söndag 27 september 2009

Bokmässan i Göteborg

I somras hade Expo ett upprop där de ville ha in texter till sin nya bok, Sverigedemokraterna har fel - igen!, en uppföljning på deras bok Svergiedemokraterna har fel som kom ut förra hösten. Jag skrev en text med utgångsläget Sverigedemokraternas partiprogram i all hast och i affekt, måste jag tillstå. Jag valde "Det nationalistiska principen" som fick mig att se rött. Detta var tydligen en lyckat ingång för Expo valde att ta in den i sin bok. Jag blev väldigt glad, förstås.

Men sedan kom en stor bonus på det: Jag och en kille i Lund fick dela på utmärkelsen bästa bidrag till boken. Det betyder att jag fick resan till bokmässan i Göteborg betalad och inträdet till mässan. Åkte ner i fredags morse och uppehöll mig sedan på mässan under eftermiddagen och främst då i Expos monter. Det var väldigt trevligt och intressant. Alexander Bengtsson intervjuade mig och den andre pristagaren och lade ut det på nätet. Försökte nyss lägga in intervjun på min bloggsidan men jag är så totalt oteknisk så det lyckades inte.

Jag sov över i Göteborg och kom sedan hem på lördagseftermiddagen. På kvällen åkte jag till en partivän på Lidingö som hade en nyinflyttningsfest. Många partivänner var där men också andra kompisar till den som höll i festen. Trevligt men jag var som vanligt mycket trött. Åkte hem strax efter 22 och släckte lyset vid kvart över tolv. Sedan sov jag till 09.20 imorse vilket är kors i taket.

Idag kom Seved och Henrik med pizzor till lunch, jättegott, sedan gick vi en promenad runt slottsparken. Nu MÅSTE vi få till inbjudningar till 100-årsfesten!

Min provvalsfilm till riksdagen

Inför provvalet i höst gavs alla riksdagskandidater möjlighet att spela in en snutt för att lägga ut på YouTube. Här kommer min.

Maria Wallhager kandiderar inte igen

På vår förbundsstyrelse i förra veckan berättade Maria Wallhager att hon inte kommer att kandidera vidare. Hon har ett medfött hjärtfel som inte går att rätta till och hon behöver lägga om sitt liv. Alla som är fullt engagerade i politiken vet att det inte är något nio- till femjobb. Man lever med arbetet dygnet runt. Inte bra om man behöver slippa stress. Det var oerhört känslosamt för oss alla som var närvarande och även chockartat.

Jag tycker att det är mycket tråkigt och en förlust för partiet. Maria var en av de första kvinnliga politikerna jag fick träffa under kandidat 2002 utbildningen som vårt parti höll och det var otroligt kul och inspirerande att få möta henne och lyssna på henne. Sedan har hon varit ordförande i förbundsstyrelsen där jag suttit under två mandatperioder och det har varit ett mycket gott ledarskap vi har haft. Under hennes tid har förbundsstyrelsens möten varit viktiga och närvaron har varit extremt hög för alla som suttit med. Det beror naturligtvis på vad man har för ordförande.

Jag saknar egentligen ord. Det finns röster som kallar detta lägligt och en cyniker kan förstås tycka att man kan skylla på ett sjukdomstillstånd för att få bort en obekväm politiker. Den som vet mer kan bara säga att detta är djupt tragiskt och att vi mister en av våra bästa krafter och företrädare. Jag är genuint ledsen och har inte riktigt fattat detta ännu. Jag är glad över att Maria vill och orkar fortsätta i förbundsstyrelsen och, om det vill sig väl, även i partistyrelsen. Maria, du har mitt fulla stöd och djupa deltagande.

torsdag 24 september 2009

"Jag kan inte hävda rätten att bära bikini i moskén"

Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN debatt idag om hur hon ofrivilligt med sin muslimska bakgrund får företrädare från sin religion som hela tiden hävdar kränkning när de bland annat inte får bära burkor i olika yrkessammanhang i länder som Sverige.

Jag avskyr burkan. Så fort jag ser kvinnor med slöja mår jag dåligt. Jag känner hela tyngden av alla (patriarkala) religioner över mig och jag får en känsla av att kvävas. Vi hade en debatt i partirådet om att man borde kräva att slöjan skulle förbjudas i Sverige. Det talas om barn som tvingas bära slöja och att det är ett brott mot barns rättigheter. Om jag finge skulle jag slita av varenda slöja från varenda kvinna och vartenda barn i hela världen.

Det säger sig självt att man inte kan ha heltäckande skynken över ansiktet om man ska ha arbeten där man är tvungen att ha kontakt med andra människor, i vilken kontext som helst. Det säger sig självt att man inte kan tillåta ansiktsmask så att man inte kan identifiera en person som ska gå i skolan, utbilda sig eller ta olika examina. Det är absurt att komma och kräva i en demokrati att detta skulle få förekomma.

Samtidigt har vi den viktiga tanken om religionsfrihet i detta land. Jag tror inte att lösningen är ett förbud. Jag tror att de som kommer hit som är djupt indoktrinerade måste få insikt om vad mänskliga rättigheter och jämställdhet innebär. Vi glömmer bort att kvinnor i detta land för inte ens hundra år sedan kände sig nödda att bära hucklen i kyrkan för att täcka håret och att kyrkan var uppdelad på kvinnor och män och att vi själva har haft hedersmord djupt förankrat i vårt sätt att se på rätt och fel. Det är hemskt att det var så, men det går inte att förneka vår egen historia.

Att komma till ett land som Sverige blir en total krock för till exempel djupt troende muslimer. Här går alla kvinnor ohöljda och är sexuella varelser, något som bara tillbekommer män i deras värld.

Ute i samhället så måste demokrati och jämställdhet råda, vill man inte acceptera det så kan man inte heller få arbete eller gå i skolan. Man väljer själv att exkluderas. Men där har vi problemet: Kvinnorna har inte valt själva, de är fast i en kränkande och förtryckande norm som styrs av männen i deras närhet. Ska vi stoppa männen från att få bo och leva här om de inte förstår allas rätt till frihet? Jag tycker att det finns många saker med religioner som ständigt diskuteras som står för djupt troende människors värderingar. Seder och bruk som MÅSTE finnas, enligt dessa troende, annars får de inte fritt utöva sin religion. Senast och nyligen var det omskärelse som figurerade i tidningarna.

Ska man förbjuda religionerna? I kommunistländer har detta gjorts utan nämnvärt genomslag, tron är så stark att man är beredd att dö för sin rätt att utöva den. Ska vi välja att bara släppa in människor med utländsk bakgrund som är "nära" oss i sin religionsutövning, så att vi slipper krockarna? Så att vi känner igen oss? Vårt samhälle har massor med normer som jag kan tycka är förtryckande. Den fria världen. Min dotter som alltid älskat mode och som nu går på Beckmans design berättade för mig att det hade varit en lättnad för henne om man varit tvungna att bära skoluniform under hennes skolgång.

Jag undrar ofta över de kvinnor från väst som frivilligt går med på att ändra sina liv så att de underkastar sig att bära slöja och som frivilligt förminskar sina värden när de gör det. Men hur ser det egentligen ut i vår "fria" värld? Hur ser våra "uniformer" ut? Hur ser vårt behov av att klä sig i "rätt" kläder ut? Hur OK är det med den utséendefixering som får unga kvinnor och män att späka sig och bli totalt depressiva och när de inte når idealen så är allt meningslöst och de vill inte leva? Det här är svårt att förstå. Man ska inte glömma alla människors behov av att tillhöra en grupp, av att finnas i ett sammanhang. Att bryta gruppens normer kräver stort mod och styrka och priset är oftast uteslutning och ensamhet.

Kanske förbud mot vissa religiösa attribut vore enda lösningen även om det skär i mitt liberala hjärta. Förbud måste finnas i många sammanhang för att hålla ihop samhället, för att inte människor skall skadas och för att systemet inte ska rasa ihop. Men precis som jag är mycket kluven till kvotering för att få in kvinnor i alla sfärer så är detta ett oerhört dilemma. "Vi vill ju bara väl". Jag är för ett mångfaldssamhälle där alla inkluderas och alla ingår i ett sammanhang, alla fritt får utöva sina trossatser och arbeta och bo. Men att stå och se på hur hälften av individerna i olika trossamfund får utstå det som jag anser är förtryck är hopplöst. Det känns fel att låta det fortsätta utan att agera.

Att samhällsorientera och informera är kanske det som kan få in en första kil. Krav på att gå med på att mänskliga rättigheter och jämställdhet är de värdegrunder man måste leva efter i detta land kanske borde ingå. "Om du ska bo och leva här så är det detta som gäller, annars blir du avvisad". Hur blir det då med religionsfriheten? Hur viktig är den? När vi reser till andra länder med andra normer är vi tvungna att anamma dem annars kan vi råka väldigt illa ut. Hur svårt kan det vara att förstå för någon som kommer från sådana system?

Bra Dilsa!

tisdag 22 september 2009

Finska Föreningen, budgetprocessen och ny KSO

Igår var jag och besökte Finska Föreningen i Tyresös pensionärsavdelning. De samlas vissa dagar på föreningsgården och fikar och pratar. Jag berättade lite om framtiden och sedan fick jag med mig frågor. Bland annat så är Tyresös hemsida inte helt anpassad till andra språk ännu vilket inte alls är bra.

Man undrade över mobilisering i finska när det gäller äldreboenden och hemtjänst, något som jag kan förstå till fullo. Jag kunde bara konstatera att just nu så anpassar verskamheten sina anställdas språkkunskaper efter hur behoven ser ut. I framtiden kanske det finns ett helt boende bara med finsktalande och ett med bara spansktalande och så vidare. Ännu är inte behovet så stort så att det finns fog för ett helt boende på ett språk. I takt med ökande antal äldre så är jag säker på att sådana boenden kommer att skapas och att det kommer att finnas hemtjänstutförare som är specialiserade på vissa språk.

Budgetprocessen är i full gång, idag satt vi på bokslutsberedning och imorgon börjar vi med en hel dags budgetberedning. Vi har en enorm investeringsbudget. Vi har också en del hål att fylla. Så det ska bli intressant att se hur vi fördelar de extra statliga pengar som kommit till denna kommun.

Dagen avslutades med alliansgruppsmöte och det var rätt segt men bra. Vi pratade slutligen om hur vi ska kunna fördela tiden på budgetfullmäktige eftersom moderaterna är de mest ansatta men deras tid räcker inte... Något att försöka komma överens om med oppositionen.

Vi har nu en ny KSO utvald och han heter Fredrik Saweståhl. För min del är han mycket bra, honom har jag velat ha i den positionen sedan det blev klart inför denna mandatperiod att Berit Assarsson skulle avgå innan nästa val. Så jag är nöjd, det är en klok, ung och duktig moderat som jag alltid kommit mycket bra överens med, ja, som jag faktiskt gillar väldigt mycket.

söndag 20 september 2009

Gruppledarkonferens och Alliansvalupptakt

Det var kul att träffa alla gruppledare och politiska sekreterare från hela Sverige som var närvarande på gruppledarkonferensen i helgen. Vi lyssnade på en kille från ett opinionsundersökningsföretag, vi lyssnade på LUF:s nye ordförande Adam Cwejman, vår partiledare kom och talade om budgetläget och propositionen som kommer på måndag. Barbro Westerholm kom och talade som vår nya socialpolitiska talesperson. Vi fick en god middag tillsammans med alla från landstinget som kommit för att lyssna på Jan Björklund samtidigt med oss.

Dag två började med Lotta Edholm och company som berättade om hur man arbetar i Stockholm stad med sina programarbeten vilket jag fann mycket intressant. Vi borde pröva det i Tyresö. Sist kom partisekreterare Erik Ullenhag. Avslutningsvis gick alla till den väntande bussen utom jag som hade min egen bil. Vi skulle in till Sergels torg för att samlas till Alliansens valupptakt. Där fanns flera bekanta ansikten och efter en lång väntan med live band spelandes så kom de fyra äntligen: Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund.

Det är märkligt att stå som publik och försöka värdera dessa fyra individer med distans. Om man skulle berömma Jan så skulle han säga att man inte var opartisk. Så hur framstår de? Reinfeldt är ganska nedtonad och rätt så tråkig, även om han kan se rar ut med sina ledsna sammetsögon. Han talar med korrekthet, inte kul men är duktig.

Olofsson är för mig "tanten terrier bland de tre gubbarna" (hur lockande kan denna konstellation av fyra personer egentligen vara för unga människor?) Hon lockar till några skratt men oj så präktig hon är.

Björklund ser glad och trevlig ut, dialekten är mysig om man vill väl och lite lantisvarning om man vill illa. Han är tydlig och rolig. "Föreställ er Ohly som finansminister! Han som tycker att staten är den bästa ägaren och som vill höja alla skatter. Eller utbildningsminister: Han som varken vill ha betyg eller läxor? Eller utrikesminister: Han som inte vet skillnaden mellan diktatur och demokrati?"Björklund fortsatte: "Vi har skatt på bensin för att vi vill dämpa konsumtionen av bensin. Vi har skatt på alkohol för att vi vill dämpa konsumtionen av alkohol. Hur tänker Sahlin och company när de vill höja skatten på arbete?"
Jan fick också säga mest om ekonomin och lågkonjunkturen, folkpartiet har sett pengar till fler utbildningsplatser och till kommunerna som ytterst viktiga i dessa tider.


Hägglund ser också trevlig ut och är också rolig: "När Sahlin säger att "vi ska höja skatten!" så är det som att påven säger: Jag är katolik". Men han känns hopplöst förlorad i denna kvartett, som tillhörande ett parti som inte skulle komma in i riksdagen om det var val idag.

Jag vandrade ifrån Sergels Torg lite lätt dyster till sinnet. Det kommer att bli ett mycket kämpigt år fram till valdagen 2010. För att ha valår samtidigt som man når kulmen på en eftersläpande arbetslöshet är minst sagt att jobba i motvind. Jag tog bilen ur betalgaraget och åkte hem till Tyresö där jag chillade, helt färdig. Sedan gick vi på middag hos goda vänner, jätte gott och trevligt. Idag har jag massor jag måste göra för att komma ikapp.

torsdag 17 september 2009

Skatt på socker

Nog vore det väl bra med skatt på socker? Nutidens människor har så högt intag av socker i västvärlden att sjukdomar relaterade till detta intag ökar ständigt. Detta är ett lika stort, om inte större, hälsoproblem för befolkningen som de som uppkommer av alkohol och nikotin.

Varför då inte börja med läsk? Jag tycker verkligen att det vore värt att pröva.

Livstyckets modevisning på Nordiska Muséet

Idag åkte jag tidigt in till staden och fastnade förstås i köer. Lyckades ändå snirkla mig egnom stan och till Strandvägen för att ta mig till Djurgården och Nordiska Muséet till utsatt tid. Hittade en parkering som tog 30:- i timmen vilket verkligen sög, det blev mycket pengar för att jag är så lat så att jag inte orkar åka kollektivt. Skyll dig själv, Anna!

Ett helt gäng stod redan innanför personalingången. Sedan gick vi alla in till de lokaler där vi skulle hållas inför modeshowen. Sminköser och frisörer fanns med och ställde upp alla sina prylar som de behövde. Alla kläder hängdes upp märkta med namnskyltar så att alla lätt kunde hitta just sina outfits.

Skorna vi skulle ha är fantastiska, handmålade med träskosulor. Men mina var alldeles för stora trots att de var trettionior så jag fick stoppa bomull längst fram vilket var synnerligen obekvämt för de glappade ändå och var ändå trånga, en besynnerlig kombination och dessutom smärtsamt.

Men jag var inte ensam om detta fenomen och modeller får bita ihop. :-) Ingen hade modellat förut. Flera var väldigt nervösa. Jag var inte nervös. Däremot var jag inte glad åt mina senapsfärgade sidenlångbyxor. Jag bär nästan aldrig långbyxor. Jag bär ALDRIG sidenbyxor, det finns ingenting mer opraktiskt, varje liten svettfläck syns direkt. Dessa byxor var dessutom inte särskilt smickrande för min väl tilltagna rumpa, som i kreationen såg ungefär dubbelt så stor ut... Men jag tänkte att jag ställer in mig mentalt, de vill att jag ska ha dessa och det är en ära att få vara med. "Jag låtsas att jag har en kjol på mig när jag går på podiet..." Mental suggestion.

I alla fall så började de sminka oss och sedan tog de håret, allting i olika omgångar. Vi fick lunch på muséets restaurang som hade väldigt god mat. Jag hade då utfönat enormt hår, typ hollywoodfru, och hade bara foundation, inte målade ögon, jag kände mig väldigt "ofärdig". Vid två kom musikerna och vid tre gick vi genrep. Det kändes bra. Musiken var otroligt bra. Man hade ställt två rader vid ena sidan av podiet i den enorma salen som man kommer in direkt i där Gustav Wasa sitter staty på muséet. På andra sidan stod bara en rad.

Alla gjorde sin grej och sina byten och mitt täta byte fungerade nätt och jämnt. Jag var nöjd förutom att jag gärna hade haft något att skyla baken med. Denna tanke tycktes plötsligt ha planterats i Livstyckets ansvariga som började sprätta i och sy om byxorna i absolut sista sekunden. Jag tittade på klockan när de började diskutera dem och klockan var då 16.40 och vi skulle stå klara att gå in kl.18.00. De kom på en nödlösning där de tog bort resåren och sydde kilar bak så att det blev slätt och mycket snyggare. Fram hängde sidenskjortans långa sjok så där fuskades lite med säkerhetsnålar i brallorna. Jag bytte till stringtrosor och kände mig otroligt bar där bak med bara sidentyg mellan mig och resten av världen. Men det var definitivt bättre än det hade varit innan.

Vi alla som hade långt hår hade håret uppsatt i hästsvansar och slätt och stramt. Det var mycket stiligt. Alla hade väldigt mycket men naturfärgat smink, alltså inte uppséendeväckande, utan klassiskt och naturligt.

Snart började vi höra att publiken började anlända. Vi ställde upp oss och från början var det tänkt att jag skulle ha startnummer 1. Men som det blev när de ändrat klädordningen så skulle jag ut som nummer 2. Musiken började efter inledningstal och - Cecilia, nummer 1, gick ut runt hörnet. Nu var det min tur. Jag gick ut för att kliva upp på catwalken och det var - tvärfullt! Det var massor med männniskor. De där raderna med stolarna vi sett uppställda förslog inte på långa vägar. Jag tänkte på min ända och försökte att inte göra det, jag tänkte på mina värkande fötter och försökte att inte göra det. Men jag tyckte att det var himla roligt! Väl nere och bakom hörnet igen så rusade jag till mitt klädbyte, jag hade nio tjejer emellan mig och nästa gång jag skulle gå på. Skorna var svårast att ta av och på snabbt. och ont gjorde det. Men sedan hade jag på mig det jag verkligen gillade, en korallröd sidenblus och en hängselkjol med applikationer på bröstet, jätte fint! Till detta hade jag en liten, liten väska som attribut som jag svängde med.

Vi gick slutligen allihop i lång parad och det applåderades och tjoades. Ja, det var verkligen kul! Kläderna var fantastiska, olika mönster, färgstarka, innovativa blandat med dovt svart eller grått och klassiskt. Jag är stolt över att ha fått vara med om detta. En riktigt minnesvärd upplevelse.

Youtube

På Folkpartiets senaste förbundstyrelsemöte för Stockholms län så diskuterade vi hur vi skulle kunna få medlemmarna att lära känna de olika riksdagskandidaterna för Stockholms län och stad. Vi insåg att ett regelrätt stormöte likt det vi hade inför EP-valet där man kunde ställa frågor till kandidaterna inte var praktiskt möjligt eftersom antalet kandidater är så många fler vid riksdagsvalet. Jag föreslog att man skulle kunna låta alla erbjudas tillfälle att få spela in en snutt video som kunde läggas ut på YouTube.

Det verkade vara ett bra förslag och igår så fick jag själv äta upp mina ord och ställa mig framför kameran. Jag var inte nervös men orolig därför jag har så svårt att lära mig texter utantill. Så jag hade en stödlapp. (Hade verkligen önskat mig en prompter) Men snart kommer de som valde att ta tillfället i akt att ligga ute för alla som vill att se och höra.

Frågan är verkligen hur många som hittar dit och hur mycket folk orkar titta på alla kandidater...Vi är som sagt rätt så många. Men det ligger ju i tiden, det är där folkpartiet ska vara. Om vi inte förmår vara i framkant så ska vi åtminstone inte vara efter.

Masshantering

Tänker människor någonsin på hur man hanterar allt det man gräver upp när man detaljplanelägger, gräver, drar fram vatten och belysning eller bygger? Det är inte precis det som man vaknar på morgnarna och funderar över om man är någorlunda normalt funtad.

Men hantering av jord- och stenmassor kan vara ett seriöst problem och är ytterst kostsamt om man måste frakta bort det från sin egen kommun. Frakten i sig tär oerhört på miljön och det kostar också att köpa tjänsten någon annanstans. Nu är vi mitt uppe i processen att detaljplanera hela Tyresöhalvön. Därför har tjänstemännen rekognoserat i kommunen var man kan hantera de massor som vi själva kommer att producera under tiden som arbetet med detta gigantiska åtagande pågår. Det är verkligen ingen enkel sak. För det första har inte kommunen obegränsat med mark. För det andra så finns det ingen som egentligen vill bo nära ett sådant område eftersom det far lastbilar fram och tillbaka hela tiden och det ser inte så trevligt ut under arbetets gång.

Dammet kan reduceras genom vattning så att det binds. Fördelen vad gäller lastbilarna är att vi slipper ha tunga transporter på huvudvägarna på väg ut ur och in i kommunen ideligen om vi kan ta hand om detta i egen regi. Det här är något som kommuninvånarna kommer att få mycket information om inom en snar framtid. Det är viktigt att alla förstår nyttan av masshantering i närområdena snarare än miljöfarliga och dyra transporter annorstädes. En essentiell fråga för alla oss som bor i Tyresö.

tisdag 15 september 2009

Och så var det pensionärerna...

Under denna mandatperiod har verkligen inte pensionärerna gynnats eftersom de inte kan få jobbskatteavdrag. Detta tillskott som regeringen nu gör är åtminstone någonting för att rätta till obalansen. Men liksom fallet med studenterna där det är både ris och ros så blir säkert reaktionerna liknande i pensionärernas fall. Kritiken är alltid att allt är FÖR LITE! Vi har det så otroligt bra i Sverige. Kanske borde vi införa en månads obligatorisk tjänstgöring i någon liten indisk by i tjugofemsårsåldern när hjärnan är lite mer utvecklad på människor? Vilken nytta har egentligen någon av militärtjänstgöring när det gäller varseblivning och insikt om hur jäkla bra vi har det i vårt land. Det är så himla gnälligt hela tiden. Vi är så bortskämda så att ingenting duger och ingenting räcker någonsin till. Jag avskyr den sidan av inställningen hos folk.

Den finns hos alla som har bott här ett tag, dessutom. Det är nämligen så att är man omgiven av det hela tiden så blir det en del av ett accepterat sätt att vara. Det är ytterst få individer som jag träffar som säger: Jag har det så bra!

Jag tänker så här: Mycket har jag önskat mig i livet. Mycket har jag fått. Man kan önska sig vad som helst. Man kan inte få allt. Man kan arbeta för att nå sina drömmar. Man måste inse att man inte alltid når ända fram. Man ska vara glad för varje dag som man lever. Jag är glad om jag har ett tak över huvudet och tillräckligt med mat för att inte magen ska knorra. Jag känner att jag har fått allt jag velat ha och jag kan inte önska mer. Det är ett privilegium att få bo och verka i ett land som Sverige. Och det finns verkligen plats för fler i detta glesbefolkade, avlånga land...

Det finns faktiskt grader i helvetet. Och helvetet på jorden är verkligen inte Sverige.

måndag 14 september 2009

Studenterna

Bra att studenterna inte ska straffas för att de vill arbeta mer för att kunna ta mindre lån. Ännu en underlig socialdemokratisk syn på världen rättas till. Först kårobligatoriet - nu detta. Mycket nöjd!

söndag 13 september 2009

Veckan som flöööööög

På måndagen hade vi extra långt kommunföreningsmöte, vi började redan vid 16.00. Vi diskuterade olika områden som vi ska ha med i vårt valprogram. Några yngre manliga medlemmar var med som bidrog till att det blev dynamik i diskussionen, något som vi alla behöver. Vi åkte och hämtade pizzor till alla som vi gjorde avbrott och åt, sedan fortsatte vi till kl. 21.00

På tisdagen hade vi socialnämndsberedning. På onsdagen åkte jag till Borås och där träffade jag representanter för Glokal Sjuhärad som hade bjudit in politiker från hela sjuhäradsområdet. Jag berättade om hur vi har arbetat i Tyresö med en förhoppning att de skulle kunna känna sig inspirerade att börja arbeta på liknande sätt. Vi höll till i Borås fullmäktigesal som var helt fantastisk. Alla faciliteter på alla platser med voterings- och talarmatur med mera.

Kommunstyrelsens ordförande, en moderat, berättade att han och Jan Björklund hade arbetat i elevrådet tillsammans och gått på samma gymnasium på den tiden det sig begav. Alltid vill folk skvallra om att de känner människor som är kända och kanske till och med berätta saker om dem som det inte är helt säkert att dessa numera kända personer skulle vilja att en större krets kände till. Vad är det för psykologi som får folk att uppföra sig så?

Eftersom vi nu är inne på partiledaren en sväng så måste jag konstatera att jag tycker att hans val av Tobias Krantz är väldigt bra. Tobias är duktig och mycket trevlig.

Bodde på Vila Hotell och tog sedan tåget tillbaka på torsdag morgon. Därefter skrev jag på inläggen till svaren på interpellationer och motioner till torsdagens kommunfullmäktigemöte.

På fredagen arbetade jag hemifrån och skrev bland annat till en tidning som jag lovat LM-styrelsen. På kvällen var det den årliga räkfest som båtklubben håller i. Jag var dödstrött och gick hem redan vid 22-tiden. Nästa morgon bar det av till Gräskö, vänner hämtade utanför dörren, lyxigt, sedan väl framme vid bryggan så blev vi hämtade med båt. Hela helgen har kännetecknats av otroligt god mat och dryck hela tiden, lugn, promenader och samtal och mycket skratt. Jag har verkligen slappnat av.

Hösten är här med sina gula och fallande löv. Det här året... Vilket år det har varit. Fort går det. Jag hinner inte landa.

måndag 7 september 2009

Liberal Mångfald - och Livstycket igen

Denna helg dominerades av Liberal Mångfald. Väninna från LM Umeå sov över två nätter och i fredags satt vi uppe till efter 02.00. Olle gjorde middag, vi drack några glas vin och rökte upp två paket cigaretter! Det var fullmåne och vi satt ute på altanen och tittade ut på ett månskensbelyst Erstaviken. Och pratade mycket.

På lördagen åkte vi in till riksdagskansliet så att vi var där ungefär 11.30. Hela andrakammarsalen var bystfull :-), Liberala Kvinnor hade en heldag som jag dessvärre missade. Jag missade ju också min äldsta väninnas bröllop! Hon ändrade datum när jag hade hunnit boka upp denna helg, verkligen olyckligt. Deltagarna till förbundsstyrelsens möte började droppa in. Lunch var ordnad, allt perfekt på plats, det var bara för oss att äta och sedan börja. Det var bara tre frånvarande av styrelsen på tretton. Bra med tanke på att folk kommer från hela landet, tycker jag.

Vi betade av vår digra dagordning, timmarna gick fort och snart var klockan nästan avslutningstid. Jag tycker att man ska hålla tider men vi förlängde då eftersom alla skulle åka först senare, vilket var väldigt bra. Det känns som om saker börjar komma på plats. Det är viktigt att varje ordförande ute i disktrikten förstår sitt ansvar, förbundsstyrelsen ska stötta och hjälpa till, inte göra själva jobbet.

Det var en god stämning men vid några tillfällen blev det lite hårdare ton. Jag ser ju alla dessa individer som är med i förbundsstyrelsen och som brinner för detta. Jag tycker att det är berikande med olikheterna. Men alla förmår inte hantera det. Det sista jag vill ha en styrelse där det bara blir en massa konflikter. Det blir över min döda kropp som det sker... Jag har nu förstått att förbundsstyrelsen aldrig har arbetat på det sätt som nu är infört och att det uppskattas mycket. Jag blir väldigt glad av att få höra det!

Vi var mycket trötta efter denna dag så vi for hemåt och var hemma vid halvsex. Olle gjorde anka och innan dess gjorde jag pilgrimsmusslor i schalottenlök, vitlök och vitt vin. Mmmm, så gott! Sara och Olle hade varit ute och plockat svamp i fyra timmar så till ankan och riset serverades en gudomlig svampsås. Emilie och Sara var hemma och fick träffa min LM-väninna. Sara spelade piano och sjöng för henne och hon blev myckeet imponerad.

Sedan blev det som vanligt plötsligt fart på tjejerna. "Jo, men Emilie, följ med vetja! Det är ju avslutning på F12..." "Nej, jag ska ju bara hänga här ikväll..." "OK, Sassa, jag hänger med! Vilken buss ska vi ta?" Efter en halvtimmes febril aktivitet med plattång, smink, ombyte av kläder, parfymering, rusa runt oplanerat letandes efter mobiltelefon, lämnandes långa spår av kläder överallt, strumpor på golvet lånade av deras pappa, t-shirt i en fåtölj tillsammans med en BH (tack gode gud, inga trosor denna gång), halvdruckna tekoppar, godispapper, glas, grejor så fick jag köra dem till bussen. Vi jagade den till och med. Det var en jäkla tur för dem att jag inte druckit vin till maten för då hade de fått klara sig själva.

Jag kör inte ens om det bara är en lättöl jag druckit. Tycker att det är svårt att finna något som helst försvar för att köra påverkad. Samhället borde också ta mer i beaktande alla människor, speciellt äldre, som är ute i trafiken påverkade av mediciner, konstant tickande bomber, samt dementa som ingen tar bort bilen för. Ja, det är verkligen ett ingrepp på individens frihet att ta bort deras bil. Men så fort en människas vårdslösa handlingar inbegriper att fler än en själv kan komma till skada så finns det ingen pardon i mina ögon.

Så de hade tur, mina två yngsta fåglar. De är som kanadagäss som landar och ser vackra ut och äter och kacklar och verkligen finns påtagligt närvarande. Sedan lyfter de plötsligt och flyger iväg och kvar är tystnaden - och träck! I vårt fall då all röra de ställer till med, mina döttrar...

Sedan skulle jag putsa protokollet som sekreteraren på mötet skrivit. Jag hade förberett allt i min dator, till och med närvarolistan med alla namn ifyllt med närvarande respektive frånvarande etc. Jag hade hunnit till punkt sexton av tjugo punkter när jag lyckades komma åt någon knapp som sopade bort allt! Det fanns inte kvar någonstans! Har aldrig varit med om det förut. Inte ens mallen för dagordningen fanns kvar. Jag fick börja om från scratch med hjälp av min dagordning i pappersform och mina anteckningar som jag gjort under mötets gång, vilken jäkla tur! Rekonstruktionen gick fortare och smidigare än vad jag hade trott att den skulle göra. Det visar värdet av att göra sådant arbete genast, så att man har allt i minnet fortfarande. Mötessekreteraren får hjälpa mig att finna på om något har glömts...

På söndagen tog jag farväl av fina LM-väninnan vid centralstation och sedan åkte jag till Tensta och Livstycket igen. Denna gång skulle vi alla samlas för att lära oss gå catwalk. En trettio meter gång fick vi gå med den musik som ska spelas på dagen D. Då i liveform. Skitbra musik. Att föreställa sig hela denna sträcka kantad av människor som tittar på just dig och det du har på dig, uuuuaaaa, läskigt! Fantastiska personer håller i detta. En amerikanska med asiatiskt påbrå visade hur vi skulle gå. Sedan började alla gå sin "strutt". Alla var otroligt olika. Vi var en tredjedel över trettiofem och uppåt, resten var mycket unga eller högst uppåt trettio. Ingen kropp var den andra lik, en enda var pinnsmal och några ganska fylliga (mig inkluderat). En härlig, icke homogen och inte modevärldsrepresentativ grupp kvinnor.

Vi blev kvar till nästan fem. Det var söndagsmarknad i Tensta och väldigt mycket människor ute och det såldes allt. Jag hälsade på folkpartiets personer som var där tillsammans med andra partier i rad.

Väl på väg hem visade det sig att mina kanadagäss ville komma på söndagsmiddag så jag plockade upp dem vid Fridhemsplan då de kom med tunnelbanan från Solna. En helg som varit mycket givande var till ända.

fredag 4 september 2009

Planering av möten

Den mesta av min tid just nu verkar uppta planering av olika möten. Det är viktigt att det finns en bra ordning och ett meningsfullt innehåll när människor samlas av olika anledningar. Ibland verkar inte alla tycka det, utan man ses utan en ordentlig agenda eller så håller inte folk tiden etc. Jag tror att med dagens tempo så måste det finnas disciplin och glädje i en god kombination.

I onsdags kom några vänner ut på middag, vi grillade och sedan bastade vi. Det var lite jobbigt, det där med bastun, för någon annan var redan där och hade råkat boka fel datum. Tack ock lov var det en mycket vänlig person som jag verkligen gillar som hade råkat göra detta som hade med sig en kompis. Det visade sig vara OK för dem att vi tryckte in oss en stund. Jag är konstant trött. Så det blev inte en sen afton.

Igår "praktiserade" jag på Servicecentret på eftermiddagen. Det var jättekul, jag satt med på faderskapsutredningsmöten som ju genomförs med alla som är sambor. Man estimerar konceptionstiden för att fadern ska kunna säga at tdet inte är han som är fadern, eller egentligen, för att fadern ska få verifiering att han är fadern. Sedan skriver båda föräldrar på och så kan man också fatta beslut om gemensam vårdnad. Tills dess att man har fattat det beslutet och skrivit på om det så är modern ensam vårdnadshavare.

Sedan pratade jag med konsumentvägledaren som också arbetar med skuldsanering. Jag satt ute i receptionen där människor anmäler sig för att få in i huset. Man för konstant statistik över 1 hur många besökare man har 2 vilka frågor som folk ställer, alltså, i vilka områden.

Därefter susade jag hem för att hämta min sommargranne som skulle få följa med för att se änkeman Jarl av Vilhelm Moberg. Det var genrep på Staddsteatern med Ingvar Hirdvall. Jag hade fått fribiljetter av vänlig väninna. Det var gammeldags och lite trögt, men bra. Vi konstaterade att denna pjäs kommer vara mycket uppskattad av pensionärer, eftersom den hade premiär 1940, den har dekor och gammeldags kostymering och utspelar sig precis det året, 1940. Det var lite smårolig ibland. Göran Stangertz har regisserat och han inledde med ett trevligt lite tal. Jag tror att den kommer att gå bra.

Nu ska jag på mammografi, sedan kommunledningsmöte, sedan vigsel och sedan hämta LM-tjej från Umeå. Imorgon samlas alla för vårt andra förbundsstyrelsemöte.

onsdag 2 september 2009

Livstycket

I Tensta finns Livstycket som arbetar med kvinnor främst med utländsk bakgrund som syr och skapar tillsammans för att främja självkänsla och integration. Den 16 september kommer man att ha modevisning på Nordiska muséet och då ska jag få gå på catwalken. Jag ser framför mig hur jag snubblar och ramlar... Nå, igår var jag och provade de kläder som eventuellt kommer att vara de jag ska få bära, sydda efter mina mått. Fantastiska skapelser med intrikata detaljer och underbara färger. En outfit skulle jag vilja ha själv genast, det var så snyggt! Vi ska träna hur man ska gå i helgen och det ska bli kul att få träffa de andra kvinnorna som ska vara med på visningen.

Efter provningen så släntrade jag runt i Tensta som jag inte sett så mycket av förut. Med dryga fyrtio procent av de boende med utländsk bakgrund kändes det som att komma till en annan värld. Affärerna hade annat utbud. Halalkött, skönhetsprodukter som jag aldrig tidigare stött på och många billighetsaffärer. Jag köpte en kartong baklava (söta små kakor som dryper av socker och fett oftast gjorda på en bas av nötter med krispigt bakverk på filosdeg) och fyra meter vaxduk med guldtryck som jag aldrig skulle kunna få tag på någon annanstans (kul att ha till fest på altanen). Jag köpte sex meter spets att kanta för korta klänningar med och skor för femtio kronor paret. Stora knippen med koriander och krasse på torget samt färska fikon. Jag kände mig malplacé men stortrivdes.

Sedan in till planerat lunchmöte i stan, därefter till kommunhuset för påskrift av omhändertagande av barn.

Det som har hänt detta år för min del har ökat mina reflektioner kring liv och död, hur ser vården ut i livets slutskede och vad innebär egentligen ett livstestamente? Jag har flera gånger varit med om hur man när man är frisk frenetiskt talar för sin rätt till livskvalitet snarare än livsuppehållande och att man absolut inte vill bli ett "paket"och när verkligheten kommer i kapp så har man inte en tanke på ett kortare men kvalitativt bättre liv utan man vill bara leva, man vill inte dö!

Jag har också tänkt mycket på normer som vi omedvetet får till oss redan vid födsel och jag tänker mycket på hur man ska få bort känslan av vi och dem när det gäller människor med utländsk bakgrund. Det ingår i människans natur att se på omvärlden i tillhörighetsgrupper. Jag tillhör den här gruppen, du tillhör den där gruppen... Vi bär alla på fördomar. Även invandrare ser fördomsfullt på andra invandrargrupper. Hur kan man arbeta för att minska på dessa problem? Jag tror på mänskliga kontakter och nätverksbyggande. Men sådant tar tid. Förmodligen är det en av mina viktigaste uppgifter i min nya roll i Liberal Mångfald.

Annars pratas det mycket om provvalen runt om i länet. Lade ett förslag om att alla kandidater borde få göra en liten presentationssnutt på YouTube när vi hade länsförbundsstyrelse i förra veckan vilket togs emot mycket positivt. Nu ska alla som vill få komma till kansliet och bli filmade så att medlemmarna kan bilda sig en uppfattning om vilka de ska rösta på till riksdagen.
Min egen chans att komma in i riksdagen känns i det närmaste obefintlig, man behöver enormt många röster för att överhuvudtaget komma in när man står på länslistan...