onsdag 29 februari 2012

Många veckor senare...

Partigruppen i London
Sedan jag började blogga så har det inte gått så här lång tid emellan föregående tillfälle och nästa som denna gång. Julledigheten gick snabbt mot sitt slut med allt vad det innebär av umgänge med familj och misslyckade försök att hinna åtgärda ”måste göras” listorna. Snart var vi igång igen och i mitten av januari åkte partigruppen på årskonferens, denna gång till London. Torsdag till lördag med ett bystfullt schema, det var mycket intressant och givande.

Förutom att vi hinner umgås och prata med varandra på ett mer avslappnat sätt än vi annars gör så hade vi också studiebesök inbokade. Det var en helt otrolig känsla att åter vara i det ståtliga parlamentshuset i ett tjusigt rum med massor av ornament och sniderier uppåt väggarna och stolar med grön skinnklädsel. Där fanns vår partigrupp samtidigt som i princip hela Liberal Democrats partigrupp i några timmar. Under tiden som vi fick se vår partiledare med Lib Dems partiledare Nick Clegg tillsammans samt ministrarna från både vårt parti och deras, så gick en del av dessa member’s of parliament ut och in eftersom de plötsligt var tvungna att gå och votera.

Vi träffade några ministrar vid enskilda tillfällen, också det var intressant. Liberal Democrats hade 24 procent vid valet och hade då vi var där sjunkit i popularitet till 7 procent… De hade inte haft en lätt tid eftersom de fått ge avkall på några stora hjärtefrågor och vi kunde få utröna hur de hanterade detta.

Som vanligt igen
Väl hemma rullade det på igen med olika överparlamentariska gruppers eller nätverks möten och möten med individer som specifikt bett om träffar. Detta förutom de vanliga utskottsmötena, voteringarna och debatterna.

Samtidigt hade Kulturutskottets kansli ett sjå att få ihop de två olika utskottsresorna som skulle göras vecka 6. Från början Kenya och Japan. När Kenyas huvudstad började utsättas för granatattacker så ändrades resmålet till Tanzania. Det pågick många kontakter med Svenska Ambassaden i Dar es Salaam och vi träffade också Tanzanias ambassadör i Sverige. Vi skulle ha viseringar, vaccinationer och ha malariaprofylax.

Låt mig få berätta en del om detta med utskottsresor. Så snart jag kom in i riksdagen och bevistade de olika utskott som jag fått mig tilldelade så talades det genast om vilka resmål man skulle välja. Varje utskott gör långresor en gång under mandatperioden. Ofta delar man upp utskotten på två olika resorter för att kunna få mer hanterbara gruppstorlekar och för att kunna få dela kunskaperna. Det verkar som att ordföringarna och vice ordföringarna har privilegiet att välja ut vart man skulle kunna tänkas åka och sedan diskuteras det i hela utskottet. Resorna ska ju vara relevanta och kunskapstillförande för respektive utskott. Resorna går till hela världen och har program som är ytterligt matade, hela dagar med möten på möten och studiebesök.

Tanzania och Zanzibar
Vi kom till ”Dar”, som lokalbefolkningen kallar sin stad, lastade av oss på hotellet och åkte sedan på första studiebesöket: In till det sanna Dar es Salaam. Vi besökte de olika kvarteren där människor lever i stor misär där det inte finns rinnande vatten, el, toaletter. Där avlöste stora marknader med massor av olika grönsaker, frukter, torkad fisk, kryddor, begagnade kläder varandra med små ”hål i väggen” butiker där den lokale medicinkunnige mannen sålde allehanda örter och dekokter och ansågs ha övernaturliga krafter. Där avlöste olika halvfärdiga bostäder och hus som snarare höll på att rasa ihop kvarter med hus som snarare var plåtskjul. Stanken var stark i en del av de områden vi besökte. Lukten av mänskliga exkrementer låg kvar i mina näsborrar även sedan jag duschat och bytt kläder. Överallt låg det skräp, har aldrig sett så mycket skräp i områden där människor lever och verkar. Jag förknippar så mycket skräp endast med soptippar.

Jag började genast tala om att man borde starta SIDA-projekt som syftade till att få ordning på sophämtning och hygienanläggningar för folk. Vi fick träffa en kvinna som man nog närmast kan jämföra med en jordemor, en kvinna som hjälpte till med förlossningar och som ärvt sin kunskap om olika helande och medicinska örter från sin mor som ärvt kunskapen av sin mor…

Vägarna vi färdades på var inget annat än gropiga sandstigar och nästan inte framkomliga ens att promenera på, åtminstone inte i våra västerländska ögon. Vi fick kaffe, det godaste jag druckit på länge, vid ett stopp. Kaffedrickande är för övrigt endast en manlig syssla i Tanzania. Inga kvinnor sitter på bänkar och smuttar kaffe tillsammans med nötfudge för att söta den starka Javan.

På ett annat stopp fick vi smaka på typiskt Tanzaniansk frukostbröd som man gräddar i stekpanna och till det dricks kryddigt gott Chai-te. Jag frågade vid några tillfällen vad man tyckte om det faktum att vi kom och tittade på hur livet tedde sig för lokalbefolkningen. Svaret jag fick var att det förvisso fanns de som inte gillade det men att de flesta tyckte att det var bra. De hade vant sig vid att västerlänningar kom och tittade och kunde det göra det lättare eller var en förutsättning för att ett projekt skulle kunna bli verklighet så må det vara hänt.

Vid ett ställe där stanken var outhärdlig gick vi över ett vattendrag på en stenbro. Vår guide berättade att om inte den stenbron byggts med bidrag så hade man fått vandra flera kilometer för nästa överkomliga ställe när vattenståndet var som högst i översvämningstider. Allt vi såg och fick oss berättat var verkligen överväldigande att ta in. Vi hade startat vår resa dagen innan och rest även över natten och bara lämpat av oss vårt bagage och snabbt bytt om. Nu befann vi oss i en helt annan verklighet och en verklighet som i mina ögon tedde sig så svår och så fylld av misär. Totalt overkligt.

På kvällen var vi hos ambassadörsparet som vänligt bjöd på middag. Innan dess berättade ambassadören om läget i Östafrika generellt och i Tanzania och Zanzibar i synnerhet. Han visade besvikelse över hur det gått med Nationalmuseum/Kulturhuset som byggts med svenska pengar. Det hade ingen verksamhet ännu, trots att det invigdes i november 2011.

Nästa morgon vaknade jag genomförkyld och det var en förkylning som höll i sig under hela resan och som ju inte blev bättre av att det var fyrtio graders värme hela tiden. Det var bara att härda ut, sprita händerna hela tiden och hoppas att mina medresenärer hade överseende med snorandet och ständiga snytningar. Tidigt nästa morgon så bar det iväg till Bagamoyo. Vi fick se stenruiner som stammade från 1300-talet. I Bagamoyo fick vi se två olika byggnader som restaurerats med svenskt bistånd. Det var en märklig upplevelse.

Den ena byggnaden som sades skulle bli kommunhus hade ett arbetsrum aktivt medan resten av det stora huset var relativt oanvänt. Vi kände oss undrande. Sedan fick vi se ett annat stort hus med massor av rum som alla var tomma utom ett där en man verkade sova på golvet och förmodligen var någon slags husvakt. Det ryktades om att man använt huset som bordell men det vara inget som bekräftades.

Jag började på allvar fundera på detta med bistånd och hur vi egentligen arbetar med det för Sveriges del. Jag som alltid försvarat vårt enprocentsmål och fortfarande gör det. Jag vill ju att pengarna ska göra allra största nytta. I detta land som har massor av tillgångar, men fyrtio procent av befolkningen har en ålder från tjugofyra och neråt, sjuttio procent av befolkningen lever hjälpligt på jordbruk och stor fattigdom råder.

Bistånd har formligen pumpats in i detta land. Tyvärr är det extremt korrumperat. Vår färd gick vidare till Bagamoyo College of Arts/TASUBA. Denna skola grundades 1980 och här utbildas elever i musik, dans och konst. Detta utbildningscenter har också byggts upp med biståndspengar, bland annat från Sverige. Vi fick träffa ledningen för skolan och sedan gå en rundvandring och slutligen träffa elever som gjorde en fantastisk dansuppvisning för oss.

Nästa morgon åkte vi till Media Council of Tanzania och det var fascinerande att höra dem berätta om hur de försöker arbeta för yttrandefrihet trots mängder av tjorviga lagar som liksom tar ut en egentlig bas av möjlighet till fritt yttrande. De arbetar också mot korruption och för utbildning av journalister och nätverkar med andra närliggande länder. Trots extrema motgångar talade de med entusiasm om sitt arbete och de var vid mycket gott mod. Vi var mycket glada över att få ha träffat dem.

Efter detta givande möte åkte vi till Nationalmuseet och Kulturhuset där vi fick se den stående utställningen som handlar om Tanzanianska urbefolkningen och deras boendevanor och redskap. Sedan fick vi se det ”tomma” huset som kostat svenska staten många miljoner. På museet finns en arkeologisk skatt, en skalle som är 1,7 miljoner år gammal. Vi fick komma in i ett speciellt rum med speciell kylning och med stolthet tog vår guide fram denna skalle så att vi fick se den på nära håll. Det var en märklig känsla att se något så gammalt i skelettväg på så nära håll och på riktigt. Denna skalle har först namngivits Zinjanthropus men kallas nu Paranthropus boisei.

Motsvarigheten till Skansen var nästa anhalt på vår tur. Här fick vi se olika hyddor där man till exempel ofta byggde till några rum i takt med att det kom till fler fruar.

Tinga-Tinga kollektivet tog sedan emot oss och vi fick höra historien om Edward Tingatinga som föddes 1932 och började måla vid nio års ålder och sedan uppfann sättet att måla tavlor med cykellackeringsfärg. Det är en målningsteknik med klara färger och med massor med typiska motiv som spritt sig till hela Östafrika. Edward startade en verksamhet där hans familj var involverade och man började ta in ungdomar som behövde komma ur svåra situationer och de målar för sitt uppehälle och kan leva på kollektivet. Edward dog i en bilolycka 1979. Vi fick åka till den del av det ”Dar” där hans grav fanns. Det visade sig svårt att komma ända fram med vår buss så vi fick promenera en stund. Det var en surrealistisk upplevelse. Vi befann oss i ett mycket fattigt område. Enda vägen in till gravplatsen gick emellan två låga hus och det var inte meningen att man skulle gå där. Jag väntade mig att sätta foten på en kanyl eller att en orm plötsligt skulle ringla fram. Det var tydligen en trång gränd dit människor gick för att uträtta sina behov. Det var som vanligt mycket skräpigt, allt avskräde som kommer från människor låg där. Väl ute i det öppna var gravplatsen också täckt av skräp och överväxt av ogräs. Här och där betade en get. Den finaste graven någonstans mitt i denna gravplats som låg mitt i ett fattigt bostadsområde var Edward Tingtingas. På den låg en stor get och solade sig. Vår guide schasade bort geten och sa med darrande och vördnadsfull stämma och med en gest mot graven: Here lies Edward, god bless him, god bless him!

På kvällen hade vi bokat ett möte med Pastoral Indigenous NGO Forum, PINGO. Vi fick äta middag med tre män från denna civilsamhällsorganisation som arbetar för nomaders rättigheter. På Tanzanias 43 miljoner invånare finns 120 olika språk och stammar. Ordförande för organisationen berättade sin fantastiska historia: Han levde med sina boskapsdrivande föräldrar och tillhörde en nomadstam. När veterinären kom för att vaccinera boskapen så visade han vid unga år ett stort intresse. Av någon anledning blev kanyler kvar. Han tvingade sina små kamrater att komma till honom och så gav han dem en spruta! Barnen var så chockade så de gjorde som han sa men det gjorde ju ont så de sprang gråtande därifrån och slutligen uppdagades vad som pågick för vuxna i närheten. När myndigheter kom på besök för att se om det fanns barn som skulle kunna passa för högre utbildning så var hans far snabb och tyckte att med en sådan inklination att vilja ge sprutor så kunde han väl bli doktor! Så skickades han till internatskola och var numera alltså läkare. Det förekommer diskriminering hela tiden i Tanzania, där finns enorma problem med allt från hur man ska kunna finna lösningen till ett utbildningssystem som ska kunna hantera alla dessa språk till att man inte släpper in alla på arbetsmarknaden. Ännu ett möte som var mycket givande och lärorikt.

Nästa dag besökte vi Femina HIP som arbetar oförtrutet med att ha sexualupplysning för prevention av HIV och deras arbete var outstanding. De åker ut i byar och skolor och informerar om allt som ungdomar behöver ha kunskap om förutom att skydda sig när de har sex, allt om att ta makten över sina liv, skaffa sig utbildningar och bli företagare. De använder sig av TV och tidningsutgivning samt radio. Därefter åkte vi till Parapanda Theatre Lab och Baba Watoto center som samarbetat med Göteborgs stadsteater. Man arbetar med att få bort ungdomarna från gatan så att de kan få en bättre framtid. Vi fick en fin uppvisning, nästan spektakulär, där man bland annat dansade och gjorde cirkuskonster. Man jobbar också med idrott och att lära ut hygienåtgärder ute i byarna, enkla vattendunkskonstruktioner lärs ut för att man ska få bort smittspridning av olika sjukdomar.

När vi kom till UNESCO och Vibeke Jensen som berättade om deras arbete i Östafrika var vi mycket trötta och lite stressade. Vi skulle hinna till hotellet för att kunna byta om för att sedan åka till residenset och mingla med olika kulturmänniskor.

Väl där så var det vackert upplyst med ljusslingor i hela trädgården och en stor grupp musiker dansade, sjöng och spelade traditionella melodier på ett häftigt sätt med trummor och klädda i blad och strå. Det var suggestivt. Jag gick runt och försökte prata med alla jag kunde, bytte visitkort och pratade mer. Bengt Berg blev ombedd att läsa en av sina dikter och då bad man mig stå bredvid och simultantolka till engelska. Vilket uppdrag! Det blev lite fel någon gång när jag till exempel tyckte att han skrivit ”ekan” men när det egentligen stod ”eken”. Men alla tog det med gott humör, det blev lite skratt och så fortsatte vi. Alla var mycket trötta när vi väl åkte till hotellet för att sova men det hade varit ytterligare en dag full av intryck.

Tidigt nästa dag tog vi oss till flygplatsen och flög med en fjortonsitsig Cessna till Zanzibar. Vi var tretton så en fick sitta med piloten som co-pilot. Zanzibar som är så mytomspunnet för min personliga del, jag har alltid förknippat denna ö med kryddor… När vi kommit av planet så doftade luften helt följaktligen rejält mycket godare än på fastlandet. Vi kom fram till hotellet i Stone Town och det var möblerat som ur Tusen och en natt! I mina ögon fanns det inte en enda ful möbel. Det var helt otroligt. Till och med receptionen var inredd med dessa unika detaljer, vackert snidat trä, mosaikinläggningar och allt kändes som förflyttat i tiden.

Hotellinnehavaren kunde stapplande svenska eftersom han hade bott i Täby en tid. Han var smärtsamt mager men mycket rar, trevlig och välkomnande.

Vi vandrade bort till en stor byggnad cirka tio minuters promenad från hotellet för att få en dragning och guidning av Stone Town Conservation and Development Authority som fått massor av svensk stöd och som samarbetar med UNESCO. Vi bänkade oss i en sal med ett långt bord kringgärdat av stolar och sedan tog väggarna vid, mycket trångt. Jag hamnade rätt framför den isande airconditioning-apparturen som blåste exakt rakt på mig och MP:s representant. Just vi två hade ju drabbats av förkylningar tidigt i veckan och det var ironiskt att det var just vi som skulle råka sätta oss just där.

Jag började frysa efter bara en liten stund och sedan satt vi båda och huttrade tills några snälla kollegor räckte oss sjalar de hade i sina handväskor så att vi kunde täcka oss hjälpligt. Vi fick höra hur svårt det var att restaurera dessa magnifika gamla stenhus eftersom det fanns tre olika ägarförhållanden och de låga hyrorna som var kutym gick inte att höja och därför fanns inte pengar att använda för underhåll. Det hela var en ond cirkel som man svårligen lyckades ta sig ur om det ens var möjligt. De visade oss några lyckade projekt och det var fantastiskt att se hur vackert det skulle kunna vara i Stonetown och vilken turistmagnet denna stad och ö skulle kunna bli om man arbetade på det. Återigen slogs vi av skräpet och smutsen överallt, det verkade inte finnas någon som helst renhållningslogistik alls precis som på fastlandet.

Senare var vi på musikfestivalen som är en av Tanzanias största: Sauti za Busara. Två scener med massor av artister i ett aldrig sinande flöde. Den påminde till sin struktur om Stockholms Jazzfestival fast större. Just det studiebesöket kan jag inte se var något som vi kan lära av. Men jag var rejält trött och hade haft en infektion i kroppen hela veckan.

Nästa dag fick vi träffa socialministern med entourage. Vi kom till det som jag uppfattade som stadshuset. Där fick ännu en gång sätta oss kring ett lååångt bord. Denna gång hade vi dock ett gäng från media med. Två kameror samt en tv-person och en journalist. En av kamerorna sköttes av en slöjklädd kvinna, det så lite häftigt ut att se henne ratta en stor tv-kamera. Vi lyssnade på socialministerns som var en äldre småväxt kvinna klädd i sedvanlig slöja och klänning i fina krämfärgade tyger. Hon höll ett välkomstanförande och vi fick sedan berättat för oss hur man arbetade med barns rättigheter på Zanzibar. Det var enastående att höra hur enträget man lagändrade och hade startat barnahus med mera. På Zanzibar är tyvärr väldigt många barn utsatta för övergrepp och misshandel.

Vi tackade socialministern och vandrade vidare till socialkontoret och de socialarbetare som var ansvariga för arbetet med barnen. Trots små resurser verkade de ha stora förväntningar på arbetet med motsvarigheten till Barnahus ”One stop service” som man startat med hjälp av SIDA, Rädda Barnen och EU-pengar. Barnahus var jag ju med och startade under min tid som ordförande i Socialnämnden i Tyresö. Det blev ett projekt mellan Tyresö, Värmdö och Nacka.

Det går ut på att istället för att de utsatta barnen ska behöva bollas mellan olika instanser och myndigheter så samlar man kompetenserna på ett ställe i ett ”hus” så att barnen får slippa mer stress och utsatthet än vad de redan fått gå igenom. Åklagare, rättsläkare, polis, socialen. Så från Socialkontoret gick vi vidare till polisen och fick se hur de ordnat det. Där var ju förutsättningarna helt annorlunda än i Sverige, men de som arbetade med detta, som polis, läkare och jurist, de visade en stor stolthet över att de lyckades hålla ihop detta projekt. Jag blev mycket tagen. Sedan avslutades den delen av studiebesöken under dagen med ett besök hos Rädda barnen och där fick vi höra om andra projekt som man också arbetade med.

Något som också gjorde mig så upprörd men glad över att de var engagerade med var att de går ut i skolorna och uppmanar lärarna att sluta slå barnen! De visade bilder på en lärare som ständigt gick och bar på en påk som han gladeligen slog misshagliga elever med. Detta är en kultur som är helt godtagen, alla, lärare, elever och föräldrar verkar vara införstådda med att det är OK. Därför går alltså Rädda barnen ut och lär ut att det är fel förhållningssätt och sätter igång projekt på olika skolor för att visa att det blir bättre kunskapsinhämtning hos barn som inte konstant blir slagna. Makalöst!

Efter lunch skulle vi få möte kulturministern. Vi tyckte att det väl inte kunde vara så långt så vi beslutade oss för att promenera bort till ministeriet. Inte en särskilt bra idé, visade det sig. Det var längre än vi trott. Det var varmare än vi beräknat så att när vi väl kom fram en kvart försenade så var vi alla svettiga och mosiga och inte alls särskilt representativa. Vi togs dock vänligt emot av ansvariga som stod och väntade på oss när vi kommit till en stor innergård, stor som en fotbollsplan. I en barack på andra sidan ”fotbollsplanen” stod ansvarig kulturperson och väntade med andra ansvariga omkring sig. Detta var alltså kulturministerns entourage.

Vi fick komma in till en mörk sal där allt var brunt i olika nyanser, gardiner, väggar och möbler. Vi satt och pustade och var törstiga. En kvinna började gå omkring och slå knut på gardinerna för att släppa in lite ljus. Vi väntade. Entouraget pratade sinsemellan. Vi väntade. Till sist kom en stilig kaftanklädd man in och det var ministern himself. Han pratade kort några välkomstrader och skickade sedan ordet vidare till sina medarbetare. De berättade var och en av dem vad de ansvarade för på Zanzibar. Efter en stund kom en kvinna och började ge oss alla varsin lite vattenflaska vilken de flesta av oss gulpade i sig. Efter ytterligare en stund kom en annan kvinna med små individuella fat med nötter som hon satte på stolskanten till dem som inte satt vid bordet och på bordet vid dem som satt med politikerna.

Det hela var lite overkligt. Ministern verkade lite avmätt och ointresserad, ja, kanske till och med oinsatt. När vi kom till avslutningen där vi skulle presentera vår medhavda gåva så verkade han piggna till och blev nästan animerad. Han presenterade sin gåva: En träskulptur som föreställde de två öarna Zanzibar och Pemba som är de öar som Zanzibar består av. Vi började promenera tillbaka till hotellet följda av förvånade och lite frågande miner på dem som vi besökt: Galna svenskar, GÅ i den här värmen? Det dröjde bara hundra meter så blev vi tvungna att ge oss, några hade ont i benen och var väldigt trötta. Gruppen delade upp sig så att några tog taxi och några promenerade tillbaka.

Nästa dag var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Några av oss hann dock med en utflykt till ett plantage där Mister Spice visade oss alla olika kryddor och hur de växer samt där vi fick se alla möjliga frukter växa på sina träd och smaka av dem mitt i djungeln, det var magiskt! Vi skulle ha en sista natt i ”Dar” innan vi skulle ta oss hem till Sverige igen.

Vi hade ”uppsamling/återkoppling” med ambassadören och alla fick säga några ord om hur man upplevt hela besöket. Jag talade om ”en doft av Afrika” och hur intressant det hade varit att få en inblick i hela bistånds-sfären. Nästa morgon vid kvart över sex åkte vi till flygplatsen och jag kom hem till Tyresö halv två på natten. Vilken resa! Fylld av intryck som det kommer att ta ett tag att smälta.

Inga kommentarer: