Att få själen lindrad med hjälp av mat och vänner

På fredagen så hade vi träff med goda vänner som kommit upp från Oskarshamn och Göteborg. Vi träffades vid Norra brunn för att äta middag. Vi satt och pratade och skrattade, det var jättegod mat och Johan valde urgott vin. Under tiden som vi åt så fick vi alltså lyssna på stå-uppare som kom in i lagom sjok så att man hann klara av huvudrätten. Jag tycker att det är otroligt strongt att stå inför en publik med ett enda syfte: Att få dem att skratta! Alldeles ensam ska man ha en monolog som gör att publiken kan känna igen sig eller inte känna igen sig men tycka att det som sägs är gapskrattslustigt!

Det var fascinerande därför att som så många gånger förut kunde jag konstatera att det balanseras hårfint och på gränsen till det som är tabu, smaklöst eller rent rasistiskt, mansgrisaktigt eller otillbörligt. Detta är rent publikfrieri och individen som står för detta frieri måste finna det som är kärnan i så många som möjligt och vränga till det så att man får de förlösande skratten. En stor konst. Vi hade så trevligt där vi satt. Creme Brulen till efterrätt var perfekt, liksom den sista stå-upparen. Hon var från Götet och adopterad från Etiopien, hon var göööörbra.

Vid 23-tiden var det klart och vi funderade på vad vi skulle göra sedan. Jag hade skymtat Mården borta på nästa gathörn (Tulegatan) som är en väldigt bra restaurang och som har de bästa bartenders som Stockholm kan uppbringa. Vi släntrade bort dit och beställde in maffiga drinkar. Sedan kom jag på att jag ville ha Singapore Sling. Den killen som gjorde dem fick mycket beröm av mig. Han kontrade stolt med att han skulle till Singapore på stipendium och lära sig mer, vilket tydligen var en ära. Jag, Johan och Peter gick ut för att ta ett bloss. Plötsligt hördes flera tjut snett över gatan där ett gäng ungdomar rörde sig i vår riktning. Maaaaaaaammmmmiii! Maaaaammmmma! Jag skulle precis kaxa tillbaka och ropa mammmammaaaa jag också, då de rusar över gatan mot oss och det visar sig vara mina döttrar Emilie och Sara med manliga följen.

Jag blev helt surprised och Johan och Peter såg ut som fågelholkar. De vällde in med oss, en av personalen såg på oss alla med rynkad panna och lite irriterad min men när jag berättade att det var mina döttrar så log hon lättat. Sofia kom också, hon hade befunnit sig längre ner på gatan. Av alla ställen i stan, och med tanke på hur sällan Olle och jag är ute tillsammans överhuvudtaget, så var detta det mest oväntade jag varit med om på länge! Vi skrattade och pratade och lyfta fram stolar (som ju inte fick stå i vägen fär personalen, naturligtvis) Vårt sällskap verkade roat.

Efter en stunds totalt kaos med intagandes av drinkar, konstant prat med varandra och oss och vi med dem så sa de plötsligt: Nu ska vi vidare! Och så lyfte de och försvann som en flock kajor som landar, pratar och kacklar och låter och sedan - iväg och bort. Det blev nästan lite tomt efter dem, samtidigt som friden sänkte sig över oss sex. Vi tog någon drink till, sedan skildes vi åt, de tog taxi till sitt hotell och vi tog taxi hem. En väldigt trevlig kväll med genuint fina och mysiga människor. Jag sov till kvart över tio nästa dag. Så länge har jag inte sovit sedan jag kan inte minnas när! En lindrande kväll för min själ i sorgerliga tider.