Poetry

"Dina ord är som musik i mina öron" är ett uttryck som sägs ibland. Igår pratade jag med en vän som berättade att han brukar läsa min blogg och han sa att jag skriver så bra och nästan som dikter... Det var så fint sagt så jag närapå blev stum. Jag har en kluven inställning till poesi. Ibland är den så krystad, svårförståelig och lite otillgänglig. Ibland är den hisnande vacker, går rakt in i ens innersta och orden vävs ihop så vackert. Jag kan få samma känsla med musik eller konst.

I november 2007 skrev jag en dikt som kom direkt ur hjärtat. Den härstammade lite diffust från en sorg inför mina barns verklighet, min mans verklighet, min egen och världens verklighet. Reaktionerna från min omgivning var otroligt diversibla. Min man sa: Men vad är du går och bär på, Anna? En anhörig kunde inte ta den till sig: "Jag känner ingenting". En väninna frågade om jag tagit abort, en annan tyckte att det var fantastiskt att jag hade så nära till mina känslor.

Hur som helst så vill jag ge dikten till min vän som sa så vänliga ord om mitt bloggande. Jag vet inte hur länge jag kommer att hålla på med skrivandet i detta forum. Jag vet bara att det är väldigt roligt, intressant och lite katarsis att nedteckna tankar och känslor till en ganska obskyr läsekrets. Obskyr därför jag inte har en aning om vilka som egentligen läser, med vilken regelbundenhet de läser och inte heller hur pass stötande en del eventuellt tas emot.

Min sorg

Min sorg är en svart pärla
som jag polerar varje dag
Inne i dess mörka djup
finns ett bräckligt sandkorn
Som kan blåsas bort
av den lättaste vindpust
Tillintetgöras
av vilken klack som helst

Min svarta pärla
kan inte ses av någon
Jag döljer den
i mitt medvetandes skrymslen
Likt en gåva från en hemlig älskare
som man bär innanför blusens veck
Den ligger mot blotta halsen
och dess sköra hud

Min sorg som skaver
i mitt kött
Likt sandkornet i musslan
mitt hårda skal
har jag krupit in i
Det krävs en kniv
i handen på en van ostronöppnare
för att bända upp
Och nå in
i mitt sårbara kött

Min svarta pärla putsas
dess lyster bländar mig
I ljuset ser jag inget
min livsstig ligger mörk
Utan ögon vacklar jag
vid brantens stora djup
Vill kasta pärletrasans tunna tyg
men den fastnar på min kofta

Min svarta sorg
min lysande pärla
Som ingen kan se
och ingen kan nå
som sliter i mitt inre
Min hemliga skam
en värkande skatt
som poleras varje dag

Till dig, A.