lördag 31 januari 2009

Liljevalchs vårsalong - och lite köer.

Satt vid datorn hela förmiddagen med mobilen i gång samtidigt. Sofia som är på besök från Umeå har med sig sin kille Jesper som går på designhögskolan där. Tillsammans hade vi bestämt att vi skulle åka till Liljevalchs vårsalong och möta upp pappa Clive och hans Carina. Vi åkte vid två och hämtade upp Olle från Strukturdata på Antennvägen. Han hade sturigt proklamerat dagen innan att han minsann inte tänkte ta bilen för att sedan fastna i köer på Strandvägen en fredagseftermiddag! Jag sa så att han ju kunde åka med oss dit och sedan ta sig kommunalt hem om det nu skulle råka bli sådana köer på hemvägen. Jag har viss förståelse för hans inställning, har suttit många gånger i köer på Strandvägen. Samtidigt tycker jag att det är ganska fint att vara i kö just där, med vattnet, båtarna, spårvagnarna, de vackra gamla husen och ibland kommer det ryttare.

Vi tog vägen via Kärrtorp för att även hämta upp Emilie. Trafiken flöt lysande och vi var framme och parkerade redan tjugo i tre och vi hade stämt träff med Clive och co klockan tre. Det var köer in till utställningen men det gick ändå fort att komma in. Jag köpte biljetter även till pappa och Carina så att de skulle slippa stå i kön. Pappa är inte kry och måste nu gå igenom olika tester för att utröna vad som ska göras. Han kan inte äta någon fast föda och har gått ner i vikt otroligt mycket sedan före jul. Snart hade vi alla samlats och precis då började museiechefen inledningstala och presentera de gallerister som i år var ansvariga för valen av verk. Medeleine Sjöstedt är kulturborgarråd och partivän, hon såg mig och vi vinkade åt varandra. Sedan höll hon ett litet tal och därefter blev det fanfar. Pappa stack åt mig en burk marmelad. Han gör stora batchar av engelsk marmelad som är så god att ha på rostat bröd. Det är ju typiskt brittiskt, skulle jag tro. Jag älskar också Marmite på rostat bröd. Det är en biprodukt av ölproduktion, det är som trög buljong och mörkbrunt och det är en "aquired taste" som få svenskar tål smaken på.

Utsällningen är mycket bra och har en enorm bredd. Sofias tavla "Kvalster i vecken" hängde perfekt i första rummet bakom en uppseendeväckande klänning som visades i TV4 morgon och då såg man tydligt tavlan i bakgrunden. Människor gick väldigt nära hennes alster eftersom det är fantastiskt hur hon har satt ihop olika material, främst olika tyger, till ett collage som föreställer en stadssiluett som klättrar uppåt. Påminner mig om någon stad i sydeeuropa.

Under tiden som jag släntrade runt och tittade, jag tappade bort resten av gänget, så ringde Paul och berättade att indiskorna kommer första veckan i mars och kan jag ordna ett studiebesök i Tyresö. De har vikt en hel dag. Det ska verkligen bli roligt att träffa dem igen! Ska försöka ordna riktigt bra besök i våra verksamheter och lite kultur också.

Tog en sväng till museibutiken och där låg tryck av Sofia i en monter till salu bland andra fina saker. Vi tog farväl av pappa och Carina och åkte hemåt. Jag sa lite syrligt "oj, vad det är kö på Strandvägen :-)" men det var det ju inte alls. Trafiken flöt istället ovanligt bra för att vara eftermiddag. Jag var vrålhungrig och tyckte att vi kunde ta Mc Donalds för att jag inte skulle svimma. Alla var med på det och vi stannade vid sagda ställe vid Skogskyrkogården. Vi mumsade och slafsade i oss. Det känns ju inte nyttigt, precis. Hemma tog vi det lugnt, Olle tände brasan, vi samtalade och jag satt som vanligt vid datorn. Sofia och Jesper skulle ut och festa.

När de hade gått satt jag framför brasan med hundarna omkring mig och funderade. Min pappa är inte kry. Jag kanske inte får ha honom till nästa jul. Jag tänkte på hur livet kastar en tvärt, än åt ena hållet, än åt andra. Hade svårt att sova och på natten, vid tre, satte jag mig vid det öppna köksfönstret och började kedjeröka mina syndfullt inhandlade Ultra Blend Mentol. Jag lyssnade på hoandet från den ensamma uggla som hörs varje natt just nu. Jag kunde inte hjälpa att jag kände ett visst frändskap med den. Livet kan kännas mörkt, kyligt och allena ibland. Jag tänkte på min far som jag trott att jag ska ha tillgång till mycket längre än vad som kanske sker nu. Min farmor blev ju för sjutton nittioåtta år gammal!

Nej, rökandet ska bara bli en parentes i tröstens tecken. Det luktar äckligt, stinker rent av och är så ohälsosamt så det finns inget försvar. Ändå kan det vara så gott... :-(

torsdag 29 januari 2009

Torsdag i januari

Dagen började stressigt. Hade ett möte inbokat med en partivän som arbetar på Tyresö gymnasium och precis när jag skulle gå mot dörren med kappan på så såg jag att Soleil hade tappat sitt stödbandage. Shit! Andas lugnt. Soleil kan ju inte rå för att jag är stressad! Tog mig tid att omsorgsfullt lägga nytt. På med strutkragen. Hej då hundarna! Sofia och Jesper var hemma så det kändes ju bra. Sedan var det att ta sig till bilen i denna halkiga värld som är just nu. Tänkte på alla gamla som ramlar och bryter lårbenshalsen eller slår sig på andra kroppsdelar. Jag har gått till min gamle granne med tidningen varje morgon när jag ser att det är halt. Insikten att jag inte tänkter bo så här när jag blir 75 plus växer sig än starkare. Vi har en tomt som är hopplös, ett hus i tre plan - nej, det ska planeras i tid så att jag och Olle bor i lägenhet eller enplanshus nära till allt när den dagen kommer och om jag får leva till dess.

Jag ringde och varnade att jag var en tio minuter försenad medan jag slirade ut från parkeringen Violstigen. Väl framme i kommunhuset rusade jag till servicentret för att möta min gäst. Vi började prata redan i hissen. Han hade intressanta synpunkter och vi pratade non-stop i en timme. Jag gjorde noteringar för att inte glömma. Följde med ut till servicecentret där vi lovade att hålla kontakten.

Jag hann med lite allmänt med koll av mail och en snabb träff med förvaltningschefen innan jag ånyo gick ner för att träffa en annan aktiv partivän. Vi hade stämt träff för lunch. Hennes förslag var att vi gick till den thailändska restaurangen på Industrivägen och vi vandrade i rask takt bort till den samtidigt som vi pratade. Vårt samtal var både trevligt och oroande. Vi har en del att arbeta med och det finns massor med potential men samtidigt är det inte lätt att bryta gamla mönster. Vi skildes åt med känslan av: Nu kör vi!

Tillbaka i kommunhuset arbetade jag en stund till och lyckades få pappersstopp i skrivaren. Fick ut två av tre papper som såg ut som dragspel. Blev alltså tvungen att ringa och anmäla till IT-avdelningen.

Åkte hem för att kolla lite mail och se hur Sofia och Jesper hade det. De hade precis gjort pannkakor. Sedan susade jag till Riddarholmen och parkerade. Skulle träffa Amanda på SILC som hade besök av Vladimir från Vitryssland. Vi pratade i en timme om olika saker som hade med Belarus. Jag försäkrade att vi i Tyresö gärna ställer upp och hjälper till med studiebesök och annat om det blir besök från diktaturen. Åkte hem och gjorde spenatsoppa. Innan dess köpte jag ett paket cigaretter på Statoil. Fy Anna!

onsdag 28 januari 2009

Beckmans modeshow

Från Elfsviks udde och Hamamen på Lidingö åkte vi direkt in till city och parkerade vid Nationalmuseum. Sedan promenerade vi till Berzeliipark och Berns. Där stod långa tjusiga Sara och långe trötte Olle och väntade. En hord av folk väntade på att släppas in och till sist släpptes alla ner till clubrummet där en long catwalk var lagd av en vit gummimatta på golvet. Vi fick platser ihop mitt framför på tredje rad. Efter en stund med rytmisk, provokativ ganska hög musik så började showen.

Varje elev hade sitt eget utvalda tema och sin musik. Kreationerna avlöste varandra, en del så otroligt arbetade och totalt utflippade så det gick inte att föreställa sig hur de kunnat komma till. Andra mer återhållsamma och lättare att ta till sig. Emilies fanns någonstans mitt emellan med sitt torn-, tak och tinningar tema i svart vitt och kopparfärgat. Hennes klänning där kjolen var formad som ett sexkantigt kopparfärgat torn med små fönster på var så ball. Hennes modeller hade små hättor på huvudena istället för olika frisyrer. Slutligen när ens ögon och sinnen tagit in så att man nästan storknade så kom alla eleverna ut hand i hand med en utvald modell och gick catwalken ett varv, de med. Vi tjoade och hejade på Emi som var jättesnygg och kunde varit modell själv.

Jag gick in bakom kulisserna för att ge henne champagnen och blommorna vi tagit med till henne. Hon var väldigt glad och lättad och skulle säga hej då till modellerna så skulle hon komma ut för att hälsa på resten av familjen. Alla kramades och Emi berättade att MaxFactor höll fest på kvällen. Det skulle festas flera kvällar i rad i olika grupperingar. Jag kan förstå vilken anspänning som måtte släppa efter flera års längtan: Hon tillstod att detta var vad hon längtat efter sedan hon började på Beckmans! Denna kollektion är den kollektion som eleverna får vara säregna och då de inte behöver vara "säljbara". Nästa kollektion förväntas en helt annan kommersialism. Vi skildes åt efter ytterligare kramande och pussande. Sofia skulle gå åt motsatt riktning för att träffa sin kusin Josefin och övernatta hos henne. Olle hade ställt bilen i Bollmora för att han avskyr att leta parkering inne i stan. Sara skulle till sitt arbete i Västberga. Vi släppte henne vid Slussens tunnelbana och susade till Tyresö. Jag släppte Olle vid sin bil och åkte ut till hundarna så att de kunde få komma ut och kissa.

Soleil hade naturligtvis tappat sitt bandage. Jag var stressad eftersom jag skulle till ett möte i kommunhuset klockan tre. Men jag andades lugnt, lade Soleil på bordet och bandagerade varsamt om hennes lilla fot och ben. Så där ja, hjärtat. På med tratten igen, ja, du viftar på svansen ändå, lilla gullevän!

Mötet jag hade bokat var med Mats F som är ordförande i demokratiberedningen där jag är viceordförande. Per-Olof Lindfors som ska bli ny sekreterare skulle vara med också. Detta är ett område som jag brinner för. Mats vill egentligen lägga ner denna beredning men har mage till att insistera på att vara ordförande ändå vilket resulterar i att ingenting händer om inte vi andra driver. Tröttsamt. Jag säger att jag kan vara ordförande istället. Nej, det går ju inte för sig! Men vad VILL du med denna beredning då? frågar jag. Han svarar inte. Per-Olof tittar på oss... Vi diskuterade hur vi skulle gå vidare med olika redan påbörjade projekt och aktiviteter och att vi ska förankra i fullmäktige till vilken beredningen ska rapportera.

Innan mötet hade jag rusat till plan 2 för att skriva på ett LVU. När jag kom till plan sex tio i tre fanns ingen Mats där trots att det var han som initierat mötet. Jag ringde på hans mobil. "Var är du?" "Hemma" "Men du sa ju klockan tre?" Mats lät yrvaken.

Give me a break! Han är totalt hopplös. Några minuter efter vårt samtal där han bedyrat att han skulle komma på stört dök PO upp och undrade var Mats var...

Satt och arbetade med attesterande av olika fakturor och det var struligt med ekonomisystemet. Lassana, en partivän, tittade upp en halvtimme och ville be om råd. Han berättade att läget i Mauritanien sakta håller på att stabiliseras på grund av hot om sanktioner från Afrikas samvälde och EU. Projektet som är ansökt till Forum Syd om företagande för kvinnor och demokratiarbete har fått ja! Mycket goda nyheter! Lassana bad mig hjälpa till med ett studiebesök på tidningen NU vilket jag gärna ska göra allt jag kan för att medverka till.

Arbetade med skrivningar till DB som sedan ska skrivas vidare till KF enligt det vi hade pratat om på mötet med Mats och PO som jag berättade om. Sedan åkte Mats, vår nya politiska sekretare Maria och jag till Folkpartiets lokaler för att ha alliansmöte. I vanliga fall brukar vi vara på moderaternas lokal men eftersom Berit är bortrest så föreslog Mats Larsson, min partivän och vice ordförande i kommunstyrelsen, att vi skulle vara hos oss. På plats fanns även vår ekonomichef, vår tekniske chef och vår kommnchef. Plus förstås företrädare från alliansens alla fyra partier som sitter i kommunstyrelsen. Vi gick igenom olika frågor och diskuterade aktuella ämnen, en del rent praktisk, annat mer ideologiskt. Ett ärende har hanterats frapperande dåligt av vissa tjänstemän, nonchalant rent av. Jag sms:ade till Mats Lindblom som kan detta väl men som inte sitter i KS. Tittade bakom mig, då satt han där på en stol! Ja men hej, visste inte att du var här! Jag har sms:at till dig! Jag vet, sa han leende, jag har svarat! :-) Vi gick ut ur lokalen och pratade igenom det han visste och sedan berättade han för resten av gruppen. Jan Larsson hade försigkommet bjudit in honom på grund av just dessa specifika kunskaper i ärendet. Mycket bra!

Olika ärenden tenderar att väcka olika starka känslor hos olika individer. Som vanligt blir jag otålig när det är för mycket kringsnack. Jag blev kanske lite ohövlig till och med. Men man måste vara stringent när människor lägger kvällstid och fritid till att vara på möten. Det är så få av oss som faktiskt kan arbeta med detta på "heltid". Respekt, hålla tider, vara inte alltför omständliga, det är min devis. Detta måste man inte minst tänka på om vi ska få ha yngre människor med oss... Jag vet inte hur jag ska kunna få genomslag för mitt tänkande, det verkar hart när omöjligt bland gubbarna att förstå detta.

Kom hem väldigt trött men ändå nöjd, det hade ju varit många olika sinnesintryck på samma dag, både fysiskt och psykiskt: kroppen tvagad i ett moln av lavendel - kontrast - ögonen och hjärnan indränkta med synintryck från modevisning - kontrast - märklig diskussion med person som egentligen skiter i demokratifrågor -kontrast - samtal med Lassana om Mauritanien som har diktatur, månggifte och slaveri och extrem fattigdom - kontrast -möte med stinna kommunpampar på olika nivåer där vi fåtal kvinnor nog finner ett slags systerskap i känslan av att det kunde väl ältas mindre!

tisdag 27 januari 2009

Soleil och hektisk måndag

På måndagsmorgonen åkte jag och Soleil till Bagarmossens djursjukhus där vi nu är stammisar. Soleil var märkbart upprörd över att åka bil vilket hon alltid är. Väl framme viftade hon på svansen åt allt levande vilket renderade kommentarer som: Åh, vad glad hon är, tänk att man kan vara så glad, men vad söt, Titta vad hon viftar? - och så vidare.

Hon väger nu 3,7 kg vilket betyder att hon går upp flera hekto per vecka. Hon är nu som en kompakt limpa, både i vikt och storlek. Med svans.

Soleil fick röntgas igen. Jag träffar olika hundägare och alla berättar gärna sin och sin hunds historia medan vi alla ängsligt väntar på olika behandlingar och provsvar gällande våra djur. Soleils benstomme verkar läka tillfredställande. Vi är uppe i åttatusen i kostnader för denna skada och jag tackar något högre stående väsen som ju inte finns att Soleil är försäkrad. Ännu så länge är If ett mycket bra försäkringsbolag! En sjuksyster lade ett nytt stödbandage. Veterinären hade sagt till att vi ska kolla hennes urinvägar nästa återbesök så hon hade bett sköterskan ge mig grejor för att samla upp Soleils urin för ett prov till nästa gång. Det är skrattretande för hur ska det gå till? Hon kissar ju inte om någon tittar på! Det är ju ett kapitel för sig...

På vägen tillbaka till Tyresö stannade jag till i Kärrtorp för att ge Emilie några räkningar som kommit i posten till henne och Sara. Jag är livrädd för att de ska få betalningsanmärkningar. När de kommer till sitt förstahandskontrakt nästa vecka så kan de begära eftersändning och då slipper jag den oron. Emilie hade sytt hela natten och gått och lagt sig först sju på morgonen. Hon jobbade in i det sista på sin kollektion. Soleils stödbandage hann sitta på tjugo minuter denna gång, puh vad jag blir trött. Jag skjutsade Emi till tunnelbanan. Sedan hem med hunden och tillbaka till centrum för att hämta upp Mats F. Vi skulle ha en lunchträff med våra motsvarande ordförande i haninge kommun. Vi försöker träffas regelbundet för att utbyta erfarenheter och ta tips ifrån varandra. Vi ses varannan gång i Tyresö, varannan gång i Haninge och det är mycket givande möten. Därefter till kommunhuset för att göra en påskrift och sedan till Brottsförebyggande rådets möte. Närpolis Svante Isaksson berättade om läget i Tyresö i olika frågor tillsammans med Linda som är kommunens brottsförebyggarsamordnare. Efter BRÅ åkte jag hem en sväng och sedan till kommunföreningens lokal på Radiovägen och styrelsemöte.

Var tvungen att lämna mötet innan vi var klara för jag skulle hämta Sofia vid flygbussarna i city. Det var underbart att se Sofia även om det inte är så länge sedan hon var hemma för jullovet. Vi var hemma ungefär halvtio och då gjorde jag oss varsin rostat bröd med vita bönor. Sofia är vegetarian vilket inte gör det jätte lätt att ordna med mat. Jag satt vid datorn en stund och Sofia och Olle småpratade. Jag släckte inte förrän halvtvå på natten, det sista jag gjorde var att måla naglarna blå.

Hamam Nordic Blue hotel

Läste en artikel om Hamam-bad för drygt ett år sedan. Lite senare såg jag ett inslag på TV om samma sak och det verkade ljuvligt. Det tog ända tills idag innan jag själv fick uppleva denna företeelse. En födelsedagspresent till Sofia för tre år sedan bestod av helkroppsmassage och någon fritt vald behandling. Tiden bara rann på och hon "löste" aldrig ut sin födelsedagspresent. Hon var självskriven att vara med på något som Nordic Blue hotel kallar för "Sköna tisdag" då det bara är kvinnor som vistas på Hamamdelen.

I beckmörker körde vi hemifrån straxt efter sex på morgonen för att kunna ankomma till Elfviks udde på Lidingö klockan 7 då man ska vara på plats för att börja med yoga.
Vi var redan ombytta i mjukiskläder så vi stuvade in vårt pick och pack i låsbara skåp i omklädningsrummet och gick för att möta Per, vår yogamästare. I rummet fanns fyra fårskinnsunderlag på golvet med skålformade vetekuddar att sitta på för vissa sittställningar. En snubbe kom in från en dörr på andra sidan sagda rum och rev av sig jacka och gummistövlar för att också vara med. Han hade inte hälsat om inte jag gjort det. Annars var det bara jag och Sofia.

Ute var det fortfarande kolsvart även om man bara kunde skymta vattnet. Per började med att lära oss andas i sittande ställning och koncentrera oss på vårt "inre öga". Dett var första gången för Fifi och mig. Jag blundade, slappnade av och tittade inåt mellan ögonen och såg en turkos oval. Sedan fick vi gå igenom olika övningar, uppbrutna av "dödstilla ställning". Andningen var ömsom djup och lugn, ömsom "eldsandning" som bestod av korta, snabba in- och utandningar som fick mig att märkbart inse hur torr luft det var i lokalen. Övningarna var mjuka men arbetsamma. Jag förstod nästan genast att om man gör alla dessa övningar varje dag så blir man smidig och mjukare i lederna och mår förmodligen väldigt bra. Den turkosa ovalen fördjupades i färgen till en stark blålila, opalskimrande färg. Man skulle i vissa övningar upprepa ett mantra som betydde "jag är sann". Minns inte exakt men det var typ sat nam någonting. De fyrtiofem minutrarna flög och när vi var klara sa Per att: Nu har vi yogat in ljuset, guru betyder den som visar vägen till ljuset. Mycket riktigt, utanför började dagern och mörkret var borta. Jag berättade att jag sett min opalfärgade oval och Per sa att det var häftigt att höra för de flesta får kämpa för att se någonting överhuvudtaget. Sofia hade sett ett vitt kors... (Hon är inte troende ;-)

Vi blev visade till en stor matsal som var tom på andra gäster. Ett bord stod dukat för oss två med allehanda god frukostmat. Kaffe och te, juice, olika pålägg och tesorter, bröd, fil och muesli. Vackert färgade lyktor hade tänts för vår skull. Vi åt i godan ro och tittade ut på grådiset och vattnet. En finlandsfärja stävade i sin enormhet förbi. Sofia och jag småpratade om lite allt möjligt. Det kändes spännande att äntligen få prova på det här med Hamam. Det kändes också mysigt att få umgås med Sofia en alldeles egen stund. Hon är bara här en knapp vecka och vi ses ju verkligen inte så ofta när hon nu bor i Umeå. På fredag ska vi få gå på vernissage på Liljevalchs vårsalong där Sofia ha fått med ett alster.

När vi var klara med vår rofyllda frukost så gick vi och bytte om till våra badkläder och de badrockar och tofflor som lagts fram åt oss. Vi gick till Hamamen där man fick som små dukar att sitta på och det fanns handdukar. Vi duschade och gick och satte oss i ångbastun. Om jag fick önska mig något så skulle det vara en egen ångbastu! Sedan gled vi ner i den härliga poolen som låg precis utanför tvagningsrummen. Två kvinnor välkomnade oss in. I tvagningsrummet fanns en enorm marmorplatta där man skulle lägga sig. Jag hade haft farhågor om att det skulle vara iskallt mot kroppen men de hade värmt upp marmorn med hett vatten så det var mycket behagligt. Plattan var i en bekväm ståhöjd för dem som skulle tvaga. Vi fick avlånga cylinderformade galonkuddar i knävecken. Sedan började en overklig upplevelse. Att bli tvagad från topp till tå av en annan människa har jag inte blivit sedan jag var väldigt liten. Först så använde de skrubbhandskar och gick igenom både fram-och baksidaav våra kroppar. Sedan följde en lavendelskumning. Vi blev helt indränkta i floder av lavendeldoftande skum! Jag tittade bort mot Fifi som låg som om hon hade ett duntäcke av skum över hela sig. Sedan användes borstar som såg ut som hästsvansar med handtag. Återigen gicks hela kroppen över, både bak- och framsida. Efter denna fullständigt fantastiska behandling fick vi sitta på en annan marmorbänk och få håret tvättat och balsamerat. Det hela tog bortåt tjugo till tjugofem minuter. De tvagande kvinnorna var klädda i badkläder och jag tänkte att det måtte vara jobbigt för deras fötter och jag undrade om de hade problem med fotsvamp, månne? Att stå timmavis i mängder av vatten kan ju inte vara det bästa för ens fötter...

Vi vacklade saliga ut och lade oss en stund till i den lilla poolen. Det fanns en bubbelpool utomhus och jag gick för att kolla hur det såg ut. Det satt ett antal kvinnor i den och det ångade. Det såg skönt ut men jag kände inte för kontrasten kyla och värme just idag.

Satte oss i relax/matsalen som var inredd med mjuka divaner, stora kuddar och låga och vanliga bord belagda med mosaik. Små fina lyktor var tända. Det stod skålar med frukt, olika sorters nötter, russin och olika tesorter framställt. Vi njöt i fulla drag. Utanför fanns skog och hav och moddig snö. Vi pratade om inredning och hur svår världen måste te sig om man inte kan föreställa sig rumsanvändning och hur inredning kan se ut i sitt huvud. Vi syftade på Olle som inte ens när vi ritat upp hur det kommer att se ut hemma kan förstå hur allt blir när det är klart.

Vi gick och klädde på oss och sedan fick vi Mezetallrikar till lunch som var väldigt fräscha. Allt som allt var detta en underbar upplevelse som jag gärna vill göra om flera gånger. Tjugo över elva gick vi ut i den friska luften och till bilen för att börja vår färd till Berns där Emilie skulle visa sin första kollektion som andraårselev på Beckmans. Sofia och jag var mycket nöjda och mycket - rena!
:-)

måndag 26 januari 2009

En vanlig helg

Jag röjer och röjer. Det är så mycket prylar överallt. Jag har dragit fram allt som Emilie har stuvat undan i hela huset. Det fyller hela vardagsrummet. Jag är trött på kaoset. Men nästa helg ska tjejerna flytta till Solna. Då försvinner det mesta. Då kan vi börja dra om hela kabelnätet.

Igår var vi hos Anders V på femtioårsfest. När man kollar detta års födelsedagar och nästa så har en stor del av vänkretsen hamnat på femtio-årsstrecket. Det känns overkligt. Inuti är jag typ max trettio... Stefan hade lagat mat hela dagen. Det var mycket gott och jag blev proppmätt. Ulf Kristofferssons före detta var där, hon har ju varit ihop med Anders och vi sågs förra gången på Rödlöga då Nisse fyllde femtio. Hon är ganska rolig och lite märklig men flera runt omkring mig tycker att hon är totalt galen. Jag är nog lite förundrad över det faktum att hon arbetar som jurist och tydligen fixar det.

Jag åkte därifrån vid tjugotre-tiden för att jag ville hem till lilla Soleil. Olle blev kvar och kom inte hem förrän fyra på morgonen, väldigt berusad. Anders hade lovat att skicka med cheesecake med Olle till mig. Jag frågade om han hade fått med sig lite men han mumlade något ohörbart och stöp sedan i säng. Idag på eftermiddagen kom han med en mosig påse med en rejäl bit som då hade legat i hans jackficka hela dagen. Det hindrade inte mig från att försöka trycka i mig allt men inte ens jag förmådde det. Det blev en liten bit över till hundarna...

Pratade med Maria, ordförande på LM om Almedalsveckan idag. Hon hade upptäckt att de har lagt veckan en vecka tidigare. Otroligt. Jag visste inte om det så det var en jäkla tur. Det blir vecka 27 i år och då har jag jour. Lyckligtvis så kunde Andreas byta med mig vilket är väldigt reko av honom. Nu har jag boende bokat så det är bara resan kvar att ta hand om. Jag börjar redan längta, det är så himla kul där!

Vi hade styrelsemöte med HBT-liberaler hela eftermiddagen. Jag parkerade på Riddarholmen som vanligt. Det var ett bra möte och det kommer att hända mycket detta år. När det var slut körde jag hem Seved till sin och Henkes nya lägenhet i Liljeholmen. Jag hoppade med upp en sväng för att kolla den. Urläcker, fin planlösning och snyggt med ursnygga tapeter och material i köket. Induktionsspis, Olle skulle bli avis. Glömde dessvärre avsluta parkeringen så jag fick betala ända till straxt före 22.00 då jag kom på att jag missat att ringa in och avsluta, vilket var mycket onödigt och retfullt. Så blir det när man är inbegripen i samtal, I've been there before!

Jag rensar och röjer och donar. Det verkar aldrig ta slut. Imorgon ska Soleil och jag till Bagarmossens djursjukhus för att röntga igen. Sedan ska jag träffa två av Haninges kommunalråd tillsammans med Mats Fält. Därefter är det Brottsförebyggande rådet och sedan styrelsemöte i kommunföreningen. Jag kommer att bryta vid 20.15 föra tt åka och hämta Sofia och Jesper vid flygbussarna i city då de kommer från Umeå. På tisdag ska Sofia och jag på Hamam på Lidingö och sedan på Emilies livs första visning av kollektion på Berns, det ska bli så roligt och är så spännande!

Jag tiggde en cigg av Lisbeth idag under en paus på HBT-liberalers möte, det var gott. Jag som inte rökt eller varit sugen på många år börjar sakta bli röksugen igen. Slutade ju precis innan jag fyllde fyrtio och det är snart tio år sedan. Vad kan sådant bero på? Jag fattar ingenting. Jag trodde att det var ett avslutat kapitel. Men finns det något som någonsin blir avslutat om man har påbörjat det? Någonstans virvlar det väl runt där i ens innersta medvetande, man tänker eller känner att man har kontroll, men i själva verket är det en slags illusion. Finns det företeelser som man har gillat eller gillar så har kroppen ett eget minne, som ett avtryck i cellerna. Så tror jag att det är. Även med negativa företeelser.

Därför kommer jag aldrig bli kvitt min höjdrädsla. Därför kommer jag aldrig sluta att älska dem jag älskar nu. Och det är helt OK. The world according to Anna.

torsdag 22 januari 2009

EP-valet

Har skrivit en artikel till NU som jag hoppas kommer in. Just nu känns det tjatigt med kärnkraft, kärnkraft och kärnkraft. Vi ska inte vara beroende av rysk gas! Sedan kom: Vi ska uppgradera försvaret, Ryssland ligger nära och landets ledare är inte pålitliga! Det är välddigt mycket "Ryssen kommer!" Visst finns det sanningar i det som JB dryftar i medierna. Samtidigt känns det som att invagga folk i en bedräglig och orealistisk säkerhet när man talar om att lägga mer resurser till vårt försvar. Dagens krigföring känns så slutgiltig och Sverige är ett land som jag inte ens kan föreställa mig bedriva krig. Tror inte vi skulle klara en dag ens. Jag kan inte se oss klara större kriser överhuvudtaget. Våra kynnen är inte lagda åt det hållet.

Artikeln är ett svar på en artikel i första numret i år som handlade om att kärnkraften är bästa bidraget för minskade växthusgaser. Raggo har hjälpt mig med fakta.

Har hämtat biljetterna på Chinateatern till föreställningen av The producers. Vi ska gå och se den om några veckor och ta med oss Nisse och Eva. Jag har varit på Hellströms Guld som är If:s värderare vad gäller smycken med fotografier på min safir och briljantring. Den som jag kastade i soporna :-(

På länsförbundets styrelsemöte pratade vi mest om EP-valet. Jag är besviken på att Maria Leissner hoppat av. Det måtte vila en förbannelse på kvinnor och namnet Maria i samband med folkpartiet och EU-parlamentet! Maria Carlshamre var den värsta besvikelsen för partiet någonsin. Hon gick ur Folkpartiet men satt kvar i parlamentet resten av mandatperioden och lyfte skyhög lön utan att arbeta för liberalismen: omoraliskt, oetiskt, ohederligt, oschysst! Jävla hagga. Det står jag för.

Och nu Maria Leissner. Hon säger sig hoppa av för att hon inte vill bli en offentlig person igen. Jag fattar ingenting! Det visste hon ju att det var de förutsättningarna som gällde när hon gick med på att nomineras. Hon gjorde stor comeback med att komma på tredje plats, otroligt. Någon sa ikväll att: Hade hon väntat sig större stöd? Typ, att hon ville komma etta? Men tredje plats är ju enormt bra! Känner mig helkonfunderad. Och som sagt besviken.

Vi diskuterade Europaprogrammet. Och vi gick igenom vissa textändringar. Vi skickar in dem från styrelsen men det kommer att vara vi som ledamöter i partirådet från Stockholms län som får försvara dem. Om några veckor bär det av till Göteborg och partirådet och fastställande av EP-lista och Europaprogrammet. Ska bli spännande. Soleils bandage har för första gången på en hel vecka suttit kvar i mer än tre timmar, pust.

onsdag 21 januari 2009

Expert på att lägga om bruten tass på liten hund

Emilie och Sara var hos oss på söndagsmiddag och åt - bruna bönor och fläsk! De var bakfulla och tyckte att det var himmelriket att komma och äta sådan mat. Märkligt att få sina barn på besök på detta vis. De hade varit på Spybar och annat och jag vet inte om jag vill veta mer. Sara är bundis med alla dörrvakter. De tyckte att den begynnande ommöbleringen var väldigt bra. Har arbetat hemma mestadels denna vecka och bokat av många möten för att jag inte känner att jag kan lämna Soleil. Hennes stödbandage åker av hela tiden och hon lyckas komma åt det trots att hon har kragen på hela tiden, it is driving me crazy! Men jag har blivit expert på att lägga om hennes tass och ben, verkligen.

Jag har beställt en divan och en soffa i skinn från IKEA. Vi ska dra om TV och antennkablage från satellitantennen och nätverket för att flytta allt från ena delen av vardagsrummet till den andra. Det är traumatiskt för Olle. Han gillar som sagt var inte förändringar. Allt detta är ett hästjobb. Varje liten del av huset ska rensas och omdisponeras. Jag känner mig begynnande gråhårig på kuppen. Men jag ser framför mig en harmonisk sommar med slappande och liggande på soffor så som vi aldrig har haft det förut. Jag tror att det kommer att bli väldigt bra.

Fick göra en telefonintervju som ska ligga på Sala Idas nya hemsida om mig och Indien. En fråga var: Ditt bästa spartips? Jag kom inte på något förrän vi lagt på luren och då ringde jag snabbt tillbaka. Jo, jag använder uttjänta sockor och trosor till engångsstädtrasor. Fiffigt? Nåväl, inte så särskilt originellt. Vi är nog ganska många som gör så, skulle jag tro...

Jag var inne på kommunhuset och skrev på polisanmälan för en hemsk händelse samt några flyttar av omhändertagna. Jag var på möte med de tre förvaltningarna samt respektive nämndordföringar, GAN,BUN och SOC. Jag är glad att detta är ett systematiskt arbete som igångsattes av mitt tjat och Anitas benägna bistånd. Mats F förstod aldrig vitsen, Hans L var rätt så njugg i början. Nu finns det ett utbyte som är extremt viktigt mellan förvaltningarna: Bort med stuprören! Insåg att jag missat att det är en stor konferens på fredag som jag borde vara med på som handlar om hur vi ska hantera arbetstillfällen och arbetsmarknaden i en lågkonjungtur kommunalt. Jag vet inte om jag kan vara med hela dagen, det känns jobbigt med Soleil. Jag har fått tre olika besked från tre olika veterinärer inom loppet av tre veckor på Bagarmossens djursjukhus. Säkerligen är alla tre duktiga och välutbildade. Men den jag fick mest förtroende för var den som ställde frågan som jag ville ha utredd första besöket: Har man kollat om Soleil har kronisk blåskatarr eller liknande? Har ett enkelt urinprov tagits? Framför allt: Varför har man inte gipsat? Hon har två brutna ben i sin fot... Jag blir så trött.

Hans har fyra travhästar. Jag passade på att fråga honom om "oren trav". Såg på TV häromdagen hure en häst blev diskad på grund av detta fenomen och det var märkligt. Det var definitivt inte galopp, vilket ju är lätt att upptäcka på en travbana. Nej, det var en konstig travstil som visserligen var i otakt, men hur kunde de diskvalicifera för det? Hans och jag hade ett litet prat om det medan vi satte på oss ytterkläderna när mötet var avklarat för denna gång. Han menar på att i Frankrike är de mycket hårdare på detta och det var där som denna diskning skedde.

Om vi åter syftar snabbt till det möte vi precis lämnade: Vad gäller kommunen i sin helhet så har Tyresö en mängd projekt med EU-medel som vi kan vara mäkta stolta över. Kul!

Jag åkte en snabbis till S:t Pauls gatan och tygaffären där jag köpte spetsar till mina klänningsprojekt. Sedan åkte jag och parkerade på Riddarholmen. Jag hade blivit inbjuden av Agneta Berliner som är riksdagsledamot för folkpartiet att vara med på ett möte och berätta om mitt arbete mot diskriminering. Jag gick in via Mynttorget men kom inte vidare in till riksdagshusets folkpartikansli utan fastnade vid vaktkuren som var obemannad. Agneta svarade inte på sin mobil. Fick dock tag på Martin Andreasson som hämtade in mig till klubbrummet. Där mötte vi Agneta med ett gäng ungdomar från Västerås RFSL. Barbro Westerholm, Camilla Lindberg, Agneta Berliner, Martin Andreasson, Avni Dervishi, Anna Broman från LUF, Philip Wendahl från RFSL utlands och Mae Liz Orrego Rodriguez från SILC och jag berättade ur våra olika perspektiv.

Det häftigaste var att höra om hur Barbro tagit emot en grupp homosexuella en gråmulen dag 1979 på Socialstyrelsen därför att de vill slippa epitetet sjukdom för homosexualitet. Barbro gjorde denna ändring på rekordtid. Hon var även del i partnerskapslagen. Hon är en lysande stjärna på folkpartiets himmel vad gäller historiska förbättringar för homosexuella. Jag är stolt över att vara folkpartist i sådanan sammanhang, hon har gjort precis det jag skulle ha gjort. Och i en tid när det var väldigt mycket motstånd från olika håll.

Liberati hade träff igår och jag var inte med. Camilla och jag pratades vid snabbt innan hon försvann från mötet med Västerås RFSL. Liberati kommer ha ett hus i Visby på Almedalen. Så himla kul/cool!

Soleils bandage hade åkt av medan jag var borta så jag tog hastigt adjö och susade hem så fort jag kunde. Mats F hade sms:at och hade tydligen tråkigt. Jag mäktade inte med att höra av mig. Han och jag har inte hunnit prata om Baracks installation, så amerikavän han är. Fick dock höra idag att hans tal fanns på textremsa som ingen annan än han kunde se. Det såg ut som om han kunde allt innantill, Barack, när han talade till de två miljoner människor som samlats i Washington och, förstås, till hela nationen och världen.

Olle och tjejerna var och tittade på lägenheten i Solna där de nu, egentligen Emilie, kommer ha ett förstahandskontrakt. Tydligen en lysande planlösning och Emilie tindrade. De skrev på och gjorde det formella. Spännande.

Igår kväll skulle Iréne och jag ha haft "komma ikapp" träff på Riche eller liknande, men hon har fått influensa, stackaren. Jag kan inte hjälpa att jag blev lite lättad ändå. Olle spelade sin sedvanliga badminton och jag vill ju inte lämna Soleil.

Nej, nu känner jag att Soleil, min lilla sol, tagit upp hela detta inlägg. Vad vet du om henne? Hon är en av valparna till en Yorkshireterrier som levde i det hemska huset i Värmdö. Vi tog hand om henne efter det att hon fötts på Hundstallet som tog hand om alla hundrafemtiotre hundar som omhändertogs från skräckvillan. Till och med de mest luttrade poliser på Nacka polisdistrikt mådde dåligt när de tog sig in i huset och fick ta hand om alla dessa små kräk. En del var nästa döda redan, en del var högdräktiga och började valpa under transporten från villan. En del fick sina valpar på hundstallet. Där föddes Soleil. Hon är den mest fantastiska hund jag träffat. Nå, Maja, vår första hund någonsin, var underbar. En blandning mellan Cocker spaniel och Golden Retreiver. Maja i mitt hjärta!

Kvinnan som var orsaken till hela detta vidriga scenario fick förbud att hålla djur. Tror du att det har stoppat henne? Hon är igång igen...

Världen är full av hemska personer. Var det någon som såg Oprah om barnpornografi på nätet och de män som filmar och fotograferar och beskriver och ger råd till hur man ska ha sex med allt från en tre månaders baby och uppåt: tag vaselin, för in en penna eller annat liknande föremål, vidga öppningen så mycket som möjligt innan du... Jag vill kräkas! Det förekommer övergrepp i tusental, varje sekund, på hela vår jord.

Nu måste jag stupa i säng, känner jag. Det är svinkallt i huset på nedervåningen. HUA!

måndag 19 januari 2009

Nekrolog

I morse när jag vankade runt i köket för att göra kaffe och dona kom en lite morbid tanke för mig: Jag ska skriva min egen nekrolog! Ja, det är så HÄR jag vill bli ihågkommen! Det är ju en absurd tanke för då ska man själv konstruera/formulera de goda sidor man eventuellt kan ha. Och hur stor självinsikt har man om sina egna förmågor och tillkortakommanden? Som av en händelse står det då en liten artikel i en av morgontidningarna om hur människor har för höga tankar om sig själva, de anser att de är de bästa av alla bilförare, ledare och bäst i utövandet av sina yrken. Denna förträngning av oförmågor har enligt artikeln fört evulotionen framåt. Interesting!

Min önskenekrolog

Anna var en mycket mer komplicerad person än vad man kan tro. Mångfacetterad. Hon kunde verkligen lyssna på människor och se dem. Hon var mycket närvarande i livet men ibland otroligt disträ. Hon älskade människor och att få lära känna människor, samvaro, vänskap, och att få ha djupa relationer. Hon hade svårt för ytlighet men kunde samtidigt anamma total ytlighet när situationen krävde. Hon var både bohem och stilfull. Hon kallade sitt hem eklektiskt, en blandning av estetik, god smak och kitch, nytt och gammalt. Hon hade ett estetiskt seende och hade gärna velat arbeta med arkitektur och inredning. Hon hade också gärna velat arbeta med journalistik. Hon kunde få igång en fest och hon kunde gå djupt in i medkänsla för en medmänniska som hade det svårt.

Hon var otålig och ville få saker att hända och fick saker gjorda. Hon kunde slappa och vara lat som ingen annan. Människor mindes henne när de hade träffat henne. Hon hade nära till både ilska, sorg, glädje och skratt. Hon var väldigt rolig. Hon gillade allt som kunde locka till skratt så länge det inte var på bekostnad av någon annan närvarande. Ironisk, sarkastisk, ibland svårförståelig. Hon hade självdistans. Hon älskade mode och kläder vilket hon ansåg var en terapi och en slags flykt från verkligheten. Hon kände sig inte som en bra förälder men hon var väldigt stolt över sina tre döttrar. Hon var krävande som mor och maka och krävde mycket av sig själv. Hon gillade sex och hade en grovkornig humor och det fanns nästan ingenting som kunde chockera henne när det gäller människors sexualitet eller fetischer.

Hon avskydde orättvisor och detta var en av hennes drivkrafter i politiken. Hon hade en dröm om att åka utomlands som volontär. Hon var väldigt snäll men kunde vara elak och bitsk om det behövdes. Hon väjde inte för konfrontationer med gillade konsensus. Hon ville enighet snarare än konflikt. Provokationer för dess egen skull eller för att sätta igång människor var det värsta hon visste. Hon kunde ha ett fruktansvärt humör som hon ansåg att hon ärvt av sin koleriske far. Hon var ordningsam och slarvig. Hon gillade att planera och skriva att göra-listor men brukade ofta skjuta upp till sista minuten.

Hon var omtänksam, skarpsinnig och glömsk. Hon älskade livet men var inte rädd för döden. Hon älskade musik och dans och sång och konst och njöt av mat och dryck och sinnlighet. Hon kände sig nära naturen och älskade att titta på stjärnorna och havet. Hon älskade djuren och hade gärna velat leva på en bondgård. Hon var inte rädd för varg men hade björnfrossa. Hon var rädd för höjder men försökte komma över det utan framgång. Hon var inte prestigefull och imponerades inte av titlar. Det viktigaste för henne var vad människor åstadkom och hur de åstadkom det. Hon hade ett etiskt seende.

Hon älskade film som enligt henne var lika mycket verklighetsflykt som att handla kläder. Hon kunde vara burdus och plump, för att hon valde att vara det och hon kunde vara den mest diplomatiska med fingertoppskänsla som få. Hon läste av människor hela tiden.

Hon avskydde elakhet sprungen ur avsaknad av anledning. Hon försökte förstå elaka och bittra människor och såg på dem med medlidande eftersom hon ansåg att det var olyckliga personer som tog ut sina dystra öden på andra istället för att ta itu med dem. Hon ville godhet och väl i en som hon tyckte fruktansvärt hemsk och vidrig värld som hon också tyckte var enastående och vacker. Hon kunde rapa som en hel karl. Hon kunde få den mest cyniske att rodna. Hon hade kvar förmågan att rodna själv. Hon kunde försjunka i ett rosenblads intrikata ådringar och hon kunde gräva latriner, hon kunde snickra och brodera. Hon kände sig privilegierad, hon kände sig utvald och hon kände sig välsignad. Hon var fantastisk att leva med.

Nå? Känner någon igen den personen? Är det verkligen Anna? Jag har av någon anledning förträngt många dåliga sidor... Så evolutionen går vidare, åtminstone enligt artikeln i tidningen.
Höjden av självupptagenhet får man väl leta efter. "Den där Anna kan nog inte vara riktigt klok". Vem f-n skriver en egen nekrolog? Prova, vet jag!

"Hon var lite galen" kunde ju ha varit med, förstås. ;-)

Poetry

"Dina ord är som musik i mina öron" är ett uttryck som sägs ibland. Igår pratade jag med en vän som berättade att han brukar läsa min blogg och han sa att jag skriver så bra och nästan som dikter... Det var så fint sagt så jag närapå blev stum. Jag har en kluven inställning till poesi. Ibland är den så krystad, svårförståelig och lite otillgänglig. Ibland är den hisnande vacker, går rakt in i ens innersta och orden vävs ihop så vackert. Jag kan få samma känsla med musik eller konst.

I november 2007 skrev jag en dikt som kom direkt ur hjärtat. Den härstammade lite diffust från en sorg inför mina barns verklighet, min mans verklighet, min egen och världens verklighet. Reaktionerna från min omgivning var otroligt diversibla. Min man sa: Men vad är du går och bär på, Anna? En anhörig kunde inte ta den till sig: "Jag känner ingenting". En väninna frågade om jag tagit abort, en annan tyckte att det var fantastiskt att jag hade så nära till mina känslor.

Hur som helst så vill jag ge dikten till min vän som sa så vänliga ord om mitt bloggande. Jag vet inte hur länge jag kommer att hålla på med skrivandet i detta forum. Jag vet bara att det är väldigt roligt, intressant och lite katarsis att nedteckna tankar och känslor till en ganska obskyr läsekrets. Obskyr därför jag inte har en aning om vilka som egentligen läser, med vilken regelbundenhet de läser och inte heller hur pass stötande en del eventuellt tas emot.

Min sorg

Min sorg är en svart pärla
som jag polerar varje dag
Inne i dess mörka djup
finns ett bräckligt sandkorn
Som kan blåsas bort
av den lättaste vindpust
Tillintetgöras
av vilken klack som helst

Min svarta pärla
kan inte ses av någon
Jag döljer den
i mitt medvetandes skrymslen
Likt en gåva från en hemlig älskare
som man bär innanför blusens veck
Den ligger mot blotta halsen
och dess sköra hud

Min sorg som skaver
i mitt kött
Likt sandkornet i musslan
mitt hårda skal
har jag krupit in i
Det krävs en kniv
i handen på en van ostronöppnare
för att bända upp
Och nå in
i mitt sårbara kött

Min svarta pärla putsas
dess lyster bländar mig
I ljuset ser jag inget
min livsstig ligger mörk
Utan ögon vacklar jag
vid brantens stora djup
Vill kasta pärletrasans tunna tyg
men den fastnar på min kofta

Min svarta sorg
min lysande pärla
Som ingen kan se
och ingen kan nå
som sliter i mitt inre
Min hemliga skam
en värkande skatt
som poleras varje dag

Till dig, A.

fredag 16 januari 2009

TGIF

So - another week has come to an end! I onsdags åkte jag och hämtade den äldre dam som vunnit första pris på Demokratidagen vi hade 24 oktober. Det har tagit sin tid att få till ett datum eftersom Indien och magsjuka kom emellan. Sedan var det julhelgerna. Priset var att få äta lunch eller middag med två av politikerna. Damen ifråga valde mig och oppostionsrådet Martin Nilsson (s). Vi åkte och lunchade på Kumla Herrgård. Sedan susade jag till Nacka polishus för att lyssna på en uppföljning av Barncentrum och läget idag. Därefter in till riksdagshuset där Liberal Mångfald Stockholm skulle ha styrelsemöte. Natten till torsdagen blev skitjobbig eftersom stödbandaget på Soleils brutna fot åkte av innan vi skulle gå lägga oss och sedan åkte det av tre gånger till. Jag var helt slut på torsdagsmorgonen eftersom jag sov ytligt eftersom jag var orolig för Soleil hela tiden. På morgonen ringde jag genast Bagarmossens Djursjukhus och där sa man att jag måste komma på akuttid. Jag blev involverad i en kort diskussion som gick ut på att jag ju inte är försvarare av försäkringsbolagen men det är ju svindyrt! - och att det här inte var mitt fel. Svaret jag fick var att det var väl inte deras fel heller... Men sedan tystnade kvinnan jag talade med och sa tvärt: Kom 10.50 då! Tack snälla! svarade jag. Jag spenderade tre timmar av torsdagen med att träffa en veterinär och en sköterska och de lade om stödbandaget igen och jag behövde inte betala. När jag kom hem satt det kvar 10 minuter! Jag tror att jag blir galen!

Soleil är den mest stoiska person jag känner :-) Ja, inte hund, utan person. Ingen jag träffat på har varit så tålmodig och vid gott mod som hon med två brutna ben i kroppen där stödet för att det ska läka konstant försvinner. Hon ler mot mig, ibland gråter hon helt tyst när hon tror att jag inte ser, ibland ser hon sorgset på mig men hon litar ändå på mig.

Lyckats boka in olika människor som ska vara med på HBT-liberalers medlemsmöten under våren. Liberatimöte i april är på gång, temat är den nya svensken/svenskheten.

Åkte till IKEA för att köpa ben till mitt planerade hemmagjorda bord. På tillbakavägen stannade jag till på kommunhuset för att skriva på ett LVU. Sedan hem för att vänta in en väninna som jag inte sett på länge. Vi drack te och åt rostat bröd. Det är intressant att prata med vänner om saker ur olika perspektiv. Jag träffar så oerhört många olika personligheter hela tiden. Men det är inte så tätt mellan egna stunder med nära vänner, oftast träffas man i skock, så att säga. Det bästa jag vet är kontrasten mellan att träffa massor av folk och att få vara totalt ifred och ensam. Det är en överlevnadsstrategi för mig.

Olle kom hem senare på kvällen och hjälpte mig upp med den tunga ekbrädan som skulle bli bord. Jag skruvade på benen och den verkade rank. Olle var inte happy. Han menade att det var för smalt. Jag argumenterade att det skulle komma ett till lika smalt som i vanliga fall ska stå jämte detta. När vi har mycket folk drar man bara isär dem och sätter ihop dem på längden till ett långbord som kan rymma dryga tjugo pers. Jag tycker att det är lysande. Nej, Olle gillar mitt bord som moster räddade från Alfort & Cronholm, ett enormt direktörsbord som är 95 cm i ena änden och 165 cm i andra änden samt 240 cm långt. Jag tycker också att det är läckert men det tar verkligen upp hela rummet och det är otroligt svårt att duka så att man känner att man sitter nära varandra när man inte är många. Jag har verkligen kommit in i förändringsådran nu för här möbleras om och tas bort prylar och hängs om tavlor etc. Natten var nästan lika jobbig som föregående för jag vill inte att Soleil ska hoppa från sängen men det är så kallt på nederrvåningen så att hundarna måste få vara varma ett tag. Imorse vid sju gick jag ut med hundarna (efter att ha fått lägga nytt stödbandage igen) och sedan fick Soleil vara i hundbur, ett råd jag fick av denna tredje veterinär jag fått träffa. Soleil ska inte vara så aktiv som hon har varit, hon hoppar och rör sig alldeles för mycket. Så fick jag slumra en liten stund på morgonen men jag är helt slut.

Vi pratade energiskt om bordet innan Olle åkte iväg till jobbet. Han gillar inte ranka bord, men det gör ju inte jag heller. När vi pussat adjö och han hade gått tog jag och skruvade fast benen lite till och ser man på: Det blev stabilt som en sten. Ringde genast Olle och berättade. Jaha, sa han. Det var väl bra. Min man gillar inte förändringar. Kanske är det min smala lycka.

Måste åka till IKEA igen och skaffa ytterligare en bräda och fyra ben för att "prove my point" för husband. Ikväll ska vi ha middag med vänner. Helgen med röjning, arbete med tidning, läsning av handlingar med mera, med mera väntar. Året är igång!

onsdag 14 januari 2009

Israel, Hamas och Gaza

Kom på att jag väl borde kommentera det hemska som händer på Gazaremsan. Alla andra gör ju det och är man politiskt aktiv så ska man ha åsikter om allt. Att ha åsikter om allt har aldrig varit ett problem för mig. Fråga Olle. Men det här är jobbigt. Det finns ett klart ställningstagande i mitt parti som jag ställer mig bakom. Det går ut på att man inte ska glömma att Hamas började. Hamas har i sitt partiprogram dekretet att Israel ska utplånas. Hamas är en terroristorganisation vilket betyder att man inte värjer sig för att involvera civilister, kvinnor och barn. Hamas får vapenstöd av Iran som även hetsar Hamas att fortsätta sitt värv. Israel har rätt att försvara sig. Sedan kan jag tycka att denna kamp är ytterst ojämn. Och att den kännetecknas av ovilja till kompromiss från båda parter. Det kännetecknas av en känsla av att den kommer att pågå i det oändliga och att ingen lösning finns. Maktlösa står vi alla och ser på...

Jag hatar krig och och jag avskyr terrorism. Allt som handlar att med våldskrafter driva sin egen fråga, tillförskansa sig land, ägodelar, territorier, förstöra mark och vatten, allt som kan inbegripas i avsaknad av förhandling är totalt förkastligt.

Ofta känns det som krigen i världen bedrivs av män och de stora förlorarna är kvinnor och barn. De konflikthärdar i världen som finns just nu visar fruktansvärda förhållanden för dessa grupper. Det jag inte förstår är den handfallenhet som numera kännetecknar FN. Hur stor roll kan EU ha i detta sammanhang? Borde vara stor i mina ögon. Så, nu har jag även haft en åsikt om detta.

tisdag 13 januari 2009

In action igen

Det var lite kul, jag googlade på filmen Wanted som är så häftig. Det kom bland annat upp en hel lista på grejor som har med kontinuiteten att göra, ni vet, det arbete som en scripta gör. Den personen ser till att allt ser korrekt ut från scen till scen. Det fanns visserligen glitchar men jag tyckte att de kunde få överses med eftersom helheten är så bizarrt bra. Men listan fyller ett A4-blad. Jag har ju läst filmhistoria och jag vet inte för vad denna film kommer att bli ihågkommen. Kanske mest för den fantastiska filmtekniken. Jag kan verkligen tycka att de scener där saker inte riktigt stämmer med föregående, till exempel en ändrad hårfrisyr eller andra klackar på skorna, är mycket onödiga och hafsiga misstag.

En nära vän påpekade att det kändes nästan lite "peeping Tom" att läsa min blogg. Jag blev förvånad. Jag följer inte några bloggar regelbundet men dem jag har snuddat vid är otroligt opersonliga, faktabaserade eller sakliga, och för mig tråkiga. Jag har bara skrapat på ytan i min värld med det jag förmedlar i detta forum. Ännu har jag inte gått in på masturbationsfrekvenser eller vilka jag helst skulle vilja slippa träffa någonsin igen eller vad jag tänker på i mitt innersta rum. Jag är inte en avvaktande person, det finns inte mycket som jag inte kan prata om med absolut vem som helst. Det finns få saker jag skäms över men även dem kan jag dryfta med vem som helst. Det här är vem jag är. Det skulle inte ge mig ett dugg tillfredställelse att stänga av mig eller frisera. Allt jag skriver om här skulle jag kunna ropa ut på hustaken. Min innersta kärna kommer ingen åt, inte ens de som känner mig allra bäst. Och även om jag inte planerar att offentliggöra hur ofta jag eventuellt onanerar så har jag dock planer på att skriva ett inlägg om sex och sexualitet. Det är fascinerande hur något så naturligt och basalinstinktivt ska kunna ge upphov till så mycket chock och förnumstighet. Precis som om inte alla tänker på det någon gång under sitt liv... Det kommer när jag slutat rensa och möblera om.

Igår satt jag i flera timmar och lärde mig InDesign. Jag har femton års erfarenhet av Pagemaker så det var bara att lära sig nytt. Resultatet blev ett grovt förslag på en Folkpartitidning som ska komma ut så fort det bara går.

På kvällen hade jag med mig currykyckling och Nambröd och två sarisar från Indien till partilokalen där jag höll en dragning om min resa till Indien. Det var trevligt.

Idag har allt kommit igång för fullt, vi hade beredning på morgonen och sedan lunchade Mats F och jag. Han verkar tärd.

Väl hemma blev jag uppringd av en partivän för andra gången på dagen om ett specifikt fall. Kändes lite tjatigt. Jag hade börjat släpa pianot över halva huset, det väger typ tio ton. Min rygg har fått ta en del stryk, för nu jäklar har jag börjat med förändringsprocessen här hemma. Olle kom hem efter sedvanlig badmintonmatch som han har på tisdagar och verkade måttligt road över att huset såg ut som om en tornado härjat. Han kom på att vi borde äta den gigantiska krabba han köpt häromdagen. Den var det största i krabbväg jag någonsin inmundigat, jag blev nästan spyfärdig. Jag som älskar krabba. Det är något fel på mig. Om jag får, i mitt tycke, för mycket av något eller blir beroende av någon eller något så blir jag obehaglig till mods. Det verkar som om självständighet är viktigare än självaste livet ibland. Det måste vara något som har hänt när jag var liten, rädsla för att bli övergiven, vikten av att alltid klara mig själv på grund av den rädslan och så vidare. Kvasipsykologi...

Nu är jag helt slut. Bara jag aldrig någonsin slutar att vara mig själv sann och totalt personlig. Yeah!

söndag 11 januari 2009

Ladda för ny termin

Igår arbetade jag med olika saker, bland annat läste jag lite olika handlingar och ringde runt till medlemmar. Rundringningen var en uppföljning av det gruppledarbrev som gick ut precis innan jul. Jag ställde frågan: Vad vill du att vi ska arbeta med i Tyresö? Jag ville också försäkra mig om att alla vet att de kan höra av sig när som helst eller komma till oss på partilokalen eller hälsa på mig på kommunhuset, också när som helst. Tidningen är lite problematisk, jag har tagit Huddinges som förebild och den är gjord i InDesign medan jag är van att arbeta med PageMaker. Nu har jag att lära mig hur man importerar text och foto in i dokumentet...

Olle arbetade med bokslut och inventering. Han arbetade med Bosse tills klockan var över 23.00. Jag hade en lugn och ensam dag där jag tänkte mycket och funderade och grubblade och fick en del praktiskt gjort. Jag håller på att ladda för morgondagen när allt sätter igång igen. Jag vet att det kommer bli en hektisk termin/säsong. Partirådet, riksmötet, allt det lokala politiska arbetet med årsmöte, EP-val och mobilisering inför valet 2010. I år fyller Olle femtio, jag fyller femtio och mitt i allt, 14 juli, så har vi varit gifta i tjugofem år.

Jag känner ett väldigt stort behov av att rensa och förändra både känslomässigt och fysiskt samtidigt som jag vill stabilisera och landa. Jag skulle vilja bli av med en massa skuldkänslor som har att göra med allt från min relation till mina föräldrar, barn och man till att få bli totalt äkta och sann mot mig själv och inte banga. Stå rak och vara stolt. Fysiskt så vill jag bli lättare i stegen, få mer syretillförsel, luft och rymd omkring mig.

Ett stort åtagande samtidigt som allt pågår as usual, same procedure, ekorrhjulet, etc.

Jag är medioker och ett geni, duktig och usel, endast en helt vanlig som alla andra, människa. Inga av mina känslor är nya för världen. Vi är alla centrum och huvudpersoner i våra egna liv. Våra individuella öden styrs av våra alldeles egoistiska behov, även om det finns de som lever med villfarelsen att: Nej, jag lever bara för mina barn, min älskade, mitt kall, mina djur, min åskådning... Men drivkraften är trots allt och alltid totalt självcentrerad eftersom det är själva alibit för livet. De flesta går igenom själsliga våndor inför olika skeenden i livet. Jag är inte en ensam person. Det finns alltid vänner när det känslan kommer över en. Jag älskar mitt eget sällskap och har ett behov av enskildhet och tillbakadragenhet. Ändå känns det ensamt. Även det är en mänsklig känsla. Som det är sagt: Vi föds ensamma och vi dör ensamma.

Trösten är att vi alla vet detta och kan enas och förenas i ett sådant faktum och finnas där, spegla vår ensamhet och vårt behov av tröst och ge tillbaka det vi får som är positivt i livet. Den sorg jag bär på är sorgen över världens tillstånd och hur oändligt grym och hård världen är och hur vidriga vi människor är mot varandra och naturen. Naturen som ger oss möjligheten att överhuvud taget överleva. Denna sorg är min drivkraft. Så vi måste skratta! Vi måste ha distans. Vi måste ha självinsikt. Alla organisationer som drivs av fina och tunga åtaganden måste börja genomsyras av lite humor. I Sverige är vi så jävla självgoda. Jag har varit aktiv inom Amnesty länge, nu ligger det nere eftersom jag är politiskt aktiv. Men maken till humorbefriad organisation får man leta efter. Man ska då jämföra med hur Amnesty arbetar i England. En helt annan kultur. Det är likadant med det politiska livet. Hur kul är det för eventuella medlemmar att bli aktiva när det alltid är så allvarstyngt och alla tar sig på så stort allvar så att vi som arbetar politiskt måste vara klonade tråkmånsar för att bli tagna på allvar?

Jag talar inte i egen sak, även om det kan tyckas så. Min drivkraft är så allvarstyngd så att mina axlar ligger mot jorden. Därför lyfter jag huvudet och försöker sprida lite glädje när jag inte morrar. Jag vet vem jag är. De som mot förmodan inte skulle ta mig på allvar får stå för det själva. Galghumor ÄR tilllåtet. Hur tror ni man orkar gå vidare efter att hela ens folk nästan blivit utraderat av koncentrationsläger? Jo, man utvecklar en väldigt specifik galghumor med självdistans. Men om man ser sig omkring: Hur kul har alla det egentligen? Kårandan, den finns inte. Den som är så stark inom sjukvården, räddningskåren, polisen och liknande, där man ständigt ser elände. Egentligen är politiken en blandning av framförhållning och ständig krishantering. Då borde det finnas kåranda.

Istället finns en obehaglig sida hos ALLA inom denna sfär. Även inom stora frivilligorganisationer. Ständig konkurrens. Eller marknadsekonomi om man ska skoja till det. Kulturen inom olika organisationer, vare sig det är politiska, ideella eller inom näringslivet är helt beroende av personligheten i styrelsen och ledningen. Just nu är jag inte imponerad av något av våra partier. Alla sju har något som inte är riktigt bra.

Från det till något helt annat: Började plötsligt tänka på hur vi i åldrandet blir mer och mer lika varandra, kvinnor och män. Det är ingen ny upptäckt, förvisso. Men det är fascinerande. Hur ska man göra för att ha kvar sin eventuella estetiska personlighet när man blir äldre? Gunilla Pontén svärtar ögonen och har sin mörka page. Ett exempel. Men de flesta försvinner in i en slags grå massa. Grått hår, kortklippt på kvinnor vilket gör det ännu svårare att urskilja könen i ett hav av grå huvuden. Ansiktsdragen? Och så börjar jag tänka på bebisar på ett BB. Det är så svårt att se skillnaden på de små bebisarna. Ja, ens EGNA barn kan man ju känna igen... Eller? Jag skriver inte detta för att jag vill säga att vi ska vara i ständig jakt på ungdom och göra allt för att inte se ut som att vi har levt. Men lite boring är det onekligen. Man måste väl få slappna av på gamla dagar? Det skulle man nog hävda, både till mans och kvinns. Men om jag hinner bli "gammal" - kommer jag att göra uppror och vara totalt galen, eller vara pietetsfull och stilig eller urtråkig och grå?

Ja, detta var en uppladdning inför säsongen som heter duga. Igår var det fullmåne och jag fick ett erbjudande av en vän om att åka långfärdskridskor under månens sken som jag missade därför att jag inte hade kollat av min ena mobilsvarare. Men jag är livrädd för isar. Så det skulle nog behöva vara en rejält frusen sjö för att jag skulle våga mig på något sådant. I mitt huvud kan jag absolut inse skönheten, mäktigheten och tystnaden som kan upplevas under en sådan tur.

Soleil har blivit rumsren av bara farten sedan hon bröt sin tass. Vad beror sådant på? Man får inte vara i närheten för hon vill inte att man ska se på henne när hon gör det hon ska göra. Men hon är i inhägnaden som var ett av råden från Hundstallet om vad man skulle kunna göra för att lösa detta ganska jobbiga problem. Soleil är trots allt två år gammal och våra golv tål inte så mycket mer... Sedan jag såg havsörnen är jag faktiskt orolig över att lämna hundarna ensamma i inhägnaden eftersom det skulle gå väldigt fort för en örn att svischa ner och gripa tag i någon av hundarna som väger i snitt tre kilo.

Nej, måste klä på mig och göra lite nytta nu.

torsdag 8 januari 2009

Wanted

Olle och jag har precis kollat in en helt otrolig film som heter Wanted med bland andra Angelina Jolie och Morgan Freeman. Den är min nya "bästa film" för denna säsong, otroliga actionscener som får det att svindla, helt enkelt. Synopsis helt i min smak, I like! Olles införskaffande av en 46 tums HD-TV gjorde att filmen som var i Blue Ray format var helt extraordinär både bild- och ljudmässigt. Olle har förstås kopplat till en massa högtalare så det blir sådant jädra ljud...jag ska se om den här filmen flera gånger vilket är sällsynt för mig. Den är så fylld av estetik och filmteknik att jag inte hann med allt.

Den andra filmen jag aldrig tröttnar på att se om är Love Actually. Två helt kontrasterande filmer. En helt kontrastrerande Anna, så vad nytt under solen? Man måste helt enkelt se filmen Wanted!

Anna som "Covergirl"

Oooops, jag glömde ju nästan vad som väntade i postlådan när jag kom hem från vårdcentralen - ett nytt nummer av vår liberala tidning NU. Med mig på omslaget! Tillsammans med en av de vackra indiskorna. Jag ser formligen ut som en elefant bredvid en skir och skör antilop. Vad som flög i redaktionen som fick dem att välja 1 att ha mig på bild på omslaget 2 just DEN bilden, det vet jag verkligen inte. Men visst är det kul, jag gapskrattade! Både åt detta att jag hamnade på omslaget men också hur man kan se ut så... Nu finns alltså en artikel med lite om Indien-resan i många medlemmars hem. Skojigt. Tack JF.

Fyra dagar "floating"

Har haft fyra dagar med ledighet som tyvärr inte kunde åtnjutas helt eller användas effektivt på grund av att jag varit sjuk. På måndagen hade jag en träff med två andra kvinnor på fiket utanför kommunhuset eftersom vi skulle prata valberedning för Rädda barnen. På eftermiddagen började jag känna av en molande värk i ryggen kring njurtrakten. Vi hade våra goda vänner Peter och Fia på middag och då tilltog värken.

Tisdagen häckade jag hemma och hade 38 graders feber. Pappa Clive tittade över, jag kände verkligen medlidande, han har gått ner åtta kilo. Det behövs men det är oroväckande om det inte kommer sig av enträget arbete utan av total avsaknad av matlust. han såg lite sliten ut men var på gott humör. Vi drack kaffe och pratade om ditt och datt.

Onsdagen kände jag mig fortfarande inte bra men ringde för sent till vårdcentralen så läkartiderna var slut. Pratade med en vänlig distriktssköterska som sa att jag borde ringa åtta nästa morgon. Emilie ville ha över sina Timberlandstövlar så jag tog en tur bort till Kärrtorp och tog med mig en lampa, Emis och Sassas stövlar, ett antal tallrikar och några djupa fat. Emilie visade Saras rum som såg ut som ett bombnedslag. Emilie är mycket bekymrad över tanken att flytta till Solna med Sara som är väldigt jobbig att leva med. Ringde Olle och pratade med honom om detta på vägen hem och hann precis vända för att åka till Gamla Stan och Papa Sisto där ledarskapsutvecklingsgruppen skulle träffas.

Vi hade bokat in det för väldigt länge sedan och även om jag hade feber så ville jag inte banga, det är inte så ofta vi hinner träffas. Gruppen består av åtta olika kvinnor från olika kommuner i länet som gått en utbildning i ledarskap tillsammans. Vi började tidigt i våras och ledaren var samtidigt vår coach i individuella coachningar. Det har varit helt suveränt och jag har utvecklats enormt rent personligen på grund av detta.

Vi träffades på Papa Sisto där jag hade bokat bord. Vi började prata om hur partiet framstår när Carl B är vår energitalesman och när Camilla tycker att vi ska ta bort rökstoppet från krogarna och Barbro med dödshjälp och Birgitta med vägran om sprutbyten i Stockholm. Och Jan som kommer med uttalanden som verkar helt verklighetsfrånvända...

Dödshjälp är en mycket komplex sak som jag är beredd att både försvara och förkasta. Ur det perspektiv som jag själv lever efter så är det självklart att jag ska få bestämma över mitt eget liv och då också min egen död. De aspekter som skam- och skuldbelägger självmord, inom till exempel religioner, tar jag bestämt avstånd från. Mitt eget liv bärs upp av tanken på att jag kan lämna det när jag själv vill. Allt i livet blir möjligt att stå ut med om man vet att man lämna det när man vill, så också själva levandet.

Så har jag också tänkt mig att jag inte vill vara ett kolli när jag blir gammal eller om jag drabbas av en olycka. Då ska jag kunna få dö om jag vill det. Men sedan har det hänt saker under livets gång som gjort att jag har luckrat upp denna totalt tvärsäkra inställning. En händelse med en äldre närstående som alltid sagt samma sak som jag och som fick en annan yngre närstående att ge ett löfte om att hjälpa med detta har förändrat mig. När denna äldre närstående blev mycket dålig så ville personen inte dö längre utan lyfte löftet från den yngre närstående. Jag blev mycket tagen av detta.

Man kan vara tvärsäker om hur man vill ha det när man är frisk och har alla rörelseförmågor och all frihet att göra vad som helst. Då kan man inte föreställa sig att livsgnistan skulle kunna finnas kvar om man förlorar kroppslemmar eller talförmåga eller syn eller vilka sinnen det nu kan vara. Viljan att leva är uppenbarligen mycket starkare än man någonsin kan ana. Så hur ska man säkra ett etiskt försvarbart agerande när det gäller dödshjälp? Hur kan den som ska ge hjälpen vara säker på att detta verkligen är vad den hjälptagande vill? Att anhöriga skulle få bestämma finner jag helt uteslutet, det är som att ge alla i en familj behörighet till mord.

Nej, eutanasi är komplicerat. Aktiv dödshjälp. I Sverige används passiv dödshjälp, det vill säga att man avslutar livsuppehållande åtgärder när någon redan är döende och koncentrerar sig på att döden ska vara smärtfri och värdig.

Jag har också ändrat mig därför att min mamma dog i mina armar av leukemi och hon ville leva ända in i det sista. Jag ville att hon skulle slippa smärta. Det fick hon inte helt. När hon låg medvetslös och jämrade sig när de hade ringt och sagt att det snart skulle vara över så frågade jag om hon inte kunde få mer smärtstillande. Då svarade de att det var upp till oss (min syster, min far och mig) att bestämma eftersom det definitivt skulle vara slut fortare då. Vi skulle alltså bestämma om min döende mamma skulle få slippa smärta eller inte. Jag tycker att det är fullständigt barockt av sjukpersonal att bete sig så. Än idag känns det som att jag/vi tog beslut som förkortade hennes liv snarare än att vi gjorde så att hon slapp lida. Jag tycker att det borde vara all hospis- och sjukvårdspersonals uppgift att ge döende människor ett smärtfritt och värdigt slut. Det är inte anhöriga som besitter kunskapen om hur detta ska ske.

Min lilla mamma fick dö hemma med sin familj omkring sig. Snart nio år senare är det svåraste av allt insikten att hon verkligen inte ville dö, hon var inte färdig med livet på långa vägar. Och då var hennes kropp som ett enda blåmärke. Därför finns det inget rätt eller fel med dödshjälp. Och eftersom det är oåterkallerligt så är det också vanskligt att lagföra om det. Det faktum att det bara är Holland, Belgien och delstaten Oregon i USA som tillåter det borde också visa att det är en oerhört svår fråga att ta ställning i. En sista orsak till att jag har ändrat min benhårda inställning är därför att jag gått kurs i palliativ vård där många människor, läkare och vårdpersonal berättade om hur de såg på detta. En professor höll utbildningen och det var mycket intressant.

Vi pratade också om sprutbyten som jag alltid tyckt är ett vettig sätt att arbeta på. Birgitta R är emot till tvåhundra procent. Jag förstår inte detta. Det är totalt oliberalt att vara EMOT. Vi ska skriva en motion. Sedan ska vi nog skriva om energikonsulting av något slag.

Vi pratade om en hel massa saker. Tyvärr var vi bara fem, tre hade fått förhinder. Men denna grupp är källa för mycket stöd och inspiration och jag är oerhört glad att få tillhöra den.

Vi åt gott även om min favoriträtt, och orsaken till att jag släpat dit gruppen, hade tagits bort från menyn. Det är pasta med päron och ost i, med en ljuvlig sås, den är att dö för, om jag får skämta till det efter det allvarsamma ämnet ovan. Febern kändes mer och mer och jag insåg att jag måste åka hem, men först tryckte jag i mig en pannacotta på vit choklad med kanel. Mmmmmm.

Imorse så ringde jag till vårdcentralen och fick en läkartid till tio. Mådde uselt. 38,5 på morgonen. Läkaren tittade i halsen och kände på min rygg och min mage. Jag låg ner och han nöp tag i magfettet och höll förstrött kvar en stund, gud så pinsamt! Själv var han spenslig, i fyrtioårsåldern och inte en gnutta fett någonstans, såg seg ut, säkert långdistanslöpare. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska vara lika stolt som alla indiskor över min mage, så what can I say? PROUD!

Det togs snabbsänka och urinprov och det var inget fel på njurarna, tack- och lov! Viruset har satt sig i musklerna. Vila och vätska. What a drag! Jag har varit sjuk den mesta av min lediga tid denna semester och det suger verkligen, jag hade så mycket att göra som jag aldrig hinner annars. Nu skjuts det upp - som vanligt! What's new, ey? Nu ska jag verkligen ta det lugnt så att jag blir frisk till på måndag för då sätter allt igång igen, riktigt ordentligt. Ska nu maila riksdagsledamoten Ulf Nilsson (fp förstås) som har varit väldigt snäll mot mig under alla år som jag varit aktiv i politiken, han är för sprutbyten och kan nog ge mig lite tips på skrivning till motionen.

söndag 4 januari 2009

Ett tecken

Har glömt att jag fick syn på en majestätisk syn när vi alla hade hummerbrunchen på nyårsafton - en havsörn kom flygande från Erstaviken rakt mot vårt hus och förbi. Vi fick se denna tillsammans, hela familjen på årets sista dag och efter att ha bott här i tjugofem år. Jag har sett örn förut här. Men detta var som ett tecken. Ett tecken som kan läsas som det naturliga att det blir fler havsörnar och de söker sig nya territorium. Men också att vi kanske alla kan få excellera i det som vi är bra på och sväva fritt allihopa hädanefter...

Familjen.
Nya konstellationer.
Nya grupperingar.
Nya tillhörigheter.

Ett nytt liv.

En helg utan några barn i huset - den första

Årets första dag flöt förbi utan dramatik. Röjning efter minglet kvällen/natten innan, kurande vid brasan, ett glas vin och god mat. Nästa morgon var jag otroligt trött och jag fick väcka Sofia som jag skulle köra till Umeåbussen som avgår från centralstationen i stan. Trafiken flöt bra så Sofia fick gott om tid att ta sig till gaten och jag slapp oroa mig för att vi inte skulle hinna. När jag kom hem igen lade jag mig och slumrade en kvart innan Nomi skulle komma över. Vi hade planerat att gå igenom hur man jobbar med folkpartiets hemsida eftersom även Nomi ska börja göra det också. Vid kvart i två började Emilie bli färdig för hemfärd så snart var vi på väg till Kärrtorp.

När jag kom hem började jag så sakteliga göra klart för kvällen då vi skulle ha lite folk på ost och vin. Tände ett ton ljus och ställde fram och dukade. Vid åtta började alla komma. Jag upptäckte att jag räknat med att vi skulle bli totalt fjorton men hade räknat fel så vi blev tolv. En otroligt trevlig afton följde. Ett av paren hade med sig sin lilla hund som är en blandning mellan chihuahaua och bichon frissé och den var bedårande, med vit fluffig päls och stora mörka ögon. Vi fick massor med fina blommor och vin och en tjej som är proffs inom krogbranschen hade med sig fikonmarmelad, små exklusiva dessertchokladbitar, en flaska vin och en liten burk honung med tryffelsmak i en förpackning av cellofan. Just marmeladen och honungen gjorde att ostarna blev helt fantastiska smaksensationer. Vi provade fyra olika sorters viner där det billigaste kostade 129:- och det dyraste 259:-. Slutligen fick alla testa en flaska Café som någon tagit med sig på nyårsafton, ett vin som smakar kaffe och choklad. De viner vi provade var Crozes-Hermitage Guigal, Finca el Puig, Tommasi Amarone, Bonterra Chardonnay. Jag tycker att det skulle vara kul om vi gör detta till en återkommande event, det blir så lättsamt och gott.

Därpå följde en ganska bra natt vad gäller sömn men vi kom ju inte i säng förrän tre-tiden och jag gick upp med hundarna vid åtta och sedan gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrän efter 12 på dagen. Jag pratade med Eva och undrade om hon och Nisse kunde komma och äta middag. Borde ha pratat med henne mycket tidigare men som vanligt rusar tiden iväg och plötsligt är det ett nytt år. Efter en stund ringde Eva tillbaka och tackade ja. Jag bad Olle göra det där goda lammet med sås och potatis. Vi hade en mysig kväll och fick komma ifatt lite med vad som hänt sedan vi sågs sist ute på Rödlöga där Nisse och Eva har sitt sommarställe och där Nisses familj äger mycket mark på ön. De håller precis på att färdigställa ett nytt fint hus med utsikt över inloppet till Rödlöga. Vi satt och pratade om ditt och datt tills klockan var över ett.

Inatt var en jobbig natt, Soleil har ont och kom och väckte mig. Jag gick omkring och höll henne och sedan gick vi ut i den iskalla natten så att hon och Shi-Mi kunde få kissa. Sedan fick de lite mat. Jag låg en stund på golvet vid Soleil. Sedan lyfte jag upp henne till min säng och Shi-Mi kröp in under täcket bredvid mig. Olle och jag vaknar för andra morgonen i rad till ett tomt hus. Ett nytt liv har börjat.

torsdag 1 januari 2009

Nyårsafton på Violstigen

Vädret var fint den sista dagen på året, klart och soligt och rimfrost på allt, det var vackert. Sofia har blivit förkyld också nu och jag är så ledsen för hennes skull. Hon säger att det säkert är var som helst ifrån, inte från mig. Men det är klart att det är jag som smittat henne. Själv har jag börjat få ont i bröstet och hostan är så jobbig så jag måste knipa samtidigt som jag hostar för att annars...

Började ordna för vår hummerbrunch. Olle ringde till tjejerna för att kolla när han skulle hämta dem. Jag kom på att jag skulle be Emilie ta med sig sin symaskin så att jag skulle kunna sy på spetsen på en klänning jag köpt som jag tycker är för kort. Jag gjorde slingor på utväxten i mitt hår och duschade och klädde mig och sedan dukade vi och ställde fram humrarna. Tjejerna kom och när alla tre är hemma är det fantastiskt. Och Emilie och Sara var på gott humör.

Sofia är den som räddat min sinnesstämning mången gång. I juli 2004 kom jag på att jag skulle åka med tjejerna på semester. Vi hade inga hundar för första gången på sjutton år och ingenting planerat så på kort varsel bestämde jag mig för att ta med tjejerna på en roadtrip till Mont Saint Michel som jag alltid drömt om att få se. Olle var tvungen att jobba så det skulle bara bli vi kvinnor i familjen. Sara och Enilie var inne i otroligt bitchiga humör och jag tänkte att det skulle göra dem lite gladare. Jag tog Volvon och hade inte ett enda hotellrum bokat. Körde rakt ner via bron från Malmö och ner på kontinenten. Sedan var vi på vägarna i två veckor och jag körde och körde och körde. Vi kom till St Malo och jag fick se Mont Saint Michel och det var väldigt kul. Sedan fick jag ett infall och vi tog världens dyraste färja till södra England och hälsade på min favoritkusin Debbie som bodde i Brighton. Där sov vi över en natt innan vi tog oss till andra delar av England. Debbie hade diffus smärta i magen och jag sa att hon måste gå till doktorn. När hon väl gjorde det visade det sig att hon hade magcancer. Hon dog i april 2005, jag saknar henne så.

Men tjejerna fick träffa henne hemma hos sig vilket de inte hade gjort förut, hon hade bara varit på besök hos oss i Sverige. Jag undrar ibland över de inklinationer som kommer över oss människor, vad de beror på och vad som händer när man inte följer dem. Jag är så tacksam över att jag tog med mig mina döttrar till min älskade Deborah.

Vi var med om en del äventyr under de två veckor vi gjorde vår roadtrip och vi shoppade loss ordentligt. Volvo stationsvagnen var bra packad med fri sikt bakåt när vi åkte från Violstigen. När vi åkte hem från Göteborg efter färja från Felixstowe så kunde jag inte se ut bakåt, det var bystfullt i bagageutrymmet och i vartenda skrymsle i bilen där man kunde pula in prylar. Vad jag skulle komma fram till var att Emsi och Sassa hade varit på ganska uselt humör under hela resan. Sassa kunde ta sina långa ben och trycka knäna in i framsätet när hon satt bak. Tjejerna turades om att sitta fram med mig och vara kartläsare. Det visade sig snabbt att Emilie var absolut bäst på att läsa kartan och ge vägintruktioner. Under två veckor så var de två yngsta jag fött fram ur min kropp stingsliga, tjuriga och allmänt ganska hopplösa. Jag kände mig som instängd i en liten yta med två små bomber färdiga att explodera eller kanske implodera, beroende på valt tillfälle. Men då hade jag ljuva Sofia, min lilla förstfödda svan. Hon sade kloka saker och hon tröstade mig och var en solstråle i den tunga atmosfären som skapades titt som tätt.

Väl hemkommen fick jag ryggskott efter att ha suttit och kört bil åtta timmar per dag fjorton dagar i sträck. Sofia satte ihop ett helt fantastiskt bildspel åtföljt av hennes anteckningar som hon suttit och plitat på under resans gång. Små extrakt ur dagarna som hjälper oss att minnas händelser som att Volvon blev påkörd av en kvinna bakifrån när vi stod och väntade på att ta oss in i en av alla de otaliga rondeller som finns i England. Eller att Sara hade feber när vi var i Stratford upon Avon. Och hur vi njöt av alla crepes vi tryckte i oss i St Malo... Mina fina döttrar.

Vi gav oss i kast med humrarna som inte var de bästa jag fått. Olle har skämt bort oss under flera år med färska, många gånger, svenska humrar. Nu hade vi tinade men det gick bra. Vi hade äkta champagne i lass och alla var på gott humör. Planen hade från början varit att Sofia skulle till Josefin och fira nyår och Emilie och Sara till Lucy. Men Sofia hade alltså blivit dålig och Emilie var inte kry ännu. Så Sara visade sin fantastiska klänning från Oasis för oss, hon var så snygg. Det var en svart nederdel slimmad i pennkjolsmodell och överdelen en ärmlös krämfärgad del med en stor dramatiskt vriden draperad lite rosettaktig feature. Hon är så snygg så att man inte kan fatta det. Tänk att hon är så lik mig som ung och tänk att jag kan ha sett ut något som hon... Fast inte så lång och tjusig.

Sara susade iväg och hennes äldre systrar stannade hemma och vi gjorde oss i ordning, Olle fixade middag. Bosse bus skulle komma på middag och vid 21 skulle granngänget dyka upp, var det bestämt. Stekt lammfilé och kokt potatis och sås, det smakade himmelskt. Ett gott rött vin. Mådde så bra. Sedan ordnade jag igång soppkokaren som är en mycket praktisk sak som jag köpt på Martin Ohlson som Olle fick för några födelsedagar sedan. Den rymmer 10 liter soppa som hålls varm i ett vattenbad och så är det ett lock med en slev i. Man ser dem oftast på sushibarer där misosoppan brukar vara. Bosse som är stark som en oxe fick uppdraget att öppna de enorma gulaschsoppsburkarna. Sedan flera timmar började man kunna se fyrverkier över hela regionen och smällare (dessa jävla smällare som borde förbjudas) hördes kontinuerligt.

De två nioarmade ljusstakarna med böhmiska kristaller (mycket bling bling) stod tända och allt var mysigt. Grannarna började dyka upp och alla satt och pratade och minglade och drack och livet kändes gott. Staffan hade som planerat med sig en stor fyrverkerilåda och sedan hade även Mikko med sig en. Vi samlades några minuter innan tolvslaget på altanen, jag delade ut plastchampagenglas till alla och alla korkade upp sina flaskor. Inne i stan, i hela grannskapet, över hela Värmdölandet och utåt mot havsbandet, överallt syntes och hördes fyrverkier. Emilie med otroligt snyggt målade ögon och Sofia med sin rosenhy, båda så vackra så jag kan inte fatta att jag och Olle har skapat dem, stod på vår sovrumbalkong ovanför oss alla. Kaj kunde inte låta bli, han gick upp till dem och jag vill ju inte att någon utomstående ska gå upp till vårt sovrum för det är totalt kaos med tusen klädesplagg, Olles dataprylar och miljoner böcker. Det skiter ju han i så det var väl OK då. Det ÄR en ännu mer enastående utsikt därifrån också.

Gubbarna (Mikko och Staffan) eller grabbarna (Mikko och Staffan) satte igång de två lådorna efter varandra och det var helt magnifikt, vi stod som mitt inne i fyrverkerierna, det var fantastiskt! Vi tjöt och oade och aade och stojade. Alla kramades och önskade varandra gott nytt och vi skålade och drack. Sedan drog vi oss inomhus igen och vi började äta av soppan som verkligen gjorde succé. Creme fraiche och ost, bröd och vin eller öl till. Alla var toppennöjda. Och flera ville låna soppvärmaren vid tillfälle. Vi kom i säng vid 03.00. Bosse fick inte tag i någon taxi så han sov över.

Så blev det då 2009. Ett år jag ser fram emot med stor förväntan och förundran. Happy New Year!