Många veckor senare...

Partigruppen i London
Sedan jag började blogga så har det inte gått så här lång tid emellan föregående tillfälle och nästa som denna gång. Julledigheten gick snabbt mot sitt slut med allt vad det innebär av umgänge med familj och misslyckade försök att hinna åtgärda ”måste göras” listorna. Snart var vi igång igen och i mitten av januari åkte partigruppen på årskonferens, denna gång till London. Torsdag till lördag med ett bystfullt schema, det var mycket intressant och givande.

Förutom att vi hinner umgås och prata med varandra på ett mer avslappnat sätt än vi annars gör så hade vi också studiebesök inbokade. Det var en helt otrolig känsla att åter vara i det ståtliga parlamentshuset i ett tjusigt rum med massor av ornament och sniderier uppåt väggarna och stolar med grön skinnklädsel. Där fanns vår partigrupp samtidigt som i princip hela Liberal Democrats partigrupp i några timmar. Under tiden som vi fick se vår partiledare med Lib Dems partiledare Nick Clegg tillsammans samt ministrarna från både vårt parti och deras, så gick en del av dessa member’s of parliament ut och in eftersom de plötsligt var tvungna att gå och votera.

Vi träffade några ministrar vid enskilda tillfällen, också det var intressant. Liberal Democrats hade 24 procent vid valet och hade då vi var där sjunkit i popularitet till 7 procent… De hade inte haft en lätt tid eftersom de fått ge avkall på några stora hjärtefrågor och vi kunde få utröna hur de hanterade detta.

Som vanligt igen
Väl hemma rullade det på igen med olika överparlamentariska gruppers eller nätverks möten och möten med individer som specifikt bett om träffar. Detta förutom de vanliga utskottsmötena, voteringarna och debatterna.

Samtidigt hade Kulturutskottets kansli ett sjå att få ihop de två olika utskottsresorna som skulle göras vecka 6. Från början Kenya och Japan. När Kenyas huvudstad började utsättas för granatattacker så ändrades resmålet till Tanzania. Det pågick många kontakter med Svenska Ambassaden i Dar es Salaam och vi träffade också Tanzanias ambassadör i Sverige. Vi skulle ha viseringar, vaccinationer och ha malariaprofylax.

Låt mig få berätta en del om detta med utskottsresor. Så snart jag kom in i riksdagen och bevistade de olika utskott som jag fått mig tilldelade så talades det genast om vilka resmål man skulle välja. Varje utskott gör långresor en gång under mandatperioden. Ofta delar man upp utskotten på två olika resorter för att kunna få mer hanterbara gruppstorlekar och för att kunna få dela kunskaperna. Det verkar som att ordföringarna och vice ordföringarna har privilegiet att välja ut vart man skulle kunna tänkas åka och sedan diskuteras det i hela utskottet. Resorna ska ju vara relevanta och kunskapstillförande för respektive utskott. Resorna går till hela världen och har program som är ytterligt matade, hela dagar med möten på möten och studiebesök.

Tanzania och Zanzibar
Vi kom till ”Dar”, som lokalbefolkningen kallar sin stad, lastade av oss på hotellet och åkte sedan på första studiebesöket: In till det sanna Dar es Salaam. Vi besökte de olika kvarteren där människor lever i stor misär där det inte finns rinnande vatten, el, toaletter. Där avlöste stora marknader med massor av olika grönsaker, frukter, torkad fisk, kryddor, begagnade kläder varandra med små ”hål i väggen” butiker där den lokale medicinkunnige mannen sålde allehanda örter och dekokter och ansågs ha övernaturliga krafter. Där avlöste olika halvfärdiga bostäder och hus som snarare höll på att rasa ihop kvarter med hus som snarare var plåtskjul. Stanken var stark i en del av de områden vi besökte. Lukten av mänskliga exkrementer låg kvar i mina näsborrar även sedan jag duschat och bytt kläder. Överallt låg det skräp, har aldrig sett så mycket skräp i områden där människor lever och verkar. Jag förknippar så mycket skräp endast med soptippar.

Jag började genast tala om att man borde starta SIDA-projekt som syftade till att få ordning på sophämtning och hygienanläggningar för folk. Vi fick träffa en kvinna som man nog närmast kan jämföra med en jordemor, en kvinna som hjälpte till med förlossningar och som ärvt sin kunskap om olika helande och medicinska örter från sin mor som ärvt kunskapen av sin mor…

Vägarna vi färdades på var inget annat än gropiga sandstigar och nästan inte framkomliga ens att promenera på, åtminstone inte i våra västerländska ögon. Vi fick kaffe, det godaste jag druckit på länge, vid ett stopp. Kaffedrickande är för övrigt endast en manlig syssla i Tanzania. Inga kvinnor sitter på bänkar och smuttar kaffe tillsammans med nötfudge för att söta den starka Javan.

På ett annat stopp fick vi smaka på typiskt Tanzaniansk frukostbröd som man gräddar i stekpanna och till det dricks kryddigt gott Chai-te. Jag frågade vid några tillfällen vad man tyckte om det faktum att vi kom och tittade på hur livet tedde sig för lokalbefolkningen. Svaret jag fick var att det förvisso fanns de som inte gillade det men att de flesta tyckte att det var bra. De hade vant sig vid att västerlänningar kom och tittade och kunde det göra det lättare eller var en förutsättning för att ett projekt skulle kunna bli verklighet så må det vara hänt.

Vid ett ställe där stanken var outhärdlig gick vi över ett vattendrag på en stenbro. Vår guide berättade att om inte den stenbron byggts med bidrag så hade man fått vandra flera kilometer för nästa överkomliga ställe när vattenståndet var som högst i översvämningstider. Allt vi såg och fick oss berättat var verkligen överväldigande att ta in. Vi hade startat vår resa dagen innan och rest även över natten och bara lämpat av oss vårt bagage och snabbt bytt om. Nu befann vi oss i en helt annan verklighet och en verklighet som i mina ögon tedde sig så svår och så fylld av misär. Totalt overkligt.

På kvällen var vi hos ambassadörsparet som vänligt bjöd på middag. Innan dess berättade ambassadören om läget i Östafrika generellt och i Tanzania och Zanzibar i synnerhet. Han visade besvikelse över hur det gått med Nationalmuseum/Kulturhuset som byggts med svenska pengar. Det hade ingen verksamhet ännu, trots att det invigdes i november 2011.

Nästa morgon vaknade jag genomförkyld och det var en förkylning som höll i sig under hela resan och som ju inte blev bättre av att det var fyrtio graders värme hela tiden. Det var bara att härda ut, sprita händerna hela tiden och hoppas att mina medresenärer hade överseende med snorandet och ständiga snytningar. Tidigt nästa morgon så bar det iväg till Bagamoyo. Vi fick se stenruiner som stammade från 1300-talet. I Bagamoyo fick vi se två olika byggnader som restaurerats med svenskt bistånd. Det var en märklig upplevelse.

Den ena byggnaden som sades skulle bli kommunhus hade ett arbetsrum aktivt medan resten av det stora huset var relativt oanvänt. Vi kände oss undrande. Sedan fick vi se ett annat stort hus med massor av rum som alla var tomma utom ett där en man verkade sova på golvet och förmodligen var någon slags husvakt. Det ryktades om att man använt huset som bordell men det vara inget som bekräftades.

Jag började på allvar fundera på detta med bistånd och hur vi egentligen arbetar med det för Sveriges del. Jag som alltid försvarat vårt enprocentsmål och fortfarande gör det. Jag vill ju att pengarna ska göra allra största nytta. I detta land som har massor av tillgångar, men fyrtio procent av befolkningen har en ålder från tjugofyra och neråt, sjuttio procent av befolkningen lever hjälpligt på jordbruk och stor fattigdom råder.

Bistånd har formligen pumpats in i detta land. Tyvärr är det extremt korrumperat. Vår färd gick vidare till Bagamoyo College of Arts/TASUBA. Denna skola grundades 1980 och här utbildas elever i musik, dans och konst. Detta utbildningscenter har också byggts upp med biståndspengar, bland annat från Sverige. Vi fick träffa ledningen för skolan och sedan gå en rundvandring och slutligen träffa elever som gjorde en fantastisk dansuppvisning för oss.

Nästa morgon åkte vi till Media Council of Tanzania och det var fascinerande att höra dem berätta om hur de försöker arbeta för yttrandefrihet trots mängder av tjorviga lagar som liksom tar ut en egentlig bas av möjlighet till fritt yttrande. De arbetar också mot korruption och för utbildning av journalister och nätverkar med andra närliggande länder. Trots extrema motgångar talade de med entusiasm om sitt arbete och de var vid mycket gott mod. Vi var mycket glada över att få ha träffat dem.

Efter detta givande möte åkte vi till Nationalmuseet och Kulturhuset där vi fick se den stående utställningen som handlar om Tanzanianska urbefolkningen och deras boendevanor och redskap. Sedan fick vi se det ”tomma” huset som kostat svenska staten många miljoner. På museet finns en arkeologisk skatt, en skalle som är 1,7 miljoner år gammal. Vi fick komma in i ett speciellt rum med speciell kylning och med stolthet tog vår guide fram denna skalle så att vi fick se den på nära håll. Det var en märklig känsla att se något så gammalt i skelettväg på så nära håll och på riktigt. Denna skalle har först namngivits Zinjanthropus men kallas nu Paranthropus boisei.

Motsvarigheten till Skansen var nästa anhalt på vår tur. Här fick vi se olika hyddor där man till exempel ofta byggde till några rum i takt med att det kom till fler fruar.

Tinga-Tinga kollektivet tog sedan emot oss och vi fick höra historien om Edward Tingatinga som föddes 1932 och började måla vid nio års ålder och sedan uppfann sättet att måla tavlor med cykellackeringsfärg. Det är en målningsteknik med klara färger och med massor med typiska motiv som spritt sig till hela Östafrika. Edward startade en verksamhet där hans familj var involverade och man började ta in ungdomar som behövde komma ur svåra situationer och de målar för sitt uppehälle och kan leva på kollektivet. Edward dog i en bilolycka 1979. Vi fick åka till den del av det ”Dar” där hans grav fanns. Det visade sig svårt att komma ända fram med vår buss så vi fick promenera en stund. Det var en surrealistisk upplevelse. Vi befann oss i ett mycket fattigt område. Enda vägen in till gravplatsen gick emellan två låga hus och det var inte meningen att man skulle gå där. Jag väntade mig att sätta foten på en kanyl eller att en orm plötsligt skulle ringla fram. Det var tydligen en trång gränd dit människor gick för att uträtta sina behov. Det var som vanligt mycket skräpigt, allt avskräde som kommer från människor låg där. Väl ute i det öppna var gravplatsen också täckt av skräp och överväxt av ogräs. Här och där betade en get. Den finaste graven någonstans mitt i denna gravplats som låg mitt i ett fattigt bostadsområde var Edward Tingtingas. På den låg en stor get och solade sig. Vår guide schasade bort geten och sa med darrande och vördnadsfull stämma och med en gest mot graven: Here lies Edward, god bless him, god bless him!

På kvällen hade vi bokat ett möte med Pastoral Indigenous NGO Forum, PINGO. Vi fick äta middag med tre män från denna civilsamhällsorganisation som arbetar för nomaders rättigheter. På Tanzanias 43 miljoner invånare finns 120 olika språk och stammar. Ordförande för organisationen berättade sin fantastiska historia: Han levde med sina boskapsdrivande föräldrar och tillhörde en nomadstam. När veterinären kom för att vaccinera boskapen så visade han vid unga år ett stort intresse. Av någon anledning blev kanyler kvar. Han tvingade sina små kamrater att komma till honom och så gav han dem en spruta! Barnen var så chockade så de gjorde som han sa men det gjorde ju ont så de sprang gråtande därifrån och slutligen uppdagades vad som pågick för vuxna i närheten. När myndigheter kom på besök för att se om det fanns barn som skulle kunna passa för högre utbildning så var hans far snabb och tyckte att med en sådan inklination att vilja ge sprutor så kunde han väl bli doktor! Så skickades han till internatskola och var numera alltså läkare. Det förekommer diskriminering hela tiden i Tanzania, där finns enorma problem med allt från hur man ska kunna finna lösningen till ett utbildningssystem som ska kunna hantera alla dessa språk till att man inte släpper in alla på arbetsmarknaden. Ännu ett möte som var mycket givande och lärorikt.

Nästa dag besökte vi Femina HIP som arbetar oförtrutet med att ha sexualupplysning för prevention av HIV och deras arbete var outstanding. De åker ut i byar och skolor och informerar om allt som ungdomar behöver ha kunskap om förutom att skydda sig när de har sex, allt om att ta makten över sina liv, skaffa sig utbildningar och bli företagare. De använder sig av TV och tidningsutgivning samt radio. Därefter åkte vi till Parapanda Theatre Lab och Baba Watoto center som samarbetat med Göteborgs stadsteater. Man arbetar med att få bort ungdomarna från gatan så att de kan få en bättre framtid. Vi fick en fin uppvisning, nästan spektakulär, där man bland annat dansade och gjorde cirkuskonster. Man jobbar också med idrott och att lära ut hygienåtgärder ute i byarna, enkla vattendunkskonstruktioner lärs ut för att man ska få bort smittspridning av olika sjukdomar.

När vi kom till UNESCO och Vibeke Jensen som berättade om deras arbete i Östafrika var vi mycket trötta och lite stressade. Vi skulle hinna till hotellet för att kunna byta om för att sedan åka till residenset och mingla med olika kulturmänniskor.

Väl där så var det vackert upplyst med ljusslingor i hela trädgården och en stor grupp musiker dansade, sjöng och spelade traditionella melodier på ett häftigt sätt med trummor och klädda i blad och strå. Det var suggestivt. Jag gick runt och försökte prata med alla jag kunde, bytte visitkort och pratade mer. Bengt Berg blev ombedd att läsa en av sina dikter och då bad man mig stå bredvid och simultantolka till engelska. Vilket uppdrag! Det blev lite fel någon gång när jag till exempel tyckte att han skrivit ”ekan” men när det egentligen stod ”eken”. Men alla tog det med gott humör, det blev lite skratt och så fortsatte vi. Alla var mycket trötta när vi väl åkte till hotellet för att sova men det hade varit ytterligare en dag full av intryck.

Tidigt nästa dag tog vi oss till flygplatsen och flög med en fjortonsitsig Cessna till Zanzibar. Vi var tretton så en fick sitta med piloten som co-pilot. Zanzibar som är så mytomspunnet för min personliga del, jag har alltid förknippat denna ö med kryddor… När vi kommit av planet så doftade luften helt följaktligen rejält mycket godare än på fastlandet. Vi kom fram till hotellet i Stone Town och det var möblerat som ur Tusen och en natt! I mina ögon fanns det inte en enda ful möbel. Det var helt otroligt. Till och med receptionen var inredd med dessa unika detaljer, vackert snidat trä, mosaikinläggningar och allt kändes som förflyttat i tiden.

Hotellinnehavaren kunde stapplande svenska eftersom han hade bott i Täby en tid. Han var smärtsamt mager men mycket rar, trevlig och välkomnande.

Vi vandrade bort till en stor byggnad cirka tio minuters promenad från hotellet för att få en dragning och guidning av Stone Town Conservation and Development Authority som fått massor av svensk stöd och som samarbetar med UNESCO. Vi bänkade oss i en sal med ett långt bord kringgärdat av stolar och sedan tog väggarna vid, mycket trångt. Jag hamnade rätt framför den isande airconditioning-apparturen som blåste exakt rakt på mig och MP:s representant. Just vi två hade ju drabbats av förkylningar tidigt i veckan och det var ironiskt att det var just vi som skulle råka sätta oss just där.

Jag började frysa efter bara en liten stund och sedan satt vi båda och huttrade tills några snälla kollegor räckte oss sjalar de hade i sina handväskor så att vi kunde täcka oss hjälpligt. Vi fick höra hur svårt det var att restaurera dessa magnifika gamla stenhus eftersom det fanns tre olika ägarförhållanden och de låga hyrorna som var kutym gick inte att höja och därför fanns inte pengar att använda för underhåll. Det hela var en ond cirkel som man svårligen lyckades ta sig ur om det ens var möjligt. De visade oss några lyckade projekt och det var fantastiskt att se hur vackert det skulle kunna vara i Stonetown och vilken turistmagnet denna stad och ö skulle kunna bli om man arbetade på det. Återigen slogs vi av skräpet och smutsen överallt, det verkade inte finnas någon som helst renhållningslogistik alls precis som på fastlandet.

Senare var vi på musikfestivalen som är en av Tanzanias största: Sauti za Busara. Två scener med massor av artister i ett aldrig sinande flöde. Den påminde till sin struktur om Stockholms Jazzfestival fast större. Just det studiebesöket kan jag inte se var något som vi kan lära av. Men jag var rejält trött och hade haft en infektion i kroppen hela veckan.

Nästa dag fick vi träffa socialministern med entourage. Vi kom till det som jag uppfattade som stadshuset. Där fick ännu en gång sätta oss kring ett lååångt bord. Denna gång hade vi dock ett gäng från media med. Två kameror samt en tv-person och en journalist. En av kamerorna sköttes av en slöjklädd kvinna, det så lite häftigt ut att se henne ratta en stor tv-kamera. Vi lyssnade på socialministerns som var en äldre småväxt kvinna klädd i sedvanlig slöja och klänning i fina krämfärgade tyger. Hon höll ett välkomstanförande och vi fick sedan berättat för oss hur man arbetade med barns rättigheter på Zanzibar. Det var enastående att höra hur enträget man lagändrade och hade startat barnahus med mera. På Zanzibar är tyvärr väldigt många barn utsatta för övergrepp och misshandel.

Vi tackade socialministern och vandrade vidare till socialkontoret och de socialarbetare som var ansvariga för arbetet med barnen. Trots små resurser verkade de ha stora förväntningar på arbetet med motsvarigheten till Barnahus ”One stop service” som man startat med hjälp av SIDA, Rädda Barnen och EU-pengar. Barnahus var jag ju med och startade under min tid som ordförande i Socialnämnden i Tyresö. Det blev ett projekt mellan Tyresö, Värmdö och Nacka.

Det går ut på att istället för att de utsatta barnen ska behöva bollas mellan olika instanser och myndigheter så samlar man kompetenserna på ett ställe i ett ”hus” så att barnen får slippa mer stress och utsatthet än vad de redan fått gå igenom. Åklagare, rättsläkare, polis, socialen. Så från Socialkontoret gick vi vidare till polisen och fick se hur de ordnat det. Där var ju förutsättningarna helt annorlunda än i Sverige, men de som arbetade med detta, som polis, läkare och jurist, de visade en stor stolthet över att de lyckades hålla ihop detta projekt. Jag blev mycket tagen. Sedan avslutades den delen av studiebesöken under dagen med ett besök hos Rädda barnen och där fick vi höra om andra projekt som man också arbetade med.

Något som också gjorde mig så upprörd men glad över att de var engagerade med var att de går ut i skolorna och uppmanar lärarna att sluta slå barnen! De visade bilder på en lärare som ständigt gick och bar på en påk som han gladeligen slog misshagliga elever med. Detta är en kultur som är helt godtagen, alla, lärare, elever och föräldrar verkar vara införstådda med att det är OK. Därför går alltså Rädda barnen ut och lär ut att det är fel förhållningssätt och sätter igång projekt på olika skolor för att visa att det blir bättre kunskapsinhämtning hos barn som inte konstant blir slagna. Makalöst!

Efter lunch skulle vi få möte kulturministern. Vi tyckte att det väl inte kunde vara så långt så vi beslutade oss för att promenera bort till ministeriet. Inte en särskilt bra idé, visade det sig. Det var längre än vi trott. Det var varmare än vi beräknat så att när vi väl kom fram en kvart försenade så var vi alla svettiga och mosiga och inte alls särskilt representativa. Vi togs dock vänligt emot av ansvariga som stod och väntade på oss när vi kommit till en stor innergård, stor som en fotbollsplan. I en barack på andra sidan ”fotbollsplanen” stod ansvarig kulturperson och väntade med andra ansvariga omkring sig. Detta var alltså kulturministerns entourage.

Vi fick komma in till en mörk sal där allt var brunt i olika nyanser, gardiner, väggar och möbler. Vi satt och pustade och var törstiga. En kvinna började gå omkring och slå knut på gardinerna för att släppa in lite ljus. Vi väntade. Entouraget pratade sinsemellan. Vi väntade. Till sist kom en stilig kaftanklädd man in och det var ministern himself. Han pratade kort några välkomstrader och skickade sedan ordet vidare till sina medarbetare. De berättade var och en av dem vad de ansvarade för på Zanzibar. Efter en stund kom en kvinna och började ge oss alla varsin lite vattenflaska vilken de flesta av oss gulpade i sig. Efter ytterligare en stund kom en annan kvinna med små individuella fat med nötter som hon satte på stolskanten till dem som inte satt vid bordet och på bordet vid dem som satt med politikerna.

Det hela var lite overkligt. Ministern verkade lite avmätt och ointresserad, ja, kanske till och med oinsatt. När vi kom till avslutningen där vi skulle presentera vår medhavda gåva så verkade han piggna till och blev nästan animerad. Han presenterade sin gåva: En träskulptur som föreställde de två öarna Zanzibar och Pemba som är de öar som Zanzibar består av. Vi började promenera tillbaka till hotellet följda av förvånade och lite frågande miner på dem som vi besökt: Galna svenskar, GÅ i den här värmen? Det dröjde bara hundra meter så blev vi tvungna att ge oss, några hade ont i benen och var väldigt trötta. Gruppen delade upp sig så att några tog taxi och några promenerade tillbaka.

Nästa dag var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Några av oss hann dock med en utflykt till ett plantage där Mister Spice visade oss alla olika kryddor och hur de växer samt där vi fick se alla möjliga frukter växa på sina träd och smaka av dem mitt i djungeln, det var magiskt! Vi skulle ha en sista natt i ”Dar” innan vi skulle ta oss hem till Sverige igen.

Vi hade ”uppsamling/återkoppling” med ambassadören och alla fick säga några ord om hur man upplevt hela besöket. Jag talade om ”en doft av Afrika” och hur intressant det hade varit att få en inblick i hela bistånds-sfären. Nästa morgon vid kvart över sex åkte vi till flygplatsen och jag kom hem till Tyresö halv två på natten. Vilken resa! Fylld av intryck som det kommer att ta ett tag att smälta.

Året som gått, bye bye 2011!

Vilket år det har varit för hela världen! Förändringarnas vindar har blåst hårt, både ekonomiskt och politiskt. Euron vacklar men utan den så skulle jag vilja påstå att det hade kunnat vara mycket värre vad gäller både Europas och Sveriges finansiella läge. Syriens folk kämpar med livet som insats och blod och tårar. Det har varit naturkatastrofer och elände.

Socialdemokraternas nye ledare har inspirerat till ett begrepp: Att göra en Juholtare. Otroligt!

På det personliga planet har det också varit ett förändringarnas år med skilsmässa, ny relation och sedemera förlovning på självaste Nobeldagen, den tionde december. Ett avskedets och sorgens år på många olika sätt. Samtidigt har det behövts tid att acklimatisera sig till det nya arbetet på riksdagen. Wordfeud har blivit en ständig följeslagare, vet inte hur länge det ska hålla men jag gillar det som avkoppling.

Jag känner att det finns så mycket att förmedla om detta år som gått att jag helt enkelt får låta bli istället, jag behöver gå vidare och inte återuppleva. Det finns massor att göra och kämpa med och jag känner att jag har kraft att ta mig an det inför det nya året.

Så har det inte känts alltid under 2011, definitivt inte! Tröttheten och känslan av att vara helt tärd har varit väldigt närvarande, sorgen över att ha misslyckats med en lång, lång relation mycket tydlig stundtals. I allt detta så kom en starkare och starkare känsla av glädje över att få uppleva en ny kärlek. Nu till sist så tror jag att molnen börjar skingras. Henrik är en stor källa för skratt och frid, han är vacker inifrån och ut.

På riksdagen finns massor av engagerade och inspirerande och fan-ta-stiska!!! människor som jag har äran att få ha som arbetskamrater ett tag till. Det är en wow-känsla som nästan inte går att beskriva. Alla möten med personer utanför riksdagen har också varit extremt givande.

Bye bye 2011 - jag är redo för 2012! Önskar er alla ett bra, BRA! nytt år!

The last couple of weeks...

Schweiz ambassadör bjöd in intresserade riksdagsledamöter till sin ambassad på Valhallavägen för att berätta om stundande val i Schweiz. Det var mycket inressant att höra om ett ganska komplicerat valsystem där balansen tydligt har förändrats, speciellt efter det senaste valet.

Har varit på studiebesök på Romska kulturklassen där vi fick höra att det är mycket svårt för romska barn och ungdomar att gå i vanliga skolor om man vill behålla sina egenarter utan att bli mobbade och trakasserade. Alltså måste man förneka sitt ursprung vilket i sig måste vara svårt nog. Ett givande besök med Romska gruppen på riksdagen där jag ingår och Roger Haddad är ordförande.

Södertörns folkpartister har haft sin lunchträff igen, denna gång samlades vi på Sundby gård. Gruppledare, kommunalråd, ordförande och politiska sekreterare från Södertörns kommuner försöker träffas med någorlunda regelbundenhet för att byta erfarenheter och hålla oss andra a jour om vad som pågår runt om i vår region. Det blir alltid bra samtal och viktig information som vi alla får ta del av.

Har hämtat mitt nya pass, numera står det bara Steele i det. På tur är körkortet som jag väntar på.

Har hunnit med middag hos min vän Seved och fått gulla med hans och Henriks underbart fina små tvillinggossar och varit på födelsedagsmiddag för systersönerna Daniel och Jacob hos Karin.

Har varit på Augustgalan för första gången i mitt liv, det var väldigt trevligt och välordnat. Henrik var med och vi hamnade på en mingelbild i Expressen, jag höll på att skratta ihjäl mig, det var ju helt osannolikt att just jag skulle hamna där…

Riksdagen mottog besök av kvinnliga politiker från Kosovo och vi samlades i den fina konferenssalen Templum som är omgärdad av vatten och där lyssnade vi på hur otroligt ojämlikt dessa kvinnor har det och hur de kämpar på med för oss basala rättigheter.

Med anledning av Japanske kejsarens födelsedag så bjöd Japanske ambassadören till ambassaden på Djursholm. Trafiken ut från stan var svårartad och väl framme så var det bilar överallt och mycket svårt att hitta en parkeringsplats. Ställde mig i vassen vid vägen en bit bort från den enorma ambassaden där det kryllade av säkerhetspoliser och diplomatbilar. Folk stod och köade i stora horder för att komma in och hälsa på ambassadören och hans fru. I kön hamnade jag med Hillevi Engström som är trevlig. Orphei Drängar var på plats och sjöng fina sånger. Sedan var det buffé med japanska läckerheter.

Alliansgruppens spelansvariga i kulturutskottet har träffat en eldsjäl från spelinstitutet och jag blev imponerad.

Kulturutskottet har haft besök av båda Nyamko Sabuni, Lena Adelsohn Liljeroth och Amelie von Zweigbergk, den senare berättade om regeringens arbete gällande folkbildningen och folkhögskolorna.

Vi har haft ett seminarium om kvinnors asylskäl som var oroväckande eftersom Migrationsverket tyvärr skickar tillbaka kvinnor som är utsatta för våld i hederns namn, ofta till säker misshandel och trolig död. Homosexualitet är inte heller skäl att få stanna trots att det är livsfarligt att ha kommit ut eller att någon har fått reda på detta.

Via kammaren där Sverigedemokraterna inte ville att budgeten ska innehålla pengar till internationella samarbeten (deprimerande) så hade jag gått till seminariet från ett frukostmöte med en representant från World Childhood foundation, vars armband med små olikfärgade pärlor som står för de olika punkterna i barnkonventionen jag bär dygnet runt, där vi fick höra bland annat om utsatta barn i Ukraina. Jag kände mig illamående när seminariet var avslutat. Det är för jävligt hur det ser ut i vår värld!

Efter voteringen kom en grupp från ett stort svenskt företag för visning av riksdagen, det var roligt och gjorde att dagen inte kändes så tung till sist.

Det har varit studiebesök på Riksantikvarieämbetet och det var otroligt intressant. Man arbetar stenhårt med att få ut allt som går att få ut på nätet så att det blir tillgängligt och möjligt för vem som helst att ta del av. Jag blev mycket inspirerad och ville genast ut och surfa eftersom det blir så lätt att se på bilder och läsa texter från olika samlingar och museer runt om i Sverige. Sedan är denna information i sin tur kopplad till internationella databaser så att vi har en fullkomligt gigantisk källa för information direkt i våra hem, jag tycker att det är helt fantastiskt!

Har fått vara ”försökspolitiker” tillsammans med min partivän Ismail Kamil i riksdagen, vi kom in samtidigt förra året men han har varit/är landstingspolitiker. Partiets politiska sekreterare, de som var anmälda till detta event, fick vara med om att utbilda sig om hur man informerar sina politiker i samband med olika händelser av medial natur. Jag fick vara en kommunpolitiker som grillades av en duktig partivän, som låtsades vara journalist, om bland annat Carema "som kommunen upphandlat äldreomsorg" av och om "en partivän som tydligen köpt svart arbetskraft" (OBS fiktivt!!!)

HBT-liberaler har haft styrelsemöte som avslutades med glöggmingel och besök av några av de kristdemokrater som varit med om att se till att KD var närvarande med tält i Pridepark i år. De berättade en del om det och svarade på frågor. Jag beundrar dem oerhört och stöttar dem till hundra procent.

Nu följer några hektiska veckor och sedan blir det förhoppningsvis lite lugnt runt jul. Allra bästa julhälsningar och önskan om en fröjdefull jul!

Aktuell motion lagd både i år och förra

Motion 2011/12:So306 Upphandling av äldreomsorg

MER INFORMATION
Behandling av 2011/12:So306
MOT201112So306 (52 kbyte)

Motion till riksdagen

2011/12:So306

av Anna SteeleKarlström (FP)

Upphandling av äldreomsorg

--------------------------------------------------------------------------------

Förslag till riksdagsbeslut
1.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tvingande nationella föreskrifter för avtalsskrivning vid upphandling av äldreomsorg ska anges av Socialstyrelsen.

2.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att etablera en funktion för kvalitetsutveckling inom Socialstyrelsen.


Motivering

I takt med att vi får fler och fler äldreboenden som drivs av privata aktörer bör nationella riktlinjer för upphandling och avtalsskrivning införas för att i första hand säkra en god och värdig vård, samt i andra hand för att tillse att de upphandlade tjänsterna uppnår en basal kvalitet. Om man inte inför det så kommer vi se en marknad som utnyttjar systemet på bekostnad av en god och värdig äldreomsorg.

Kvalitet inom alla former av vård och omsorg är ett område som diskuterats under lång tid, utan att vare sig globala eller nationella allmänt accepterade kvalitetsmått har etablerats, på det sätt som exempelvis tillverkande industrier har etablerade kvalitetsmått.

Det har inte hindrat att många goda initiativ tagits, och i ett globalt perspektiv finns det väl etablerade kvalitetssystem, forskningsinstitut, vetenskapliga tidskrifter samt utbildningar helt inriktade på kvalitet och/eller kvalitetsutveckling inom vården.

Inom Sverige samarbetar Socialstyrelsen internationellt i frågan inom OECD och EU samt med de nordiska länderna. Exempelvis angav den stora utredning som president Clinton tillsatte kring det amerikanska sjukvårdssystemet fem rekommendationer i kapitlet om kvalitet. Samtliga fem förslag talar om att samla kunskap och att samarbeta mellan offentligt (federalt) och privat för att uppnå en förbättrad kvalitet.

Ett första steg bör vara att fastslå att varje avtal mellan vårdgivare och upphandlare ovillkorligen skall innehålla kvalitetsmått, detta för att fokusera på kvalitet i omsorgen om den enskilda brukaren.

Idag står det varje huvudman (kommun, region, landsting) fritt att ange vilka kvalitetskrav som skall finnas i olika avsnitt/tjänster i en upphandling. Det har lett till en stor spridning av hur önskemål om kvalitet uttrycks. I sig skapar det ett problem för de företag som lämnar anbud på tjänster, eftersom varje huvudman kan fokusera på olika saker.

Det finns exempel på avtal där kvalitet anges i termer av faktorer som inte berör den enskilde brukarens upplevelse, men också avtal där priset är satt från början och det anbudslämnarna skall differentieras på är hur mycket kvalitet som erhålles för de pengarna.

Avsaknaden av gemensamma kvalitetsmått gör det oerhört komplicerat för en tjänsteman på en upphandlingsenhet att avgöra om ett sätt att ange kvalitetsmått är bättre än ett annat. De upphandlande enheterna skulle sannolikt välkomna nationella riktlinjer på området.

Skulle kvalitetsmåtten vara gemensamma skulle hela sektorn av företag verksamma inom vårdtjänster få en större trygghet i vad som efterfrågas på lång sikt. Det är då inte osannolikt att brukare skulle uppleva ett större fokus från vårdgivarna att satsa på att utveckla kvalitetsnivåerna. Orsaken är att vårdgivarna ser att långsiktigt stabila kvalitetsmått gör det värt investeringen att satsa på kvalitetssystem, och gör det också lättare att rekrytera personal från andra vårdföretag eftersom de arbetar med samma grundkrav.

I förlängningen blir ett nationellt krav på kvalitetsmått något som gagnar även vårdpersonalen, dels eftersom de krav som ställs inte är ensidiga från arbetsgivaren, och dels eftersom likheter och skillnader mellan olika arbetsgivare blir lättare att urskilja. Man skulle kunna tänka sig att det dessutom blir en ökad tydlighet i när Lex Sarah-anmälningar blir aktuella. Dessutom är det inte osannolikt att det från fackligt håll finns en positiv syn på att samhället stöder de anställda i att en grundkvalitet ovillkorligen skall upprätthållas, oavsett direktiv från arbetsgivarsidan.

Lämpliga kvalitetsmått bör utgå från dels objektiva kvalitetsmått ur brukarens perspektiv, men dels också från subjektiva kvalitetsmått angivna av brukaren själv.

Exempel på objektiva mått är: Viktförändring under vårdtiden, Läkemedelsförskrivning, Väntetid, Frekvens för vårdinsatser, Längd på vårdtid, Behov av återremittering till vård efter hemgång etc. Exempel på subjektiva mått är: Förändring över vårdtiden av i) Självbedömd livskvalitet, ii) Självbedömt ADL-oberoende, ii) Självbedömd uppfattning av vårdgivarens bemötande.

Som en möjlig ytterligare utveckling kan nationella kvalitetsmått fastställas för samtliga vårdrelaterade avtal. Inte heller nu erhålles gemensamma kvalitetsnivåer, däremot kan samtliga vårdgivare jämföras eftersom ett minsta antal kvalitetsmått ovillkorligen skall användas och rapporteras. I och med detta ökar möjligheten för vårdtagare att på egen hand bilda sig en uppfattning om skillnaderna mellan olika vårdgivare. Man skulle kunna säga att brukaren för första gången får tillgång till vital information för det som kan vara livsavgörande beslut.

Ett steg för att uppnå kvalitetssäkring är att ge Socialstyrelsen en funktion som ansvarar för ständig utveckling av Vårdkvalitet i landet. Förutom ansvaret för att fastställa nationella kvalitetsmått bör finnas ansvar för att ändra och finna nya kvalitetsmått, ge råd till sjukvårdsinstitutioner samt kartlägga kunskap från andra länder gällande vårdkvalitet, och givetvis samverka inom internationella organ i frågan.

En statlig utredning om nationellt system för vårdkvalitet kan lämpligen ha ett mycket detaljerat direktiv tillsammans med en kort utredningstid om förslagsvis 6 månader, om direktivet för utredningen läggs på vilka funktioner som staten bör etablera, och de ramar som respektive funktion bör ha. Inom ramen för arbetssättet med kvalitetsutveckling finns en strävan mot ständig förbättring, och det är därför inte nödvändigt att utreda i många år vilket som är den mest optimala lösningen för vårdkvalitet. Istället bör den frågan överlåtas till samverkan mellan de nya institutionerna och dem som arbetar inom vården.







Stockholm den 28 september 2011






Anna SteeleKarlström (FP)

Vecka 43 till nästan hela 46

Tiden rusar och det går lång tid mellan varje gång jag skriver. Lika så gott det kanske… Det är nog mer meningsfullt för en läsare att få en sammanfattning en gång i månaden än många små fragment av texter. Har dålig koll på bloggningar överhuvudtaget.
Kanske är de på utdöende?

För tre veckor sedan var jag på min partivän Tommy Lundins begravning. Den hölls i en kyrka som var fylld till sista sätet. Det var en fin begravning med bland annat en säckpipeblåsare som spelade Amazing Graze och sång av Tommys unga släkting. Livet är förgängligt.

Jag är med i en nybildad grupp som ska arbeta för Syriens folk över partigränserna i riksdagen. Det händer fruktansvärda saker där.

Kulturutskottet har varit på studiebesök hos Riksrevisionen och det var superintressant. Jag berättade för den grupp tjänstemän med chefen i spetsen att jag aldrig trott att jag skulle säga en sådan sak, men att jag verkligen tycker att det är spännande att läsa deras rapporter! Detta menar jag ur hela mitt hjärta! De är som riktiga deckare och ofta får man en känsla av ”vad var det jag sa” vilket alltid spär på självförtroendet på ett mycket behagligt sätt.

Vi har haft en trevlig återträff med Korsika-gänget där lärarna flugit hit därifrån och tagit med sig olika delikatesser och så fick vi se bildspel som lockade till många skratt från allt vi gjort under våra studiebesök och under lektionerna.

Äldsta dottern Sofia har hunnit komma på besök och åka vidare igen. Hon skulle vara på Stockholms stadsbibliotek i en panel och bli utfrågad och berätta om sin bok, sitt examensarbete Doggie. (Fanns till salu på Ad Libris)

Själv fick jag vara med i en panel på söndagen samma vecka som skulle diskutera genus i teatervärlden. Robin Spegel hade bjudit in mig och deras pjäs var helt galen och mycket tänkvärd, vi såg den först och sedan satt vi och pratade med hjälp av en moderator. Henrik var med i publiken, han är rolig för han är intresserad av precis allt och tycker att det är kul att hänga med. Innan pjäsen hamnade vi på en restaurang som heter Döden i grytan med italiensk mat eftersom vi behövde äta något. Det var gudomlig mat!

På höstlovet hade jag lovat att följa med min syster till London i fem dagar och vi bodde i en lägenhet i Whapping vid Themsen bara femton minuter från Tower Bridge. Det var en väldigt fin lägenhet och vi åkte mycket tunnelbana och promenerade minst en mil varje dag. Min systers söner som var med, och för vars skull resan egentligen gjordes, fick välja museer och sightseeing. Vi var på allt som pojkarna ville se och vi åkte också en bit på tvåvåningsbussarna, det gillades stort. Det bästa museet var Museum of Natural History, helt otroligt häftigt, vackert, pedagogiskt och gigantiskt. Vi hann inte se allt, det behövdes flera timmar till och killarna var trötta efter ett besök på Imperial War Museum tidigare på dagen. En härlig vecka där jag inte hade nätkontakt mer än första dagen, sedan var det som att ha tappat något mycket viktigt… Vi flög på London Airport in, det var en ny upplevelse, den ligger längs med Themsen mitt inne i staden och landningen var: Ta i marken och brooooooomsa! Ut flög vi från Heathrow som ju är enormt. Pojkarna fick handla engelsk choklad och var nöjda. Jag handlade mina smarties och fruktdroppar som är så goda och jag var nöjd. I resväskan hade jag också fått med mig en del godsaker i klädväg från min systers och mitt favoritställe: Marks and Spencers.

Min käraste Nina Lundström har fyllt femtio vilket är fullständigt omöjligt för mig att begripa och Henrik och jag var och firade hos henne på lördagen i höstlovet. Hon och hennes familj har ett fantastiskt sommarhus dit hon bjudit oss.

Veckan efter höstlovet fick jag celebert besök på riksdagen: Tyresö kommunförening kom för en rundvisning och det var så väldigt trevligt och alla var på mycket gott humör. Vi avslutade med fika i Folkpartiets klubbrum på riksdagen.

På onsdagen samma vecka fick jag prata jämställdhet och HBT-frågor för en grupp genusvetare som var på besök på riksdagen.

Den dagen hade också Svensk-Japanska förbundet i riksdagen sitt årsmöte. Vi fick lyssna på bland andra Niklas Modig vars historia var remarkabel. Han åkte till Japan som sextonåring för att han var intresserad av kampsport. Han kom från Stenungsund där det fanns lite studietradition. När han kom till gymnasiet i Japan så fick han den bästa undervisningen i japanska språket, skolan satsade stenhårt på att han skulle lära sig det. Detta i sin tur gjorde att han fick upp ögonen för studier i stort och det blev mer av den varan och egentligen ingen kampsport. Istället kom han till Handelshögskolan och sedan till Tokyo Universitet vilket gjorde att han slutligen fick komma till Toyota där han var i två år, om jag minns rätt, och fick en djup inblick i Lean. Den inblicken resulterade i boken ”Vad är lean?” av Niklas Modig och Pär Åhlström.

Besökte matmässan i torsdags för att yngsta dottern Sara skulle arbeta i Fiskbilen.se där. På tre kvart gjorde jag av med stora summor pengar på olika obskyra oljor, kött, löjrom och andra delikatesser. Hå hå ja ja.

Denna måndag fick jag besök från Tyresö kommunhus, ett gäng glada tjänstemän från Bygg och Tekniska avdelningen kom och blev visade runt i riksdagen efter att vi ätit lunch. Det var så roligt.

Igår hade vi extra lång partigrupp och fick bland annat lyssna på en chefsekonom från finansdepartementet om det ekonomiska läget i Europa. Hon var väldigt engagerande och samtidigt rätt så pessimistisk. Det finns ingen krisinsikt hos italienarna uppenbarligen. Och vad gäller grekerna så är det mest avsaknad av politisk styrning och vilja, det verkar så långt från svenskt sätt att se på sina finanser från båda dessa länders håll så att man blir alldeles förstummad.

Stefan Attefall besökte kulturutskottet förra veckan och det enda som kunde konstateras var att på hans departement kan man konstruera de tekniska lösningar som vi önskar vad gäller pensioner men det måste finnas ”en vilja inom kulturpolitiken” för att man ska få ramarna för dessa lösningar. Det är inte hans partis fel och inte heller centerpartiets eller folkpartiets fel att vi inte kan ge ett slutgiltigt svar till scenkonstnärerna om deras pensionsavtal. Det är inte alltid lätt att vara i allians.

Landsmötet, Khadaffi och ambassadörer

Hemmabutiken i Tyresö stänger
Hemmabutiken i Tyresö stänger. Utförsäljning har pågått en tid och någon ny i Tyresö öppnas inte i annan lokal. Under åren som jag handlat där så har jag varit lika fascinerad varje gång. Ofta har butiken varit tom på kunder men minst tre personal. De har haft ett otroligt utbud på varor och jag har i princip alltid hittat det jag behöver. Men personalen har varit frustrerande oengagerad, åtminstone den manliga. Ingen har frågat om man vill ha hjälp, och när man bett om hjälp så har männen varit buttra, fåordiga och totalt ointresserade. Det är ju roliga saker man säljer, allt för köket, hemmet och kroppen (hårskötsel med mera). Jag har varit perplex över okunskapen om produkterna man säljer och att man inte varit entusiastiska över det utbud de har haft. Jag har vid ett flertal tillfällen frågat: Vill du inte sälja mer? De har tittat på mig som om jag vore från Mars. Nej, jag kan verkligen och tyvärr inte säga att jag är förvånad att affären inte ska vara kvar.

Landsmötet
Det har gått flera veckor sedan senaste bloggen. Det senaste som hänt är att Folkpartiets Landsmöte, som hålls vartannat år, har hunnit gå av stapeln och avslutats. Det var en dag kortare denna gång men med hjälp av mötesordning med korta talartider och extraordinärt duktiga presidier så klarades tidhållande på varje områdespass galant och vi malde igenom 600 motioner och höll sluttiden. En dålig sak var att partistyrelse, utskottsordförande och ombud fick komma före övriga på talarlistan vilket gjorde att flera motionsläggare som inte var ombud aldrig fick komma upp. Vi måste finna ett sätt så att det inte återupprepar sig. Men vi var på Karlstad CCC och det var väldigt funktionellt förutom att i plenisalen var bänkarna obrutna och TV-kamerorna blockerade de gångar som i vanliga fall är till för förflyttning till andra sidan av salen så att det var lite opraktiskt. Jag är glad att drogtester i skolan togs bort, det är inte liberalt med det fenomenet. Skola, elevhälsa, socialtjänst och föräldrar ska arbeta med dessa frågor. Tester ska göras på de mottagningar som är specialiserade på det.

Khaddaffi
Så stupar ytterligare en diktator. Ur mitt västerländska perspektiv ter sig hans slut osmakligt och med avsaknad av hur en fungerande rättsstat hanterar en person som begått brottsliga handlingar. Samtidigt vet vi ju alla att i denne diktators värld har aldrig funnits någon rättssäkerhet för någon. Vreden och hatet som hans folk måtte känna förklarar hans slut. Den skoningslöshet som folket fått utstå slår tillbaka. Jag hoppas att alla länder där nu diktaturer faller får möjligheter att uppleva demokrati och den trygghet med påföljande ansvar som råder i andra delar av världen.

Att ta farväl
Min granne som är änkling och som fyllde nittio i somras har sitt hus på försäljning, efter att först ha haft huset som sommarhus för sig och sin familj, och på senare år ha bott där permanent. Han har haft sitt hus i femtiotre år! Nu ska han få förtur till Tyresös nya trygghetsboende. Han är ute och dansar med pensionärsföreningen tre gånger i veckan och han har sååå roligt och har aldrig haft så många vänner i hela sitt liv, berättade han för mig. Om jag lever så länge hoppas jag att jag får vara så pigg att jag kan ha roligt, jag med. Nu tar min käre gamle granne farväl av ett helt liv. Men han ser fram emot att få bo i centrum i en fin lägenhet. :-)

Ambassadörer
Jag har fått ha förmånen att vara med på några olika tillställningar dit jag inbjudits i min egenskap av riksdagsledamot. För några veckor sedan ordnade Indiske ambassadören en träff där vi först fick lyssna på en professor som höll ett anförande om Indiens kärnkraft där man nu kommer att bygga ut storskaligt eftersom behoven av elkraft de närmaste decennierna är enorma. Samtidigt lade hon in reflektioner om Indiens ställning i förhållande till omvärlden vad gäller kärnvapen. Ett mycket intressant anförande. Den indiske ambassadören och hans fru är mycket omtänksamma som värd och värdinna och jag blev presenterad för och kom i samtal med flera olika ambassadörer från olika länder. Jag fick också äran att komma till en middag på Schweiziska ambassadörparets residens och även där träffade jag flera ambassadörer. Det är något mycket fint att prata med ambassadörer, deras sociala förmåga är fantastisk, de är älskvärda, artiga, insatta och allmänt extremt trevliga att konversera med. Deras förmåga att vara diplomatiska är förstås ett krav för deras ämbete. Men tänk om fler vore begåvade med just de förmågor som dessa kvinnor och män besitter. Vi skulle ha en helt annan atmosfär överallt: Om vi alla lärde oss att vara ”ambassadörer” för våra olika frågor, föreningar, partier eller varför inte familjer, då skulle det vara lätt att vara ”snäll” i ton och handling. Nå, det finns ju en annan sida av diplomatin också… Men i det stora hela så är artighet och belevade människor en bristvara.

Två gångna veckorna före och efter landsmötet
Under dessa veckor har jag ätit lunch med Tyresös kommunalråd Fredrik Saweståhl, alltid lika trevligt. Träffat företrädare för ett stort spelbolag, träffat företrädare för spelmissburksenheten på Karolinska, ätit middag på departementet med Stefan Attefall, varit på mottagning hos Birgitta Rydberg som fyllde, hör och häpna: Sextio år! Varit på Café Bonza, ungdomscaféet i Tyresö, och lyssnat på Filip Wästberg från LUF:s utrikesutskott som berättade om Egypten och resten av länderna i den demokratiska vågen som nu rullar över de delarna av världen. Haft möte med Riksdagens grupp för Romska frågor, lyssnat på Anna Ekström från Skolverket på ett frukostmöte anordnat av Talmannens grupp för jämställdhetsfrågor där jag är med, lyckats missa ett möte på moskén på Söder anordnat av en grupp godemän (Anna skäms!), haft ett första möte med mitt livs första adept, varit på Berwaldhallen för att vara med på firandet av Sveriges Radios symfoniorkester som fyller 75 år, varit på maskeradfest utklädd till Hare Krishna-medlem, varit på de sedvanliga utskotten och partigrupperna och bastat flera gånger. Olle, min exmake, har förlovat sig. Jag har påbörjat processen med att ta tillbaka mitt flicknamn, alltså ta bort Karlström. Back to Steele!
Och så rullar det på, medan Juholt gör sin Sverige-odyssé.

Hur är det med polisen och kristdemokraterna?

Polisen verkar inte kunna arbeta mer effektivt. Meh – vad är problemet??? Sparka cheferna (eller vad ska man göra?) och ta in nya från andra verksamheter i samhället som är TVUNGNA att arbeta effektivt! Poliser har själva valt att arbeta i en organisation med hierarki, de vill ha ordning och reda och förhoppningsvis disciplin. Nu verkar det som om det är trögt. Vilka måluppfyllelser ställs som inte är på märklig nivå? För att nå måluppfyllelsen för utblåsningar står man typ ute på en måndag eftermiddag ibland. Istället för att omorganisera arbetstiderna så att man står och verkligen TAR folk på lördag och söndagsmorgnar! Vad är annars VITSEN? Kom inte och snacka om resurser. Inte hädanefter, så mycket pengar som har gått in i myndigheterna och så många fler poliser som har utbildats!

Dessutom retar det mig att man arbetar så olika i hela Sverige. Det saknas utbildning i olika brottsrubriceringar som exempelvis hatbrott, det saknas krav på öppenhet och jämställdhet. Precis som jag tycker med det mesta som har med rättsstat, vård och skola så ska vi ha enhetlig behandling även från polisens sida oavsett var man bor i vårt land. Om jag vore homosexuell och ville arbeta som polis i Skåne så vore det bara att ge upp den tanken, för något mer inskränkt får man leta efter, dessutom finns både rasistiska ojämställda tendenser. Att varje enskild individ förhåller sig så menar jag inte, det är klart att alla inte är på det sättet. Men ledarskapet verkar sakna att man pekar med hela handen i syd. Polisen behöver kompetensutveckling i hela Sverige, ledarskap med coachning från länder med goda exempel med mera…

Har fått mängder med mail från personer som är mycket upprörda över sjöfyllerilagen. Den har förstört deras liv helt. What can I say? Ska man på fest på torra land och köra bil dit så får man vackert dricka alkoholfritt. Varför ska det inte vara samma sak på vattnet? Diskussionen fortsätter.

Hägglund är ansatt igen. Vad är det med kristdemokraterna? De verkar inte förstå sitt eget bästa… Mats Odell är ute på krigsstigen och nu även Birro. Den jag gillar hos KD heter Caroline Szyber, en helt fantastisk person, extremt kompetent, brilliant och vacker: Karismatisk! Någonting som KD väl behöver i det här läget. Ursäkta Mats, men – nej! Caroline skulle leda partiet på rätt väg!

I lördags hade vi ”minilandsmöte” på riksdagskansliets klubbrum. Nätverken: Kulturliberaler, Liberala Kvinnor, HBT-liberaler, Liberala företagare och Liberal Mångfald var där. Gröna Liberaler hade haft sitt i veckan då de har väldigt många motioner. Vi gick igenom de motioner som hade att göra med respektive område samt tog upp partistyrelsens svar. Minilandsmöten har nu genomförts över hela Sverige för första gången i Folkpartiet inför landsmötet om två veckor. Vi höll på hela dagen, sedan åkte jag till Liljeholmskajen och hämtade Seved.

Vi åt middag, jag, Henrik, Seved och Lena och sedan gick vi och bastade. Jag mådde lite dåligt för att jag inte hade ätit lunch och hällde i mig två glas vin till maten, urk. Nåväl, det kom en Dry Martini före vinet... Det var skönt att basta och jag doppade mig två gånger i det svinkalla Erstaviken. Nu är håret som en kvast.

Det mesta de senaste veckorna har kretsat kring motioner till riksdagen. Det blev en väldigt blandad kompott detta år. Man kan verkligen fråga sig varför man ska lägga tid på dylikt när det ändå blir avslag på allt. Men det här är saker som jag tycker är viktiga. Nischa mig? Hur ska det gå till?