torsdag 30 juli 2009

Heteronormen och jag

För en tid sedan bestämde vi i HBT-liberalers styrelse, där jag är stolt att få vara med som enda hetero (det borde komma med fler), innehållet i de seminarier som vi skulle stå för under Prideveckan. Ett tema skulle vara "Heteronormen och jag". Jag började tänka på detta. Först förstod jag knappt vad det egentligen innebär att denna norm finns. Sedan började jag bli mer och mer medveten och jag blev både förbannad och förkrossad.

Vi föds in i ett samhälle som styrs av tanken att alla är män och kvinnor och att alla ska leva i parförhållanden där en av varje kön finns. Vi föds in i ett samhälle där den manliga normen är i främsta rummet (eller åtminstone fram till nutid) eftersom allt är patriarkalt och där det är männen som har makten. Alltså bygger läkemedelsforskningen fram till idag på hur den manliga kroppen påverkas av läkemedel, bilar och mycket annat har byggts efter hur den manliga kroppen ser ut och mycket av hur samhället i övrigt har byggts upp har oftast varit efter hur männen ser på hur bostäder, byar, städer och transporter av alla de slag ska se ut. Hela infrastrukturen, media, företagen och mycket mer har fram till dags dato påverkats av hur män ser på verkligheten.

(Ska hon komma med ett feministmanifest nu? Nej, det tycker jag inte...)

Kärnfamiljen är en utveckling ur gamla tiders storfamilj. I takt med urbaniseringen måste det komma något som ändå fanns att hålla fast vid. I takt med sekulariseringen tappade kyrkan sin makt över individen där förut grupptrycket var starkt. Norm är något som beskrivs i lexikon som: "det normala; det godtagna eller ideala, till exempel i en social grupp; konvention; praxis det VARTILL MAN BÖR ANPASSA SIG."

Basala överlevnadsregler är att anpassa sig till gruppens normer. Annars dör man. Så var det verkligen förr. Att inte anpassa sig betydde utfrysning. Ingen mat, inget husrum, inget skydd mot fiender. Idag är det inte så i Sverige skulle man vilja tro. (Jag vill inte gå in på hedersproblematiken här, eftersom det är ett eget spår trots att det är relevant) Men tänk då efter. Att inte följa de strömlinjeformade outtalade regler som vårt samhälle bygger på är ingen lek. Vi bedömer människor efter sexuell läggning eller sexuella preferenser snarare än hur kompetenta de är. Alltså är det inte helt givet att karriären går sprikrakt uppåt om en person "kommer ut" eller känner att hon eller han inte är född till det kön hon eller han upplever sig tillhöra. Normen säger att är du född till man skall du till man varda och detsamma om det gäller en kvinna. Är du en man skall du inte hava begärelse till en man och detsamma om det gäller en kvinna. Gud sägs vara en man. Normen är att vi ska leva som man och kvinna tillsammans. Och ve den som inte lever efter denna norm. Avvikelser har gruppen svårt för. Många fler än de starka som vågar avvika finns därute och lider, lider, lider.

Hur påverkar detta oss då? Jag är arg över hur vi begränsar våra liv och hur vi frivilligt låter vår frihet förminskas på grund av detta. Det är omedvetet och osynligt omkring oss hela tiden. Jag läser människor hela tiden. Jag skäms över hur jag bedömer män och kvinnor istället för människor... Men jag är ju en del av gruppen och vill överleva, precis som vi alla är och vill. Det måste bli en ändring.

Jag har också tänkt mycket på vad det innebär att leva upp till normen. Åttio procent av mänsklig kommunikation består av kroppsspråk. Unga män står lutade över unga kvinnor på danshak och andra mötesplatser, männen intar en dominant postion och kvinnorna en underlägsen i interaktionen. Frivilligt inordnande av heteronormen. Männen bröstar sig och kaxar, kvinnorna tvinnar eller kastar med håret och koketterar. Själva våra kroppar har lärt sig att spela med i heteronormen för att anpassa sig till den och inte sticka ut.

Jag frågade två av mina döttrar som råkade befinna sig hemma nu i veckan om hur de ser på detta. De svarade att det är klart att de har påverkats mycket. Fyra kvinnor i huset med en mamma som verkligen är "kvinnlig" och en pappa som har storstövlarna, fiskedonen och cigarren, alla manliga attribut. Disneyfilmerna som jag i välmening köpte till mina döttrar eftersom jag själv som barn var svältfödd på tecknade filmer, de förmedlar en oerhört konservativ och totalt cementerad heteronorm. Jag kom att tänka på Lady och Lufsen. Scenen där Lufsen rullar över sista köttbullen till Lady och de kommer i kontakt med varandras nosar och hon koketterar och vänder sig blygt bort. Tänk om hon hade glufsat i sig köttbullen med gusto och sedan rapat! Då hade vi haft en Shrekvariant av filmen. Tänk då på hur gammal Lady och Lufsenfilmen är. Den har rullat för många generationer barn. Shrek kom helt nyligen och det är DE SOM AVVIKER som bryter normen. Ett kvinnligt troll! Hon beter sig manligt, men vad kan man vänta sig av ett troll?

Alla som avviker från normen är ett hot mot gruppen. Det är helt enkelt det det handlar om. För framtida generationers skull, för våra barns skull, för ett samhälle som är mer inbegripande och varmt: Tänk på hur heteronormen påverkar oss alla. Tänk på att försöka bryta den genom tolerans och förståelse att vi alla inte är skapade som mallar av varandra och att det som kommer hädanefter inte är familjer med en kvinna och en man som "överhuvuden" utan det kan finnas alla möjliga konstellationer och det är OK.

Kläder som jag är så intresserad av är verkligen en del av upprätthållandet av heteronormen. Män kan inte klä sig hur som helst för det blir tvärnobben från den heterosexuella manliga sfären. Jag som älskar att klä mig i klänning. Tänk om jag hade varit man, så dåligt jag hade mått därför att grupptrycket tog bort möjligheten att klä mig som jag vill. Haute couture är en märklig företeelse där homosexuella män klär heterosexuella kvinnor och de insisterar på att normala kvinnor har size zero vilket är fullkomligt omänskligt och orealistiskt. Vad är det för underligt krig den industrin för där hela modevärlden följer efter? Hm, jag sa att det var MÄN som styrde...även om de är gay.
Även om man hierarkiskt i samhället måste placera homosexuella män efter 1.män och 2.kvinnor så har de en speciell plats i modeindustrin och de är kungar där. Och de ligger över homosexuella kvinnor i hierarkin, det är symptomatiskt.

Själv kommer jag att grunna vidare på heteronormen mycket, försöka stävja min ilska och skuldkänsla och försöka arbeta konkret efter tanken att öka förståelse och minska intoleransen.

Seminariet idag på Kulturhuset var med Fredik Malm, Lennart Rohdin, mig i panelen och med Birgitta Ohlsson som moderator. Vi hade fyrtiofem minuter på oss att dryfta hur vi påverkats i olika sammanhang och vad vi skulle vilja göra eller har gjort för att förbättra verkligheten och jobba mot heteronormen. För mig personligen känns det som om diskussionen bara börjat.

Bio och Pride

I måndags jobbade Seved, Vladan och jag med att vika in kondomer i de nytryckta omslag vi hade skaffat med HBT-liberalers logga. 1200 stycken fixade vi. Sedan bar det av till Tanto för att inreda vårt tält där. Det blev väldigt snyggt med grön matta och backdrop med björkarna.
Därefter gjorde min syster och jag det vi alltid gör för varandra när vi fyller år (mycket försenat eftersom Karin fyller i april) så vi åt middag tillsammans och sedan gick vi på bio:"The Proposal" med Sandra Bullock. Den var söt och lite förutsägbar men helt OK.

På tisdagen var jag på kansliet på Stora Nygatan och hämtade grejor till paraden och en folkpartitunna till Prideparktältet. Där hölls också HBT-liberalers otroligt bra seminarium med Kickis Åhré Älgamo som är kriminalinspektör och som givit ut en rapport hedersrelaterat våld. Efter det rusade jag till Buttericks för att försöka hitta en väldigt blond peruk men de hade ingen som jag gillade. Smått nedstämd av den motgången susade jag ut till Tyresö för att hämta Sofia och sedan tillbaka till staden där hon skulle äta middag med sina kusiner eftersom hon fyllde år. Jag åkte iväg till Gamla stan igen för att få på aktivistmöte inför Pride. Sedan åkte jag tillbaka till söder för att träffa alla kusiner för att vi skulle gå på "Brüno". Den var helt galen, den filmen. Jag vet inte ens om det går att definiera känslorna man får när man ser denna film...

På onsdagen hade Liberati seminarium om "HBT-kampen efter könsneutrala äktenskap". Alexander Bard, Louise Persson och Amanda Brihed med Seved Monke som moderator. Det var otroligt bra. Man talade bland annat om att gaysfären måste göra upp med sin kvinnobild samt att könsneutralisera hela lagrummet. Det finns ingen anledning att ha könsdefinitioner i lagen, alla ska vara lika där.

Idag var jag själv med i en panel med Fredrik Malm och Lennart Rohdin med Birgitta Ohlsson som moderator. "Heteronormen och jag". Det var kaotiskt med feltryck i Pridekatalogen vad gäller tiden, dubbelbokning av Stora scenen och folk fick höra att allt var inställt... Men det redde ut sig till sist och vi hamnade i café Nero. En partivän från Tyresö dök upp vilket gjorde mig väldigt glad.

Sedan till "Smink och perukshopen" där jag köpte en väldigt blond peruk och därefter till parken för att vimla i tältet och kolla runt lite. Intensiv vecka.

torsdag 23 juli 2009

Hallwylska museet

Idag var det typiskt "göra annat än att lapa sol" väder. Alltså gjorde vi slag i saken och åkte in på den utställning med italienska kläddesigners som just nu finns på Hallwylska museet. Vi har pratat om det ett tag, jag tyckte att döttrarna skulle se den som är så tokiga i kläder. Den pågår till sista augusti.

Det var vackra kreationer, galna kreationer och en del rakt av fula kreationer. Det var roligt att se vilka som burit dessa skapelser också. Några var verkligen helt fantastiska. Hela museet är dessutom i sig mycket fint och imponerande, man kan inte fatta att det varit ett privat hem mitt i staden. Otroliga samlingar av bland annat porslin och vapen. Badrummet var så läckert, precis ett sådant jag önskar mig.

Efteråt gick vi och åt libanesisk buffé, gott och trevligt. Nu borde det få lossna och börja regna och åska, det är oerhört kvavt och hänger i luften. Olle och Bosse väntar in väder vid Ålborg. De har inte lust att segla i tio timmar i dåligt väder och jag är tacksam för att de är så kloka.
Låt himlens portar öppna sig så det lättar lite!

Landsmötesmotionerna

Landsmötesmotionerna är så många att de bildar en lunta stor som en telefonkatalog. Amazing! Det är väldigt roligt att hela folkpartisverige är så engagerat. Jag ser fram emot spännande landsmötesdagar i november.

Partistyrelsen jobbar med alla dessa innan och jag finner det helt otroligt att de hinner. Ska själv få vara med på ett längre PS-möte i augusti och hoppas att jag kan bidra med något och vet att jag kommer att lära mig mycket.

Wii är jättekul!

När jag fyllde år förra året så hade jag önskat mig Wii med tillhörande balansplatta för att börja träna. Allt har legat ouppackat i mer än ett halvår av olika orsaker. Började ta fram hela kitet i måndags för att be Sofia om hjälp med att starta upp allt eftersom Olle är ute och seglar. Hon hann inte men sedan kom några vänner ut på en bit mat och bastu och då tog tekniskt kunnige Henrik tag i saken och installerade allt och vi provade tennis, (jag fick träningsvärk i högra skinkan, spelar vänsterhänta lobbar, uselt men oj, vad engagerande) bowling, backhoppning, (jag blev en stor snöboll) baseball och boxning.

När vi ätit och bastat färdigt så provade vi ett bowlingpass och sedan när vännerna åkt hem stod jag och boxades och boxades mitt i natten och blev helt slut, det var jättekul! Jag ska skaffa en ratt och köra rally och så finns det yoga, aerobics, muskelträning och massor av annat. Man ska ha säkerhetsremmen på handleden för tydligen har många skärmar gått sönder när folk kastat iväg hela controllern rakt in i TV:n eller plattskärmen... Nog för att jag har sagt att det är skönt att kasta saker när man är arg, men att göra det rakt in i saker som kostar mer än en telefon eller en tallrik tycker jag är onödigt slöseri. Dessutom är man ju inte arg, tydligen, utan man råkar bara tappa den i farten, vilket är väldigt dumt.

Nej, jag ser fram emot fler tillbehör så att jag kommer igång med den träning som jag tänkt på ända sedan min ryggoperation.

måndag 20 juli 2009

Två filmer på bio på två dagar

I lördags gick jag, Sara och Emilie på bio och såg filmen Baksmällan. Det är en ganska galen film där man får en lite obehaglig känsla av: Vad ska komma härnäst? Vi tre verkade vara de enda som skrattade i salongen, så det kanske kan ge en bild av 1. vilken humor familjen Steele har 2. vad för slags humor filmen förmedlar...

Allt handlar om att Doug som ska gifta sig om två dagar åker på svensexa med tre polare som är väldigt olika varandra. Väl i Las Vegas där "allt" händer så försvinner Doug. Och sakta närmar sig tiden då bröllopet ska gå av stapeln.

Den andra filmen såg vi igår eftersom vi väntade in Sofia som skulle komma hem från Göteborg där hon varit på besök hos sin kille som sommarjobbar där. Det var Harry Potters Halvblodsprinsen. Jag tycker att den var en besvikelse, men det kan bero på att jag hade väntat mig mer. Någon sa att det är en "mellanfilm". Sista scenen väntar man sig nästan en "to be continued..." undertext. Alla vet att den sista boken blir filmad också och att det blir två filmer av den. Så - att arbeta med givna försäljningsframgångar gör nog att man inte kräver allt på samma sätt som när man har en risk om förlust över sig. Missförstå mig inte: Allt tekniskt är perfekt, inget är fel på skådespelare eller dekor, allt är sig likt. Men filmen lyfte helt enkelt inte denna gång.

Jag har inte läst böckerna, det har döttrarna. De har samma åsikt men kan också lägga till att många saker har ändrats i filmen och flera scener gjorts ytligare. Ja, nu var jag en riktig "partypooper" för dem som älskar Harry Potter... Sorry about that, old chap. Trösten är att de kommande filmerna nog kommer att vara outstanding!

Bestyr inför Pride

Så är det då ett år sedan förra Prideveckan, hur kan tiden gå så fort? Det är en del bestyr med Pridepark och tältet, pridehouse och våra seminarier, logistik och paraden. Vi är vid det här laget ett sammansvetsat gäng som arbetar på egen tid för att fixa allt till Stockholms största årliga publika event. Jag är stolt över att vara med i HBT-liberalers styrelse som enda hetero och det är mycket roligt att arbeta med alla dessa fantastiska personer som nu för alltid finns i mitt hjärta.

Idag ska jag ordna en del praktiska detaljer till vårt tält i Pridepark. I år tror jag att alla våra tre döttrar kommer att gå med i paraden, förra året gick bara äldsta dottern Sofia med.

Det är en underbar upplevelse att gå i paraden, Stockholm är så otroligt vackert och att få vandra på avstängda gator med ett budskap som ligger mig så varmt om hjärtat med alla glada människor omkring sig, det är obeskrivligt roligt och oförglömligt. Tveka inte, gå med, vetja! Vi samlas på lördagen 1 augusti vid Humlegården! Ses då hoppas jag!

lördag 18 juli 2009

Blå Jungfrun

Emilie och Sara var hus- och hundvakter när vi styrde kosan mot Påskallavik. Våra vänner bor i ett fint stenhus som en gång var konsumbutik där. När vi kom fram blev vi omhändertagna på ett schangdobelt sätt. Grillmiddag och perfekt väder samma kväll bådade gott för morgondagens planerade utflykt med båt till ön Blå Jungfrun, som tidigare hette Blåkulla. Jag kommer ju bara dit vid påsktid så det skulle bli spännande att få se ön på sommaren :-)

Grannarna har en fin båt som vi packade med allehanda dryck och mat och så åkte vi. Solen sken och det var lugn på havet. Vi puttrade sakta fram och det var en mycket behaglig färd mot jungfrun som låg så långt bort men som vi stadigt närmade oss. "Vackert väder, då lyfter hon på kjolen". Ett uttryck som syftade på jungfrun och bra sikt (fint väder) för då såg man även det sluttande sidorna på ön och inte bara alla branta klippor rakt upp. Under resans gång drack vi champagne och åt jordgubbar, mumsigt. Väl framme hittade vi en vik med fina klippor där vi lade till och där åt vi härlig rökt lax, rökta och färska räkor, potatissallad och otroligt goda såser till. Samt valfri dryck. Vi hade det mycket bra. Till sist tog jag ett dopp från båten, det var tjugo grader enligt termometern men kändes väldigt mycket kallare. Det är alltid skönt att komma upp och få på sig torra kläder efter ett uppfriskande bad. Resan tillbaka var lika behaglig men kändes lite dryg, som ju alla återresor gör.

Tillbaka i Påskallavik som såg ut som en total idyll när vi kom in med båten tog sig alla till sina boenden och så duschade vi och gjorde oss iordning. Därefter tog vi buss till metropolen Oskarshamn där vi bokat bord på en restaurang. Jag fick barndomsminnen av när vi åkte in med morfar och mormor till Oskarhamn och gick på Domus konditori där de hade gräddfyllda wienerbrödskammar, åh, har aldrig ätit godare wienerbrön efter det och lär nog inte få göra det. Det pågick någon festival i stadens centrum nere vid vattnet. Massor av olika tivoliattraktioner och mycket folk med en medelålder på typ fjorton. Vi släntrade runt och kollade läget, sedan avslutade vi på pub Kråkan. Därefter en stortaxi tillbaka till Påskallavik för välbehövlig nattvila. Nästa förmiddag vände vi åter tillbaka till Tyresö. En härlig och trevlig utflykt med fina vänner.

Jag skippar första benet på seglatsen som Olle och Bosse ska göra från Göteborg till Oskarshamn. Jag älskar ju att segla men behöver frid och ro en stund. Kanske tar mig ner senare i veckan, får se hur det går att ordna praktiskt. Väldigt mycket i höst så det är inte helt lätt att slappna av. Men det måste gå. Long live serenity.

tisdag 14 juli 2009

Att få ha silverbröllop

Idag - 14 juli - har vi varit gifta i tjugofem år, Olle och jag. När man tittar på bröllopsfotografierna från 1984 på Tyresö kyrka så såg vi så otroligt unga (och smala) ut. Tänk om jag hade vetat vad som komma skulle... Tre döttrar och ett halvt liv senare så känns det inte så pjåkigt. Jag har ibland beskrivit Olle och mig som två råa, kantiga stenar som hamnar i en stenpoleringsmaskin tillsammans. Vi tumlar runt och runt och runt och det är kämpigt och slitigt och så sakterliga börjar alla kantigheter och vassa delar att rundas av och vi skaver mindre och mindre på varandra tills vi blir mjuka och polerade och bara stöter ihop då och då, inte ständigt som det var i början.

Alla grannar som vi haft så trevligt med under våra år på Violstigen hade nog kunnat satsa en slant på att vi skulle bli de första som skilde sig i området. Jag hade också kunnat satsa en slant. Otaliga sönderslagna telefoner senare (jag blev så FÖRBANNAD, han fattade ju ingenting! ) och krossade tallrikar och annat porslin (det är mycket tillfredställande att krossa porslin om man inte når fram till den man älskar, och också mycket poängterande) (Läste upp detta för Olle som himlar med ögonen medan jag skrattar gott) så är vi dock fortfarande under samma tak. Flera av våra grannar har däremot skilt sig under tiden.

Fascinerande! Tre ansökningar om skilsmässa som fick anstånd på grund av att våra barn var under arton har också gått iväg. Jag var initiativtagaren, måste jag tillstå. Man skulle kunna påstå att jag är temperamentsfull. Själv tycker jag att jag är passionerad. Man skulle kunna påstå att jag gav upp lätt. Själv tycker jag att jag är uthållig.

Olle har stått som en klippa och inte ändrat sig speciellt mycket. Han är mitt livs kärlek. Så småningom slutade jag banka sönder telefoner eftersom det blev så kostsamt, vi hade nämligen också problemet att vi bor så högt så att blixten slog ut var och varannan telefon. Så antingen hade jag fått utlopp för min vrede eller så hade åskguden fått det. Och inte hjälpte det kommunikationen, precis.

Porslin är skönt att slå sönder när man är rasande så jag kan inte påstå att jag inte kan rekommendera det. Men betänk hur jobbigt det är att städa upp efteråt. Ännu jobbigare om man samtidigt hulkar och gråter och är i upplösningstillstånd. Så gör det gärna men med eftertänksamhet, lite i ultrarapid i efterhand om ni förstår vad jag menar... Jag har aldrig ångrat något! (Kasta inte saker mot någon levande varelse, det är INTE bra och inte något jag någonsin ägnat mig åt.)

Att ha en vän som alltid finns där, som är så välbekant så att varenda ansiktsuttryck känns igen och man vet allt om varandra, nästan, det är underbart och en gåva. Med emfas vill jag dock säga att alla har vi våra hemliga rum och dem måste vi få ha. Kanske är det när man inser och accepterar det som det faktiskt går att leva och leva och leva tillsammans?

Älskade Olle, min vän, min make, min älskare: Tack för dessa omtumlande, tumultartade, fridsamma, älskvärda och ibland helt overkliga tjugofem åren! Silverbröllop - det låter som om vi borde vara väldigt gamla och grå... Men inte är vi väl det? Woa!

söndag 12 juli 2009

Att slakta djur för att vi ska äta dem

Sedan urminnes tider har människan dödat djur för att äta dem för att överleva. Detta har skett med allehanda metoder. När det gäller jakt finns alla möjliga sätt att jaga och fånga djur varav en del är förbjudna i Sverige (fick jag lära mig när jag tog jägarexamen). När det gäller tamdjur så slaktas de på slakthus på olika sätt beroende på kategori av djur. Men skäktning förekommer inte längre.

Förr var det säkerligen det vanligaste sättet att slakta sina djur. Det sägs att det är ett skonsamt sätt att dö på. Varifrån kommer uttrycket "skrek som en stucken gris" tror ni? Om det vore så skonsamt så skulle inte grisen skrika. Grisar är intelligenta djur. Skulle vi gå med på att skäkta våra husdjur? Vår lilla huskatt och vår trogna hund? Vår gamle häst som slitit så med oss på sin rygg eller framför plogen? Om det nu är så skonsamt som det sägs vara...

Ingen levande varelse mår bra av att veta att den ska dö. Alla levande varelser kämpar in i det sista att få behålla livet. Hur många sekunders medvetenhet har man när ens blod rinner ut ur kroppen innan man förlorar medvetandet?

Med tanke på att jag varit med om två nära anhörigas bortgångar inom kort tid så är döden (och livet) mycket närvarande just nu. (Jag finner inte att man förminskar skillnaden mellan människa och djur genom att jämföra dessa.) Jag tänker på alla djur jag haft och vilket ansvar man har som djurägare. Vi äter kött. Vi föder upp olika djur för att äta dem. Vi låter dem leva under ganska hemska förhållanden om man jämför under vilka förhållanden de borde få leva. Dessbättre i sammanhanget föds de upp snabbt och behöver inte leva i sina helveten i oändlighet. Men sedan dödar vi dem alltså för att kunna äta dem. Kan vi inte visa redbarhet nog för att ge dessa djur en död som är så smärtfri och ångestfri som möjligt? Hur beter vi oss inför naturen? Borde vi inte visa mer tacksamhet och respekt inför det vi skördar?

Nu låter jag faktiskt nästan lite religiös. Men om jag har någon tro
(förutom liberalismen :-) så är det att vi ska leva i samklang med naturen och varelserna omkring oss. Såg en film om jorden där det sades att "Jorden klarar sig, återhämtningen må vara tusen eller en miljon år, men den klarar sig. Det gör däremot inte människan".

Jag har svårt att se det försvarbart med olika slaktmetoder på grund religion. Som det nu är måste man importera kött där allt gjorts på sedvanligt sätt. Why not? I Sverige använder vi inte denna slaktmetod längre. Varför slutade man med den? Tänk efter.

Den enda credon vi alla borde följa medan vi lever jämsides under vår tid på jorden är: Respekt för allt levande.

Jag vill inte dö genom att få halsen avskuren. Vilken normal levande varelse vill det?

När jag ändå är inne på levande varelser så måste jag säga att jag tycker att yrkesfiskare är en märkligt verklighetsfrånvänd yrkesgrupp. Att förbjuda sportfiske av vissa arter tycker de är en bra idé för att motverka utfiskning. Sportfisket står för en bråkdel av det fiske som pågår. "Så länge vi har vår utkomst, om så bara till morgondagen, det blir som Gud vill" tycks vara drivkraften i yrkesfiskarnas värld.

Ett vidare perspektiv är något jag önskar väldigt många.

fredag 10 juli 2009

Bio i ruskväder

Det passar bra att gå på bio när det regnar på sommaren. Stämde träff med Olle om mat och bio. Sedan köpte jag biljetter på nätet till Terminator Salvation som jag visste att Olle ville se. Valde 18.10 föreställningen på Sergel Filmstaden och så åkte vi in till city för att äta lite först. Hamnade på Sawadee som jag tyckte var mycket sympatiskt, jag åt vårrullar och Olle kyckling. Under tiden kom en hel piketbuss med poliser in och åt samtidigt. Skyltarna med varning för ficktjuvar kändes plötsligt överflödiga och det var tryggt att sitta där.

Filmen var som väntat full med spektakulära actionscener, nedtonad i färgerna och en ganska pessimistisk framtidssyn. Bitvis rolig och häftig, maskinerna som vill ta över kan te sig oerhört oövervinnerliga men samtidigt löjeväckande - de är ju trots allt bara maskiner och kan alltid överlistas av människan. Sam Worthington är en godbit som föll på målstrecket till Daniel Craigs fördel i kampen om den nye Bond. Personligen hade jag gillat Sam mer i den rollen, Craig är helt enkelt inte en Bond så som jag vill se Bond.

Jag hade hellre gått och sett någon av komedierna som nu rullar på salongerna (följde Olles val denna gång). Men en film som Terminator är onekligen en film som gör sig bäst på bio. Vänta dig inte en djup handling eller intellektuellt stimulerande dialog. Då ska man inte se en sådan här film om man har sådana förväntningar. Det är ren actionunderhållning en stund. Jag är nöjd.

Idag ska jag åter in till kommunhuset för att som ordförande skriva på. Sedan in till kansliet för att hämta möbler som ska målas för inredning i HBT-liberalers Pridetält. Senare ska jag och LM Stockholms ordförande arbeta ihop några timmar. Väntar på och längtar efter solen.

onsdag 8 juli 2009

Rosendal i duggregn

Vi bestämde oss för att ses på Rosendal trots det ostadiga vädret. Min väninnas man hade aldrig varit där och det är så fint. Jag tog vägen via kommunhuset för att skriva på en del papper och prata lite om nämndkonferensen som ska gå av stapeln i augusti. Sedan in genom stan till Nordiska museet som vi skulle ha som mötesplats. Till sist kom de och vi åkte i kolonn till parkeringsplatsen på Rosendal. Väl framme åt vi lunch och småpratade. Jag berättade om hur de säljer blommor på vikt lite senare på sensommaren/hösten som man får gå och klippa ner själv.

Vi tittade i butiken och väninnan valde exakt de små ödlorna och grodorna i smide som jag precis köpt en månad tidigare. Vi har upptäckt att vi har väldigt liknande smak i princip allt. Kläder, skor, gillar parfymer och smycken, konst, böcker, gamla möbler. Men det kusligaste är att vi verkligen har likadana kläder, inte bara ett plagg utan flera... Tur som är så har vi inte haft dem på oss samtidigt...

Vi tog turen förbi Brommaplan där en butik skulle läggas ner och där vi fick väldigt bra rabatter. Sedan ut till väninnans hus där jag aldrig varit och det var väldigt roligt att få se. Fantastisk samling med gamla vackra ekmöbler, underbara kläder och skor, små gulliga katter och en otroligt vacker tomt. Åskan började mullra och precis när jag kört några minuter hemåt kom regnet en masse! Det höll i sig hela vägen till Tyresö. Olle och jag är lite skaviga. Snart fyller vårt äktenskap tjugofem år.

Michael Jacksons minnesstund visades direkt på TV4. Hans kista var i guld översållad med röda rosor. Det fanns enorma blomsteruppsättningar med blandade blommor i alla färger vid scenen på The Staples där ceremonin hölls och det såg ganska smaklöst ut. Den enda som verkade uppriktigt rörd när hon höll sitt tal var Brooke Shields, annars kändes det rätt kyligt. Dock var publiken mycket emotionell. Orkade inte se till slutet då tydligen Jacksons dotter Paris pratade vilket måste ha varit fint. En ikon är borta.

Idag ska vi måla trädgårdsmöblerna till Pridetältet. Det måste vara väder för det dock. Håller tummarna. Annars går jag mest och grubblar över allt annat som borde göras. Vädret är inte tillräckligt bra för att bara ligga och slappa, dessvärre. Plikten kallar!

måndag 6 juli 2009

Solen styr

Hade det varit gassande sol idag hade jag lagt mig som en padda på altanen och sugit i mig solljus, det som vi svenskar får så lite av och så sällan. Men nu är det molnigt och då kommer hela "to do" listan fram i mitt huvud och jag blir trött. För ledigheten ställer också krav. På att man ska hinna allt som man aldrig hinner annars. Och det är ju för drygt! Denna känsla lockar stundom till ännu mer paddighet. Men man måste få tid att tänka också. Så det finns positiva effekter av gråväder också. Hm, få se nu vad jag ska ta itu med först...

söndag 5 juli 2009

Njut av blommorna

Någon jag tycker mycket om uppmanade mig att njuta av blommorna. Gick runt huset som är det enda stället på vår stora bergstomt som man kan kalla trädgård och se: Det formligen flödar över av blommor överallt! Vresrosbuskarna har nått enorma proportioner med stora mörkrosa rosor, honungsrosorna väller över och har vuxit sig höga med hundratals små ljusgula, väldoftande blomster i olika stadier av knoppande och utslaget, irisarna kommer att bli "huge" i år och jasminan har äntligen tagit sig och är stor, stark och översållad av blommor. Alla lavendelplantor jag satt flera år i rad har nu blivit stora och lutar sig över den lilla stenlagda gången jag skapade för fyra år sedan och tar över helt med väldoftande rivierapåminnelser. Jag har inte tänkt på att det är så i år.

Hur detta kan komma sig har jag ingen aning om. Perfekt kombination av kyla och värme och lagom fuktigt väder måste ju vara svaret. I alla fall tar jag till mig uppmaningen och njuter för fullt. Och vidarebefordrar den också härmed. Men varmare kunde det verkligen få vara!

Almedalen - något att vara stolta över

Man skulle kunna dela in Sverige i två läger: En grupp som hyser en lätt avoghet eller avmätthet inför tankar om att besöka Almedalen (ett fascinerande faktum är att denna grupp oftast inte har varit där förut och alltså inte egentligen vet vad de dissar) och en grupp som formligen dyrkar hela konceptet. Naturligtvis hör jag till den senare skaran! Jag har lobbat för Almedalen i tre års tid nu. Det verkar som om min lobbying börjar få genomslag. ;-) Hjälp mig att animerat berätta vad konceptet går ut på är du snäll! Almedalen och hela dess existens är något vi som bor i Sverige ska vara stolta över. Det finns säkert de som faktiskt HAR varit på Almedalsveckan och ändå inte gör volter utan är allmänt ljumma. Men så låt dem göra något annat då...

Kombinationen av att det hela sker i en av mina absoluta favoritorter på en av mina favoritöar gör det inte sämre. Det är klart att valet av ort är essentiellt. Kan faktiskt inte se var någonstans man annars skulle kunna göra något liknande. Det krävs en plats som är båda lockande, inte gängse, och som har lagom antal lokaliteter för att svälja den anstormning av människor som ska vistas där samtidigt på detta enorma antal seminarier som det nu blev i år.

Från morgon till kväll har jag och mina vänner gått från seminarium till seminarium, vi har träffat massor av människor, mer eller mindre namnkuniga, alla intressanta. Vi har lyssnat på idéer, åsikter, samlade erfarenheter och evidensbaserade kunskaper, diskussioner och skvaller. Vi har minglat och vimlat med alla åldersgrupper, alla partier och allt annat löst folk som flockats i Visby. Jag höll en liten dragning om vårt äldreboende Krusmyntan på Caremas seminarium på fredagen. Mitt under det att jag presenterade powerpointen formligen ÖSTE regnet ner och överröstade allt jag sa. Jag tittade vädjande på Hanne Kjöller som var moderator som i sin tur bara rått sa: Det är bara att prata högre! Nå, det gick bra trots vädrets makter. Seminariet om Hatbrott med partivän Nyamko Sabuni var bra och även det med partivän Karin Pilsäter och Jan Björklund om ungdomsarbetslöshet. Där berättade Jan om lärlingutbildningar som jag tycker är lysande och så behövligt. På det seminariet satt vi många folkpartister och det är så kul att tillsammans samlas och lyssna på sina "medarbetare" som jag är så stolt över nästan jämt :-)

Under veckan "bondade" vi. Jag fick äran att bo tillsammans med fantastiska Maria och hennes fine son samt hennes förtjusande särbo. Vi bodde tillsammans i en liten källarvåning i ett enfamiljshus på St:Göransgatan. Perfekt läge vid lasarettet, underbar promenad längs stranden tio minuter från Almedalsparken. Vi gick från att knappt ha känt varandra till att formera "familj" under denna vecka och vi har haft väldigt trevligt och roligt. Det kunde ha gått mycket värre om vi haft otur med varandras vanor och kynnen.

Det enda smolket i bägaren denna vecka är att jag har lyckats göra något som jag inte trodde var möjligt, nämligen få en skavsårsblåsa på ett ställe på foten där skon inte skavt. Redan första dagen (söndagen) så gick jag med väl ingångna öppna sandaletter. Kände att det skavde lite under ena foten längst ut på sidan. Detta lilla skav reslulterade i en enorm blåsa som letade sig upp på utsidan av foten, som en enorm böld. Jag fick rådet att INTE punktera den och har faktiskt känt mig lite som ett missfoster. Nu har jag googlat och nu ska det ske, jag ska ta ett fotbad och rengöra noggrant, sedan skall blåsan dö. Ja, lite fysisk måste jag ju vara. Alltid är det något med kroppen.

Almedalen var härligt även 2009 och jag längtar redan till nästa år. Kanske stöter jag även då på Staffan Dopping som liksom jag gillar detta event väldigt mycket. Han har också bloggat om det...

Almedalen förnekar sig inte

Efter en intensiv vecka på Almedalen så är jag tillbaka hemma. Lämnade datorn hemma för ett välbehövligt avbrott i min annars ständigt uppkopplade tillvaro. Det har varit väldigt roligt, jag har varit på mängder av seminarier och mingel och även träffat massor av människor, både som jag känner sedan tidigare och nya bekantskaper. Klockan är snart ett på natten så jag skriver mer imorgon om alltihop.