fredag 31 oktober 2008

Vattnet och dess betydelse

Vi flyttade ut till Gamla Tyresö 1984. Vårt hus var mycket litet, byggt 1946 av en man som inte hade behov av mer än ett allrum med kök som kringgärdade en öppen spis samt en Husqvarna vedspis. Vi har kvar vedspisen, den är väldigt fin och den ger en känsla av oberoende. Blir det elavbrott så kan vi laga mat och värma vatten ändå, minsann! Det fanns en liten mulltoasits som det blev min uppgift att tömma eftersom Olle var lite kräsmagad på den tiden. Det har jag tagit ur honom. Det går ju inte att leva med en Anna som jag i tjugofem år och vara kräsmagad, det kan ju till och med en treåring räkna ut :-)

Vi har haft egen brunn hela denna tiden vilket faktiskt är ett riktigt äventyr. Vattnet har oftast funnits i tillräckliga mängder men torra somrar har det fluktuerat. Under decenniernas lopp när nya bautavillor byggts omkring oss så har de borrat brunnar och till och med skaffat swimmingpool. Det vattnet tas från vår gemensamma vattentäkt och det är klart att det märks och påverkar vattentillgången.

Mitt första politiska uppdrag var som ersättare i Miljö- och byggnadsnämnden år 2000. Det första som jag började driva som också fick genomslag var att man måste ha riktlinjer för hur man förtätade ute på halvön för att värna om vattnet. Man skulle ha en översyn av alla befintliga toatankar och tillgången till vattnet från egna brunnar vid begäran om bygglov. Det var nämligen så att det fanns en djungel av olika knep som människor använde sig av för att slippa tömma sina toatankar, bland annat och det vanligaste var väl att helt enkelt borra hål i botten på dem och låta föroreningarna rinna ut för att blanda sig med vattentäkterna. En stor hälsofara och totalt omoraliskt!

1987 skaffade vi Clivus Multrum. Det är en enorm tank som man preparerar med spån och maskar och köksavfall som tillsammans med fekalier och urin till sist bildar ren jord. Det fungerade helt perfekt de första tio åren. Men sedan blev det för mycket väta, vi var fem personer i familjen och de senare åren har vi helt enkelt tömt tanken med hjälp av slamsugarföretag. Innan dess så blev det fin jord.

De somrar när det var torrt stod korkade sommargrannar och tvättade bilen i timmar eller vattnade gräsmattan i evigheter eller fylld poolen med brunnsvatten (allt detta är förbjudet, i synnerhet när det är torka. Men bilar får ej tvättas där det är risk att smutsvattnet kan förorena brunnar, och vår brunn låg precis fem meter från den plats där bilen tvättades meddelst alla möjliga fettlösningsmedel och vaxer och annat skit, bläh! Att vattna gräs när det råder torka är dessutom att motverka gräsets överlevnad, de får kortare rötter och blir "tillvanda" att lätt få tillgång till fukt. Detta vet jag som är engelsman och har en pappa vars gräsmattor inte var av denna värld under hela min uppväxt. När det gäller pool i område där ej kommunalt vatten finns så ska man beställa tankbil för uppfyllnad av sin bassäng.) Det är klart att det märktes hos oss. Jag kunde inte köra tvättmaskinen mer än någon gång per dag utan att pumpen stannade på grund av för lite tillförsel av vatten, man kunde stå i duschen med hela huvudet fullt av shampo och det kom plötsligt bara en liten stril som knappt räckte till att skölja lilltån...

Det jobbigaste är när pumpen brakar helt. Sådana perioder gäller det att lära sig hur man gör utan dusch och vatten ur kranarna för att sköta sin hygien. Jag har lärt mig att en hink vatten räcker till att tvätta håret. Man lär sig tekniken för hur mycket som behövs för att få upp lödder och sedan att skölja ur allt. Man lär sig att blaska sig över hela kroppen i avsaknad av dusch. (Jag har inte haft ett badkar på hela denna tid. Jag saknar att ligga och tina upp i varmt vatten.) Tandborstning är alltid trevligt ute på hälleberget med strålande utsikt över havet. Tänk på att inte spotta på småkrypen, de är inte lika förtjusta i tandkräm som vi människor. Det låter ju idylliskt. Men för några jular sedan hade vi inget rinnande vatten över hela jullovet. Det blir inte lika idylliskt på vintern. Och då står jag ju inte på altanen och blaskar, då måste självständiga Anna gå till vänner och be att få låna deras dusch, hua, vad jobbigt!

Detta liv har varit otroligt miljövänligt måste man ju tillstå. Jag har enorm respekt för vårt behov av vatten och att det är en ändlig resurs som människor tar helt för given. De flesta i storstadsområdena fattar ju inte att man inte kan slösa med vattnet på det sätt som man gör. Vår tillgång till vatten är en orsak till bävan. Många delar av världen saknar vatten helt. Vattenbrist eller tillgång till rent vatten utgör risken för död eller möjligheten till liv. Människor krigar och dödar för att få vatten. I framtiden, inte alltför långt fram, så kommer inte olja och guld vara den största rikedomen att äga utan vatten och tjänlig föda.

Att leva med ett nära förhållande till en egen brunn har lärt mig så mycket. Jag är inte så bekväm. Jag klarar lite enklare förhållanden. Jag blir inte hysterisk om något oförutsett händer (som till exempel att stå med ögonen fyllda av schampo och inte en droppe vatten att skölja med, det hjälper väl inte att bryta ihop, lös problemet! Det går fler bussar, det går att byta mötestider, allt går att lösa!) Framför allt är inte tillgången till vatten en självklarhet för mig.

Föreställ dig att du måste gå kilometervis för att hämta vatten. Utan något fordon eller bärhjälp av något slag. I gassande sol. Det du får med dig tillbaka är bara det du själv förmår bära. Varje dag, flera gånger om dagen eftersom det handlar om att du och din familj ska överleva. Föreställ dig det. Ordentligt. Blunda. Känn den heta marken under dina fötter. Känn hettan mot din kropp. Du får inte snubbla och tappa ut något! För de dina dör om inte du skaffar vatten åt dem.

Gå nu till din fina förkromade kran och drick ett glas vatten ur den. Nej, skippa Ramlösan, Lokan och det andra miljöförstörande bjäfset. Vi har världens finaste vatten direkt ur våra kranar i Sverige. Drick vattnet med respekt!

torsdag 30 oktober 2008

Tattoos

Det är lite "typigt" med tatueringar. Det verkar som om alla har dem numera. 1994 hade min tanke om att låta tatuera en delfin på överarmen mognat klart så jag gick till Doc Forest som alla sa var bäst på att tatuera. Åkte dit på förmiddagen med min delfinteckning eftersom det dåförtiden knappt fanns några delfinmotiv alls att välja på. Tyckte att det var schysst att ge honom tid att förbereda något så viktigt som en permanent bild på hud. Hade fått tid till klockan 15.00 på eftermiddagen. När jag kom dit var hela butiken tvärfull av folk och det var en kvinnlig tatuerare som tog emot för att utföra tatueringen. Man skulle kunna säga att det var som en drop-in salong. Kvinnan tatuerade uselt och stressat. Hon gjorde den på en kvart. Kan utan överdrift säga att hon arbetade totalt oseriöst. En väninna som också gick dit fick samma behandling, stressat och dåligt men hade dessutom oturen att hennes tatuering "rann" så att hennes motiv blev suddigt som en dåligt utförd akvarellmålning. Väninnan blev så besviken så att hon senare lät operera bort sin tatuering. Min vän borde ha anmält den oproffsiga haggan, men det gjorde hon inte.

I alla fall, vi hade i många år vårt företag beläget på Kocksgatan nästan nere vid Borgmästargatan. Det kunde komma in gubbar i vår butik som sa att de mindes när våra lokaler var systembolag. När vi varit där några år så etablerade sig plötsligt en tatuerarbutik på Borgmästargatan. Jag gick dit en dag och visade min seriefigursliknande delfin som definitivt inte liknade det original jag ritat och frågade om de kunde hjälpa mig att förbättra den. Absolut! svarade killen som ägde butiken. Jag bokade tid och samtidigt kom jag på att jag ville ha en fjäril på utsidan av vaden. En blåvinge. Han gjorde ett toppenjobb! Snart kom jag på att jag ville ha texten "carpe tempus" i ryggslutet, ganska smått. Istället för det som alla körde med hela tiden på smycken och överallt: carpe diem. Carpe tempus betyder fånga tiden, njut av ögonblicket. (Carpe diem betyder fånga dagen)

Det var också då som jag kom på att jag ville ha ett litet snabel-a på min hand, mellan tummen och pekfingret. Tatueraren var tveksam men sa till sist: "ja, du är ju tillräckligt gammal och etablerad och har jobb och så. Annars tatuerar jag aldrig på händer... " Det är nog ingen annan som har något liknande, åtminstone inte på handen. Den symboliserar A för Anna, den kan också ses som ett a (anna) omgärdat av ett o (olle). Sedan älskar jag ju verkligen möjligheten att kunna maila. Så den står för många olika saker, just den tatueringen.

Min mamma var måttligt road då, på nittiotalet, när jag gjorde min delfin. Hon ville helst att jag skulle dölja den. Så medelklassaktigt med den inställningen! Jag berättade för henne om överklasskvinnorna i England på nittonhundratjugotalet som lät tatuera sig. Men det övertygade inte Kerstin om att det inte var "lågt" eller bara förknippat med fängelsekunder som hon ju tyckte.

De två yngsta döttrarna har följt min trend och båda gått och tatuerat sig på sin artonårsdag. Det är också de som tagit mitt efternamn. Det är också de som är ilsknast på mig. Vad beror sådant på, tro?

I alla fall så är jag glad över mina tatueringar. De är alla diskreta, går att dölja om jag vill det utom den på handen. Den på handen är dock så liten så att man inte lägger märke till den så lätt. Många har trott att jag har en diskostämpel som inte gått att få bort efter vanlig handtvätt. Ganska kul, faktiskt. Med tanke på min ålder. DiskoAnna.

Jag blev opererad för diskbråck 2005. Jag sa till doktor Elkan som skulle utföra operationen att: Det är bara att skära i carpe tempus, det är inte så noga. Väldigt okunnigt måste jag tillstå så här i efterskott. Elkan sa ingenting, han tittade bara fundersamt på mig. På SöS låg jag flera dagar efter operationen men när det var dags att åka hem så skulle såret läggas om en sista gång. Undersköterskan som hjälpte mig sa med bredaste dalmål: "Men gu va fint han har sytt! Det är som om han har varit en riktig plastiiiikkirurg, men gu alltså!" Jag kände mig smickrad, tänk vad han var gullig och omtänksam, verkligen! Sedan dess har jag lärt mig hur otroligt negativt det är att ha en tatuering i ett operationsområde, det är totalt olämpligt att få in tatueringsfärgen i operationssåret. Elkan var extemt professionell när han gjorde sig mödan att undvika min tatuering, det var inte på grund av att jag skulle få ett vackert operationsärr med en oförstörd tatuering som han gjorde som han gjorde. Det var för att jag skulle ha större chanser att överleva!

Sofia har kvar namnet Karlström och har inte en endaste tatuering på sin alabasterfärgade hud. Olle har inte heller någonsin haft en tanke åt tattoo-hållet. Stoiskt låter han oss hållas med våra infall. Han har aldrig gjort vågen. Men han har heller aldrig fördömt eller klagat. Ibland är han en äkta liberal. :-) Och en mycket kärleksfull make.

Kommunalpolitiska rådet med mera

Pratade med Alexander Bard igår. Det är väldigt roligt med Liberati. De ska ha en träff på tisdag på riksdagskansliet, ska försöka hinna dit efter förbundsstyrelsen. Jag tog vaccinationer inför resan igår, stelkramp och Hepatit A. Mot kolera tar man ett vaccin genom munnen två gånger innan avresa.

Åkte sedan till kommunalpolitiska rådets möte på landstingshuset. Tanken om att kommunerna går samman och bildar eget försäkringsbolag härstammar från det faktum att det finns kommuner som inte får bli försäkrade. Trots det blir det turbulent på marknaden. Så mycket för fria marknadskrafter. Det säger sig väl självt att man måste hitta lösningar för att kunna bli försäkrade?

Birgitta Rydberg berättade hur budgetarbetet i landstingsgruppen hade gått. Slutligen hade man landat på en bra gemensam budget men inte helt utan komplikationer innan dess. Fascinerande.

Idag fick jag börja morgonen med att ringa vårdcentralen för att få en läkartid till Sara som hade feber och så ont i halsen att hon inte kunde tala. Vi fick tid till tio och sedan hämtade jag ut hennes penicillin och köpte glass till henne.

Jag har suttit och skrivit en artikel till Frisinnad Tidskrift om kommunens partiövergripande arbete mot främlingsfientlighet. Fick ett brev från tidskriftens redaktör där hon bad om cirka 5000 ord utan blanksteg. Det är så roligt att få berätta om vad vi har gjort!

Kanske bastar med Olle och Staffan senare ikväll. Det är storm ute och regnrusk. Olle håller i företagarföreningshusets torsdagspub men kommer inte hem så sent.

Panncentralens detaljplaneändring är ute på samråd. Vet inte hur man ska lyckas hålla fönstren hela när alla var sönderslagna innan den provisoriska lagningen kom till. Men arkitektens förslag ser väldigt trevligt ut.

Ledig imorgon, så skönt! Middag hos Brandts, Sebastian ska på resa i Asien i tre månader. På lördag fyller jag år men vill helst inte tänka på det. På söndag kommer syrran med familj och pappa Clive på lunch. Vi ska till mammas grav och sätta lyktor. Mamma och jag hade ju samma födelsedag och dessutom är det Allahelgonahelgen. Man kommer att fira mig även när jag är död.

onsdag 29 oktober 2008

Mode

Tänk om inte kläder funnes! Jag har alltid tyckt att jag är snyggast med kläderna på. Älskar klänningar och skor. Det där med klänningar och även kjolar kommer sig av att jag tycker att jag inte passar i långbyxor. Dessutom är det otroligt bekvämt med klänning, man får liksom luft :-)

Avskyr däremot strumpbyxor. Jag fryser in vintern och de kommer inte på förrän frosten är här (dessvärre denna morgon) och jag sliter av mig dem tidigt på våren när det knappt töat klart. Förra hösten upptäckte jag en dyr kompromiss: Stay-ups. Men som sagt, de kostar, håller inte mer än några sekunder och vid några tillfällen tålde jag inte det där gummit som gör att de ska stanna uppe på låren och det blev utslag som gjorde ont.

Nu är det alltså uppenbart att jag är road av mode och kläder. Det är även mina tre döttrar. Det är INTE min man. Han är en riktig lurv, rent modemässigt. Tillsammans utgör vi ett ganska osannolikt par. Jag gillar att klä upp mig, han skiter verkligen i vad han har på sig. Han är ju väldigt vacker och manlig i mina ögon, men kläderna... Det ironiska är att de gånger jag verkligen får komplimanger över hur jag ser ut av min man är när jag hasar omkring i jeans och skjorta, vilket händer ytterst sällan.

Hela huset är en enda stor kläd- och lump- och skohög. De trånga ytor som alltså ändå finns med extraordinär utsikt över Erstaviken är belamrade av allehanda olika sorters klädesplagg. Att ha en dotter på Beckmans modelinje är fascinerande för till alla dessa högar kommer provdockor med märkliga kreationer som är arbetsprover. Häromdagen låg det en hel hög med stickprover från stickningsmaskiner som Emilie gjort. Hon ska bo i Borås nästa vecka och skapa en hel stickkollektion baserad på hennes fotografier av hustak och torn i Stockholm. Färgerna är fantastiska med kopparblågröna toner, himmelsblått, tegelfärgat och frismönster. Det kommer säkert att bli urläckert.

Sara är över 1.80 lång. För några veckor sedan så packade Emilie upp ett par skor som var det fulaste jag sett i hela mitt liv - trodde jag. Modet nu är nämligen jätteplatå samt mycket smal skyhög klack. Det ser för jävligt ut. Nå, där satt jag och ojade mig och sa att fy fan, vad fula! En stund senare kom Sara hem med en glädjestrålande min. Hon packade upp ett par skor som var om möjligt ÄNNU jävligare. Och satte på sig dem. De var två decimeter höga. Hon blev 1.90, kändes det som, där hon tornade upp sig över mig. Jag blev ännu mer pygmé än vad jag brukar vara med Sara.

Ni ser väl framför er en animerad Anna á 1.62 som står och skäller på en blond artonårig valkyria som är två meter lång? Vem tror ni vinner?

Nej, det är dags att göra något åt min nästan sjukliga faiblesse för klänningar. Det är dags att nöja mig med det jag har. Faktum!

Blogg och etik

På förekommen anledning måste jag bara ställa frågan: Ska man ta ansvar för sina åsikter eller inte? Finns det åsikter som det är OK att dryfta i en mindre sfär som man inte ska behöva stå för i en större?

Som politiskt aktiv känner jag att allt jag gör och allt jag säger vägs för och emot mig. Mitt sätt att vara också. Människor ser på mig på ett annat sätt än om jag inte vore politiker. Just detta är inte ett problem för mig eftersom jag har den personlighetstypen som är ganska "blaffig", typ: What you see and hear is what you get". Jag är som en öppen bok, säger vad jag tycker och är ganska chosefri och inte så väldigt rädd att göra bort mig. Been there, done that! Jag är för gammal för att slösa energi på att spara på mig. Dessutom står jag för allt jag gör och säger, även det som är skitdåligt, rent av fel. De sidorna är jag inte alls stolt över, men kan förmodligen förklara om än inte försvara.

Det som slår mig nu är att det här synsättet är totalt subjektivt. Det är verkligen "the world according to Anna". Tydligen lever många med synsättet att det finns åsikter som man nog inte borde ha för om någon får veta att man tycker på endera eller andra sättet så kan man förstöra sin karriär. Det är klart att en pedofil inte gärna skriker ut på hustaken att det är sexigt med små barn eller att en rasist anställd på en förskola i Rinkeby gärna går med en skylt med "Kasta ut alla invandrare!"

En bloggare kan faktiskt skriva ner allt som man hör och upplever och det skulle gå att lämna ut människor fullständigt.

Nu är min inställning att det verkligen finns gränser. Jag vill inte att mina nära vänner ska blogga om mina allra innersta tankar om jag inte har sagt att det är OK och jag tänker inte skriva om saker som berättats för mig i förtroende heller.

Men sedan då? Ni vet, det där dagliga mänskliga interagerandet? I kommunens korridorer, på arbetsplatsen, i matkön, på bilprovningen, på bussen, i skolan, på föreningsmötet, på inne-bandyn, på vårdcentralen, i flygplanet, på semesterorten? Allt vi gör och säger borde väl vara handlingar som vi kan stå för i efterhand? Är det så att massor av människor lever helt oärligt och hycklande nästan varje sekund av sina liv? Är det så? För om det är den krassa verkligheten så förstår jag varför människor mår dåligt, både fysiskt och psykiskt.

Hur många av oss har inte hört det här förut? "Det här får man ju inte tycka men..." Och så kommer de där för mig förhatliga åsikterna som oftast har att göra med människovärde: "Kroknäsor går inte att göra affärer med" eller "Homosexuella är ju onaturliga" eller "Kvinnor fungerar ju på ett annat sätt" eller "De håller sig ju bara för sig själva, de där invandrarna" eller "gud har skapat man och kvinna, annars skulle vi ju varit samma kön allihopa" eller "kvinnor vill ju vårda" eller "de kommer bara hit för att kunna skicka hem lönen" eller "man tog aldrig livet av alla de där judarna, det är en skröna" eller... Listan är oändlig. När jag hör dem eller liknande så känns det som nålsting i mig. Och jag måste ta till orda. Konsekvenserna kan vara förödande eftersom jag skapar konflikt, jag beter mig inte korrekt. Det korrekta är att lyssna och kanske nicka instämmande, eftersom den som uttalar dessa åsikter verkligen på fullt allvar anser att åsikterna är allmängiltiga. Men inte OK att uttala. Vilken jävla attityd!

Konstaterar att jag är en synnerligen obekväm person. Tänk om vi alla alltid var tysta, medan dumma, fördomsfulla, elaka, idiotiska och människofientliga åsikter fick fritt spelrum TROTS att de egentligen inte delas av en majoritet av befolkningen? De inskränkta individerna är ju inskränkta därför att de inte vet bättre och därför talar de som de gör, i villfarelsen att alla tycker som de. Tysta, fega och utan civilkurage sitter vi alla runtomkring och lyssnar och nickar och idiotin och fördomsfullheten segrar! Bara för att det är så himla jobbigt att ta en diskussion!

Jag är ledsen men du som i framtiden kommer i kontakt med mig riskerar att citeras och berättas om, det är ett faktum. Om jag gillar dig så kommer jag att be om lov. Om jag inte bryr mig om dig eller inte tycker att du förtjänar respekt så kommer jag inte att be om lov. Vi får alla ta konsekvenserna av vilka vi är, vad vi tycker och hur vi agerar. Varje dag, hela livet. Kanske inte när vi blivit dementa, det förbehållet måste vi få ha.

Men annars. Livet är ingen lekstuga som ska hafsas fram. Varje ord som sägs kan antingen skada eller inspirera. Tänk på det.
Kindest regards Anna

tisdag 28 oktober 2008

Annas baby ungdomscaféet

Nu ska jag berätta om upphov och idéer. Olle sa till mig igår kväll när jag satt och hetsade upp mig för socialdemokraterna i Tyresös totalt oschyssta taktik att ta på sig ungdomscaféet som deras: "Vi vanliga människor bryr oss inte om varifrån idéerna kommer, bara de blir genomförda och löften hålls. Vi orkar inte med det där politiska käbblet."

Jag är en naiv och tillitsfull person. Eller har åtminstone varit. Men nu måste jag ändra ingångsläge i min kommunikation med oppositionen. Det duger inte att för tusende gången se mina idéer hamna som motion från sossarna. Jag småpratar aningslöst med "trevliga" socialdemokrater om att jag håller på att driva den eller den frågan i alliansen. Någon månad senare presenteras det som en idé från (s).

Denna gången har man dock gått långt över hederns gränser. Jag började arbeta med kommunens chefstjänstemän och med alliansen redan 2004 för att vi skulle ha någon form av ungdomscafé gärna med tillgång till internet. Problemet har hela tiden varit var man skulle lokalisera detta café. Det fick ju inte ligga alltför avsides. Detta problem löstes när vi hade ombyggnationen av Nyboda klar. Visst har det tagit tid. Men bättre sent än aldrig. Döm då om min förvåning när den socialdemokratiska tidningen hämningslöst och totalt lögnaktigt skriver "I september 2006 biföll den borgerliga majoriteten socialdemokraternas motion om att kommunen skulle ta initiativ till ett ungdomscafé för äldre ungdomar i Tyresö".
Vi biföll för att det var renhårigt att inte avslå en motion vars innehåll redan arbetades med!

OK. OK! Jag tar på mig det totalt korkade att inte marknadsföra tidigare och bättre och framför allt: Offentligt! Skadan är redan skedd. Alla Tyresöbor tycker nu att: Tänk så bra de är, de där socialdemokraterna!" Olle har rätt i att ingen "vanlig" dödlig vill ha politiskt käbbel om vem som kläckte idén. Men det har varit så viktigt för mig att caféet skulle förverkligas och när det väl gör det så är det klart att det svider lite att glädjen över dess tillkomst inte riktas åt alliansens och folkpartiets håll.

Så där, nu fick jag ur mig lite ånga. Det är bara att ta nya tag och bli bättre på att föra ut tankar om hur jag och vi vill förbättra Tyresö. I ett tidigt skede!

Tyresö Närradio 91,4 och Åke Sandin i mitt hjärta

När jag började med politiken för åtta år sedan fick jag lära känna en underbar människa som har en speciell plats i mitt hjärta. Denna engagerade, belästa, beresta och väldigt roliga människa heter Åke Sandin. Han har arbetat träget och oförtrutet med Tyresö Närradio 91,4 i deccennier, han har intervjuat nästan alla Tyresöbor känns det som, han har gjort radio, radio, radio.

Han "bjöd in" mig utan prut när jag var ny i den speciella sfären som ju politiken är och intervjuade mig och lät mig intervjua honom. Jag fick förtroendet att göra egna program och äran att få vara med som bisittare flera gånger. Jag tror inte att han någonsin kommer att förstå vad det betyder och har betytt för mitt självförtroende och verkligen också för min inställning till radio som fenomen.

Jag satt med i styrelsen under några år, ganska turbulenta internt. Tror aldrig jag förut varit utsatt för ett sådant misstycke eller kanske rent av hat utan att jag visste varför från en för mig helt främmande individ. Fortfarande kan jag inte förklara varför jag framkallande sådan aversion från den dåvarande ordföranden förutom möjligen att jag var medlem i folkpartiet. Trots det så lyckades jag få fram de vägskyltar vid kommunens tre stora infartsvägar som nu står på plats som aviserar radiokanalens frekvens, med benäget bistånd från resten av styrelsen.

Jag kommer aldrig att glömma hur dåligt Åke mådde å mina vägnar, jag kommer ALDRIG att förlåta dåvarande ordföranden för att han utsatte Åke för det. För min egen del så kunde jag inte riktigt ta åt mig, jag hade ju inget otalt med honom, varför hata någon som man inte har någon som helst relation till? Men funnes det ett helvete så skulle jag önska den personen dit, bara för att han fick Åke att må så dåligt. Bad person, bad karma, you will get it back!

Kommunen borde använda vår fina radiokanal mer. Det som ska komma så snart som det går är att jag intervjuar Berit Assarsson och Peter Holck om hur vi klarar krishanteringen i kommunen. Det är av stort allmänintresse att medborgarna får höra vad som händer när allt är utslaget i kommunikationsväg till exempel. Berit är positiv, det är bara bokning av intervjutid, så kör vi!

Åke Sandin och 91,4 i mitt hjärta.

Servicecentret i Tyresö Kommun

Det finns eller kanske har funnits en ådra i svenskars inre att service är något fult. Man likställer service med servilitet och att man förlorar integriteten för att man vill vara snabb, trevlig och inriktad på att ge en gäst eller kund ett gott omhändertagande. Ligger det kvar från tider när man stod och bockade för överheten med hatten i handen? På den tiden när överheten kanske var källa för den enda utkomsten man hade? På den tiden när överheten kunde begå grova övergrepp mot sina underordnade? Nog är det väl därifrån det härstammar. Men - idag är läget inte riktigt så.

Jag arbetade många år som resebyråtjänsteman och det bästa jag visste var att ge människor god service med ett leende på läpparna. Med oinskränkt integritet och huvudet högt och inte svassande. När någon riktigt knepig kund kom in eller när det strulat till sig med biljetterna på SJ Resebyrå på Karlavägen så skickade chefen fram mig. Vi hade de flesta hyresgäster i Garnisonen som kunder, där fanns allt från Socialstyrelsen till FOA och Försvarets materielverk. Att vara inriktad på att lösa kunders problem är inte att vara underdånig. Vill man att kunderna kommer tillbaka så måste man visa att man vill deras bästa. Varför arbeta med människor och interaktion om man inte vill det? Om man vill sitta i en grotta för sig själv och vara sur och grinig på alla levande varelser så är det väl där man bör hålla sig? Vänlighet ger så otroligt mycket mer tillbaka än avoghet. Du som känner dig avog - ta inte ut det på din omgivning! Eller gör det men berätta varför! (Tror att jag måste skriva till det så att jag inte blir mosad av mina familjemedlemmar! :-) Nej, jag ÄR inget helgon!)

Denna långa inledning syftar till ett fantasiskt fenomen som Tyresö kommun nu har haft i snart ett år: Vårt fina servicecenter med dess underbara generalister. (Generalist betyder att man är kunnig på många olika områden och det underlättar att vara generalist i möten med medborgarna som ju ofta har allt mellan himmel och jord som de vill ha svar på.)

De som är anställda där är fantastiskt trevliga, vänliga och omtänksamma och det finns inte ett problem som inte går att lösa! De är handplockade för dessa sina egenskaper. Jag är fylld av förundran och beundran och hoppas att de mäktar med att behålla sin underbara attityd. Det finns gott om människor som INTE är så roliga att ha att göra med och som kan mala ner de mest tålmodiga. Det verkar som om personalen klarar av att hantera även de mest besvärliga individer och situationer.

Här är min eloge till er alla på Servicecentret i Tyresö Kommun, stoooor kram och tack för att ni finns! Alla anställda i Tyresö kommun borde gå på kurs hos er!

Proud to be in Pride

Snart har det gått ett år sedan jag valdes in som "första" hetero i HBT-liberalers styrelse. Det känns så roligt och hedrande. Min singelmoster hade en hel del homosexuella manliga vänner. Det började när den stiligaste arbetskamraten hon hade visade sig vara bög (hon var nog förälskad i honom och blev nog först besviken). Hon älskade ju att festa och flörta men ville samtidigt kanske känna sig trygg. Jag vet inte riktigt annars vad som gjorde att hon hade livslånga vänskapsband just med dessa män som de flesta av dem levde i homosexuella parrelationer. Men detta faktum gjorde att jag vuxit upp med homosexualitet som en naturlig del av mångfalden i livet. Basen för mitt engagemang i livet och politiken har alltid varit mot all form av diskriminering, mot orättvisor, mot rasism och främlingsfientlighet och för demokrati, jämlikhet och jämställdhet.

I fredags när vi hade demokratidagen i centrum så hade det precis annonserats att folkpartiet inte går med på någon kompromiss om äktenskapsbalken: Den ska vara könsneutral punkt slut. Jag är mycket glad för detta och jag vet ju att HBT-liberalers styrelse till viss del hållit andan och undrat: Hur kommer vårt parti att göra när detta är den enda viktiga frågan som KD har kvar att driva?

Hade inte en tanke på denna fråga när jag gick bort till "Fria kyrkan" och deras lilla bokbord för att locka fler att fylla i vårt demokratitips där man kunde vinna ett stort flygfoto över Tyresö i planschformat. En kvinna grabbad tag i mig samtidigt som hon sa att hon minsann inte ville prata med mig eller någon politiker: "Jag är så besviken på dig och ditt parti!" "Hur kan ni låta homosexuella gifta sig?" Fy, jag vill inte tala med dig!" Hon höll fortfarande fast mig i handen. Jag svarade att jag tycker att detta är en demokrati och jag är inte troende och icketroende måste väl också få finnas? (Jag hade ingen lust att börja diskutera den sunkiga och totalt otidsenliga inställningen som hon och hennes anhang står för, det hade blivit dirty, jag började bli upprörd och jag behärskade mig stenhårt)

Hon fortsatte att mala på med gnällig röst och jag lyckades ta mig loss till sist. Något tips tänkte hon INTE fylla i. Kan bara säga att jag är otroligt glad att sex partier vinner mot ett (litet). Allians eller inte allians, någon måtta får det vara!

måndag 27 oktober 2008

En inte helt vanlig måndag

Reinfeldt var tydligen mer animerad när han väl träffade personal och frivilliga på mötet jag eskorterat honom till. Dessutom gav han flickan sin autograf OCH en kram. Hon var i sjunde himlen.

På Sala Ida, SKL, så pratade jag och Anna och Paul om hur hela upplägget för resan ser ut, vad som har lett fram till dessa work-shops och lite vad som kan förväntas av mig. Den 15/11 bär det av på ungefär en vecka. Det är mycket som jag är tvungen att boka av för detta men det är så spännande och jag kommer att fotografera och försöka återge det jag är med om till mina partivänner så mycket jag bara kan.

Om ett tag så är det kommunföreningsmöte som vanligt på Radiovägen 2. Vi ska prata om budgeten som ska tas på KS imorgon.

Reinfeldt på snabbvisit

För en dryg timme sedan fick vi besök av Fredrik Reinfeldt som kom på snabbvisit för att träffa gänget som arbetar med Tyresömodellen och unga lagöverträdare. Vi stod utanför ingången till Servicecentret, jag, Andreas som är moderaternas gruppledare i Socialnämnden samt Anita, socialförvaltningens chef. Det var fotograferna som ville att vi skulle stå där eftersom det var bättre ljus. Exakt klockan 10.00 kommer hans lilla delegation gående med två säkerhetsvakter. De visste precis var de skulle gå. Jag är fascinerad! Folk som klagar på att det är så dåligt skyltat och att de går fel när ska in till vår nya ingång - denna lilla tropp promenerade fram som om de hade varit här varje dag! Vilket förarbete måtte det inte ligga bakom det?

Vi blev alla fotograferade tillsammans med honom och sedan eskorterade jag in till sal Ulriksdal där vår metodutvecklare Ann tog över. Under hela tiden sa han inte ett ljud. Jag pratade på lite artigt. Jo, på caféet på plan 1 var det en flicka som har daglig verksamhet som ville ha hans autograf. "Det ordnar vi sedan" sa Fredrik. Men det var allt som kom över hans läppar. Märkligt.

Hoppas att det blev ett givande besök för honom och hans medarbetare. Martin Nilsson, socialdemokraternas oppostionsråd, var vänlig nog att ägna en bra stund åt att försöka länka mina inlägg så att folk hittar dem. Det verkar vara något som är vajsing, så det lyckades inte så bra. Det var snällt av honom i alla fall. Martin är den som fick mig att börja med Facebook. Tur att det finns några unga aktiva som kan tipsa om vad som är gängse!

Om ett tag ska jag vara inne på SKL och träffa Anna och Paul för att prata mer om Indien. Det är väldigt spännande och lite ofattbart.

söndag 26 oktober 2008

Dansande svägerska

Svåger och pianist Pelle med saxofonspelande kompis Anders underhöll innan Madeleine började dansa. Har aldrig varit inne på Balettakademien på Birger Jarlsgatan 70. Trevligt café. Varje gång jag lyssnar på Pelle så blir jag lika fascinerad av vilket fantastisk musiker han är. Jag älskar jazz!

Madeleine dansade till märklig rytmiskt rasp. Scenen var mörk så när som en stor röd lysande lurvig matta i mitten. Madeleine dansade modernt med sin späda, perfekta kropp. I mitt tycke är hon sjukligt mager, anorektisk nästan, men så ska ju tydligen dansare vara. Hon är i alla fall perfekt vacker på scenen och dansar så himla bra. Jag vill jämföra med abstrakt konst. En dansare förmedlar uttryck via sin kropp och rörelserna som kroppen utför. Hon snuddade med foten vid den lurviga mattan - som visade sig vara sågspån...

En kompis till Madeleine var där och hon visade sig ha varit min flamencolärarinna innan jag fastnade i politiken. Hon mindes min lila topp och hade köpt en likadan sedan. Jag mindes hennes ursnygga kohudskappa som hon köpt på second-hand. Nu arbetar hon mest med dansterapi.

På tal om kohud så känner jag mig som en stor kossa bredvid Madeleine. Tänk att det ska vara så underbart med mat. Fick i alla fall i mig kultur denna helg, det hinner jag inte med så ofta.

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Hela systemet med demokratiska val är magnifikt men ganska tärande på individer som är politiskt engagerade. I alla fall för dem som envisas med att de ska leva på att vara i systemet. Jag hyser både respekt för detta men också total avsaknad av respekt. Alltså, det hela går ut på att man ska vara och verka på ett sätt som inger fortsatt förtroende. Det är väldigt lätt att förstå. Om man inte är och verkar på ett gott sätt i sitt värv så åker man ut. Det är klart att leva i fyra-årscykler kanske inte är det tryggaste av "anställningar". Men det är ju inte heller meningen. Jag har träffat på många personer som är uppvuxna i politiken och som lever på att vara politiker som nästan tycker att de har en rättighet att få sina arvoden. Om de decimeras (arvodena alltså) blir det ett jävla liv. Hur kan man se på systemet på det viset? Jag pratade med Olle om vad jag ska göra om jag inte är kvar efter 2010. Inte för att jag är orolig för att jag eller vi skulle göra ett dåligt val, mer för att vad som helst kan hända och kanske jag inte får de villkor jag önskar och jag tycker att det är bra att vara mentalt förberedd. (Ja, jag är mästare på att skriva oändligt långa meningar, sorry)

Hans inställning är att han tycker att min inställning är bra! Jag MÅSTE inte ha politiken. Men jag vet att politiken BEHÖVER mig. Alla sorter behövs. Men skulle det vara så att man bedömer att jag inte behövs så finns hela världen för mina fötter. Jag är inte rädd.

Egentligen ville jag skriva om en underbar person. Jag har haft äran att få vara ordförande i socialnämnden i två år snart. Det har varit otroligt lärorika och fascinerande år. Jag kan ärligt säga att jag har vuxit på många sätt och faktiskt också förändrats till en del. Den underbara personen som stöttat helhjärtat och utan tvekan från första stunden och vars existens jag inte kan föreställa mig att vara utan är förvaltningschefen Anita Brynje. Hon är så gullig och söt, vänlig och enormt tålmodig. Tålamod behöver man ju i stora lass med en person som jag, jag springer ju i korridorerna, hu! Värdighet, Anna! Jag behöver ingen värdighet i kommunhusets korridorer, där väljer jag att göra uppror, jag har ju så bråttom ibland:-).

Hon har en otrolig förmåga att känna in, hon ger positiv feedback och är så lojal så att min tacksamhet är gränslös. Hennes kunskap är oändlig och hon är generös med den. Hon är min förebild och den av alla kvinnor som finns kring mig som mest hjälpt mig att bli den jag är nu, just i detta ögonblick. Madeleine Albright, före detta Amerikansk utrikesminister sa: Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag som inte tror på himmel och helvete kan bara konstatera att om himlen fanns så skulle Anita hamna på den speciella plats just i himlen för kvinnor som hjälper varandra!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dessa fantastiska döttrar

För drygt ett år sedan flyttade äldsta dottern Sofia Anna Karolina Olofsdotter (visst kommer man att tänka på Pippis långa namn, men det är helt oavsiktligt), född 1985, till Umeå för att börja på Umeå konsthögskola.

Hela familjen hade haft några ganska tärande år med dessa kreativa, tre individer som jag faktiskt klämt ut ur min kropp. Trångboddhet och kreativitet och stora egon går inte ihop. Vi led alla av plåtsjuka, ett uttryck som jag lärt mig av min nära vän Bosse som varit u-båtsplacerad under sin tid i flottan. Plåtsjuka kan människor drabbas av som under en längre tid tvingas att vistas på en trång yta utan större möjlighet att komma undan de andra individerna som man är med. Det är en vidrig känsla av att alla är nära en hela tiden, man kan inte andas, gå på toa, äta, sova eller ha sex utan att alla andra vet vad som försiggår.

Nå, ungefär så var det, vi gick varandra på nerverna helt enkelt, med den stämning som därpå följer. Sofia flyttade, mitt förstfödda barn flyttade, och jag trodde att allt var OK. Inte var jag glad men jag var glad för hennes skull. Kände mig inte överdrivet sorgsen heller. Men så kom jag körande en morgon och såg min vän och granne Peter på vägen så jag stannade och vevade ner rutan. "Hej, hur är läget?" frågade han. Och jag som precis skulle svara ett vanligt, normalt Annahurtigt: "Bra tack!" kände hur något i bröstet brast och halsen snördes ihop av sorg och tårarna började välla fram. Helt överrumplad och ganska generad blev jag tvungen att svara med grumlad röst: "Åh, jag trodde att allt var bra men tydligen saknar jag Sofia".

Han förstod till fullo. Tack och lov att älskade vänner finns. Men händelsen visar att hur mycket man än håller huvudet högt och kanske inte ens tror att något inte är bra, så kommer det ikapp till sist. Man måste låta sorgen få ha sin tid och sin plats. Om det finns något råd jag kan ge i detta så är det att vad man än tror att omgivningen behöver från en så är det viktigaste vad man själv behöver. Alltså är det ytterligt viktigt att vara sig själv i allt och att vara sann mot sig själv. Annars går man sönder eller blir bitter. Och det vill ingen vara. Risken är att man inte inser det själv förrän det är för sent på bekostnad av att man faktiskt skadat andra under vägs gång. Inte bra! Inte bra alls!

De två som finns kvar med plåtsjukevarning är Emilie Anna Linnea Olofsdotter, född 1987, och Sara Anna Beatrice Olofsdotter, född 1990. Alla fick Pippilånganamn. Nackdelen är att inga myndigheter får plats med alla namnen, lite kul att röra till det :-) De två yngsta har dessutom numera tagit mitt efternamn som ogift som sitt eget. Olle är måttligt road. Sofia har inte ändrat sitt. Men Emi och Sassa tycker att Steele är snyggare och mer eget. När jag kom till Sverige fanns det bara en annan person/familj i hela landet som hette Steele. Nu finns det ganska många. Men jag gillar mitt Steele. Feluttal och alla felstavningar till trots. "Anna du kan väl stanna?" "Anna panna stekte..." "Stålkvinnan" "Du har verkligen Stil". Är du släkt med Tommy Steele? Ja, tänk så lätt det kan vara att roa människor...

Två av döttrarna är kvar. Emilie skapar. Genast första året på Beckmans fick hon ett uppdrag av Lars Wallin att illustrera hans nya make-uplinje. Alla damtidningar som finns i Sverige hade hennes illustration. Samtidigt fick Sofia i uppdrag att illustrera Högskoleverkets årsrapport. Hela tre illustrationer valde de. En blev omslagsbild. De stavade hennes efternamn med C just vid den bilden. Men visst är det förståeligt att jag är stolt? Sara gick ut gymnasiet meddelst en sensationell uppryckning från hennes sida. Hon erkände vid ett tillfälle: "Mamma, jag borde åkt iväg och gjort ett års avbrott på gymnasiet, du hade rätt."

Mitt hjärta blöder av kärlek till dessa underbara, fantastiska individer som jag faktiskt fött ut genom min slida. Ett uttryck som jag använt så fort de bär sig åt. Ni förstår väl vitsen? Vad de än gör och säger har jag med stor vånda fött fram dem genom den smala passagen som kallas slida för att sedan se dem bli egna personer. Men de ska inte glömma varifrån de kommer. "Jaja, mamma, vi vet..." Jag kommer bli en helt galen mormor!

Mardröm om att Olle dejtade andra

Usch, jag drömde en mardröm (alltså en dröm om något ytterligt obehagligt som man absolut inte vill ska hända) om att Olle och jag hade kommit överens om att börja dejta andra. Känslan var vidrig och jag blev svartsjuk på en gång.

Efter ett halvt liv ihop i ett stormigt och passionerat äktenskap där jag skickat in begäran om skilsmässa tre gånger (som sedan rann ut i sanden eftersom vi hade barn under arton år och då ska man vänta i sex månader innan skilsmässan träder i kraft) och där hela min devis om frihet har varit att passar det inte så är det bara att gå, gällande båda av oss, så kändes det inte alls bra.

Olle är mitt livs kärlek. Ändå vet jag inte om vi kommer att åldras under samma tak. Vi äger inte varandra. Vad som helst kan hända. Vi ska så sakterliga börja anpassa oss till ett liv med bara varandra, något vi inte har haft på tjugotre år. Kanske måste jag i framtiden stå ut med att se Olle vara kär i en annan kvinna. Det är att vara realist. Och det tycker jag att alla människor borde vara. Skulle aldrig igla mig fast vid någon, aldrig i livet!

Men drömmen visade att jag kanske inte kommer att tycka att det är helt lätt om det händer. Kärlek är ett mycket märkligt fenomen. Precis som hat. Återkommer om detta.

lördag 25 oktober 2008

Indien - here I come?

Tidigt i våras fick Tyresö kommun besök av ett antal indiska kvinnliga politiker som skulle se hur det politiska systemet fungerar i Sverige. Jag och Berit Assarsson, kommunstyrelsens ordförande, berättade om hur vi upplever våra arbeten och våra roller. Sedan åt vi lunch tillsammans. Sala Ida stod för detta besök. Jag blev mycket berörd av detta korta besök, kvinnorna arbetade politisk under svåra förhållanden, med en hotbild och ibland med livet som insats.

Idag har jag pratat med Anna på Sala Ida som frågade om jag kan tänka mig att åka till Indien och vara med på work-shops i mitten på november. De behöver ha med sig någon engagerad person som brinner för detta och som de kvinnliga politikerna på plats kan relatera till. Jag är så otroligt hedrad och jag vill absolut åka! Det tarvar ganska mycket omstuvning och avbokningar av kalendern men jag tycker att detta är en chans på miljonen. Jag har ofta tänk på de där modiga kvinnorna och undrat om jag någonsin kommer att få återse dem. Är helt tagen. Hoppas verkligen att det blir av.

Sara och Emilie ska på maskerad. De är på väg hem med maskeradklädslar. Spännande. De är så vackra och duktiga på att sminka sig så det ska bli kul att se.

Blandat

Alexander Bard är totalt emot humanism. Det beror på att humanismen koncentrerar sig på individen vilket han tycker är fel. Individen är ju basen för liberalismen så för mig går det här inte riktigt ihop. "Pragmatisk liberalism" kallar han det som är hans inriktning. Mesta möjliga nytta för så många som möjligt är något som jag tycker är sympatiskt, men är det verkligen det Bard syftar på? Han talar om grupperingar som bildas naturligt, individen blir ointressant.

Mats Fält och jag pratade lite för att återkoppla hur allt hade gått idag. Han kallade sig plötsligt för intellektuell och det tycker jag är så pretentiöst. I mina ögon är han inte det. Då ska man ha förmåga att analysera omvärlden och till och med förändra när man är kritisk. Kvasiintellektuell, möjligen. Nej, det kanske var elakt. Men jag är ju det. Elak alltså. I synnerhet mot Mats Fält, han går mig på nerverna. Han började prata om att BEGÅ abort, ett uttryckssätt som jag aldrig hört förut. När jag googlade så var det bara abortmotståndare som använder det uttrycket, och han är ju emot abort, så det var föga förvånande. Men jag gillar inte att man använder ordet "begå" tillsammans med ordet abort. Det är att skuldbelägga. Begå självmord, begå harakiri, begå, begå...

Slog upp algolog, ett ord som jag aldrig har hört förut. Det betyder läkare som specialiserat sig på smärta. Ringette är en annan ny företeelse för mig, otroligt fascinerande. Arkitekten som hjälper oss med panncentralen och ritningarna till förslag till ombyggnad så att vi kan ha kontor där berättade om denna sport. Hennes dotter är på elitnivå i Finland. Ringette utvecklades som en ren flicksport. En man som tränade killar i ishockey i Canada tror jag, tyckte att det var orättvist att inte tjejer fick spela. Man spelar alltså på is med pinnar som stoppas i en ring som ska föras i mål. Det är en oerhört snabb sport och med lite intrikata regler. Tjejerna är otroligt duktiga och man spelar detta på elitnivå i Canada, Finland och ett land till som kan ha varit Norge.

Hade aldrig hört talas om detta förut och det kändes som att ha kommit ut ur en grotta. Tänk så mycket det finns som man inte vet! Nu måste jag ta chansen och sova utan att störas av snarkningar. Olle och grabbarna har kommit fram ordentligt till fiskestugan.

fredag 24 oktober 2008

Rolig Demokratidag

Dagen D har kommit och gått. Det blev faktiskt riktigt lyckat. Långbord med alla partierna vimlandes med befolkningen mitt i centrum. Jag och Kjell inledde och vi pratade om FN-dagen och Demokratidagen. Sedan ställde jag frågan till de olika företrädarna för partierna om "Varför blev du politiskt aktiv?". Seminariet inne vid Mariatorget som föranledde uppstigning 06.00 imorse om palliativ vård var väldigt intressant, bröt vid lunch och susade till kommunhuset i Tyresö. Där donade vi med alla A3-fotografier, alla pappersbuntar och information och flaggor och dukrulle.

Jag är hungrig och trött och jävligt nöjd! Nu ska jag hem och göra helg och det ska bli helt underbart.

torsdag 23 oktober 2008

Böckerna

Började diskutera med dotter Emilie. Emilie med sin tre gånger opererade hand och sin begåvning. Emilie på Beckmans designlinje. "Det heter inte designlinje." säger Emilie. "Skolan är en designhögskola. Det finns tre linjer. En av dem är modelinje. Där går jag." Mamma Anna är SÅ oinsatt. Jag är stolt ändå. Tänk att alla tre vackra döttrar är så kreativa. Huset räcker inte för deras musikblad, tyger, lera, färger, pennor, material, högar med tyger, symaskiner, stafflier, alster, alster, alster.

Om jag skulle dö nu så har jag så otroligt mycket saker. Framför allt böcker. Hur ser böckernas betydelse ut nu jämfört med när jag växte upp? En sak som är frapperande när jag ser tillbaka på min uppväxt är att mamma Kerstin Mariana från Eksjö tydligen tyckte att böcker var det stora beviset för bildning så varje endaste bok skulle sparas och det skulle skapas ett bibliotek. Trots att inte någon någonsin skulle komma att läsa om den eller den boken så skulle allt vara kvar. Jag har enorma mängder böcker. Massor som jag inte hunnit läsa som jag ärvt. Massor som jag köpt för att jag vill läsa just den boken men "hinner inte just nu". Alla böcker om specifika områden, forskning, biografier, handböcker, konstböcker, sagoböcker, böcker som aldrig slutar fascinera... vad ska man med böcker till när internet finns? Jag älskar uppslagsverk. Jag kan inte förmå mig att slänga ett helt band av Fokus bara för att allt går att googla... Jag tycker att det är fantastiskt att vilja slå upp norrsken och sedan fastna på nors eller Norge eller andra ord och illustrationer som ett uppslagsverk ju är fyllt av. Våra barn skiter i uppslagsverk. Barnen av idag - människor av idag - vill ha allt per nät.

Det är med vemod jag konstaterar att böckerna i realform verkar vara något utdöende, åtminstone när det gäller att ha i bokhyllan. Människor har inte ett behov av att visa att de har ett helt rum fyllt av böcker för att bevisa att de har bildning. Detta koketteri eller hävdelsebehov syftar bakåt i tiden, är omodernt, ej i tiden, inte gängse helt enkelt. Jag som älskar det skrivna ordet, boken som jag vill läsa om flera gånger till, (de är få men omlästa en masse, de som fått äran att hamna i facket: Går att läsa om i Annas ögon) älskar den kunskap som finns att få helt gratis via en bok, älskar möjligheten som litteratur ger alla i hela världen som har fått förmånen att lära sig läsa. Det är verkligen en fantastisk sak, själva fenomenet böcker.

Och nu ska de dö ut i realform, i pappersform, i tjusig förpackningsform, att ta på och titta i. Eller? Kommer bokhyllor fortsätta att säljas som bokhyllor i en inte alltför avlägsen framtid? Kommer det att vara status att ha mycket böcker om tio år? Eller kommer det snarare att ses som en form av samlandet för värdets skull? Eller kommer det inte att finnas något värde i själva boken med dess omslag och lay-out och dess innehåll med många sidor i papper från pappersmassa från skogar som snart inte finns mer? Kommer cyberböcker att ta över och därmed bli lika flyktiga som trollsländans liv om sommaren? Prestige och status? Hur kommer man att bevisa och visa sin kunskap för folk i framtiden? För mig förefaller det medelklassaktigt, krampaktigt och lite sorgligt att böckernas själva existens i ens hem ska bevisa för omvärlden att jag och de mina inte är helt blåsta på kunskap.

Nej, jag är för min dröm om ett enormt collage av hela mitt Fokusband, varje del av bandet blir en egen tavla. Sedan kanske jag säljer dem dyrt. De ska vara en hommage till kunskap, kultur och konst. De tre k:na.

Böcker. Det är ju så att man skulle kunna gråta. Tänk om de inte fanns? Hemska tanke ändå!

Otroligt (dåligt ordnat) studiebesök

Tänker inte säga företagets namn. Men drar jag med mig förvaltningens chef samt hemtjänstchefen och en förtroendevald från nämnden hela vägen till Sigtuna för att se hur man kan arbeta med teknik för att förhöja tryggheten för det äldre så förväntar jag mig mer. Personerna från företaget kom för sent. De visste inte vad som fanns installerat hos deras provbrukare, de hade inte ordnat så att vi kunde få se lite olika optioner. Men framför allt: De bjöd inte på kaffe! För min egen personliga del kvittar det, men ska man sälja in idéer till människor som arbetar inom vård och omsorg så måste man veta vad som gäller, själva koderna för en lyckad kommunikation.

Vi konstaterade alla fyra när vi åkte från Märsta i Sigtuna kommun att det var oproffsigt, oorganiserat och i mina ögon till och med nonchalant. Så där lär jag inte känna mig het på ett tag, nej, jag känner mig alldeles avsvalnad!

Dock tappar jag inte intresset för tekniken för den skull, det finns andra optioner. Vi ska följa omvärlden och kolla upp andra kommuner och även England. Vi ska slå till när det är moget. Det kommer att bli bra.

Alla lösa trådar till morgondagens demokratievent börjar samlas upp. Ska vara kl.08.00 på ett seminarium om palliativ vård vid Mariatorget men bryter vid lunch för att åka tillbaka till Tyresö och dona med det praktiska för att börja klockan 15.00 till 19.00.

Olle åker till fiskestugan så då får jag sova utan snarkningar ytterligare en helg, kors i taket. Jag kommer att vara outhärdligt utvilad, hur ska det gå för omgivningen? Duracellkanin...

Om en stund ska jag mingla med Närradioföreningen. Hoppas få till mina intervjuer med Nyamko Sabuni och Cecilia Malmström så snart det bara går. Måste boka tid med dem, de har båda sagt att de ställer upp. 91,4 hörs ganska långt numera. Ska bli skönt när den här veckan är över.

En morgon utan tidningar suger

Tänk att jag skrev föregående inlägg i nyktert tillstånd. Det kallas att "go with the flow". Olle somnade i alla fall leende, ett av mina primära mål i livet.

Tidningarna har inte kommit denna morgon heller. Värdelöst att den kommer när man redan åkt hemifrån, då kan man lika gärna kalla dem eftermiddagstidningar! Det suger att de inte förmår ta sig hit bara för att vi har ett major ombyggnadsprojekt för att dra fram vatten och avlopp på hela vägen upp, där vi som bor här får åka kilmotervis i omvägar för att ens nå våra hus... Ska det vara ett problem? :-)

Jag kastade ut soffan och motionscykeln för några veckor sedan. Soffan har jag velat bli av med i evigheter. Motionscykeln är så trög och ger mig bara dåligt samvete. Dessutom måste jag ju få plats med min nya boxningssäck. Problemet är att dessa båda saker står utanför huset. Det är tur att vi inte bor i ett område där det far förbi folk hela tiden. Vad skulle de tänka? Jaha, det ser ju trevligt ut... Vad är det för människor som bor där? Har de något att sitta på istället? Brukar de cykla på motionscykeln utomhus? Hm. Vilken ful jävla soffa, ser ut som att hundar har haft den som sin liggplats (just det) och den är ju overkligt lång...(fem sitsar, den ÄR overkligt lång) Nej, jag får elda upp soffan och åka till Petterboda. med motionscykeln. När undrar du? Ja, det får väl bli när jag inte fastnat vid ett blogginlägg!

Sofia började läsa min blogg genast berättade hon per telefon. Jag länkade till hennes bloggfolio. Hon är ju så otrolig i sitt estetiska seende. Min äldsta dotter, min duva med rosenläppar går på andra året på Umeå konsthögskola så hon bor och lever numera i Umeå. Hon slipper konflikterna i huset där fyra kvinnor synkade sina menstruationer OCH sina pms-anfall. Olle är en tålmodig man. Nu synkar endast tre.

Idag ska vi åka till Sigtuna för att kolla hur man använder teknik inom vård och omsorg, de har provlägenheter där och det ska bli spännande att se hur man implementerar utrustning som ska hjälpa till att få människor att känna sig trygga i sina boenden. Återkommer.

onsdag 22 oktober 2008

Everything according to Anna

När jag kom hem efter Socialnämnden kastade jag mig över Olle som satt och slötittade på TV. Satte mig i knät på honom och kittlades. Han tyckte att jag borde vara lite trevlig vilket jag tyckte att jag var. "According to whom?" frågade han. Naturligtvis according to me! Och då, men självklart inte för första gången, kom jag att tänka på hur allting är according till den det berör, hela tiden. Allt utgår från mig och vad jag tycker och så är det för alla.

I min värld så borde alla vara generösa, intressanta, kunniga, ärliga, fördomsfria, trevliga att titta på och vänliga men framför allt roliga och rättvisa. De ska veta allt, kunna svara på frågor som berör alla aspekter i livet och ta allt med gott mod, vara mentalt starka och fysiskt ganska OK men inte perfekta. De ska tåla att prata om det mest intima frågor men även djupa saker samtidigt som de fnissande ska kunna ha självdistans och självinsikt. De ska ha varit med om det mesta som man behöver vara med om för att förstå svåra bitar i livet som att bli ratade, leva med ständig smärta, avsked och död, flyttar, arbetsbyten, fattigdom.

De ska också veta hur det goda livet känns, att inte behöva önska sig något, ha det gott ställt, ha rest mycket, känna många människor, gilla konst, musik, litteratur, arkitektur, möbler, sinnlighet, kinky. De ska inte vara rädda för sin egen sexualitet, inte vara rädda för människor, inte vara rädda för djur, inte vara rädda för barn, inte vara rädda för förändring, inte vara rädda för förlust. De ska älska mat och dryck och att prova nya smaker och de ska kunna laga god mat och känna till vad goda drycker kan tillföra i smaksensationer och känsla. De ska älska parfym och delfiner och berg och djupa dalar och haven och regnbågen och fåglar i sträck för det är så vemodigt med hösten och tänk vad snabba sniglar kan vara egentligen, de har ofta kommit väldigt långt när man bara varit borta en liten stund!

De (typ Olle) ska gilla att bli kittlade och kittlas tillbaka, förstås!!!

Ja, uppriktigt sagt. Risken för att någon som inte känner mig läser detta är så oerhört liten att det nästan är lite patetiskt. (Patetisk är ett ord som jag blivit tillsagd att jag använder för mycket. Det är ett ord som verkligen står för en del av the world according to Anna. Kan bara inte släppa det! Hur många patetiska människor och företeelser kan det finnas på denna jord, egentligen?)

Men de som känner mig vet säkert att mycket av det jag just beskrivit är den personen som jag själv försöker att vara och som jag är väldigt mycket utan ansträngning. Crazy? Folk är så rädda. Livet är en gåva och både totalt fantastiskt underbart och fullständigt vidrigt förskräckligt.

Vad ska man blogga för egentligen? För att chocka? Min plan är att jag ska skriva en chockerande sinnlig bok under pseudonym som alla kommer att prata om även med mig och ingen kommer veta att det är jag som skrivit den. Vad sägs om den planen? Den är ganska ball tycker jag. Men den fungerar inte att göra per blogg, helt klart. You know where my shoes live.

Eller så är det just det folk gör! Skriver saker på bloggar där ingen vet vilka de egentligen är... Kan det vara så? Jag är nyfödd i bloggbranschen. Hur ska jag kunna veta hur detta fungerar? Och bryr jag mig? Det är ju så otroligt abstrakt, detta. Att samtala med sig själv för att sedan lägga ut det till allmänt beskådande. Det illustrerar verkligen detta hajpade, egocentriska totalt cyberspejsade samhället som är det vi lever i just nu.

Den här dagen har varit ganska trevlig. Nu ska jag kasta mig på Olle lite till, det brukar sluta med att jag får honom att skratta. Uppriktigt sagt: Finns det något viktigare i livet att få den man älskar att bli lycklig? Don't think so! Vilket jävla babbel.

Jan Björklund och jag

Vaknade och kände att jag måste skriva om Jan Björklund. Nej, det var ingen erotisk dröm som fick mig till denna impuls, snarare babblet med LUF-grabbarna igår. Ögonen lyste på Philip när han beskrev hur han tyckte sig märka hur JB förändrats under sin tid som partiledare. What can I say? Mina ögon lyser nog till lite också. Jag kan ärligen och till min förvåning säga att jag älskar Jan Björklund. På tal om ordet älska så kom Johan Pehrson fram till mig på partirådet när jag varit uppe i talarstolen och sagt att jag älskar vindkraft: "Ho, ho, älskar, det gör man väl bara med människor? ha, ha." Jag ska be att få tala om att jag älskar en hel hord företeelser och saker i livet förutom den enorma skara individer och djur som kan inbegripas i mitt älska. Johan skulle smälla av. Det får bli ett annat inlägg här.

Nåväl. Under hela min tid som jag varit aktiv i politiken, vilket är sedan år 2000, så har Jan Björklund skavt som en irriterande sten i min sko och gör det fortfarande emellanåt. Hans kvarsittning och ordningsomdömen luktar trettiotal och pekpinnerapp över fingrarna. Elitklasser får mig att känna kväljningar. Det är dock själva orden, inte innehållet, som sätter igång detta. Man kan tycka att så erfarna politiker som Jan och den skara han omgärdar sig med vid det här laget borde förstå hur orden förmedlar känslor. Alltså använder man ord som är laddade med det man försöker förmedla snarare än att använda ord som provocerar i princip alla oinsatta. Dessutom ger man oppositionen onödiga poäng därför att den till fullo förstår att nyttja de poänger som finns att vinna med de negativa känslor som folk får av dessa ord. Nej, nu spretar jag, tillbaka till JAN!

Stenen har skavt. Är han karriärist och streber? Förmodligen. Eller tydligen. Är han målmedveten? Absolut. Dessa egenskaper gör oss totalt olika. Men så kommer jag heller aldrig bli partiledare. Vi har några likheter: Vi är inte akademiker någon av oss, vilket är lite pikant i det absolut akademikertätaste partiet i Sverige. Han är rolig och charmig har jag märkt, och det kan faktiskt jag också vara. Vi gillar verkligen att dansa, men han gillar bugg och det hatar jag. Jan Björklund har bjudit upp landet till en ganska hårdför dans när det gäller omdaningen av skolan. Han betyder och kommer att betyda oerhört mycket för partiet. Förväntningarna är skyhöga på honom. Vilken vanlig person som helst skulle fullkomligt falla ihop av pressen. Till synes inte Jan. Istället har han sakta förändrat sig från att ha en lite terrierliknande attityd till något mer whippetaktigt, gracilt, snabbt, lyssnande med spetsade öron.

Hans namn renderar ingen ljumhet. Om han visste alla gånger jag försvarat honom från hårda angrepp så skulle han kyssa mina fötter. På tillställningar när det kommer fram att jag är folkpartist så är det antingen förtjusning och förväntan eller hat och hotfull stämning. I förlängningen är jag Jan Björklund: Love him or kill him (her)!

En liten mycket stor man kom till partiet, såg det och segrade. Finns det några begränsningar? Folkpartiet Liberalerna borde vara ett mycket större parti än vad det är. I alliansen smälter alla partier ihop till en blågrön röra. Eventuellt har Jan Björklund bara börjat. Hoppas det. Han han redan gått till historien på massor av olika sätt. Jan! Jag lyfter på hatten och bugar respektfullt. You are the man!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 21 oktober 2008

LUF i mitt hjärta

Kommunens EU-samordnare Ossian ringde 9.45 när jag stod i morgonrocken och precis skulle äta frukost: "Visste du att vi har besök av vitryssar som kommer från adoptionscentrum?" frågade han. Det visste jag inte. Jag gjorde mig klar och tog mig till plan 1 i kommunhuset och knackade på sal Krusboda, gick in och tog alla kring bordet i hand, sedan gick jag. Lunchade med Douglas som är vår LUF-stjärna på södertörn, han är så begåvad och duktig och endast sjutton år gammal. Han kommer att gå långt. Philip, en annan begåvad ung folkpartist var också med. Vi pratade om allt från om hur jag ser på att försöka komma in till riksdagen valet 2010 till en massa internt skvaller om olika fenomen och incidenter som är kul att sladdra om.

Sedan visade jag dem till mitt tjänsterum dit även Mikael från moderaterna sällade sig och vi fortsatte länge att prata och skratta, oerhört trevligt! Det behövs lite gapflabb i de där sura kommunala korridorerna! Killarna tyckte det var ballt att jag skaffat en boxningssäck. "Ja, du behöver väl avreagera dig efter kommunfullmäktige, hahaha."

Straxt före fyra kastade jag mig iväg till bilen för att plocka upp Nomi och så åkte vi in till Gamla stan och kansliet för att träffa Anders som skulle hjälpa Nomi att komma igång med vår hemsida. Just nu är det bara jag som rättar till den och lägger in nytt och uppdaterar. Det blir väldigt bra om hon som är mycket teknisk tar tag i detta, jag är usel på det tekniska, fy!!! Därefter tillbaka till Tyresö och moderaternas partilokal där vi skulle ha alliansmöte inför nästa veckas kommunstyrelse. Mats F satte sig bredvid mig, han är oförbätterlig. Sedan bad han mig skjutsa hem honom också... Sara skickade SMS att hon ska säga upp sig på Fridays och börja med management på ett annat företag, oj, vad kul, unbelievable! Kabelfelet kvarstår, telefonerna fungerar inte men jobbar trådlöst nu, kan inte vara utan nätet.

måndag 20 oktober 2008

En vanlig måndag

Plötsligt slutade SvD att komma! Mailade genast till Irja tjm på soc.förv. för att be henne ordna prenumerationen. Kändes tunt med bara DN. Slutade med DI. Men DN och SvD vill jag ju ha.

Kom för sent till mötet med Seved, körde som ett jehu till parkeringen på Riddarholmen. När jag skulle göra u-svängen för att vända in till bron på Riddarholmen såg jag Seved stå och vänta på mig vid Folkpartiets port på Stora Nygatan. Tutade och vinkade när jag stod och väntade vid rödljuset. Då rusade en äldre man fram till min bil för han trodde att jag det var honom jag vinkade åt. Stackarn, jag sa att det inte var till honom jag signalerat: Förlåt! "Jag förstod det, det gör ingenting" svarade han på bred skånska. Parkerade på holmen och sedan rusade jag bort till Seved. Vi höll på att skratta ihjäl oss åt tut-incidenten.

Sedan fikade vi på Muren och försökte lösa det problem som uppkommit med arbetsgruppen vi bildat. Vi har kommit fram till att det bästa är om det kan lösa sig automatiskt. Vi får se. Vore kul om Håkan Jonsson kunde komma på vårt glöggmingel 6 december.

Tog en sväng i Gamla stan och sedan tillbaka till Tyresö kommunhus lagom till Strategigruppen och kvalitetsgarantierna. Handlade och sedan hem en sväng innan styrelsemötet på folkpartilokalen.

Telefon och nät-problem på grund av kabelfel, får inte iväg mail.
Ska sova snart. Problemet är att nu är Olle tillbaka och han väckte mig som vanligt i morse med sitt snarkande...Det betyder inte att jag inte älskar honom, jag är bara otroligt trött medans jag gör det.
:-) Wish me luck.

söndag 19 oktober 2008

Höstsöndag

Vaknade av att Sara ringde på mobilen vid nio-tiden och sa med myndig stämma att "hon åkte från stan nu och att vi måste lämna Violstigen senast elva!" Jag som aldrig sover så länge blev lite putt. För det första får jag aldrig sova ut för att Olles snarkningar väcker mig redan vid fem på morgnarna. För det andra så händer det bara inte att jag får sova ostörd över huvudtaget eftersom tjejerna alltid är uppe sent och sedan går de upp och slamrar omkring. Jag somnade dessutom inte förrän tre på natten till söndagen. Nåväl, ut med hundarna, hämtade tidningarna, gjorde frukost och satte mig för att njuta en stund, trots allt. Sara kom hem och började göra sig iordning.

Vi skulle till Saras nya killes utställning på Villa Pauli. Det som är så ofattbart med dessa tre unga vackra döttrar som jag har är att de behöver TUSEN år på sig för att göra sig färdiga. Deras make-up är alltid oklanderlig och deras kläder perfekt sammansatta och allt tar en oändlig tid. Att jag som är gammal "käring" inte behöver hälften så lång tid på mig är ett mysterium. Det logiska vore ju att jag som har massor mer av skavanker, rynkor och emellanåt till och med finnar (ett annat kapitel, hur kan det komma sig att man ska behöva dras med plitor när man snart ska fylla femtio, ska man aldrig slippa eländet?) skulle behöva bra mycket längre tid på mig att lägga smink och sedan att klä mig... Jag dryftade dessa mina åsikter till Sara som svarade: Mamma, du är mer ruttad! Ja, det ska gudarna veta! (Ruttad=rutinerad)

Villa Pauli är en vackert belägen byggnad där man precis började servera brunch när vi kom dit. Johans fotografier på tre skyskrapor i NYC slog an på mig så mycket så att jag tingade två stycken. De var fantastiska, med olika färställningar, valde en med kornblå himmel samt en med lila. Skitläckra var de!

For iväg som ett skott därifrån, redan försenad, Sara skulle stanna kvar, förstås. Styrelsemöten med HBT-liberalerna börjar alltid med en lunchsallad om man har sagt till om det. Portkoden på porten till kansliet i Gamla stan fungerade inte så att jag fick ringa Martin som kom ner och hjälpte mig in. Största diskussionsämnet var vårt Europaprogram samt hur vi skulle lägga upp nomineringar och/eller rekommendationer av kandidater till Europaparlamentslistan.

Sedan blev det ett litet problem eftersom vi bildade en Pridegrupp där den som erbjöd sig att vara sammankallande i mina ögon kanske inte är den mest lämpade till det. Ingen hann före så det blev lite tokigt. Vi får se hur det landar.

Har börjat skriva artiklar till den tidning som Folkpartiet Liberalerna i Tyresö planerar att ge ut före jul om vi bara mäktar med. Kommande vecka som vanligt fullbokad.

lördag 18 oktober 2008

Slöja eller inte slöja

Tänk att jag fallit till föga och börjat blogga även jag! Började i veckan men insåg att ingen kommer att hitta till den adressen jag registrerat så jag börjar om med mitt namn som adress istället.

Startade som alltid - varje morgon - upp datorn och hade fått ett förslag på ett utmärkt svar till tidningen NU skrivet av Martin Ängeby. Vi hade partiråd för några veckor sedan och ett ämne som debatterades var huruvida partirådet skulle gå med på en sent inkommen begäran om att utreda om barn ska få bära slöja i skolan eller inte.

Jag reagerade med den djupaste liberala instinkt som finns, nämligen att man inte ska förbjuda någonting och det var tydligt att utredningen syftade till ett förbud. Vi har religionsfrihet i Sverige. Förutom det så är det oerhört komplicerat att förbjuda symboler eftersom vi är omgivna av dem i hela samhället och betydelsen av symbolerna är det vi själva lägger i dem.

På partirådet gick jag upp och hävdade min dröm om ett samhälle utan religioner överhuvudtaget eftersom de alla är patriarkala och kvinnoförtryckande och om jag kunde skulle jag slita slöjorna av huvudet på alla kvinnor och barn och göra om kyrkor, moskéer och synagogor till diskon.

Men eftersom det inte är bara jag som lever i detta samhälle så är jag totalt emot att förbjuda dessa människor att bära de symboler som de tydligen känner är så viktiga för dem. Jag skulle hellre se att de själva "såg ljuset" och kastade sina slöjor självmant. Det finns massor mer att säga om detta men jag stannar där. Diskussionen är i vilket fall som helst inte avslutad inom partiet, dessvärre.

Denna dag är en strålande höstdag, Erstaviken ligger som vattrat siden och jag ska ta en långpromenad med de små hundarna.