Att få ha silverbröllop

Idag - 14 juli - har vi varit gifta i tjugofem år, Olle och jag. När man tittar på bröllopsfotografierna från 1984 på Tyresö kyrka så såg vi så otroligt unga (och smala) ut. Tänk om jag hade vetat vad som komma skulle... Tre döttrar och ett halvt liv senare så känns det inte så pjåkigt. Jag har ibland beskrivit Olle och mig som två råa, kantiga stenar som hamnar i en stenpoleringsmaskin tillsammans. Vi tumlar runt och runt och runt och det är kämpigt och slitigt och så sakterliga börjar alla kantigheter och vassa delar att rundas av och vi skaver mindre och mindre på varandra tills vi blir mjuka och polerade och bara stöter ihop då och då, inte ständigt som det var i början.

Alla grannar som vi haft så trevligt med under våra år på Violstigen hade nog kunnat satsa en slant på att vi skulle bli de första som skilde sig i området. Jag hade också kunnat satsa en slant. Otaliga sönderslagna telefoner senare (jag blev så FÖRBANNAD, han fattade ju ingenting! ) och krossade tallrikar och annat porslin (det är mycket tillfredställande att krossa porslin om man inte når fram till den man älskar, och också mycket poängterande) (Läste upp detta för Olle som himlar med ögonen medan jag skrattar gott) så är vi dock fortfarande under samma tak. Flera av våra grannar har däremot skilt sig under tiden.

Fascinerande! Tre ansökningar om skilsmässa som fick anstånd på grund av att våra barn var under arton har också gått iväg. Jag var initiativtagaren, måste jag tillstå. Man skulle kunna påstå att jag är temperamentsfull. Själv tycker jag att jag är passionerad. Man skulle kunna påstå att jag gav upp lätt. Själv tycker jag att jag är uthållig.

Olle har stått som en klippa och inte ändrat sig speciellt mycket. Han är mitt livs kärlek. Så småningom slutade jag banka sönder telefoner eftersom det blev så kostsamt, vi hade nämligen också problemet att vi bor så högt så att blixten slog ut var och varannan telefon. Så antingen hade jag fått utlopp för min vrede eller så hade åskguden fått det. Och inte hjälpte det kommunikationen, precis.

Porslin är skönt att slå sönder när man är rasande så jag kan inte påstå att jag inte kan rekommendera det. Men betänk hur jobbigt det är att städa upp efteråt. Ännu jobbigare om man samtidigt hulkar och gråter och är i upplösningstillstånd. Så gör det gärna men med eftertänksamhet, lite i ultrarapid i efterhand om ni förstår vad jag menar... Jag har aldrig ångrat något! (Kasta inte saker mot någon levande varelse, det är INTE bra och inte något jag någonsin ägnat mig åt.)

Att ha en vän som alltid finns där, som är så välbekant så att varenda ansiktsuttryck känns igen och man vet allt om varandra, nästan, det är underbart och en gåva. Med emfas vill jag dock säga att alla har vi våra hemliga rum och dem måste vi få ha. Kanske är det när man inser och accepterar det som det faktiskt går att leva och leva och leva tillsammans?

Älskade Olle, min vän, min make, min älskare: Tack för dessa omtumlande, tumultartade, fridsamma, älskvärda och ibland helt overkliga tjugofem åren! Silverbröllop - det låter som om vi borde vara väldigt gamla och grå... Men inte är vi väl det? Woa!