lördag 26 februari 2011

Lyckad konferens, besök till Falköping och utskottresa till Norge

Vecka 7 rullade på som vanligt med undantag för två saker som inte hör till det vardagliga: På onsdagen hade jag besök av en mycket trevlig ung man (femton år) som praktiserade på stadshuset men som ”lånades ut” till mig en stund på riksdagen. Hans morfar (eller var det farfar?) hade varit tredje vice talman för cirka två decennier sedan och företrädde då folkpartiet. Som vanligt när jag träffar unga personer som är intresserade av politik blev jag imponerad över den insikt och klokskap denne unge man besatt och jag känner att det bådar gott för framtiden. Vi hade några trevliga timmar där vi samtalade om allt möjligt.

På torsdagen kom så den stora dagen när vår konferens ”Frivilligt socialt arbete i fokus” skulle gå av stapeln. Denna har planerats av Ann Näfver i nästan ett års tid. Det blev en helt suverän dag som inleddes med formidable Rikard Wulff: Var man inte begeistrad av honom förut (vilket jag redan var) så blev man det! Han är så vänlig och generös med sitt fina, livserfarna ansikte och varma ögon, sin långa siluett och sin begåvning att fånga och charma publiken. Alla var lyckliga redan i start på grund av honom, han är helt suverän och vi tackar tusenfalt för att han och hans två musikerkollegor Göran Martling och Niklas Sundén kom och sjön och spelade ideellt för oss alla.

Därefter hade vi Erik O Wennerström från UD, Maria Palmer från Väntjänsten, Sylvia Ljungdahl från Tyresö kvinno och tjejjour, Christian Agdur som är chef på operativa avdelningen hos polisen, Jenny Ögren som är volontärsamordnare hos polisen, Björn Fries som är hedersdoktor på Malmö högskola, Nyamko Sabuni som är minister, Lars Svedberg från Ersta Sköndal, Alec Carlberg från Rainbow/Prima och slutligen Amelie Silfverstolpe från Volontärbyrån. Allt klaffade perfekt på grund av Anns strikta och ordningsamma organiserande, alla hade väldigt trevligt och fick stort utbyte av dagen. SVT var där och filmade också. En fantastisk prestation från Anns sida att samordna detta och sätta Tyresö på kartan. Vilken pangdag!

Vecka 8 har gått i resandets tecken. På tisdagen gick jag upp fem för att åka hemifrån sex för att hinna med tåget som gick sju och tio. Skulle få äran att hälsa på mina partivänner i Falköping, åka på företagsbesök och avsluta med att tala på deras årsmöte. Väl på centralen blev tiden uppskjuten en halvtimme och därefter ställdes avgången in helt. Tåget hade inte gått att värma upp på grund av elfel.
Alla uppmanades att gå till servicecentret för ombokning av sina biljetter. Alla stod i kö för att ta kölappar. Det gavs ingen information om att det fanns speciella köer för oss som skulle boka om där vi inte behövde kölappar. Inte ens i denna lilla sfär klara man av att organisera. Vad är problemet? Har man bara lyckats anställa människor utan ledarskapsförmåga i hela denna gigantiska organisation? Otroligt!

Fick en av de sista platsbiljetterna till tåget åtta och tio. Stoiskt stod folk och väntade medan den avgångstiden ändrades fyra gånger. Slutligen byttes även spåret där tåget skulle avgå ifrån. Tåget kom iväg fyrtiofem minuter senare än beräknat från spår tolv istället för spår tio.

Mina partivänner var givetvis stressade när de väntade på mig på sitt håll, det fanns en hel del logistik som skulle klaffa där olika människor skulle vara på plats på olika tider för att möta oss. Tågresan visade sig sedan fungera magnifikt trots femtio minuters försening, fina tågvärdar och tågförare!

Framme i Falköping mötte mina kära FP:are med bil och vi åkte direkt till företaget Autokaross i Floby. De startade sin verksamhet för nittio år sedan med tillverkning av träskor. Sedan började man bygga bilhytter och nu bygger man brandbilar. Vi fick följa hela tillverkningskedjan och det var synnerligen intressant. Dessa bilar väger sjutton-arton ton och kostar minst två-tre miljoner beroende på hur de är bestyckade. Väldigt trevligt gäng på företaget och det var så roligt att få komma så nära själva arbetet. Tack, Magnus Sahlén, för fin rundvisning!

Ola Johansson som är chef för Räddningsskolan i Skövde berättade om sin verksamhet som är mycket viktig för vårt land, nämligen att vi har välutbildad räddningspersonal. Något som jag som liberal inte kan acceptera är om det förekommer ojämlika villkor på marknaden på grund av att MSB anser sig ha monopol på att hålla liknande utbildningar. Om detta visar sig vara fallet så är det något som bör rättas till snarast!

Efter besöket på Autokaross dit även en journalist från Falköpings tidning kom och ställde lite frågor, så åkte vi till Löfwings galleri som ligger fantastiskt vackert ovanför Hornborgarsjön. Där fick vi en visning av de tavlor som snart öppnas utställning av som Göran Löfwing har målat, så oerhört vackra naturåtergivningar med olika djur i motiven, enormt slående tavlor. Hela Galleriet med de olika rummen som en gång varit bland annat lada och kostall var mycket fint renoverade och en känsla av frid lägrade sig över mig.

Vi fick störa konstnären mitt uppe i sitt arbete och han var en typisk entreprenör med intressanta idéer för att lyfta denna del av Sverige. Vi drack kaffe och åt semlor (det ju var fettisdag) medan brasan i kakelugnen sprakade! Sedan gick färden vidare tillbaka till Falköping genom denna väldigt vackra bygd. Årsmötet skulle börja arton och mitt tåg tillbaka till Stockholm skulle gå nitton och elva. Hade aldrig valt en sådan tajt tid om det inte varit för att jag skulle upp fyra nästa morgon för resa mot Kristiansand via Oslo.Det var trevligt att få berätta om riksdagens arbete och det var många intressanta frågeställningar som kom upp. Jag hade en fantastisk dag i Falköping med omnejd.

Sedan var det så dags för Kulturutskottets studieresa till Norge. Planet skulle gå halvåtta. Det var tvunget att bytas ut när vi redan alla satt inne i planet för att det var nedisat. Vi kom väl iväg en timme senare vilket gjorde att vi missade det anslutande planet till Kristiansand och nästa skulle inte gå förrän halv tre. Jag känner nu Gardemoen utan och innan efter att ha strandsatts där i över fyra timmar…
Dagen var ju planerad med olika aktiviteter men som tur var kom i alla fall en del av gruppen i tid då de kom via Köpenhamn.

Vi kom fram i tid till middagen. Den intogs i något som heter Kruthuset, en vacker byggnad nere i hamnen. Man lägger mycket pengar på ett otroligt ståtligt kulturhus nere vid vattnet med mycket spektakulär arkitektur där det ska finnas flera scener. Man satsar stora resurser på kulturutbud för barn och ungdomar genom dekret från Kulturdepartementet. Vi fick underbar torsk (jag äääälskar ju torsk) och vi fick lyssna på folkmusik framfört av ett par artister bosatta i Kristiansand.

En museiintendent bjöd spontant in alla som ville på visning mitt i natten, han undrade varför vi inte avsatt tid för att besöka HANS museum. Jag var utmattad och det var jag inte ensam om men det var några som trotsade tröttheten och följde med vilket visade sig vara en upplevelse av flera orsaker. Detta att gå runt på en privat visning på natten på ett museum är ju en lite märkvärdig känsla. Sedan var tydligen utställningen också speciell, med gammal norsk nationalromantisk konst blandade med modern samt en filmvisning som tydligen inte gick av för hackor. Under tiden slöt jag mina ögon och sov djupt.

Nästa dag var det planet tillbaka till Oslo som gällde. Denna gång var det bagaget som tog en väldans tid istället. Vi lassade av oss på hotellet och sedan åkte vi till Stortinget. Där togs vi emot av svenska ambassadören Ingrid Hjelt af Trolle. Sedan blev det möte med ett antal ledamöter i den norska motsvarigheten till Kulturutskottet. Vi fick lyssna på hur de arbetar samtidigt som vi åt lunch. Sedan fick vi gå upp till åhörarläktaren och se ner på Stortingets plenum. Allt var i rött och såg gammeldags ut. Talmannen reste på sig när en ledamot skulle tala. Hos oss är det vi som reser oss för talmannen…

Sedan åkte vi till Oslo Operahus. Oj, vad fantastiskt det är! Urtjusigt helt enkelt. Vi fick en visning av innanmätet och det var extremt intressant att höra hur hela planeringsstadiet gått till och hur själva förverkligandet samt de olika personer som varit med i allt så att det blev rätt från början. Här är scener som ska nyttjas av både sångare, dansare och musiker och alla har sina olika behov för att kunna prestera optimalt. En operascen är ju lite på skrå, alltså lutad upp mot publiken för att få bästa ljud och det är lätt att sätta sig in hur arbetsamt det är för dansare att jobba på ett lutande dansgolv.

Denna opera har allt det tekniska som man kan önska och innanför den scen som vi som besökare kan se finns ytterliga tre lika stora scener som ligger på båda sidor och bakom. Dessutom finns det scen under i ett dike som är sexton meter djupt. Det finns ett golv för danarna som är upphissat i taket när det ska sjungas. Det finns oändliga möjligheter att ändra scener. Den slutliga notan gick på 4,4 miljarder!

Det arbetar cirka sexhundra människor på Oslos opera så det är en stor arbetsplats.
Själva byggnaden gjordes med utgångsläge att bjuda in sin publik, så taket kan man vandra upp till på en lutande vandring uppåt och neråt på vardera sida. Det finns full insyn till allt arbete som görs i verkstäderna som tillhör operan. Massor av glas och trä. En skulptur som är förankrad ute i vattnet vid operan som flyter runt fritt där den sitter föreställer en isformation och kostade elva miljoner. Väldigt snygg, visserligen…

På kvällen fick vi komma till ambassadresidenset på middag. Underbar torsk igen med gudomlig potatispuré och krispiga sparrisar, jag var lycklig, för som sagt: Jag ääääälskar torsk!

Igår var vi på Voksenåsen, nära Holmenkollen. På allas läppar var ju förstås de olika sportprestationerna och vi hade lyckats ta två guld och ett brons, vi trodde att vi skulle kunna kolla lite av detta eftersom Holmenkollen ligger nästgårds. Voksenåsen skänktes av Norge till Sverige efter insatser under andra världskriget. Sedan 1960 är detta en mötesplats som ska öka förståelsen och samarbetet mellan våra länder. Det är en hotell- och konferensanläggning som ligger högt och vackert. Dessvärre var det tvärdimma så man såg knappt handen för sig. I vanliga fall kan man se miltals. Tji fick vi.

Sedan åkte vi till vårt nu hemtama Gardemoen för att vänta in planet till Arlanda. Våra tjänstemän har varit suveräna i att ordna denna resa och allt har klaffat perfekt när det gäller sådant som man kan råda över. De olika deltagarna från utskottet har också umgåtts och lärt känna varandra lite bättre över partigränserna.

Nu skiner solen i Tyresö och jag ska försöka bara vara ledig resten av helgen…

måndag 14 februari 2011

Rågången - tjänstemän och politiker

När jag började med politiken fick jag lära mig att det är viktigt med rågången mellan tjänstemän och politiker. Politiken sätter agendan, kommer med synpunkter på vad som bör förändras, förnyas eller påbörjas och tjänstemännen kommer med förslag på hur detta ska genomföras och ser sedan till att så görs.

Personliga åsikter från tjänstemännen hör inte till den bilden. Personliga delaktigheter rent operativt från politikerna hör heller inte till den bilden.
Under den senaste tiden har jag varit med om två tillfällen när en tjänsteman från ett av de största partierna bryter flagrant mot detta. Ena gången var på ett förmöte på ett utskott när en tjänsteman lade sig i politikernas diskussion på ett i mina ögon totalt förkastligt sätt. Tilläggas bör att det absolut inte var en tjänsteman från utskottets kansli utan en politiskt tillsatt sakkunnig.

Den andra gången är något mycket värre. Det gäller en politisk sekreterare som bloggar ingående om interna alliansdiskussioner som över huvud taget inte är vare sig protokollförda eller offentliga. Det tillhör själva essensen av dessa möten, att de ska finnas en tillit, att samtalen är informella och sker med respekt inför de olika partierna i alliansen och deras hjärtefrågor. På sin blogg skriver denna tjänsteman, som i mina ögon aldrig borde få närvara på sagda möten någonsin igen, nedsättande om ”Nepotism Bröderna Larsson FP” som hon förkortar NBLFP.

Hon redogör för hela den interna diskussionen på ett fullständigt oprofessionellt och oacceptabelt vis och skriver dessutom om maktkåthet i samma andetag. Det ordet skulle man på sin höjd kunna fördra från en opposition, men i det här sammanhanget är det obegripligt att hon får behålla jobbet!

Att dessutom höra en moderat, vare sig det är en politisk sekreterare eller politiker, använda maktkåt som epitet för andra partiföreträdare känns ironiskt.
Nej, detta är ett sådant lågvattenmärke i det kommunala allianssamarbetet att jag inte tror att det är sant.

fredag 11 februari 2011

Ålar, finska folkpartister och små marginaler

Min partivän Christer Nylander är från Skåne och ordnade ett seminarium om ålens framtid. Ålen är rödlistad. Människor med olika intressen i att ålens fortsatta existens säkras fanns representerade och det blev en synnerligen intressant diskussion. Ålens fortplantningsprocess är till viss del höljd i dunkel, men Sargassohavet är av central betydelse, tycks det.

Ålarna vandrar upp i våra olika vattensystem och under färden råkar de ut för olika missöden. Det största hotet verkar vara kraftbolagens turbiner som ålarna sugs in i och förolyckas. Det finns tydligen olika sätt att förminska den risken kraftigt, bland annat med skydd för turbinerna som visst dessutom ökar turbinernas kapacitet, vinna-vinna helt enkelt. Men det krävs investeringsvilja från kraftbolagen av ganska försumbara pengar. Länsstyrelserna agerar inte samstämmigt och de är ganska tandlösa.

Märkligt land att leva i (glöm inte att jag ÄLSKAR Sverige) där man har en utrotningshotad djurart och det man mest tänker på är näringen som lever av den djurarten snarare än att åtgärda drasiskt.

OK. Många länder har fiskare som lever på ålafiske och den utkomsten som blir i förlängningen. I Sverige är det turism med hotellnätter och besök på flera ställen i regionen, handel och allt därtill som blir konsekvensen av att man kan servera ål och hålla ålagillen. Det skulle alltså bli tusentals människor som skulle märka av om man förbjöd fiske av ål helt. Så gör man bara inte i detta land.

Det är som med vapenindustrin och vapenexporten, den sysselsätter hundratusentals människor. Finns inte en moralkaka i världen som skulle smaka så viktigt och intressant att det skulle beslutas om en minskning av den näringen.

Det vi kom fram till efter olika inlägg från bland annat experterna på fiskeristyrelsen och de andra MÄNNEN som var med var att man borde börja arbeta med länsstyrelserna som i sin tur kan sätta press på kraftbolagen, förutom att kraftbolagen kan få goodwill gentemot konsumenterna om de exempelvis skulle marknadsföra sin el med: "El producerad utan att ålar dör" eller något annat klatschigt. Slutligen utan att tänka mig för så brast jag ut i den enda nubbevisan jag kan minnas texten på: "Det var en gång en flicka som red uppå en åååååål - SKÅÅÅÅÅÅL!" Det väckte viss munterhet. Anna, vet du inte vad behärskning är???

Har nu två torsdagar i rad varit med på frågestunderna. Förra torsdagen ställde jag en fråga om vitboken om romernas situation under nittonhundratalet till Erik Ullenhag och denna vecka om hur IT-ministern Anna-Karin Hatt ser på samordning av myndigheter och företag när Sverige är under attack och krisen redan är ett faktum. IT-ministern svarade något undanglidande och inte tillfredsställande så jag får fortsätta mala på. Jag ville egentligen ställa frågor inom samma område till försvarsministern och utrikesministern som också var närvarande. Men en frågeställare får tydligen bara ställa en fråga (damn!!!)så jag få ta det en gång i veckan tills jag ställt frågor och fått svar som är tillfyllest.

Andelsägarföreningen var på middag på det nya stället på Vasagatan, i det märkliga nybyggda metallpinnehuset där posten låg förut. Det var otroligt god mat och väldigt mysig inredning. Styrelsen har denna middag en gång varje år och tar med sina respektive, detta var en försenad julmiddag. Alla är så rara och trevliga, det är kul att träffa "grannarna", de människor som bor i vårt närområde. En slags social trygghet att veta vilka alla är där man bor. Det har förstås urholkats mer och mer under åren jag har bott på Violstigen, många flyttar in och flyttar ut. Men det finns en kärna av människor som stadigt finns kvar. Det gillar jag.

Jag åt så att magen kändes fyrkantig. :-)

På lördagen kom etthundra finska folkpartister på besök hos oss på Folkpartiet. Det var väldigt trevligt. Jag tog emot på Riksdagen vid ingången till Mynttorget där deras bussar kom från färjan, de vällde ut i oändliga rader, jag började med att hålla upp dörren och ta i hand och välkomna var och en. Det tog en stund för alla att ta sig in, Per Hammar lämnade ut besökskort till alla. Därefter så delades gruppen in på två mindre grupper och så fick de två olika dragningar. Jag var med i klubbrummet och berättade om vad valutvärderingsgruppen kommit fram till på riksnivå, Per berättade om länets utvärdering. Vi svarade på frågor och det var en allmänt mycket trevlig stämning. Sedan visade jag gänget ut i olika omgångar, jag var som en riktig mässvärdinna. Om en tid så är det val i Finland och vi ska försöka vara med och hjälpa till.

Jag har träffat några personer som vill hjälpa mig att driva på arbetet med en ny försvarsgren, i min motions anda om ett vapenslag för e-krig eller info-krig eller cyber-krig (namnet är inte så viktigt utan vad man lägger in i det).

På partigruppen dryftades mest hur vi ska förhålla oss till utredningen om gårdsförsäljning av vin. Den pensionerade juristen som presenterade utredningen var något långrandig (det låter kanske otacksamt men vi hade tidsbrist och hon malde på i fyrtio minuter vad hon kunde fått sagt på en kvart) så Gabriel Romanus fick bara åtta minuter innan mötet var slut.

Kunde man då inte gjort ett undantag för en gångs skull och dragit ut på tiden? Det undrar förstås någon?

Tack och lov att vi INTE gör det! Om det är något jag uppskattar med politik på den här nivån är att det inte finns utrymme för dilly-dallying! Har man sagt en sluttid så är det det som gäller! Man slösar inte på människors tid, man respekterar att människor bokar upp sig på många olika möten och alltid är på väg någon annanstans eller har annat att göra. Om vi kunde arbeta mer så på lokal nivå så skulle det bli stuns och dynamik i tiden som folk lägger in i arbetet med politik och kanske skulle även unga personer kunna vilja bli mer aktiva.

Att man håller tider gör också att det finns en stor disciplin inom gruppen att vara kortfattad och ta med det absolut viktigaste. Alla som drar över tiden vet att konsekvensen blir att partivännerna som var på tur inte får komma till tals förrän om en vecka.

HBT-liberaler hade ett intressant seminarium med en kvinna som skrivit en avhandling om vithetsnormen och hur den påverkar oss på ett genomgripande sätt, vart än i världen vi vänder oss. Vi gjorde diskussionsövningar med lappar med påståenden. Några minuter och sedan bytte man person som man diskuterade med. Detta gjorde vi i två timmar och det var en aha-upplevelse för mig. Inte en enorm sådan, har man levt ett tag är det inte mycket som kan överraska, jag tycker att jag har kommit fram till de flesta sanningar jag behöver för att kunna se mig själv i spegeln. Men några saker blev mer definierade. Det var väldigt bra!

Jag ska sitta med i talmannens jämställdhetsgrupp. Vi hade frukostmöte som var så trevligt där vi fick veta hur man arbetat föregående mandatperioder och vad man tänker sig under denna. Vi satt i Per Westerbergs arbetsrum vid ett ovalt bord dukat med otroligt vackert gråvitt porslin med små blå kronor på. Per sade att det inte tillverkades längre så porslinet var inne på sin sista vers eftersom det naturligtvis går sönder pjäser sakta men säkert, och dessa kan inte ersättas.

Talmannens tjänstemän hade förslag på olika teman för de möten som ska hållas under denna vår och höst och även i Almedalen. Det ska bli spännande att få vara med i denna grupp.

Voteringen på onsdagen denna vecka inleddes med en röstning om småviltsjakt där alliansen lagt en gemensam reservation vilket betydde att vi för en gångs skull tryckte på våra nej-knappar. När omröstningen var klar och siffrorna kom upp på tavlan stod det Ja: 156 Nej: 157 Det spred sig en djup aaaah-suck i hela plenum och sedan applåderade vi som fått vår vilja igenom. Besökarna vid detta tillfälle fick verkligen bevittna något mycket ovanligt! Så små marginaler är det nog ytterst sällan. (Edit: Glömde nämna att en av orsakerna var att William Petzäll är borta på grund av sin bläcka förra helgen. Undrar om om även hans överkonsumtion av sprit beror på massinvandringen?)

Olle har flyttat till en lägenhet i Tyresö centrum. Jag ska försöka klara att ha kvar huset själv. Har känt en djup sorg en längre tid (längre än jag förmår erkänna, det handlar inte om veckor eller månader, utan år) men det som bär upp mig är att jag verkligen tror att det kommer bli mycket bättre för oss båda i sluttampen.

Idag kommer dock hela familjen samlas här på Violstigen för en gemensam middag, vi måste passa på medan Sofia är på besök, hon åker tillbaka till Umeå på söndag.

Eftersom alla bussar är inställda idag och det är totalt snökaos så måste vi nog hämta Emilie och Sara inne i stan. Sofia påpekade att hon kanske inte kan/får åka hem på söndag: Vem vet hur länge detta håller på? Ska klä på mig och skotta fram dörren! :-)

onsdag 2 februari 2011

"Doggie" av Sofia Karlström

Förstfödda dottern Sofia Karlström har kommit ut med sitt examensprov på Umeå Konsthögskola: Doggie

Finns på AdLibris och Bokus och kanske fler ställen. Jag är mycket stolt och glad. Hennes bilder är fantastiska och hela berättelsen underbar, förskräcklig och tänkvärd.

Inga ord, bara bilder. Når alla i hela världen. En bild säger mer än tusen ord.
Sofia, du äger!

Vad är unga elever mest rädda för?

En skolklass någonstans i Sverige: På frågan om vad eleverna är mest rädda för så blev reultatet från de unga just i denna skola just i denna klass att det man var mest rädda för, förutom det vanliga som spindlar och annat: Mona Sahlin och efter det Michael Jackson!

Vad ska man säga?

Ute i världen så är det mest omvälvande Egypten och det som händer där. Alla följer detta med stor oro och med stort intresse. Det känns som att det nya seklet är ett förändringarnas århundrade och förhoppningsvis handlar dessa förändringar om större möjligheter för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati i delar av världen som man knappt skulle kunnat hoppas på i dessa tider.

Människor får sätta livet till medan vi sitter tryggt hemma i våra soffor i Sverige. (Människor som gör det med öppna ögon i kamp för det de tror på.) Sverige - ett land där vi tar demokratin så för given att det är OK att uttala sig rasistiskt till och med i vår riksdag.

Detta är förstås en av anledningarna till att det finns en åstundan i vår omvärld att få leva och verka här.

Är mycket trött. Visst beror det på mörkret till viss del, behöver ljus och värme, hoppas att det vänder snart. Kan ändå inte låta bli att tillstå att det finns en sorg i mig över det faktum att människor som lever i vårt priviligierade land kan tänka sig att rösta inskränkt, egoistiskt och okunnigt.