"Jag kan inte hävda rätten att bära bikini i moskén"

Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN debatt idag om hur hon ofrivilligt med sin muslimska bakgrund får företrädare från sin religion som hela tiden hävdar kränkning när de bland annat inte får bära burkor i olika yrkessammanhang i länder som Sverige.

Jag avskyr burkan. Så fort jag ser kvinnor med slöja mår jag dåligt. Jag känner hela tyngden av alla (patriarkala) religioner över mig och jag får en känsla av att kvävas. Vi hade en debatt i partirådet om att man borde kräva att slöjan skulle förbjudas i Sverige. Det talas om barn som tvingas bära slöja och att det är ett brott mot barns rättigheter. Om jag finge skulle jag slita av varenda slöja från varenda kvinna och vartenda barn i hela världen.

Det säger sig självt att man inte kan ha heltäckande skynken över ansiktet om man ska ha arbeten där man är tvungen att ha kontakt med andra människor, i vilken kontext som helst. Det säger sig självt att man inte kan tillåta ansiktsmask så att man inte kan identifiera en person som ska gå i skolan, utbilda sig eller ta olika examina. Det är absurt att komma och kräva i en demokrati att detta skulle få förekomma.

Samtidigt har vi den viktiga tanken om religionsfrihet i detta land. Jag tror inte att lösningen är ett förbud. Jag tror att de som kommer hit som är djupt indoktrinerade måste få insikt om vad mänskliga rättigheter och jämställdhet innebär. Vi glömmer bort att kvinnor i detta land för inte ens hundra år sedan kände sig nödda att bära hucklen i kyrkan för att täcka håret och att kyrkan var uppdelad på kvinnor och män och att vi själva har haft hedersmord djupt förankrat i vårt sätt att se på rätt och fel. Det är hemskt att det var så, men det går inte att förneka vår egen historia.

Att komma till ett land som Sverige blir en total krock för till exempel djupt troende muslimer. Här går alla kvinnor ohöljda och är sexuella varelser, något som bara tillbekommer män i deras värld.

Ute i samhället så måste demokrati och jämställdhet råda, vill man inte acceptera det så kan man inte heller få arbete eller gå i skolan. Man väljer själv att exkluderas. Men där har vi problemet: Kvinnorna har inte valt själva, de är fast i en kränkande och förtryckande norm som styrs av männen i deras närhet. Ska vi stoppa männen från att få bo och leva här om de inte förstår allas rätt till frihet? Jag tycker att det finns många saker med religioner som ständigt diskuteras som står för djupt troende människors värderingar. Seder och bruk som MÅSTE finnas, enligt dessa troende, annars får de inte fritt utöva sin religion. Senast och nyligen var det omskärelse som figurerade i tidningarna.

Ska man förbjuda religionerna? I kommunistländer har detta gjorts utan nämnvärt genomslag, tron är så stark att man är beredd att dö för sin rätt att utöva den. Ska vi välja att bara släppa in människor med utländsk bakgrund som är "nära" oss i sin religionsutövning, så att vi slipper krockarna? Så att vi känner igen oss? Vårt samhälle har massor med normer som jag kan tycka är förtryckande. Den fria världen. Min dotter som alltid älskat mode och som nu går på Beckmans design berättade för mig att det hade varit en lättnad för henne om man varit tvungna att bära skoluniform under hennes skolgång.

Jag undrar ofta över de kvinnor från väst som frivilligt går med på att ändra sina liv så att de underkastar sig att bära slöja och som frivilligt förminskar sina värden när de gör det. Men hur ser det egentligen ut i vår "fria" värld? Hur ser våra "uniformer" ut? Hur ser vårt behov av att klä sig i "rätt" kläder ut? Hur OK är det med den utséendefixering som får unga kvinnor och män att späka sig och bli totalt depressiva och när de inte når idealen så är allt meningslöst och de vill inte leva? Det här är svårt att förstå. Man ska inte glömma alla människors behov av att tillhöra en grupp, av att finnas i ett sammanhang. Att bryta gruppens normer kräver stort mod och styrka och priset är oftast uteslutning och ensamhet.

Kanske förbud mot vissa religiösa attribut vore enda lösningen även om det skär i mitt liberala hjärta. Förbud måste finnas i många sammanhang för att hålla ihop samhället, för att inte människor skall skadas och för att systemet inte ska rasa ihop. Men precis som jag är mycket kluven till kvotering för att få in kvinnor i alla sfärer så är detta ett oerhört dilemma. "Vi vill ju bara väl". Jag är för ett mångfaldssamhälle där alla inkluderas och alla ingår i ett sammanhang, alla fritt får utöva sina trossatser och arbeta och bo. Men att stå och se på hur hälften av individerna i olika trossamfund får utstå det som jag anser är förtryck är hopplöst. Det känns fel att låta det fortsätta utan att agera.

Att samhällsorientera och informera är kanske det som kan få in en första kil. Krav på att gå med på att mänskliga rättigheter och jämställdhet är de värdegrunder man måste leva efter i detta land kanske borde ingå. "Om du ska bo och leva här så är det detta som gäller, annars blir du avvisad". Hur blir det då med religionsfriheten? Hur viktig är den? När vi reser till andra länder med andra normer är vi tvungna att anamma dem annars kan vi råka väldigt illa ut. Hur svårt kan det vara att förstå för någon som kommer från sådana system?

Bra Dilsa!