söndag 30 augusti 2009

Det går i ett...

Vi hade socialnämnd i onsdagskväll, en lugn och trevlig sådan. Innan dess var jag ute i Gustavsberg på en kick-off gällande ett projekt i samarbete med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och kommunerna Nynäshamn, Haninge, Tyresö och Värmdö. Det kommer att drivas till viss del med EU-pengar och till viss del med kommunernas egna medel. Syftet är att få in människor med olika funktionsnedsättningar i arbete, de som oftast står längst bort från arbetsmarknaden. Det är ett fantastiskt arbete som sätts igång och det kommer att bli mycket spännande att få följa hur det går.

På förmiddagen var jag inne på partikansliet för att få lite ordning på olika praktikaliteter rörande mitt nya ordförandeskap i Liberal Mångfald. Vi ska få igång ett nyhetsbrev och välkomstbrev till nya medlemmar bland annat.

På torsdagen var jag på Caremas äldreboende Krusmyntan för att välkomna ett studiebesök från Botkyrka där min partivän var med. Jag gjorde en snabb dragning om hur vi i Tyresö kommit fram till detta som Carema nu kallar Tyresömodellen. Vi hade mark avsedd för ett äldreboende men inte möjlighet till att investera i ett helt nytt äldreboende. Därför gick det ut på kvalitetsupphandling och den som fick uppdraget fick också köpa marken, bygga och driva enheten mot att vi fick avtal om optioner på ett antal platser nu och kommande tio år.

På kvällen var det förbundstyrelse för länet och vi pratade bland annat om EU-valet och kommande val. Provvalen är i faggorna och vi pratade om personvalskampanjande och hur alla riksdagskandidater skulle kunna finnas till hands för att medlemmarna ska kunna få träffa dem. Efter det susade jag till Beirut café dit min allra äldsta väninna (i tid, inte ålder) hade tagits av sina väninnor på möhippa. Jag sällade mig till dem en stund och det var underbart att se henne omgiven av sina nära tjejkompisar och - HON SKA GIFTA SIG! Jippppeeee! Dessvärre var hon inte snäll för hon bytte datum för vigseln på grund av brist på präst. Då var jag redan uppbokad. I vanliga fall går det att ändra på saker. Denna gång är det folk från hela Sverige som ska komma till Stockholm för styrelsemöte och det var bestämt sedan länge. Buhhuu, jag hoppas jag får se fotografierna åtminstone... :-( Nina, stygging!)

På fredagen var det partistyrelse där alla samlades och sedan arbetade vi i tre dagar med de sexhundra motioner som kommit in från hela folkparti Sverige till landsmötet. Ministrarna önskar verkligen Liberal Mångfald lycka till vilket känns mycket roligt. Men nu gäller det att leva upp till förväntningarna, kanske inte helt lätt...

Kommande vecka är ganska sjokad, den med. Men det är kul med intensitet. Olle gör middag till mig och sedan ska vi basta. En helt vanlig söndagkväll med andra ord.

tisdag 25 augusti 2009

Svenska kräftor och vemod

Vi vräkte i oss kräftor från Hjälmaren i lördags som Olle kokat efter alla konstens regler. De var supergoda! Vi hade så himla trevligt och avslutade med bastu och dopp i mitt älskade Erstaviken. Några avstod från bastandet och stannade kvar och spelade Wii med Henrik som instruktör.

Debaclet med uttalanden i Aftonbladet och yttrandefrihet samt kris i relationen med Israel fortsätter. Jag vet inte vad Bildt får betalt för egentligen. Någon perfekt diplomat är han inte i alla fall. Yttranderätten är helig i Sverige och det borde väl gå att förmedla?

Idag kritiseras min partivän Tobias Krantz för att göra just det han lovat att inte göra i ett upprop i DN. På samma uppslag skriver två infektionsläkare om sprutbyten och säger att Brommes med fleras åsikter med underkända forsksningsresultat gör den svenska debatten ovärdig.

Jag är för vår yttrande- och tryckfrihet. Jag är för Tobias. Jag är för sprutbyten.

Jag älskar hösten, den årstid jag föddes på. Men jag känner mig vemodig, missmodig och vankelmodig och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Det har varit en djävulusisk vår och försommar och kanske börjar allt komma ifatt?

lördag 22 augusti 2009

Konferens på Prinsvillan - och hur mitt parti uppfattas

På torsdagen hade socialnämnden konferens på Prinsvillan. Underbart väder gjorde oss alla på gott humör och vi kunde vara ute i trädgården med slottet och Kalvfjärden i bakgrunden när vi tog vårt morgonkaffe och macka innan vi startade arbetet.

Vi hade planerat det så att vi hade gruppdiskussioner först om hur man ska prioritera inom våra olika verksamhetsområden och sedan även diskussioner med fallstudier. Förmiddagen var snabbt förbi och sedan åt vi god lunchbuffé, även denna gång utomhus i solens sken. Tre verksamhetschefer kom då för att vara med på föredragningen av juristen som kommit från socialdepartementet för att lära ut om sekretess. Många ställde frågor och straxt hade även eftermiddagen flugit förbi. Då var det dags att åka hem för att byta om och åka till avskedsmiddag för kommunchefen. (se tidigare inlägg)

Fredagen arbetade jag vid datorn på förmiddagen. Bilen stod var i centrum så jag åkte och hämtade den. På kvällen åkte vi buss till Öringe för att gå på inflyttningsfest hos en nära väninna. Hon hade dukat upp med "groggbord" och olika tilltugg. Det var mycket trevligt i ett fint område, hennes radhus är jättemysigt. Som vanligt pratas det alltid politik.

Jan Björklund får inte ofta så gott betyg, jag får ständigt ta honom i försvar och det känns inte kul. Jag vet inte vad som kan göras för att den attityden ska förändras. I värsta fall är det bara ett partiledarbyte som kan göra skillnad. I bästa fall så kan mitt partis framtoning bli rätt om det som vi vill förmedla förmedlas på ett sådant sätt att inte människor med utländsk bakgrund uppfattar oss som främlingsfientliga och inte skolfolk uppfattar oss som militäriska och utan verklighetsförankring. För det är det jag ständigt får höra... Tänk om det någon gång kunde uppfattas av min partiledare hur det står till när gräsrötterna är ute och pratar med folk?

Jag vet faktiskt inte "what it is going to take" för att nå fram...

fredag 21 augusti 2009

Nya vänner och kräftkok

En partivän kontaktade mig i min egenskap av ordförande för Liberal Mångfald. Han hade pratat med några dymaniska och engagerade libaneser vid ett flertal tillfällen och undrade om jag kunde prata med dem. Självklart! Jag ringde upp Antoine och vi stämde träff.

Han, en medarbetare, min partivän och jag möttes och åt tapasmiddag i Gamla stan. Det var så gott och det var så trevligt. Det kändes nästan magiskt och avgörande, vet inte varför. Kanske en slags insikt som kom för mig. Jag tycker verkligen att det kommer att bli spännande framöver, det finns massor med människor därute som är sanna liberaler men som inte "hittat rätt" riktigt. Det vore otroligt roligt att nå ut till dessa... Nya vänner, härligt!

Blev tvärtrött när vi ätit och diskuterat några timmar. Susade hem och väl där höll Olle på för fullt att koka kräftorna vi fått upp från Hjälmaren. Jag tycker inte att det luktar så gott när man kokar kräftor... Men sedan provade jag, Emilie och Olle varsin ljummen svensk kräfta och WOW! vad gott.

Kräftorna ska vi ha imorgon när Pridegänget ska träffas. Det sägs att det ska bli regn men jag håller tummarna att vi får en perfekt Tyresökväll med solnedgång, tända ljus i kandelabern utan att vinden blåser ut dem och allt som hör till...

Igårkväll var det avskedsmiddag för Staffan på Tornvillan i Nacka, det var mycket trevligt och gott. Och vemodigt.

onsdag 19 augusti 2009

Berit Assarsson avgår och Staffan Isling byter kommun

Politikens själva essens är att arbeta tillsammans med väldigt många olika sorters människor. Under mina nio år så har Berit Assarsson funnits med hela tiden som en mycket god företrädare för moderaterna. Hon har arbetat i Tyresös politiska sfär i drygt två decennier. De första gångerna jag träffade på henne i olika sammanhang var innan jag blev aktiv politiker. Då var jag engagerad förälder på mina döttrars skolråd respektive föräldraföreningar och nattvandrare samt brottsofferstödjare. Jag uppfattade henne som lite snorkig och hon passade in i min bild av hur en typisk moderat är.

Sedan tog det inte så lång tid innan jag fick en helt annan uppfattning om henne. Hon har ett engagemang och empati och hon har tagit sitt uppdrag på största allvar. Hon svarar alltid på mail vilket man verkligen inta kan säga om alla förtroendevalda och hon räds inte att möta medborgarna. Berit har varit en klok moderat som alltid inser att även de mindre partierna i en allians måste få vara delaktiga och påverkande eftersom vi behöver varandra. Väljarnas stöd fluktuerar och det kommer alltid ett nytt val. Hon har värnat om samarbetet.

Vi har inte alltid samma åsikt i sakfrågor, vi är ju trots allt från olika partier och vi är mycket olika som personer. För min egen personliga del och i avsaknad av historik från tidigare mandatperioder kan jag bara säga att det har varit trevligt och rekorderligt att jobba med Berit. Jag kommer att sakna henne. Nu kommer hon vara kvar i fullmäktige och sitta kvar som ordförande i en beredning så hon försvinner inte helt från Tyresöpolitiken. Jag ser fram emot att arbeta med hennes efterträdare.

För drygt fem år sedan fick Tyresö sin första kommunchef. Så länge klarade sig kommunen utan att ha någon egentlig ledande tjänsteman. Mycket har hänt sedan Staffan Isling började hos oss. Det har varit bra för vår kommun att ha en kommunchef. Jag var rookie när han kom till Tyresö. Han har alltid varit schyst och drivit frågor som har varit väsentliga för kommunens utveckling, han har ett enormt kontaktnät och alltid bevakat omvärlden så att vi ligger rätt i tiden. Jag är glad att Tyresös kommunhus fått ha Staffans gängliga gestalt i sina korridorer, Tyresö hade inte varit där vi är idag utan honom och jag kommer att sakna även honom. Nu får Örebro och min partivän Staffan Werme ta del av hans kunskaper och kontakter, grattis till dem.

måndag 17 augusti 2009

Vänortsbesök i Borgå

På torsdagen bar det av till Värtahamnen för att ta båten till Helsingfors. Kommunfullmäktiges ordförande med fru, socialchefen, jag samt två representanter för Tyresö kommuns vänortsförening tog oss på Silja Serenade för att inkvartera oss för resan över Östersjön. Väl framme i Helsinki tog vi oss till Borgå där deras andra vänortsmänniskor började samlas. Hamar i Norge, Dalvik på Island, Lund i Sverige och Viborg i Danmark fanns representerade. Vi fick välkomsttal av Mikaela Nylund som är kommunfullmäktiges ordförande i Borgå. Sedan följde ett välregisserat program ända till söndagens avslutande gudstjänst i Borgå kyrka och lunch på församlingshemmet.

Vi hade då fått höra hur dessa vänorter arbetat fram ett handlingsprogram med mål inom olika områden. Man arbetar mycket för att få med fler ungdomar.

Lund berättade för mig hur de varit på Island som även har Grönland som vänort och hur dessa grönlänningar tagit sig med helikopter till flygplatsen för att flyga till Island, för annars hade de fått ta sig miltals med snöscooter. Väl på Island var det mycket uppenbart hur naturälskande grönlänningarna är: När det programmet stod fiske och vädret var uruselt så var det just grönländarna som njöt för fullt utomhus medan de andra deltagarna var lite gnälliga och kurade inne.

Borgå är en gammal stad med anor från medeltiden. Det finns fortfarande många svensktalande men sakta håller finsktalande på att ta över. Borgå har också slagits av finanskrisen och har stora omvälvningar framför sig, stor upplåning och mindre skatteintäkter.

För att jämföra med Tyresö så finns det några likheter: Vi har fyrtiotretusen respektive fyrtioåttatusen invånare och vi ligger båda i närhet till våra respektive huvudstäder.

Skolan i Finland fungerar bra, läraryrket har hög status och eleverna är respektfulla även i högstadiet. När jag var på mitt första besök i Borgå 2005 så var vi på en högstadieskola där det rådde lugn. Vi åt i skolmatsalen som visserligen hade ett sorl men absolut inte den gapiga atmosfär som jag i princip upplevt på varje högstadiematsal jag någonsin varit på i Sverige.

Seminarieinläggen från de olika vänorterna och hur de upplevde samarbetet med sina andra vänorter var alla positiva och de såg på framtiden med optimism. Vi tackar Borgå och alla deltagare för härliga, lärorika dagar och nya bekantskaper.

Trots att allt drar igång för fullt denna vecka är jag dock glad att vara hemma. Det är så skönt att ha sin säng och sina saker omkring sig...

torsdag 13 augusti 2009

SAS och staten samt socialnämndens alliansgrupp

Tacka sjutton för att det inte finns farhågor om strejk från SAS-ledningens sida när man ska skära ner lönerna för att över huvudtaget kunna EXISTERA mer. Folk är väl inte dumma i huvudet (hoppas jag) och har väl självbevarelsedrift som är stor nog för att fatta att en strejk i detta läge bara bidrar till katastrofens ankomst snarare än förhindrar den. Sedan tycker jag faktiskt inte att staten ska äga flygbolag. Så är det bara...

Igår kväll hade vi den middag vi brukar ha efter sommaruppehållet för tredje gången hos mig med alliansgruppen i socialnämnden. Trots att regnet formligen och bokstavligt talat hängde i luften så satt vi kvar ute och åt av kycklinggrytan jag gjort. Alla var på gott humör och det blev mycket trevligt. Det kommer att bli en spännande höst som vi inleder med konferens på Prinsvillan med hela nämnden. Workshops och föredrag om sekretessfrågor, ska bli väldigt kul!

Det kommunala partiarbetet riktar vi främst på vår Tyresöliberalen och våra arbetsgrupper just inom närmaste tiden. Det är mycket arbete och mycket pirrigt med provval och olika strategier inför valet 2010. Som jag ser det så är allt på gång i ett rasande tempo. Spin, spin spin!

tisdag 11 augusti 2009

Lindt och livsfara

I söndags var jag ute en stund på olika ärenden. Väl hemma tog det en stund innan jag upptäckte att chokladkakan jag glömt kvar på soffbordet var borta. Kvar fanns bara dess tomma omslag på golvet och massakrerade folieflisor. Jag hade bara tagit några bitar av den kvällen innan, det räckte för mig eftersom det var mörk choklad med chilismak av märket Lindt. Jag funderade en stund. Kollade hundarna. Shi-Mi började bete sig märkligt. Hon gick och drack vatten hela tiden, krummade rygg lite och var ännu mer speedad än vad hon brukar vara.

Jag tyckte att det hela var overkligt. För det första så vet jag ju att choklad ska vara farligt för hundar. För det andra så hade jag tänkt på att kakan låg kvar på soffbordet och att jag borde flytta den men sedan glömde jag det. För det tredje så var det ofattbart att Shi-Mi är så galen i att få tag på godis så att hon hoppar upp på bordet och tar ner det hon ska ha tag på golvet och glufsar i sig en nästan hel kaka själv. I mitt inre öga såg jag hur hon hade gjort detta och Soleil inte hade haft en chans att ens få en miniskule bit, Shi-Mi åt ALLT!

Jag googlade om hundar och choklad. Resultatet blev att jag genast ringde till Bagarmossens djursjukhus. En hel kaka och en så liten hund...Vi åkte in alla tre, jag, Shi-Mi och Soleil.

Vi fick vänta lite på att få komma in. Sedan kom en veterinär och sa att jag måste få henne att äta för om de ger en injektion för att få henne att kräkas så är det farligt om magsäcken är tom. Shi-Mi var helt stirrig. Hon sprang fram och tillbaka och var totalt intresserad av någon mat. Jag sa till att "det är hopplöst, hon vill inte äta..." Veterinären kom då och sa:"Om hon är så bortskämd så kommer jag att tvångsmata henne!" Jag trodde jag skulle strypa djurdoktorn. Jag röt:"Hon är FÖRGIFTAD och stirrig av allt socker - BORTSKÄMD? JAG kan tvångsmata henne själv!" Så kom det sig att jag fick ge Shi-Mi en slags hundvälling som luktade kött och vetevälling. Jag fick ta en spruta utan nål som jag sög upp vällingen i från en skål och sedan trycka i henne. Det var ett helvete, hon var hal som en ål och högst ovillig. Till sist fick jag vira in henne i en handduk för att hon slingrade sig och krumbuktade sig så. Efter det kom de och gav injektionen.

De förvarnade mig inte för vad som komma skulle, förutom att de lade ut en stor uppskuren sopsäck på golvet. Stackars min lilla svarta ulltuss, hon började hulka och tömde sig fullständigt. Chokladen kom definitivt ut. Sedan kom allt ut därbak också, vilket de inte hade berättat skulle hända. Därefter tuppade hon av och jag trodde att hon skulle dö där och då. Fruktansvärt!

Jag ropade på veterinären som när hon såg att hunden förlorat medvetandet genast tog henne för att ge dropp. När hon kom tillbaka konstaterade hon att det var ytterst allvarligt läge eftersom chokladen hade hunnit ut i avföringen. "Det är inte säkert att hon klarar natten". Jag tyckte att det var förskräckligt. Veterinären försäkrade att de skulle göra allt de kunde, Shi-Mi fick ligga på intensiven och de skulle kolla hjärtat hela tiden. Det är ett gift som heter teobromin i kakao som varken katter eller hundar tål. Allt hängde på Shi-Mi själv och hennes lilla hjärta om hon skulle klara detta. Jag lämnade sjukhuset med tanken att det sista Shi-Mi kommer ihåg av mig är att jag tvingar i henne en kladdig sörja...

Jag åkte bara en bit med bilen men sedan var jag tvungen att köra åt sidan och ringa Olle. Jag grät i telefonen för jag var helt övertygad om att min hund inte skulle klara sig.

För dem som inte har eller har haft djur, för dem som inte ens är intresserade av djur eller förstår den samhörighet man kan känna med djur måste jag bara förklara varför man kan bli så förtvivlad över tanken att mista ett djur.

År 2005 hade vi varit utan hund i ett år. Jag gick med ständig värk i ryggen på grund av diskbråcket och väntan på operation. Den smärtan var så totalt överskuggande så att den tog över allt i mitt liv. Jag kunde inte göra någonting för att lindra värken och den gjorde att jag inte kunde läsa ens, något som annars är något som kan få en att fly lite, men nej, inte ens det kunde jag göra. Jag har konstaterat efteråt att om jag inte fått bli opererad och fått läka och äntligen fått slippa värken så hade jag valt att inte fortsätta leva längre, så fullständigt tärande var det.

Sara började kolla på nätet och tjata och plötsligt hittade hon pudelvalpar till salu. Vi tog slutligen hem en liten, liten svart pudelvalp och grunnade länge på namn och till sist blev det Shi-Mi. Denna lilla valp var med mig hela tiden under det fruktansvärda smärtfyllda år som 2005 utgjorde för mig. Hon fick mig att stappla utomhus för att gå ut med henne och hon fick mig att inte bara tänka på mig själv hela tiden. Det är förbålt hur viktig en liten hund kan bli, men jag älskar det lilla nerviga skrället och en stor bit sorg och saknad skulle bli min börda för en lång tid framöver om jag miste henne.

Därför åkte jag hem så otroligt förtvivlad. Jag grät och sedan kunde jag inte sova. Slumrade mest. Jag tänkte mycket på Shi-Mi och skickade tankarna till henne: You can do this, du är stark, du kommer snart att få vara med mig igen, du klarar detta!

Soleil och jag lufsade missmodigt runt varandra, Soleil undrade säkert var hennes "halvsyster" var. Hon tittade på mig med stora, runda, undrande ögon. Jag försökte pigga upp henne lite med leksaker men det hjälpte inte så mycket.

Nästa morgon, måndag, åkte jag till djursjukhuset för att kolla läget. En liten oro gnagde i mig att hon hade dött under natten och att jag skulle få beställa bränning av hennes lilla kropp. Tack och lov, hon hade blivit flyttad till vanliga avdelningen vid det laget, men hade fortfarande dropp. De höll koll på henne hela tiden men skulle behålla henne till nästa dag.

Jag började äntligen skönja ljuset. Sakta började jag slappna av lite. Lindt Chili mörk choklad är underbart god choklad. Det är inte just Lindt som har kakao med teobromin i sig, alla mörka chokladsorter har det. I mjölkchoklad är det mindre. Men det är alltså en mycket dålig idé att ge hundar choklad med vilje (vilket jag aldrig skulle göra) eftersom det kan betyda döden för en hund.

Nu har jag Shi-Mi hos mig igen, hon kommer att fortsätta hoppa upp och ner, skälla, rusa runt, leka med Soleil, busa och när kvällen kommer, trycka sin lilla kropp mot min i fortsatta tider. I love her. Och mitt hjärta slipper ett nytt sår. Just nu i alla fall.

söndag 9 augusti 2009

Vigslar en underbar augustidag

Så tog jag mig ut till havsbandet där jag skulle viga två kvinnor. Hittade dem i skogen ovanför den klippskreva de sett ut för själva akten. De höll på att fotograferas. De var oerhört vackra med fantastiska dräkter som de sytt upp för detta tillfälle. Två kvinnor i sina bästa år som varit med om en del och som nu funnit sina livs kärlekar i en av samma kön, helt underbart.

Obruten horisont, solglitter och bris, bättre väder kunde man inte haft.

Åkte hem för en lätt lunch, sedan till slottet. Tyresö slott. Vid grinden vid muren stod ett vackert ungt par och kysstes intensivt. Bredvid stod en kvinna och vaktade en barnvagn. När jag sakta närmade mig hörde jag att paret talade engelska med barnet i vagnen. Så hade jag funnit "mitt" par. Jag höll mitt livs första engelska vigselakt. Det gick förstås bra förutom att det var nittio gäster! Och det blåste lite och vi var utomhus och jag var orolig för att inte höras.

Jag älskar slottet och slottsparken, det är så otroligt fint där. Att få bo ett stenkast ifrån detta (en promenad på tio minuter) är lika underbart som att alltid få vakna till utsikten av Erstaviken. Vårt hus är slitet och ruffigt men våra omgivningar är så vackra att det känns som en gåva av stora mått.

Det är på något sätt svårt att ta in detta med att vara vigselförrättare och mig i samma andetag. Att vara i centrum så och bli ett minne för livet för dessa personer är lite tufft. Det finns många som tror att jag älskar att vara i centrum, att det är min personlighet, jag är ju så utåtriktad och social. Samtidigt har det aldrig varit min grej att vara helt i rampljuset. Jag gillar att stå i kören eller dansa vid sidan av, att stötta den som verkligen älskar att synas. Att förstärka, inte stråla helt själv. Politikens villkor är dock sådana att man måste vilja vara mitt i för att få sin röst hörd. Ta plats. Synas. Så det är bara att gilla läget, som det brukar uttryckas. Mitt blyga jag får sitt utlopp när jag får vara för mig själv "under min korkek".

Sedan går det ju inte att komma ifrån det faktum att det finns få sfärer som politiken när det gäller möjligheten att få träffa alla möjliga människor, och det älskar jag ju att göra. Det är så fascinerande vilka människoöden man möter. Alla har sin historia, alla är intressanta. Tyvärr är det få som tar sig tid att prata med dem de stöter på. Ställer man respektfullt sina frågor öppnar sig världar som hade varit stängda om man inte visat intresse. Det hade varit roligt med tanke på den sidan av mig att ha jobbat som journalist. Nu får jag utlopp för det ändå. Det är jag tacksam för.

lördag 8 augusti 2009

Sista veckan av semestern

På måndagen åkte vi i två bilar till Tanto för att få plats med allt från tältet. Vi fick stå i kö i en timme för att komma in trots att man sagt att insläppet började 10.00. Inte min önskedröm om spendering av tid en fin sommardag sista veckan av semestern... Logistiken lämnade alltså övrigt att önska. Men till sist tog vi oss in med löfte om att vi bara skulle in och ut inom tio minuter. Hivade snabbt in möbler, backdrops, skyltar och mattor och sopade av golvet. Sedan åkte vi till kansliet där en tålmodig Mohammad ännu en gång hjälpte oss med att komma in till förrådet i källaren. Han har varit en ängel!

Kvarglömt i tältet fanns ett hopfällbart svart paraply samt ett glasögonfodral i skinn. Hör av er om ni känns vid dessa!

Vi tog en sväng till Listudden dit trädgårdsmöblerna skulle och kollade läget, åt och drack lite. Idylliskt. Sedan skildes vi åt.

På tisdagen började jag röja hemma, flyttade ut saker till boden. Alla planer på röjning av lillstuga, garage och vind är skrinlagda. Vädret har varit ostadigt och då kan man inte plocka ut hundratals saker med risk för att det börjar regna mitt i allt. Energin har heller inte varit på topp.

Onsdagen blev slappardag, skön vila på altanen, båttur till Torskholmen och så läste jag "A thousand splendid suns" av Khaled Hosseini, samme författare som skrivit "Kiterunner". Jag blev så upprörd av Afghanska kvinnors situation (som jag absolut känner till sedan förut) så jag funderade på att lägga ut hela det talibanska dekretet på bloggen. Det innehöll uppmaningar som: "Och männens skägg skall vara en knytnäves längd. Alla män ska bära turbaner! Om en kvinna bär nagellack kommer ett av hennes fingrar att huggas av! Det är förbjudet att dansa! Det är förbjudet för kvinnor att gå i skolan! Det är förbjudet för kvinnor att arbeta! Det är förbjudet att titta på TV! Kvinnor ska stanna inomhus! Om de måste gå ut skall de bära burka och eskorteras av en närstående man!" Alla påbud och förbud åtföljdes av: "Och om man bryter mot detta kommer man att bli piskad" respektive: "och straffet är döden" "stening" och så vidare.

Hur kan man ta en religion och förvränga dess själva essens så att man får en gud som är så hatisk mot själva livet? Mot "sina" skapelser? Det är så fruktansvärt hur kvinnor, MÄNNISKOR behandlas världen över. Politiska idologier och religioner har verkligen inte gjort det lätt att leva på många håll av vår jord. Slutligen är det ju alltid människor som skadar sina medmänniskor med hjälp av regler som man själva har skapat. Makt och styrning.

Torsdagen blev en härlig sommardag, har längtat så, äntligen få tina upp och värme och inte andra saker att ta itu med. Seved och Henrik kom ut och vi tog en underbar båttur med sjöjeepen till Norrholmen. Där satt vi på berget mot solgatan i havet och sippade lite vitt vin, småpratade och hade det gott. En ensam svan gav mig lite ont i bröstet, där har alltid funnits ett svanpar som brukar häcka och få ungar varje sommar. Nu simmade denna svan, som det såg ut, missmodigt omkring och sökte mat. Den vackra siluetten såg helt fel ut, så enslig och allena. Jag hoppas svanen hittar någon till nästa vår...

Sedan tillbaka till huset där vi grillade kalventrekote och Olle gjorde allehanda anrättningar och Peter som var gräsänkling kom och joinade och hjälpte till med tomat- och mozzarellasalladen. och Seved choppade skogschampinjoner för glatta livet. Det blev en fantastiskt god middag i goda vänners lag. Sommaren är aldrig sommar förrän jag kan tända stearinljus i kandelaber utomhus, för då är det just så stilla och varmt som sommaren ska vara för att jag ska bli riktigt lycklig. Det kunde jag alltså göra nu och följden blev - förstås - att jag kände mig mycket lycklig!

Efter mättnad och lycka följer förstås bastu! Så vi traskade ner till "min" älskade bastu, som naturligvis ägs av alla i samfälligheten, men där jag åtminstone fortfarande är bastumadam. Det vill säga: Jag ansvarar för nycklar och adresslistan. (Nu kom jag på att jag måste skaffa fler nycklar! Intresset är stort för denna unika bastu med sittt läge vid Erstaviken där man ser Nackamasterna glimma och ballongerna sväva över vår vackra huvudstad, samtidigt som ejderstråk med mängder av ungar simmar runt nästan vid våra fötter och tärnan dyker och slår) Vattnet var som sammet och till och med Olle vågade sig i, först tvekande och sedan liggandes kvar, flytandes på rygg, spejandes på månen och stjärnorna en lång stund.

Jag blev så oerhört trött! Henrik också. Vi gick hem iförväg medan de andra grabbarna fortsatte lite till. Istället för att spela Wii-tennis så lade vi oss på varsin soffa och somnade! Jag i lite sittliggande ställning vilket föranledde att jag snarkade! Henrik sa inte till, den busen. Trekvart senare kom de andra. Seved och Henrik åkte hem och Olle och Peter satt kvar för att samla kraft att rensa gäddan som fångats ute på Norrholmen. Denna kraft får hjälp att samlas om man tar en shot med Tequila Gold, har det sagts mig.

Jag stupade i säng. Sol, hav, god mat, umgänge med kära vänner. Allt som jag behöver för att må riktigt bra. Och bli härligt trött. Inte utslitet och ledsen trött. En dag att minnas i mörkaste vintern då snön ligger djup och det är mörkt och stjärnklart och gnistrande och brasan brinner.

Men det låter rätt härligt, det med... :-)

söndag 2 augusti 2009

Prideparad 2009

På väg i bilen för att vi skulle börja samlas vid Humlegården där Prideparaden alltid avgår så ringde chauffören från den guldfärgade amerikanaren vi hyrt som ekipage. Man fann oss inte på listan och påstod då att man heller därför inte kunde checka in oss. Jag tänkte att finns vi inte med på listan trots att vi har bokat oss och fått bekräftelse så är det katastrof...

Pratade med volontären på Pride och hon sa att "vi löser det", vilket var en bra inställning. Men vi fanns ju på listan, det är ganska rörigt kan man säga. När vi väl var framme vid bilen så placerade vi en folkpartiflagga uppe på ett elskåp så att alla skulle hitta oss. Sakta började folk droppa in och vi delade ut t-tröjor med Love is Liberal på. Sara och Emilie tog plats i bilen och även Linda (som hade på sig en rosa smoking, hon var jätte snygg!) Sara och Emilie hade rosa kläder och skulle vara "barbieaktiga". Så alla som åkte i bilen förutom chauffören var rosa. Vi var ett stort gäng folkpartister som gick i paraden när den startade. Nyamko var med och Barbro Westerholm, Agneta Berliner, Ulf Nilsson, Helena Bargholtz var de riksdagsledamöter som gick med, fantastiskt. Alla som dök upp måste tackas, de var så fina och glada och ställde upp på att bära folkpartiflaggan och Per P bar ett folkpartiparasoll hela vägen! Logistiken i anskaffande av ballonger hade inte varit den bästa, de var slut när vi skulle ha dem, det behövdes andra markörer så att vi syntes. Så tack alla, ni är great och lysande! Kom gärna med igen nästa år.

Fick en känsla av att avspärrningarna inte var på samma sätt som förra året. Publiken stod närmare och det blev trångt här och var med bilen. Otrolig stämning som alltid i hela Stockholm men förmodligen manfall på grund av väldigt ostadigt väder. Vid Sergels torg ropades alla deltagande ekipage upp. Man kan inte vara annat än stolt när Nyamko är med och Barbro W som gjort så mycket.

Vi traskade glatt på men bilen började kännas rätt så varm. Vid slussen kändes den väldigt het och det är klart att uppförsbacke i krypfart inte är det bästa för en gammal och varm bil. Vi hann in en bit på Hornsgatan, där jag bytt ut drickaburken mot en större och ställt upp motorhuven med för att få in mer luft vid kylaren och fläktat så gott det gick , när bilen bara dog. Chauffören förkunnade att: Så, nu är det slut, nu är det bara att putta... Jag och andra, bland annat ministern, började alltså att putta bilen. "I andra länder brukar ministrarna sitt I bilen..." skojade någon. Chauffören sa att detta väl ändå var det miljövänligaste ekipaget ändå...Vilken bild! Det måste sett så roligt ut, bilen är ju faktiskt enorm och ändå gick det rätt så lätt att putta på när vi var så många. Och så var det ju inte uppförsbacke längre, tack och lov! Allt gick bra och vi kom fram till Ringvägen vid Tanto. Där skingrades hela skaran för vinden. Jag väntade in Seved så att vi kunde lasta in högtalare och annat i bilen.

Tog av peruken och då tyckte Maria att jag bara måste ta av perukstrumpan, hon tyckte det såg så hemskt ut. Efter en stund tog jag av den och rullade ut mitt hopknörvlade hår. Det hade varit nytvättat och fortfarande vått på morgonen när jag klädde ut mig med peruk och allt.

Kände mig väldigt trött men vi gick in och var i tältet ett tag och sedan satt vi och pratade med några kvinnliga bekanta till Seved samt Per A. Det var en mysig stund i solen som äntligen kom fram ordentligt. Olle var på väg hem så jag tog mig till Tyresö och var hemma cirka 21.30 och kunde ha satupat i säng men ville vänta in min man som ju varit borta på segling i två veckor. Det är sällan vi är ifrån varandra så länge. Så var årets parad över och förutom missödet med bilen så fungerade det riktigt bra. Nästa år är det valår och då borde det vara ordentligt pådrag i hela partiet. Hoppas det!