag frågade varför de var så tidiga. Vi i familjen gick i alla fall in till kapellet och tittade. Det var väldigt fint med den vita kistan och rosa blommor som kistdekoration. Runt om på golvet fanns andra fina blommor från olika vänner. Karins och mitt hjärta i rosa kom begravningsentreprenör Thomas med. Det var mycket fint. Jag satte upp fotografiet i sitt ställ på kistan. En ung, vacker Anna-Brita. Ett foto där Karin och jag alltid tyckte att moster såg ut som en filmstjärna. Någon berättade sedan på minnesstunden att hon bara var sjutton år där och att det var ett fotografi taget för lucia-röstning i Eksjö.

Begravningsentreprenören Thomas som jag känt sedan vi flyttade ut till Tyresö -84, är vän till vänner. Han skötte allt det praktiska så smidigt så att det har varit en lisa att ha honom.

Sakta men säkert började det samlas folk. Jag gick in till kyrkan för att finna damrummet. Där fanns en mycket rar vaktmästare. Jag tillstod att jag tyckte att kyrkan var ganska fruktansvärd i sin utformning. Han började berätta om själva tankarna som fanns i material och estetik. Engelbrektskyrkan stod klar 1914. Arkitekten hette Lars Israel Wahlman. Kyrkan kallas också "Bergskyrkan". Den har ett trettiotvå meter högt valv som är högst i Skandianvien. Det som jag tyckte var så anskrämligt, med de träklädda, fyrkantiga valven högt där uppe och graniten, det förklarade vaktmästaren med intentionen hos arkitekten att allt skulle vara skandinaviskt material och det skulle likna grottor och heliga platser och vikingaskepp. Kormålningen är gjord av Olle Hjortzberg och när jag först såg den for tankarna till Carl Larssons Midvinterblot. Det är samma era. Jugend och nationalromantik och realism. Stuckrelieferna är gjorda av Tore Strindberg och kalkmålningarna av Filip Månsson. Allt som allt, när jag fick det berättat för mig, så mildrades sakta min bild av denna, som jag tyckt, otroligt fula kyrka (inuti märk väl). Nu kan jag ta till mig insidan. Utsidan är OK, ståtlig och pampig på sin kulle.

Kapellet var i alla fall mer intimt och det tändes ljus och förbereddes. Prästen dök upp, lång och stilig i sitt svarta med den lilla vita prästkragen. Han kom och hälsade på döttrarna och resten av familjen. Det blev ett litet debacle om antal stolar och brandskyddsregler där han konstaterade att det icke fick tagas in en enda, än värre tre, extra stol/stolar till detta kapell! Jag tänkte att människan bara evolverar på grund av sin flexibilitet, att endast de som är anpassningsbara överlever. Jag sade att "då får väl jag stå!" Men insåg genast att det skulle se illa ut. Så jag intog sinnet att: "Prästen har sin tro och sin inställning och just denna dag kommer ingenting att brinna just på denna plats. Detta är hans börda, inte min." Jag pratade snabbt med döttrarna och Olle och Thomas som alla självklart gick med på att stå för att överlåta sina stolar åt de gamla som kommit.

Klockorna ringde. Sara sjöng och spelade ljuvligt vackert. Prästen var mycket bra, fin och lugn med ett småleende på läpparna. Han hade lyckats fånga moster så tydligt på det korta samtal vi hade om henne, verkligen lyhört och insiktsfullt. Gustav spelade och sjöng så fint också, vilken stämma. Prästen vände sig mot altaret och började - mässa. Jag och Karin tittade på förskräckt på varandra med tårsvullna ögon och höll på att brista ut i skratt, hysteriskt! Men sedan kom jag på att han hade väldigt fin röst. Och att det passade in i hans personlighet, att gå till de gamla liturgiska seder som man har haft förr i kyrkans rituella värld. Kanske är det ett sätt för kyrkan att få nya lärjungar, nu när allt är så sekulariserat? På kistan lades inte överraskande jord, vilket jag inte varit med om förut. Allt för att göra det helt rätt. Jag sade några rader om vår älskade moster (insåg sedan att jag inte använt ordet älskade någonstans, men då sade man att våra känslor, Karins och mina, ändå framgick tydligt) Defileringen/avskedet var så rörande att jag vid ett tillfälle föll i riktigt tung, hulkande gråt. Det var en av mosters manliga vänner som liksom försökte krama kistan. Nästan mot sluten ställde sig en dam och började hålla ett tal om Anna och hon läste även en dikt. Det var uppenbart att detta var ett etikettsbrott av stora mått enligt prästen. Karin och jag trodde han skulle gå i bitar, stackaren. Det var ju inte precis beställt eller föranmält. Men jag uppskattade detta farväl mycket. Och vad gjorde den lilla passusen i det stora hela vad gäller ceremonien? Flexibilitet...

Efter detta fina sätt att få ta farväl av vår underbara moster så vandrade vi till den lokal där minnesstunden skulle gå av stapeln. Det var en byggnad som låg där även expeditionen låg, precis jämte kyrkan. Otroligt fin lokal, husmor och kompani hade dukat upp så fint med landgångarna och cavaglas. Rare, fine prästen var med vilket jag tycker var mycket vänligt av honom. Det utgjöts ett sorl och alla pratade och åt och det var enormt trevligt. Vi skålade för Anna-Brita. Jag och Karin gick runt lite och pratade med alla mosters gamla vänner. Efter en stund var det dags för kaffe och hallonmoussetårta. Allt var fantastiskt gott och väldordnat och damerna som serverade så underbart gulliga och flinka. Mitt hjärta kändes så varmt och gott och jag tycker att det kunde inte ha varit en bättre begravning eller en bättre minnesstund. Alla dröjde kvar och några sa att det var "den bästa minnesstund de någonsin varit på".

Puh, vi hade klarat oss igenom det och på ett positivt sätt dessutom. Sorg. Sorgen har vi burit på så länge så vi nog har glömt när den först började skära i oss. Denna dag blev som den blev på grund av gulliga vänners närvaro, en fantastisk präst och underbar personal på Engelbrekts kyrka. Jag kommer aldrig att glömma det. Tack till prästen Fredrik, kantorn Bengt, vaktmästare Ola, husmor Berit, begravningsentreprenör Thomas. Och alla mosters vänner samt min älskade familj.

Kapade träd kapade kommunikationen

Lördagen den 9 maj tog en granne entusiastiskt ner ett antal träd. Samtidigt som han gjorde det lyckades han bryta telekommunikationen för ett stort antal av sina nabor. Har inte kunnat komma in på bloggsidan förrän i slutet på denna veckan då Telia äntligen fixade problemet.

Fredagen 8 maj hade Tyresö sin årliga historiedag på Tyresö slott. Vi samlades i stora salen och tillsammans med sladdar och kamerapersoner från SVT24 och det hela inleddes av Ulrika Jonsson som berättade om ryska ambassadrisen Alexandra Kollontaj som verkade i Stockholm mellan 1930 och 1940. Hade alltid ett dödshot över sig eftersom hon varit vän med Lenin och sådana människor störde Stalins sinnesfrid. Det blev en lyckad och trevlig dag.

På lördagen fanns vi i folkpartiet i centrum mitt på dagen och det var rätt så mycket liv och rörelse. De andra partierna var också där förutom centern, kd och moderaterna. Nu är EU-kampanjandet i full gång.

På söndagen åkte jag till Ersta en stund. På måndagen hade vi strategigrupp. Tisdag var det budgetberedning. På onsdag skulle jag vara kl.8.00 på Tyresöhälsan för att ta prover för den hälsokontroll som jag ska gå igenom. Midjemått 80, hua. BMI 23, precis på gränsen. Återkopplingsmöte efter en vecka.

På onsdagskvällen var det dags för Dramaten och Fruarna i Windsor. Jag och väninnan som så vänligt ordnat fribiljett träffades vid fem för att ta något att äta och dricka innan föreställningen. Vi hamnade på Dramatens terrass och det var en underbar kväll, solen sken och allt var ljuvligt. Föreställningen var rolig och underfundig som Shakespeare alltid är. Börje Ahlstedt lysande!

På torsdag träffade killarna från LUF och MUF, en av vardera, på lunch. Det var väldigt trevligt och jag skrattar mycket när jag pratar med dessa unga, begåvade människor. Efter lunchen susade jag in till Ersta Hospice för anhörigmöte. Läkaren är en märklig kvinna som jag har svårt att förstå mig på. Hon är inte särskilt kommunikativ, jag vet inte om hon är blyg? Men hon är lite äldre än jag och valde att arbeta med människor så - vad är problemet? Nå, jag fick veta att hon hade pratat med pappa som hade sagt att han inte fick veta något. Tydligen hade man pratat med honom vid flera tillfällen utan att han mindes det. När jag pratade med honom så var han förtvivlad. Kan inte relatera mer till det besöket, det var så fruktansvärt.
På kvällen var det kommunfullmäktigemöte. Det inleddes med besök från Nordiska rådet och Naturskyddsföreningen. Sedan tragglade vi på med olika motioner och andra ärenden. Tre motioner fick bordläggas. Det var svinkallt i salen.

På fredagen skulle jag träffa de filippinska studenterna. Jag gick till servicecentret och väntade in kommunstyrelsens sekreterare och sedan kom den lilla delegationen på en kvinna som är samordnare och de två manliga studenterna. Charlotta på servicecentret drog en väldigt bra information med hjälp av powerpoint och execellent engelska. Sedan ledde jag vägen till Björkbacken där jag fick skiljas åt från dem för att hinna till Kumla herrgård där vi skulle ha ledningsgruppsmöte och lunch. Vi hade besök från Borgå, deras KSO. Efter det åkte resten av gänget till servicecentret medan jag åkte in till pappa. Därefter tillbaka till Tyresö för att snabbt byta om inför kvällens äventyr.

torsdag 7 maj 2009

Mälarting

Har varit i Örebro på Mälarting. Människor från hela regionen, tjänstemän och politiker samlades för att prata om hur Mälardalen ska bli en attraktiv och kompetent region. Det är alltid intressant att träffa olika partiers representanter och se hur man ska kunna arbeta framåt. Mingel och god mat.

Väl tillbaka hemma i Tyresö avslutades denna torsdag med ett seminarium om bemötande. Hur ser vi på våra egna roller och kommunens i förhållande till brukarens?

måndag 4 maj 2009

Motionskrivning

I höst är det folkpartiets landsmöte och då läggs en mängd motioner från hela folkpartiSverige. Förbundsstyrelsen har tagit de olika områdesprogram som man har arbetat med på riks och delat ut uppdrag åt olika ledamöter att formulera motioner. Jag och en partivän i riksdagen ska formulera en om företagande. Om man läser programmet som arbetats fram så ser man att det finns väldigt många självklara punkter men att det fattas inriktning på företag med färre än tio anställda. Denna grupp är den grupp som är störst i Sverige antalsmässigt.

Ändå riktas de mesta förslagen mot mellanstora och stora företag. Därför hoppas jag att vi kan skriva en motion som får med några vettiga förslag med inriktning mot mikroföretagen (1-9 anställda)

lördag 2 maj 2009

Första maj med The English Relatives

Vaknade tidigt på fredagen (inte konstigt om man somnar så tidigt på torsdagen, eh?) och gav hundarna och katten mat. Duschade och gjorde mig iordning. Sedan iväg till affären för att köpa lite kaffebröd, ett gäng dammsugare som jag ämnade ge faster Valerie (som älskar dem men de finns ju inte i England) och lite blommor åt dem att de pappa.

Susade sedan vidare till Arlanda, terminal två. Planet landade en kvart innan utsatt tid. Jag hade kollat innan jag for hemifrån. Ändå tog det en stund för dem att ta sig ut tycker jag. We kissed and hugged when they finally came out trough the arrivaldoors. It was fabulous to see them again, Auntie Val (Valerie) in a linen blouse with matching skirt and Uncle Malc (Malcolm) in trousers and blazer. Wisked of to the car and off we where to Stockholm city.

Väl framme vid Ersta så mötte syster Karin upp, hon satt redan inne hos pappa. Hon och jag gick till dagrummet och tog en fika så att de tre syskonen fick umgås för sig själva. Dagen flöt på medan Val och Malc antingen turades om att vara med pappa eller var tillsammans med honom båda två. Vi höll oss i bakgrunden, Karin och jag, och var med den av dem som inte var med pappa för stunden. På eftermiddagen åkte vi och åt på Thai-båten, det var oerhört trevligt, solen gassade och det var väldigt god mat.

Sedan gick vi ut i trädgården med pappa i rullstol så att han fick lite sol på sig. Vi drog iväg Malcolm till Fjällgatan och köpte glass. Hela tiden så pratades det känslor och minnen och hur mycket de älskar oss och tänker på oss och hur jobbigt alla har det, vilket är sant. varken vår farbror eller faster är krya heller. Det är dödsfall och sorg även borta i England och vi pratade och pratade. Dagen flöt behagligt på och på det stora hela blev det mycket bättre än någon av oss kunnat hoppas. Vår oro var främst att pappa inte skulle orka alls.

Orsaken till att Clives syskon kom över var att Malcolm fyllde 75 denna dag. Planen hade varit att Clive skulle åka över till England och fira, förstås. Nu hade denna sjukdom hastigt kommit emellan. Så Malcolm och Valerie bestämde sig för att hälsa på sin bror istället.

Jag skjutsade dem tillbaka till Arlanda. Där tillstod mina älskade engelska släktingar att de förstod att de kunde vara sista gången de fick se sin bror i livet. Mitt hjärta vill brista å deras och allas våra vägnar. Grymt är det och gruvligt. Det är tur att man inte vet vad som väntar runt nästa hörn. Och det är viktigt att man lever varje sekund så gott man bara kan och på ett sätt som det går att stå för.

En fantastisk och oförglömlig dag var till ända. Första maj 2009 med The English Relatives, my sister and father. We are The Steeles.

Valborgsmäss på Annas vis

Vaknade till en solig dag och donade lite innan jag åkte iväg till Strandbutiken och handlade lite smått och gott för att ta med till tjejerna i Solna. En liten blomma köpte jag också. Väl framme tog jag kassar med klänning och tyg, som jag skulle sy på med hjälp av Emilies magiska maskiner, och frukostkassen och blomman och släpade till hissen efter att ha varit tvungen att ringa och fråga om koden. Sedan fick jag ringa och fråga vilken våning de bodde på "nu igen?" Skandal att jag inte vet på vilken våning mina två yngsta små pärlor bor! Väl framme kom de och öppnade och kastade sig på mig med kramar och pussar, de var så gulliga. Maaaami! ropade de och klängde lite. Jag förpassades tillbaka i tiden när jag hade dem nära kroppen hela tiden, när varje höft hade ett barn klättrandes, samtidigt som mat lagades och saker gjordes. Man var som en flerhövdad bläckfisk, och lika effektiv!

De tjoade och ojade sig över allt, som de tyckte, mumsigt jag hade med mig till frukost/lunch. Vi satt och åt i godan ro och sedan började Emilie ta fram symaskinerna. Hon hjälpte mig att sy overlocken på tyget som skulle förlänga min svarta klänning. Sedan fållade hon också, min lilla älskling. Därefter började jag mede det intrikata arbetet att nåla fast med rynk. Emilie hoppade in i duschen och Sara gjorde sig i ordning. Efter en stund började jag sy på fållen. Det blev bra. Nu kan jag använda klänningen utan att se ut som en förvuxen baby. Vi åkte till Ersta, tjejerna har inte hälsat på hos Clive sedan han blev dålig. Vi satt där en stund och jag försökte konversera lite men Sara och Emilie satt på sina stolar som tända ljus och var ganska tysta. Efter en stund gick vi. Jag släppte av mitt kött och blod på Folkkungagatan. De var så stiliga när jag såg tillbaka mot trottoaren, de är långa och välklädda och unga och hippa och de är - inte mig tillhöriga. De tillhör världen. En smula förlust känns ibland numera, när jag tittar på våra döttrar. Ja, lite av att något är förlorat för mig.

Åkte hem och väntade på att Olle skulle komma från jobbet. Låg på divanen och läste, tittade samtidigt på TV och tog ett glas vin. Slumrade och läste och tittade. Han kom aldrig. Till sist när han kom så var jag så trött att jag bestämde mig för att jag inte ville gå till någon brasa. Våra kära vänner hade bjudit hem oss. Jag sa till Olle att jag inte orkar. Är så TRÖTT. Han förstod även om han försökte övertala mig lite försiktigt. Jag gjorde mig klar för sängen och släckte lampan redan halv elva. Valborgsmässoafton på Annas vis. Slut helt enkelt.

Att planera en begravning

Tisdagen kommunstyrelse var en av dem som jag inte har kvar i minnet särskilt länge. Kände mig åter så oerhört trött. På onsdagens förmiddag satt jag vid datorn i morgonrock hela förmiddagen tills jag insåg att jag skulle justera prorokoll kl.13.00 i kommunhuset. In i duschen som ett jehu. När jag skulle iväg med bilen blockerades utfarten av en stor maskin som måste lyftas bort... trummande med fingrarna: Stressad! Försenad! Väl framme så var det lugnt. Justeraren från (s) höll fortfarande på med protokollet så det var bara att sitta ner och andas.

Därefter in till city för att finna en parkering i närheten av Engelbrektskyrkan. Denna kyrka som jag aldrg förut satt min fot i. Snirklade runt en stund till jag fann en lucka på Östermalmsgatan. Kyrkan ligger högt i närheten av Jarlaplan och KTH. Smög in för att titta: Det var det högsta jag någonsin sett och lite gräsligt faktiskt. Kändes inte inbjudande som de flest kyrkor brukar. Det var heller inte vackert, dessvärre. Det var så där tyskt á la valkyria aktigt, som ett enormt vikingaskepp. Kanske sårar jag någon som verkligen älskar denna kyrkas arkitektoniska och estetiska utstrålning. Tyvärr. Kan icke hjälpa det.

Det fanns en vacker monumentalmålning bakom altaret som påminde om Carl Larssons Midvinterblot. (Prästen berättade senare att det var samma era/stil som den men en annan målare som jag nu glömt namnet på.) Smög ut ur denna lite skrämmande mastodontkyrka igen. Gudsfruktan kunde den nog användas att ingjuta i folk på den tiden det sig begav! Var lite tidig så jag ställde mig utanför expeditionens dörr, som var låst, och väntade. Efter en stund kom det ut en man som jag frågade om det var prästen. Nej, det var endast ekonomen, enligt hans egen utsago. Det är inte så endast, sa jag. Han hjälpte mig in till ett väntrum. Det var ganska snålkallt ute, så det var skönt att få komma in. Efter en stund kom en lång, ung man och presenterade sig som prästen som ska hjälpa oss med mosters begravning. Han hade väldigt fin färg på ögonen och kom från Göteborg. Vi gick först till husmor som visade var minnesstunden kommer att hållas. Väldigt trevliga lokaler intill kyrkan. Väldigt rar husmor. Vi diskuterade snittar och tårta och sådant. Sedan gick igenom kyrkan till det lilla kapellet som var fint - och litet. Vi satte oss en stund där och prästen gick steg för steg igenom hur begravningen går till, med början då klockringningen sker till slutet då också klockringning sker. Det är så vackert tycker jag. Klockringningen i sig får mig att gråta...

Det märks att prästen är engagerad och vill att detta ska vara en värdig akt förenlig med det svenska kyrkan står för. Det kommer att bli fint och moster hade tyckt om både platsen, prästen och att Sara och Gustav ska sjunga och spela. Vi satte oss sedan i ett så kallat samtalsrum (alla rummen verkade ha ett namn) och pratade mest om hur Anna-Brita var, så att prästen fick en bild av henne. Han verkade väldigt rar. Och ung. Det kommer att bli så fint och sorgligt. Lilla moster. Kan inte fatta att du är borta!