Liljevalchs vårsalong - och lite köer.

Satt vid datorn hela förmiddagen med mobilen i gång samtidigt. Sofia som är på besök från Umeå har med sig sin kille Jesper som går på designhögskolan där. Tillsammans hade vi bestämt att vi skulle åka till Liljevalchs vårsalong och möta upp pappa Clive och hans Carina. Vi åkte vid två och hämtade upp Olle från Strukturdata på Antennvägen. Han hade sturigt proklamerat dagen innan att han minsann inte tänkte ta bilen för att sedan fastna i köer på Strandvägen en fredagseftermiddag! Jag sa så att han ju kunde åka med oss dit och sedan ta sig kommunalt hem om det nu skulle råka bli sådana köer på hemvägen. Jag har viss förståelse för hans inställning, har suttit många gånger i köer på Strandvägen. Samtidigt tycker jag att det är ganska fint att vara i kö just där, med vattnet, båtarna, spårvagnarna, de vackra gamla husen och ibland kommer det ryttare.

Vi tog vägen via Kärrtorp för att även hämta upp Emilie. Trafiken flöt lysande och vi var framme och parkerade redan tjugo i tre och vi hade stämt träff med Clive och co klockan tre. Det var köer in till utställningen men det gick ändå fort att komma in. Jag köpte biljetter även till pappa och Carina så att de skulle slippa stå i kön. Pappa är inte kry och måste nu gå igenom olika tester för att utröna vad som ska göras. Han kan inte äta någon fast föda och har gått ner i vikt otroligt mycket sedan före jul. Snart hade vi alla samlats och precis då började museiechefen inledningstala och presentera de gallerister som i år var ansvariga för valen av verk. Medeleine Sjöstedt är kulturborgarråd och partivän, hon såg mig och vi vinkade åt varandra. Sedan höll hon ett litet tal och därefter blev det fanfar. Pappa stack åt mig en burk marmelad. Han gör stora batchar av engelsk marmelad som är så god att ha på rostat bröd. Det är ju typiskt brittiskt, skulle jag tro. Jag älskar också Marmite på rostat bröd. Det är en biprodukt av ölproduktion, det är som trög buljong och mörkbrunt och det är en "aquired taste" som få svenskar tål smaken på.

Utsällningen är mycket bra och har en enorm bredd. Sofias tavla "Kvalster i vecken" hängde perfekt i första rummet bakom en uppseendeväckande klänning som visades i TV4 morgon och då såg man tydligt tavlan i bakgrunden. Människor gick väldigt nära hennes alster eftersom det är fantastiskt hur hon har satt ihop olika material, främst olika tyger, till ett collage som föreställer en stadssiluett som klättrar uppåt. Påminner mig om någon stad i sydeeuropa.

Under tiden som jag släntrade runt och tittade, jag tappade bort resten av gänget, så ringde Paul och berättade att indiskorna kommer första veckan i mars och kan jag ordna ett studiebesök i Tyresö. De har vikt en hel dag. Det ska verkligen bli roligt att träffa dem igen! Ska försöka ordna riktigt bra besök i våra verksamheter och lite kultur också.

Tog en sväng till museibutiken och där låg tryck av Sofia i en monter till salu bland andra fina saker. Vi tog farväl av pappa och Carina och åkte hemåt. Jag sa lite syrligt "oj, vad det är kö på Strandvägen :-)" men det var det ju inte alls. Trafiken flöt istället ovanligt bra för att vara eftermiddag. Jag var vrålhungrig och tyckte att vi kunde ta Mc Donalds för att jag inte skulle svimma. Alla var med på det och vi stannade vid sagda ställe vid Skogskyrkogården. Vi mumsade och slafsade i oss. Det känns ju inte nyttigt, precis. Hemma tog vi det lugnt, Olle tände brasan, vi samtalade och jag satt som vanligt vid datorn. Sofia och Jesper skulle ut och festa.

När de hade gått satt jag framför brasan med hundarna omkring mig och funderade. Min pappa är inte kry. Jag kanske inte får ha honom till nästa jul. Jag tänkte på hur livet kastar en tvärt, än åt ena hållet, än åt andra. Hade svårt att sova och på natten, vid tre, satte jag mig vid det öppna köksfönstret och började kedjeröka mina syndfullt inhandlade Ultra Blend Mentol. Jag lyssnade på hoandet från den ensamma uggla som hörs varje natt just nu. Jag kunde inte hjälpa att jag kände ett visst frändskap med den. Livet kan kännas mörkt, kyligt och allena ibland. Jag tänkte på min far som jag trott att jag ska ha tillgång till mycket längre än vad som kanske sker nu. Min farmor blev ju för sjutton nittioåtta år gammal!

Nej, rökandet ska bara bli en parentes i tröstens tecken. Det luktar äckligt, stinker rent av och är så ohälsosamt så det finns inget försvar. Ändå kan det vara så gott... :-(