In action igen

Det var lite kul, jag googlade på filmen Wanted som är så häftig. Det kom bland annat upp en hel lista på grejor som har med kontinuiteten att göra, ni vet, det arbete som en scripta gör. Den personen ser till att allt ser korrekt ut från scen till scen. Det fanns visserligen glitchar men jag tyckte att de kunde få överses med eftersom helheten är så bizarrt bra. Men listan fyller ett A4-blad. Jag har ju läst filmhistoria och jag vet inte för vad denna film kommer att bli ihågkommen. Kanske mest för den fantastiska filmtekniken. Jag kan verkligen tycka att de scener där saker inte riktigt stämmer med föregående, till exempel en ändrad hårfrisyr eller andra klackar på skorna, är mycket onödiga och hafsiga misstag.

En nära vän påpekade att det kändes nästan lite "peeping Tom" att läsa min blogg. Jag blev förvånad. Jag följer inte några bloggar regelbundet men dem jag har snuddat vid är otroligt opersonliga, faktabaserade eller sakliga, och för mig tråkiga. Jag har bara skrapat på ytan i min värld med det jag förmedlar i detta forum. Ännu har jag inte gått in på masturbationsfrekvenser eller vilka jag helst skulle vilja slippa träffa någonsin igen eller vad jag tänker på i mitt innersta rum. Jag är inte en avvaktande person, det finns inte mycket som jag inte kan prata om med absolut vem som helst. Det finns få saker jag skäms över men även dem kan jag dryfta med vem som helst. Det här är vem jag är. Det skulle inte ge mig ett dugg tillfredställelse att stänga av mig eller frisera. Allt jag skriver om här skulle jag kunna ropa ut på hustaken. Min innersta kärna kommer ingen åt, inte ens de som känner mig allra bäst. Och även om jag inte planerar att offentliggöra hur ofta jag eventuellt onanerar så har jag dock planer på att skriva ett inlägg om sex och sexualitet. Det är fascinerande hur något så naturligt och basalinstinktivt ska kunna ge upphov till så mycket chock och förnumstighet. Precis som om inte alla tänker på det någon gång under sitt liv... Det kommer när jag slutat rensa och möblera om.

Igår satt jag i flera timmar och lärde mig InDesign. Jag har femton års erfarenhet av Pagemaker så det var bara att lära sig nytt. Resultatet blev ett grovt förslag på en Folkpartitidning som ska komma ut så fort det bara går.

På kvällen hade jag med mig currykyckling och Nambröd och två sarisar från Indien till partilokalen där jag höll en dragning om min resa till Indien. Det var trevligt.

Idag har allt kommit igång för fullt, vi hade beredning på morgonen och sedan lunchade Mats F och jag. Han verkar tärd.

Väl hemma blev jag uppringd av en partivän för andra gången på dagen om ett specifikt fall. Kändes lite tjatigt. Jag hade börjat släpa pianot över halva huset, det väger typ tio ton. Min rygg har fått ta en del stryk, för nu jäklar har jag börjat med förändringsprocessen här hemma. Olle kom hem efter sedvanlig badmintonmatch som han har på tisdagar och verkade måttligt road över att huset såg ut som om en tornado härjat. Han kom på att vi borde äta den gigantiska krabba han köpt häromdagen. Den var det största i krabbväg jag någonsin inmundigat, jag blev nästan spyfärdig. Jag som älskar krabba. Det är något fel på mig. Om jag får, i mitt tycke, för mycket av något eller blir beroende av någon eller något så blir jag obehaglig till mods. Det verkar som om självständighet är viktigare än självaste livet ibland. Det måste vara något som har hänt när jag var liten, rädsla för att bli övergiven, vikten av att alltid klara mig själv på grund av den rädslan och så vidare. Kvasipsykologi...

Nu är jag helt slut. Bara jag aldrig någonsin slutar att vara mig själv sann och totalt personlig. Yeah!