tisdag 30 december 2008

Allergisk mot att vara frisk

En väldigt trevlig person som jag känner påpekade att jag verkar vara allergisk mot att vara frisk denna höst. Jag tycker att det var ganska fiffigt hävdat.

Låg i två dagar och försökte "läka". Idag hade jag fått nog. Sofia och jag åkte först till Nationalmuseum och såg Lura ögat - Trompe l'oeile. Det var ungefär som förväntat. Sedan gick vi till Moderna och åt lunch. Utställningen med Max Ernst alster var imponerande. Han bytte kvinnor ett antal gånger genom livet och han målade verkligen häftigt.

Hemvägen tog vi via Sickla för att kolla mellandagsrean. Jag lyckades få med mig tre klänningar. En Odd Molly - jipppeeee.

Vi var rätt trötta vid det laget så någon bio blev det inte. Jag är som han i reklamen med nässpray, jag snyter upp ett ton papper hela tiden, skitjobbigt.

Ska inte gnälla, jag känner mig ganska harmonisk. Jag ser framför mig ett år när jag verkligen rensar upp och röjer och möblerar om och fräschar till och älskar Olle på alla möjliga sätt och ger bort böcker och tar bort oanvända kläder och ger tjejerna smycken som jag inte använder osv. Förberedelser till ett nytt liv.

Inte nyårslöften, detta kommer sig helt naturligt av att döttrarna försvinner med alla klädhögar och skaparalster. Kanske vi ska skaffa badkar efter alla år som goda miljövänliga duschmänniskor? Vi får ju kommunalt VA så småningom...

Ja, 2009 blir spännande. Jobba hårt, älska hårt, leva hårt, WONDERFUL! Imorgon ska vi ha hummerbrunch med champagne, hela familjen samlad. Sedan ska tjejerna fira på annat håll och vi har granngänget på supé och raketer.

I will be back.

söndag 28 december 2008

Episk film

Australia var helt underbar - episk, storslagen, estetisk och romantisk. Alla individer var klart definierade - skurken var skurk, hunken hunk och det magiska magiskt samt kärleken stor. Vi njöt alla åtta, min syster, diverse av barnens kusiner, en dotter, en make och jag själv. Hugh Jackman I love you!

På eftermiddagen började jag känna av förkylningen som börjat spira sedan morgonen och natten blev fruktansvärd med feber, nysattacker, hostningar, otroligt ont i halsen, svullna ögon, värkande huvud, körtlar och öron. Jag gick upp tre och gjorde tre koppar mintte med honung efter varandra samtidigt om jag började läsa Sue Graftons senaste. Jag mådde verkligen pyton och det var mycket svårt att sova. Vid femtiden gick jag i alla fall tillbaka och lade mig. Idag har jag legat mest hela dagen och försökt låta det hela bara passera men det är inte lätt. Jag blir nästan aldrig förkyld.

Soleil är fortsatt stoisk och Shi-Mi uppspelt, de gillar att vara nyklippta tror jag. Emilie ringde och var frustrerad över sin syster som inte är drömlik att bo med. Det kommer inte att bli lätt för dem att fortsätta på detta vis. Det handlar om massor med olika saker som städning, ekonomi och hushållets gemensamma kyl där maten inte är gemensam. Jag tror inte att det är så bra att Sara hänger med till Solna, jag tycker att Emilie ska flytta dit själv.

Svärfar Gunnar ringde och tackade för grönkålen och skinkan och sa att det hade smakat gott. Man kan köpa en hel stor låda med grönkål och när man repar den och kokar den så blir det bara pyttlite kvar, det formligen smälter bort. Jag gör det varje år för att det är tradition på Olles sida av familjen och svärmor Barbro gjorde det alltid förr innan hon fick sin stroke. Maria gör det tydligen inte. Kanske är det bara Olle av de tre som verkligen gillar denna halländska sed?

Jag vill hinna gå på mer bio innan ledigheten är slut och jag vill hinna gå på Tromp d´Oeil på Nationalmuseum "lura ögat". Lena säger att det finns även bra utställningar på Kulturhuset. Tänkte att tjejerna vill komma till IKEA en sväng också. Hoppas att mitt eländiga tillstånd går över fort, har fått en massa goda råd från FB-vänner som jag ska använda. De flesta har jag hört förut utom värme och omtanke. Det var gulligt.

Tilltäppt. :-(

lördag 27 december 2008

Julafton - juldagen - annandagen - så blev de!

Julaftonens morgon gick jag ut som vanligt med hundarna. Satte sedan en färs för att göra köttbullar. Satte en deg för att göra fler lussekatter eftersom Emilie älskar dem så mycket.

Jag har utvecklat bakandet av lussekatter till perfektion. Alltid extra smör i spadet och en deciliter extra socker samt ett ägg. Därefter ska degen vara väldigt kladdig när den ska jäsa. Mjölet som behövs för att göra en blank, klibbfri och fin deg ska tillsättas när den första jäsningen är klar! Sedan är det bara att baka ut två plåtar katter (ska jäsa en liten stund till innan de åker in i ugnen) som blir perfekta, lätta, fluffiga och inte alls torra. I am so good! DE är så goda! :-)

Jag kollade med tjejerna vilken tid jag skulle hämta dem och sedan åkte jag till Kärrtorp som vi bestämt. Fick sitta och vänta på att de skulle komma ut till bilen i tio minuter. Tänkte att vi skulle stanna till på NU Hemköp för att handla in sådant som de kunde vara sugna på eller om de kom på att jag glömt något. Emilie satt kvar i bilen på parkeringen medan jag och Sara gick in. Hon ville ha glass och youghurt för sin nyopererade hals . Hon lät fortfarande tjock i halsen och sa att hon hade ont. Vi lyckades samla ihop till två kassar blandat innan vi gick tillbaka till bilen. Väl hemma så gjorde jag klar grönkålen (Olles favorit), köttbullarna, skinkan, sillen, potatisen, ost osv. Tjejerna hjälpte till lite halvhjärtat att duka. Väl vid bordet så säger Emilie: Var är julvörten? Oj, den har jag inte kommit ihåg att köpa i år, den brukar ingen vilja ha... Emilie gjorde en sur snipmunsmin och sa: Det enda jag vill ha är skinka och julvört!

Jag kände hur trött och ledsen och uppgiven jag blev. Det stod mig upp i halsen, detta med individer omkring mig som bara ska ha och ha och bli vårdade hela jävla tiden. Vem frågar mig vad JAG vill ha? Det vällde liksom fram inom mig, och jag gissar att vi är många kvinnor vid alla Sveriges julbord som tyvärr får samma känsla genom kropp och själ. Kanske även män, där sådana anammar rollen av att fixa och ordna inför helgerna. Nå, jag vände mig till Olle och sa: Nästa år ska vi nog fira jul någon annanstans...

Emilie skärpte till sig och resten av kvällen var lugn och trevlig, vi kollade Arn som Olle hade köpt. Sara och Emilie ville åka hem till Kärrtorp så de tog bussen sent. På tidig morgon ringde sedan Emilie och berättade att Sara blött ymnigt ur halsen och att de ringt efter ambulans. Jag kunde inte somna om utan ringde efter en stund för att kolla läget. De gav Sara dropp och skulle behålla henne inne på observation ett dygn. (Andra personen i denna familj som får dropp inom en månad efter varandra, hm)

Juldagens morgon tog jag mig några lussekatter och en kopp kaffe och kollade ut över den vackra Erstaviken. Tog fram kalkonen ur kylen och preparerade den. In i ugnen och började ta tid. Rensade brysselkålen och städade undan. Pappa Clive hade inte ändrat sig, han skulle inte komma på någon kalkonmiddag utan häcka hemma. Det övergår mitt förstånd hur han tänker och fungerar. Hur kan det komma sig at tman inte förstår sitt eget kött och blod?

Tände ljus och dukade och donade. Emilie åkte hem från Karolinska där Sara hamnat och ville inte heller komma eftersom hon inte heller är riktigt kry, genomförkyld. Slutligen kom Karin med Daniel och Jakob och sin man Lasse. Vi drack en pava franskt för 200:- som var himla gott. Männen drack något urstarkt öl vilket verkade glädja dem.

Jag höll på och brottades lite med kalkonen och till sist hade jag silat och gjort sås och kalkonen var trancherad och vi satte oss till bords. Vi hade väldigt trevligt, pojkarna var lugna och glada och allt var gott. Sedan åt vi godis, drack kaffe och ingen ville ha Marängsuissen som jag hade planerat, så mätta var vi. Vi lekte charader och Daniel och Jakob fick hitta på olika saker. Ett ord som Daniel absolut ville att jag skulle skriva på en lapp var "huligan". Var han nu hade fått det ifrån... Allt som allt så var det en mycket trevlig dag trots att jag oroade mig både för lilla Sara och gamle pappa Clive.

Annandagen gick jag upp tidigt som vanligt med hundarna och sedan en liten frukost varefter jag stöp i säng igen. Det är härligt att gosa med Olle utan stress. Jag var iskall och han fick värma mig på fler än ett sätt.

Jag vaknade igen med ett ryck kvart över tio. Jag hade stämt träff med Lena på Tyresö kyrka där det skulle vara konsert och mässa. Jag går aldrig i kyrkan eftersom jag inte är troende, men kultur av alla slag passar så bra i kyrkorummet så jag ville gärna gå på detta. Kastade mig upp och klädde på mig i rasande fart och Sofia och jag gick med hundarna i sällskap till kyrkan och sedan skulle hon gå vidare hem med dem själv. Jag kom in i kyrkan fem i elva och det skulle börja elva. Kyrkan var bystfull. Jag gick nästan ända fram till främsta bänkraderna innan jag fick syn på Lena och hennes mamma. De hade tacknämligt hållit en plats åt mig. Sedan satt jag och njöt en timme av Tyresö kammarkör och solosång av Viktoria Palmer och trumpetspelande av Stig Persson. Mathias Kjellgren var dirigent och spelade orgel och piano. Det var massor av fina julsånger. Bland andra sjöng Viktoria en underbar och för hennes mezzo passande engelsk sång som hette Lullay the little tiny child. Den fick mig att börja tänka på negro spirituals och vemodiga och sorgsna sjungande kvinnor med svåra livsöden.

Lena och hennes mor åkte åt sitt håll och jag vandrade hem via kyrkogården och mammas grav. Där rafsade jag bort lite torra löv och tänkte att det är märkligt hur det sitter så djupt rotat att: Jag måste slå en signal till mamma och berätta för henne... nej visst, hon finns inte sedan åtta år tillbaka, snart nio. Märkligt.

Väl hemma mötte mig Sofia i dörren och berättade att det hade kommit en bil och hundarna hade trasslat och Sofia hade taget ett felsteg och trampat på Soleil och nu kunde Soleil inte stödja sig på foten. Jag kände efter och det var rejält svullet samt - av! Jag blev så trött. Men jag tog med mig Soleil till Bagarmossens djursjukhus och hon var så stoisk. Hon kräktes i bilen, tur nog på handuken jag lagt henne på. Hon viftade på svansen åt alla människor och djur hon såg. När vi vägde in henne visade det sig att hon vägde hela 3,65 kilo! Hon borde väga lite mindre, shouldn't we all? På tal om vikt så har pappa gått ner fem kilo vilket oroar honom. Men han skulle kunna gå ner trettio utan att det märktes...

Medan vi väntade på att få komma in för behandling kom det in ett par med en varg. Tyckte jag. Det var en mycket vacker hund som jag hade kunnat svära på hade vargblod. Så jag frågade förstås. Mycket riktigt, hon var hälften varg. De hade med sig en vuxen dotter också och alla vill gärna berätta om denna enastående varelse som inte skällde, väldigt sällan visade tillgivenhet och som inte hade revirkänsla alls. Dessutom stack den aldrig från hemmet. Den hade järnkoll på månen och allt som rör sig på skyn. De tyckte att Soleil var söt trots att hon var så oklippt och påpekade att vi var lite lika varandra, jag och Soleil. Hm, hur skulle man tolka det? :-)

Soleil blev röntgad och det visade sig att två ben i foten var av. Jag hade bett om råd vad gäller Soleil och hennes avsaknad av rumsrenhet. Det verkade inte som att veterinären kunde tänka sig alls att det har med något fysiskt att göra. Det är snarare hennes bakgrund, att hon kommer från kanske nerviga gener och Hundstallet. Men Soleil är rent kynnesmässigt den trevligaste hund vi någonsin haft. Hon är helcool, alltid glad, skäller inte utom när Shi-Mi skäller och hetsar, inte hoppig, inte spattig, bara cool och genomsnäll. Jag kan inte förmå mig att tänka tanken att behöva avliva henne bara för att hon inte kan lära sig att kissa ute... men det är ju äckligt och det förstör golven.

Hon fick sin fot omlagd och sedan ska vi tillbaka om två veckor för en ny röntgen. Det gick på 3600:-!!! Jag blir galen!

Jag skulle hälsa på när alla skulle samlas för att fira Barbros födelsedag på Björkbacken. Svärmor är så gullig men det är tungt för henne att sitta uppe länge. Jag ville bara ta vägen förbi eftersom alla skulle ses vid fyra. Jag åkte in till parkeringshuset vid ICA eftersom jag var tidig och köpte nio damtidningar på grund av ren deppighet för allt elände som verkar hända hela tiden nu. Sedan gick jag med lilla Soleil till Björkbacken där det inte fanns en själ. Tvärtomt. Sofia kom efter några minuter och Olle släntrade efter. Jag blev så dyster till sinnes att det rann över och jag sa att jag inte tänkte vänta, speciellt om de inte visste om någon pizza hade beställts till mig! (Jag var glupande hungrig eftersom jag inte hunnit äta lunch på grund av snabb resa med Soleil till djursjukhuset.)

Jag gick därifrån och åkte hem. Lilla Soleil och jag och Shi-Mi gosade hemma. Jag gjorde te och tog några köttbullar, satte på TV:n och började beta av lasset med damtidningar. Jag vet inte varför denna inklination kommer över mig ibland att jag måste läsa en damtidning... De är så ytliga och man bläddrar igenom dem på en sekund, känns det som. Men det var horoskopen för 2009 och bling-bling och kläder som lockade denna gång. Mitt sinnelag var milt uttyckt inte det gladaste. Alla horoskopen visade att jag kommer göra ett kanonår rent arbetsmässigt (Skorpionerna) men resten var det inte så mycket bevänt med. I juni kommer jag att ha en svacka (no kidding, är det semestertider då eller?) annars rullar det på. Sista tidningen jag läste var Damernas Värld. På sidan tjugofyra var den: Emilies illustration för vinterkollektionen av Lars Wallins make-up. Helt fantastiskt vacker. Hennes andra illustration för honom. So proud!

Började klippa av Soleil allt hår. Det bildades ett stort berg av hår på golvet. Hon blev jätte söt! Sedan kom Olle hem. Sofia skulle umgås med kusin Josefin och sova över hos henne. Jag började klippa Shi-Mi. Hon blev också jätte söt! Och det bildades ett lika stort berg av hår på golvet av hennes hår också. Tur att dessa hundar inte fäller, det är verkligen en välsignelse!

Kvällen flöt på. Soleil var lugn och vi hjälpte henne upp och ner ur fåtöljerna och våra knän. Sent började en film som hette Snowcake med Sigorney Weaver och Allan Rickman. Den var suveränt bra. Den slutade halvtre på natten.

I morse läste jag att Ålidhem i Umeå brunnit så jag messade till Sofia eftersom hennes studentbostad är där. Hon kollade på nätet och tack- och lov så var det inte hennes hus utan det bredvid, men det var bra nära. Läskigt.

För en stund sedan fick jag ett utbrott för Olle ställde vänligt fram en kopp kaffe till mig och jag skulle flytta på alla tidningar för att han skulle kunna sätta sig och äta och då välte kaffet över hela bordet och över min blå yllekappa som hängde på en stol bredvid bordet. Utbrottet kom inte då utan efter en stund när Olle var dum och sa att jag skyllde på honom för att jag var klumpig. Min teori var att han kunde frågat om jag verkligen vill ha kaffet just där och då. Så jag kastade resten av kaffet i koppen med koppen i en båge genom rummet vilket fick till sin konsekvens att jag stänkte ner min fina fårskinnsmockakappa från Glasgow med kaffe och koppjäveln gick inte sönder vilket jag planerat eftersom det är ljuvligt med krossat porslin för att lugna ner nerverna och ilskan. Kan Paul som jag reste till Indien ha läst av mig så rätt när han kallade mig för dramaqueen? Skulle jag? Va?

Detta är min julhelg. Jag känner att det är mycket som håller på att förändras i mitt liv. De närmaste åren kommer inte jularna se ut så här. Först om eller när vi får barnbarn kanske de där julejularna komma tillbaka. Jag tycker att allt är en smula hysteriskt. Kan man inte få vara ifred lite? Tomten ter sig nästan pervers ibland i mina ögon. I synnerhet i dessa kristider. Bort med fanstyget, märker han inte hur jobbigt alla har det för att få ihop till hans förbaskade förmenta paket att fylla säcken med? Vi har inte det problemet, tjejerna får lite klappar men vi vuxna ger inte till varandra i familjerna.

Om någon timme ska vi gå ett gäng och se Australia. Så jag kanske borde hoppa in i duschen...
Himlen över Erstaviken är rosa så jag hoppas på en vacker dag imorgon.

onsdag 24 december 2008

Sova dåligt

Somnade tidigt vilket gjorde att när väl Olle kom i säng och började snarka så vaknade jag till och sedan var det kört för min del. Jag låg och vred och vände mig i minst en timme innan jag gjorde slag i saken och gick ner för att ta en kopp te och läsa om narcissism samt om överlevnad i olika miljöer. Hundarna klättrade på mig och jag förkovrade mig. I överlevnadsboken beskrivs bland andra "bra saker att vet" hur man gör ett snitt i halsen för att tillföra luft om det finns något som blockerar, hur långt man ska föra in kniven eller hellre en grov nål och var den ska föras in med utgångsläge från adamsäpplet.

Om narcissism finns mycket att lära om beteenden och olika kända psykoterapeuters teorier och hur de har använt kunskapen de tillförskansat sig under år av erfarenheter med olika patienter. Ibland känns det som om allt stämmer på mig eller på människor jag känner, ibland känns det fjärran från mig.

Idag var en cool dag. Började ordna för middagen först vid 16.00-tiden. Vi skulle ju bli över tjugo pers så jag var tvungen att se till att vi hade tillräckligt med stolar och porslin med mera. Olle kom hem och hade med sig Emilie och Sara. Sara mår inte så bra efter operationen. De ville ge sina julklappar genast. Av Sara fick jag en underbar grå poncho och av Emilie en stor soffkudde som hon låtit väva i Borås med ett foto på alla tre tjejerna när de gör sig till och vindar med ögonen. Fantastiskt. Sedan började alla välla in och det blev väldigt trevligt. Alla älskade min ajvar- och kycklinggryta. Slutligen kom Babette med Donald med fästmö och lille Theo som nu är nio år och som numera talar flytande svenska. För två jular sedan kunde han inte ett ord svenska. Nu har alla åkt hem och det är julafton! Sofias sista lucka är öppnad och alla filmcitat finns hänvisningar till som en bonus.

Merry Christmas, to you from me!

måndag 22 december 2008

Missad glöggträff och skippad bastu

Fick med Olle för att hämta ett bord som jag fått. Emilie behövde ett arbetsbord i nya boendet. Vi åkte och hämtade det och jag fick väldigt ont i ryggen på grund av att det var rätt tungt och vi skulle få ut det till bilen. Olle var inte på gnistrande humör vilket fick mig att ännu en gång fråga honom om det är så vi ska ha det när vi inte har mer än varandra att rå om längre. En grinig gammal gubbe resten av mitt liv, tills jag dör? No way, José! Vi har en del att jobba på, Olle och jag.

Tjugotre år med andra individer omkring oss hela tiden. Nu ska vi hitta varandra igen. Spännande. Jag menar det. Huset för oss själva öppnar helt nya möjligheter som jag längtat efter. Och här ska göras om! Måste äntligen få ordning och reda överallt. När våra barn om cirka hundra år hämtat alla sina kläder och pryttlar så kan det bli riktigt bra.

Vi hjälpte Emilie att flytta in en av sängarna till hennes rum. Saras väninna Lucy hade hjälpt Emi att förlänga håret. Jag frågade om hon kunde göra det på mig också och det kunde hon. Jag ska ha jätte långt hår innan jag fyller femtio, så himla kul!!! Vi skjutsade Emi till affären och tillbaka till tjejernas lägenhet igen. Sara mår inte så bra efter operationen men det hindrade henne inte att gå ut och festa utan att dricka (sa hon). Väl hemma tog jag ett glas vin och upptäckte till min förtvivlan att jag missat Annas glöggträff/openhouse. Ollle skulle basta med Staffan och jag bangade det också. Jag är så trist ibland.

Men istället såg jag en film av Spike Lee som var bra. "The inside man". Jag förstod inte en sak dock. De grävde ett hål där man blottlade rörledningar. Varför? Kan någon förklara? Jag förstår inte vad som hände med den tråden...

Jag sov dåligt inatt, börjde komma in djupt framåt morgonen då Olle förstås började snarka. Gick upp när telefonen ringde och det var Bengt som är oroligt för ett visst ärende. Pia ringde och det behövdes en påskrift. Jag duschade och åkte in till centrum efter att ha bokat tid med Bengt. Tog en koll om Berit var inne och det var hon. Vår KSO ska åka till USA i en månad. Hon oroade sig för samma ärende som Bengt. Jag känner mig inte lika oroad. Kommer media så låt dem komma. Barnen i vår kommun står i första rummet!

Mats ville byta några ord men jag skulle iväg för lunch med Bengt. Väl på Green Bull dök Martin (s) upp och vi småpratade lite allmänt. Jag ringde till Anita så att vi kunde få prata ihop oss så att Bengt skulle känna sig lugnare. Sedan skildes Bengt och jag åt en stund för han skulle till plan 5 snabbt. Jag hittade ett par glittriga skor perfekta för nyårsafton på rea på Wedins som är uppköpt och allt ska bort. Sedan sprang jag tillbaka till kommunhuset och plan 3 där Bengt satt med Anita, Staffan (juristen på vår förvaltning) samt en annan hög tjänsteman involverad i ärendet. Vi pratade igenom hur detta hanteras formellt och hur vi ska göra med det.

Jag känner mig lugn. På väg ut på plan 1 så ringde Mats (m) och ville byta några ord. Jag väntade in honom och så kom han med en lapp med mitt latinska citat från Van der Nootska och det betydde tydligen något med om elden från brinna fortsätter arbetet eller något sådant. Mats mamma hade gått bet lite men försökt få rätsida på det. Ja, det låter plausibelt. Dum calet Posteritati laborata... Hur många läser latin numera? Om inte för biologistudier eller läkarstudier eller liknande?


Jag åkte hem och gjorde grytan till morgondagens samling av Brandtar och Karlströmare. Och några Kontomanuer. Nu är klockan fem, det är ganska ruggigt ute och jag ska läsa om Narcissism eftersom coach och jag pratar mycket om det. Och ringa pappa Clive som plötsligt vägrar komma på vår kalkonmiddag på juldagen som vi håller enbart för hans skull, nästan. Karins barn är väl måttligt förtjusta i kalkon. Han vill inte komma. Ibland undrar jag vad det är för gener som denna familj har.

Familjen. Helgerna. Jul. :-) Nu ska skinkan in i ugenen!

söndag 21 december 2008

En kyligare Bond i en värld av egoism och avsaknad av solidariet. Om cashewnötter och annat.

Karin bjöd mig på min fördelsedagsmiddag igår på Thaibåten nere i Hammarbyhamnen. Den är väldigt mysig och det var supergott!

Därefter gick vi och såg Quantum of Solace, senaste Bond-filmen. Jag slogs av att alla actionscenerna var otroligt hårda, nära och snabba. Realtid där jord och söndrade partiklar stänkte och flög mot kameran och därmed mot åskådaren, som om man var närvarande där allt hände. Bond själv framstod som fjärran från den charmerande kvinnoslukaren Connery eller den dandyaktige och också kvinnoslukande Moore. Detta är en kylig Bond som inte släpper några roliga one-liners över sina läppar, man drar inte på munnen speciellt många gånger. Dödandet är verkligt, och om man får leva sig in i karaktären, nödvändigt. Därmed ingenting att älta eller ångra. Kylan är alltså påtaglig. Och Karin påpekade när vi gick till bilen efteråt: De har i alla fall fått tag på någon som kan hålla på ett tag, Craig är ju förhållandevis ung jämfört med de andra "grabbarna" som spelat Bond. Jag tyckte inte att titelmelodin var så minnesvärd. Jag älskar ju Madonnas Die another day. Vill gärna ha mer sådant.

Cashewnötter vill jag aldrig mera äta. Det är Olles favoritnötter. När jag berättade för honom att vi inte ska köpa det mer så svarade han: Eller så kan vi lika gärna gå och hänga oss!

Jag kan förstå hans frustration. Om man granskar hur allt vi äter produceras och under vilka arbetsvillkor så återstår nog snart inte mycket som man kan stoppa i munnen med gott samvete. Någon uttryckte det i tidningen med: "Vad är syftet med artikeln? Ska vi sluta köpa cashewnötter och dra undan försörjningen för dessa individer, även om det så bara är fyra kronor om dagen de tjänar?"

Syftet i min värld är varseblivning och att människor får komma till insikt och inte gå omkring i västvärldens välsignade bubblor som västvärlden är så himla bra på att boa in sig i. Vi kan påverka! Vi kan fortsätta köpa och äta cashewnötter, bananer och bomullskläder, plastleksaker, fotbollar och kött med mera. Men på villkor att de produceras på det sätt som vi själva skulle tycka att det är OK arbetsvillkor, naturligtvis efter de förutsättningar som är realistiska i den miljön där produktionen sker. Det är på tiden att vi spräcker bubblan och tar vårt ansvar. Egoismen måste ha en gräns, solidariteten en början.

lördag 20 december 2008

Umgänge

Igår släpade jag mig upp 6.40 och tog ut hundarna. Tidningarna hade inte ens hunnit komma. Pisstrist. Klädde mig i jeans och tröja, inget smink och sedan åkte jag för att hämta Mathias som är gruppledare i socialnämnden från (s). Vi hade bestämt på nämnden att vi skulle justera protokollet 08.15 på plan 3 i kommunhuset. Väl där satt vi och läste igenom protokollet samtidigt som vi småpratade om allt möjligt. Mathias är otroligt trevlig. Anita, nämndens sekreterare var med också. Vi skrattade mycket.

Sedan tog jag svängen via ICA och väntade in croissanterna som inte var klara. Ville överraska Sofia med varma nybakta sådana. Valde förutom den vanliga sorten även med choklad och med vallmofrön och mandelmassa. Så fett och så onyttigt - och så himla gott! Väl hemma hade tidningarna äntligen kommit så jag gjorde kaffe och satt och tryckte i mig varma croissanter. Sofia vaknade framåt elvatiden. Hon njöt precis som jag av det färska brödet.

En förvaltningstjänsteman ringde och behövde vissa påskrifter under dagen så jag duschade och gjorde iordning mig för kvällens middag som vi planerat för de anställda på Strukturdata. Varje år har vi middag före jul. Olles devis är att istället för julbord bjuda på extremt fina delikatesser som man inte äter varje dag. I år vankades gåsleverpastej, coer de filé provencale på hjort samt glass och färska hallon.

Åkte till kommunhuset och läste igenom och skrev på det jag skulle. Gick upp till plan sex med några ljus till mitt rum. Där var förstås Mats (m) inne hos sig. Vi önskade varandra god jul för femtioelfte gången. Efter lite rundsläntring i centrum åkte jag hem och började preparera bordet, ta fram stora ljusstakarna och tända lyktor. Olle korkade på min begäran upp Amaronen för 250:- för jag blev så oerhört sugen på ett gott glas rött. Och det var väldigt gott. Rekommenderas. Men det hör ju inte till det billigaste vinet man kan köpa.

Så småningom kom gänget och vi öppnade en magnum äkta champagne som vi drack till gåslevern. Den var förstås gudomlig liksom gåslevern men jag fick Olle att lova att vi aldrig mer ska köpa gåslever. Det är inte OK med hanteringen av gäss och hur man producerar gåslever. En flaska champagne till gick åt, men det var i normalstorlek.

Vi åt och pratade och drack och det var verkligen trevligt. Sedan drog vi upp volymen på musiken och dansade en del. Vid 00.45 åkte de sista gästerna hem till sig. Olle kunde knappt gå och det sista han gjorde innan han stöp i säng var att ramla in i en stor tavla som hänger på väggen i trappan upp till sovrummet. Glaset gick i kras, några bitar som föll ner var enorma. Jag såg på med stoiskt lugn. Vad kan man göra utom att prata om det nästa dag. Vilket jag förstås har gjort nu när han vaknat till lite. Han var inte så glad utan lite skamsen. Det är inte lätt.

Jag har diskat alla fina assietter, allt finporslin och alla glasen. Jag har röjt undan festen. Jag har mailat till If. Det är så himla sorgligt för jag har gjort något som bara inte får hända. Jag har av misstag kastat bort en safir- och diamantring som jag fått av min moster. Den var utsökt med en otroligt vacker och ovanligt ren djupblå safir. Jag vill kräkas. Det skedde på grund av att jag tappat en brilla och skulle då ta den jävla ringen till det jävla Hellströms guld på Östermalm där det i princip är omöjligt att parkera. Jag lade ringen i ett kuvert tillsammans med det papper jag fått från If med skadenummer och sådant. Tog kuvertet till bilen men hann inte åka in till Östermalm så då ville jag inte ha kvar ringen i bilen. Skyfflade ner kuvertet plus en massa handlingar i en kasse som jag tog in till huset. Sedan tog jag miste och trodde att det var sopor så jag tog och kastade kassen i soptunnan dagen före tömning. Jag måste varit sjuk i huvudet, tvärborta, på grund av magsjukan. Någon annan förklaring har jag inte.

Ringen kommer aldrig att kunna ersättas till sitt egentliga värde, det betyder att jag aldrig kan köpa tillbaka en lika vacker och kostsam ring. Det i sig är vidrigt. Men på det: Om jag hade fått välja på att bara kasta bort den eller att använda pengarna till välgörenhet så hade jag förstås valt det senare. Åh, jag tycker att det är så fruktansvärt! Ändå är det ju bara världsligt. Ingen människa kom till skada. Det svider bara inuti mig, jag ältar och ältar och jag kan inte bli kvitt tankarna på ringen som jag burit varje dag sedan jag fick den, i princip. Jag saknar den.

Ja, nu har jag fått gnälla om det. Om en stund ska jag åka till sagda moster till hennes gruppboende med lite choklad och en blomma. Vi kan inte längre ha med henne på olika familjeträffar, hon blir agressiv och mycket orolig och kan dessutom inte gå så bra längre.

Sedan ska jag få min årliga middag med bio av syster Karin. Vi gör så sedan några år att vi bjuder varandra på mat och film istället för presenter när vi fyller år. På så sätt säkrar vi åtminstone två tillfällen om året när vi ses alldeles själva och får umgås en stund. Visst är det fiffigt? Thaibåten och Bond blir det denna gång. Ska bli så nice!

torsdag 18 december 2008

Snart börjar ledigheten

Idag var jag på gymnasiet tillsammans med Marie från miljöpartiet. Vi besökte två klasser. Den första var inte helt lätt att få igång. Den andra var en handbollsklass och de var väldigt intresserade men inte så pratiga. Jag sa till slut: Vill ni slippa oss nu eller ska jag berätta lite om Indien? "Berätta om Indien!" svarade de. Det var roligt.

Väntade in Jan från tidningen NU och sedan åkte vi till plan 6 och mitt rum för att prata om just Indien och det projektet. Det blev lite diskussioner om annat också, bland annat om Ipred. Jag berättade hur detta ämne kommit upp i en fordonsklass i måndags där känslorna svallade rejält. Själv är jag tveksam till hur vi ska kunna hejda detta. Jag hade inte hunnit läsa NU som kom idag så det ska jag göra alldeles straxt. Hänvisade Jan till Paul när det gällde frågor som jag inte kunde svara på.

Sedan pratade jag med Mats (m) och vi tog hans glittergirlang som han införskaffat förra året när jag julpyntade vid min dörr ut mot korridoren. Den hängde vi längs med hela den vägg där våra dörrar finns samtidigt som vi konstaterade att det blir få som får se denna fina dekorering. De flesta är väl lediga de kommande veckorna. Mats gav mig en bok som handlar om Johan August Gripenstedt. Ska blir intressant att läsa. Jag hade ingenting till honom...

Åkte till Riddarholmen där jag brukar parkera för att ha nära till kansliet och riksdagskansliet. Det rådde full aktivitet på förbundskansliet, Maria och Samuel höll på med saffransbullar och glögg och nötter och allt. Vi började inte styrelsemötet förrän 18.00 (utaviserat 17.30) och vi fick sitta i korridoren eftersom lokalen vi bokat var låst och ingen hade nyckel. Sedan började lite medlemmar droppa in och så drog jag ganska snabbt hur vi arbetat i Tyresö mot rasism och främlingsfientlighet. Vi hade en stunds diskussion som var intressant. Gulan hade lille Kevin med som jag satt och gullade med till Fredrik kom. Samtalsämnet för kvällen var naturligtvis resultatet från provvalet. Det provval som ska vara underlag för listan som vi ska ta i partirådet i februari.

När jag kom hem nyss så har det kommit kommentarer att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti och att Arklöv var nynazist, inte nationaldemokrat. Ooops. Jag är mållös. Åtminstone för en stund.

onsdag 17 december 2008

Onsdag veckan före jul

Dagen började med Olles otroliga väckarklockas sken. Den börjar lysa lite mjukt som en soluppgång och ökar sedan i sken tills det är fullt 60watts "solsken". Olle vaknar inte lika lätt av vare sig ljus eller ljud. Jag stapplade ut med hundarna och hämtade tidningarna. Vår katt Esmeralda följer alltid glatt med och kråmar sig, alla djuren är sugna på frukost. Rostade bröd och gjorde kaffe och läste nyheterna. Datorn på. Lantmätarna kom för att mäta styckningen av vår tomt.

Olle och Sofia åkte för att hämta Sara som igår blev opererad. Hon lät ta bort halsmandlarna. Tydligen hade hon satt sig upp och hostat blod och alla hade blivit frenetiska på uppvaket och någon hade gapat: Ge henne morfin! Sedan flöt Sara lyckligt iväg. Exakt samma sak hände med Olle. Han blev också opererad och fick halsmandlarna borttagna och fick morfin som gav honom en tripp som han aldrig någonsin glömt. Sådan far, sådan dotter. Hon mår bra nu men kan inte prata så bra.

Jag åkte till kommunhuset, knackade på hos Anita så att hon skulle veta att jag var på plats. Hämtade posten från mitt postfack, gick igenom mail och olika papper. Anita kom upp så att vi fick prata igenom en del viktiga händelser och reda ut saker och ting. Martin (s) kom förbi och vi småpratade lite, sedan kom Mats (m) tillbaka från gymnasiet där han varit på klassbesök. Imorgon har jag mina två sista för denna omgång. Vi börjar om nästa år.

Hann med en del praktiska saker, en massa underskrifter och lite utskrifter. Sedan gick jag igenom ICA och handlade hundmat innan jag hoppade i bilen för färd till slottet och årets sista socialnämnd. Vi har ett kompetensutvecklingsprojekt som är så bra och det finns ingen annanstans i hela Sverige. Jag är väldigt stolt. Nämnden var klar snabbt.

Därefter följde mitt femte julbord på sex dagar. Jag känner mig lite uppsvälld :-)
Alla var på gott humör.

När jag kom hem så visade Sofia den intervju i högskoleverkets tidning "Nyheter och debatt" där hon medverkar. Ämnet var att trots en ny rapport som visar att examinerade från konstnärliga utbildningar har svårt att få jobb så finns det alltid många sökande varje termin. Sofias recept är: Viktigt att marknadsföra sig själv. Hon är så duktig. Det är alla mina tre fantastiska döttrar. Och det är en vecka kvar till julafton...

Sofias julkalender

Måste ju rekommendera Sofias julkalender, den är helt galen, fantastiskt illustrerad och: Hur kan det finnas sådana otroliga bilder och berättelser i det väna, vackra, svanliknande flickebarnet? What did I do?

http://www.sofiakarlstrom.com/

Ett antal lucköppningar kvar. Å andra sidan slipper du vänta på alla föregående, det är bara att titta och njuta...

Kontakten med "medborgarna"

Lunchade med coachen igår på Grodan, försökte få tag på älskade väninna Iréne som ju arbetar i andra Hötorgsskarapan men som dessvärre inte var anträffbar. Sedan stressigt till lokalen för att hämta pumptermos och kaffebägare för att ha vårt Liberala Café vid inomhustorget i centrum där vi hade planerat att bjuda på glögg och pepparkakor. I kommunhuset används inga kokplattor utan man ställer oftast diskstället över de två som eventuellt kunde brukats. På plan tre såg jag att plattorna var fria men där fanns inga kastruller. Svetten rann nerför ryggen på mig där jag sprang mellan våningarna för att hitta kärl att värma glögg i och plattor som kunde nyttjas. Sedan kom Mats Larsson och vi vandrade ner med mitt campingbord som jag aldrig använt fastän jag måste köpt det för fem år sedan - bra att ha grej - och så ställde vi oss på vår anvisade plats.

Det kom inte fram så många under den en och en halva timme vi stod där, men det var trevligt. En pappa till en tjej som gick i Saras klass som är brandman i Tyresö sedan trettiotre år kom fram. Jag frågade om hjärt-lungräddning som ändrats två gånger under de två gånger jag gått och lärt mig. Det skulle vara två inblåsningar och femton kompressioner fram tills nyligen. Nu är det ändrat till två inblåsningar och trettio kompressioner! Tur att jag frågade. Han berättade om det projekt jag hört talas om redan tidigare där man har utrustning även i de mindre brandbilarna för att hjälpa till vid hjärtsvikt och infarkter. Men han sa också att chansen att man hinner bli räddad är mycket liten. Han berättade om sin egen begynnande trötthet i yrket och om de unga män som nu börjar på brandstationen som är heltaggade och tända och vill att det ska hända saker hela tiden.

Sedan kom Ulla Hoffman, tidigare partiledare för vänsterpartiet, och vi småpratade en stund.

Därefter kom Ann Näfver, vår fantastiska och oerhört begåvade metodutvecklare. Ann berättade att vi med spänning väntar besked från Sala Ida om ett projekt i samarbete med Sydafrika. Hela hennes paket om unga lagöverträdare som får göra samhällstjänst har ju blivit lag där hela nationen uppmanas att arbeta efter detta koncept. Vår ärade statsminister kom på besök till Tyresö enkom för att få höra om detta. Ann är en fantastisk tillgång till kommunen, inspirerande, enormt kompetent och totalt skitsnygg! Dessutom har hon en väldigt trevlig dragspelande make som också är mycket duktig inom sitt gebit.

Slutligen dök Nomi upp och hon berättade om hur en ung judisk man i hennes församling ställt sig upp när Fredrik Malm hållit föredrag om Sverigedemokraterna och då förkunnat att han (den unge judiske mannen, inte Fredrik Malm) var Sverigedemokrat! Nomi var förstås med rätta väldigt upprörd. Hur fungerar hjärnorna på sådanan individer? Det är samma fenomen som Arklöv som är nationaldemokrat, what???

Klockan arton stängde vi butiken och bar upp allt till mitt rum för att sedan kasta oss iväg ut till bygdegården där det rådde en ganska munter stämning.
Årets sista kommunstyrelsemöte skulle hållas där och sedan avslutade vi med julbord. Alla fick ett paket med det kryptiska budskapet att "om det går bra senare så kan man ha nytta av denna". Det visade sig vara ett litet piffigt hopfällbart paraply. Förstår inte riktigt kopplingen...

Jag började fundera på detta med kontakten med olika individer som jag hela tiden har kontakt med på grund av mina förtroendeupprag. Det är en av de absolut viktigaste uppgifter en politiker har, den att lyssna på människor. Vare sig det handlar om personal, chefer, partivänner eller medlemmar i andra partier samt medborgarna, så måste man lyssna med koncentration, empati och intresse. Igår kväll pratade jag med en kvinna som arbetar inom en verksamhet inom socialförvaltningen där hon var mycket missnöjd med ledningen.

Jag kom på hur mycket jag lyssnar och pratar och lyssnar och pratar... Och kommer att fortsätta göra.

Det är själva essensen i politiken. Kommunikation. Har man ingen lust att lyssna så ska man inte vara i denna sfär. Verklighetsförankringen går förlorad och man kan inte arbeta konstruktivt.

Jag tror inte det finns något obehagligare än att försöka föra fram ett budskap eller tankar till någon som ideligen svarar i telefon eller flackar med blicken eller inte tittar på en utan hela tiden spanar, eller som verkar totalt ointresserad. Det är min åsikt. Därför kommer jag att göra allt som står i min makt för att inte utsätta någon för de sätten att bete sig. Ett löfte jag ger här och nu och den dagen jag inte kan hålla det så är det dags att gå...

måndag 15 december 2008

Gymnasiet i Tyresö

Kom rusande till gymnasiet imorse för att vara med på en lektion kl. 08.15. Det visade sig att den var inställd så Martin och jag gick och fikade i väntan på lektionen efter. Jag ringde och bokade för säkerhets skull tio enkelrum på SAS Radisson i Linköping till riksmötet i mars.

Sedan betade vi av lektion efter lektion med de olika klasserna och det var väldigt kul och intressant. Lunchen blev en stressig variant på Lilla Italien eftersom köerna på gymnasiet till matsalen var milslånga. Verkligen något som man borde göra något åt...

Alla klasserna var trevliga att träffa. Vi slutade vid 16.00. På vägen hem till Sofia så handlade jag lite. Köpte filmen Kung-Fu panda som rullar medan jag skriver. Vi har precis ätit lax och kokt potatis. Olle ställde in repet ikväll, han känner sig inte riktigt kry.

Snart kommer Emilie hem en sväng och imorgon blir Sara opererad, hon ska ta bort sina halsmandlar.

Jag är väldigt trött.

söndag 14 december 2008

Julbord, julbord och - julbord!

Nu har jag ätit julbord tre dagar i rad! I fredags hade vi vårt kommunledningsmöte förlagt till Van der Notska på St:Paulsgatan. Vi avslutade med det julbord de serverade som väl var rätt hyfsat. Jag fixade inga varmrätter och fick banga på en del av de efterrätter jag plockat åt mig.

På kvällen gick Lena och jag på Riche och hade ganska trevligt men det var ett gäng elektriker som väldigt fulla och de höll på och bjöd hejvilt på drinkar och slängde med sina Eurocards så att slutligen en av snubbarnas kort var borttappat. Träffade ledarskaputbildningens coach där och vi ska ju äta lunch ihop på tisdag. Riche är ett bra ställe för det är blandad publik och trevlig miljö. Anna skulle också komma dit men det dröjde ända till staxt före tolv innan hon dök upp från fyrtioårsskivan hon hade varit på och då gick vi till Sturekompaniet där jag plötsligt kände mig hundra år gammal, det var bara brats. Dansade lite techno en stund men sedan tröttnade Lena och jag och lämnade Anna där dansandes med en ung hunk. Var hemma vid halv tre på natten och då hade Olle dragit med sig ett gäng från båtklubben hem till oss när de hade varit på Slottet och ätit julbord. De hade nyss gått när jag kom hem.

Igår var vi en liten klick HBT-liberaler som åkte ut till Fjäderholmarnas julbord som var helt suveränt! Innan dess var jag och kollade Beckmans julmarknad där Emilie var med och sålde sina olika bilder. Det var otroligt kul att se Beckmansstudenternas fantastiska kreativitet. Jag handlade lite roliga saker. Sedan var det nära till Nybrokajen där båtarna gick ut till holmarna.

Idag hade företagarna julbord på slottet. Jag åt mindre denna gång och kände mig inte sprängfärdig efteråt. Jag har sagt att vi ska ha vin och ost med ett gäng från styrelsen dagarna efter nyår. Nyss kom jag hem med Sofia som jag hämtade vid centralen dit hon kom med bussen från Umeå. Skönt att få träffa henne en stund.

Kommande vecka blir hektisk, imorgon ska Martin och jag vara på gymnasiet hela dagen, fem lektioner.

Tisdag är det kommunstyrelse. På onsdag är det min nämnd, socialnämnden, och gissa var vi ska vara? På slottet och äta - julbord!

torsdag 11 december 2008

Tyresö Gymnasium - om demokrati och påverkan

Idag har Martin (socialdemokraternas opp.råd) och jag varit och pratat i två klasser på Tyresö Gymnasium. Det är väldigt roligt men i den senaste klassen vi var i så blev en kille så upprörd när jag pratade om vad jag tyckte om odemokratiska partier så att han kastade sig upp för att lämna klasrummet. Jag bad honom stanna och berätta varför så att jag kunde få lära mig något. Men han gick.

Annars var det lugna diskussioner och mycket intresserade elever. Tror vi. När vi började avsluta med den första klassen var det en tjej som sa att hon tyckte att det varit urtråkigt och gulle-gull och hon hade trott att vi skulle debattera! Hennes lärare hade sagt att det kommer politiker... Inte så mycket till introduktion faktiskt. Och så kommer vi och pratar om att vi vill att de ska vara med och påverka! Och det blir mottaget som tråkigt... Vad har vi för självbild egentligen? Jag trodde att vi gjorde något bra här. Illusioner är det tydligen lätt att bära på.

Ikväll har vi kommunfullmäktige. Känner mig lite sliten och trött. En vecka kvar till julledighet, ska bli ljuvligt!

Martin gav mig en champagneflaska, jag vann vårt vad om vem som gått ner mest procentuellt i förhållande till kroppsvikten som vi gjorde upp om för några månader sedan. Ingen av oss visste förstås att jag skulle bli magsjuk. Har gått ner nästan tre kilo sedan invägningen, men mer än fem kilo sedan jag blev sjuk för jag var på väg upp i vikt istället innan jag åkte till Indien. Har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv. Måste montera upp boxningssäcken och börja jobba med musklerna!

onsdag 10 december 2008

Mina yngsta döttrar

Tänk så fort det gick - de gick mig på nerverna - och sedan flyttade de! Ja, det är sant. De fann en andrahandslägenhet i Kärrtorp. De har lämnat det mesta av sina prylar. Men det är så ovanligt tomt och tyst och jag måste hem till hundarna hela tiden och jag känner mig oförklarligt ledsen. Kommer de hem till jul, månne?

Tjugotre år med barn omkring oss. Nu ska vi hitta varandra igen - Olle och jag.

Alltihopa är ofattbart. Flyttfåglarna. Deras sommarläger är fullt av skräp och dun och äggskal. Men borta är de.

Indien

Resan tog nitton timmar! När vi bytte plan i New Dehli så fick jag den första känslan av att vara i en totalt annan del av världen. Doften som slog emot oss när vi skulle ta oss från ena terminalen till den för inrikesflyget var en blandning av våt jord och avgaser och värme. Solen lyste som en neonfärgad apelsin genom smoggen som var tät som dimma. Bussen vi skulle åka med hade ett minimalt bagageutrymme och det var bara första gången under resan som jag höjde på ögonbrynen. Hur tänker de? var min fundering.

Går händelserna lite snabbt i förväg. På planet till Köpenhamn såg jag plötsligt ett bekant ansikte i ett säte några rader framför mig. Jag sprang fram till Olle Schmidt, min partivän och väldigt duktige EU-parlamentariker. Vi småpratade lite, han pendlar hem till Skåne hela tiden, det torde vara rätt så tufft på familjen. När vi skulle gå av i Köpenhamn för att gå till nästa gate stod han och väntade utanför utgången till planet och vi fick en gemensam promenad en stund innan vi skildes åt. Han hann berätta att han skulle på uppdrag till Papa Guinea kommande helg. Jag hoppas att han kan fortsätta få förtroendet att arbeta med EU-frågor.

Tillbaka till Dehli. Vi skvalpade fram i cirka tio minuter, en kvart, runt hela flygplatsområdet. Vid ett tillfälle åkte vi jämte ett plan som skulle till någon startbana, vilket av säkerhetsskäl skulle varit helt otänkbart hemma i Sverige. Jag påpekade det för min reskamrat Paul som genast tog en diskussion om detta. Överhuvudtaget så färgades resan av våra diskussioner om i princip allt. Jag vill inte påstå att man skulle kalla det för grälsjuka. Snarare ett ifrågasättande av vad jag än tyckte eller sade. Vi var väldigt öppenhjärtiga och efter bara en liten stund hade vi övergivit det som kännetecknar främlingars försiktighet och betedde oss snarare som vi känt varandra tämligen länge. Speciellt grälen blev lite väl närgångna/hårda med tanke på det faktum att vi inte känt varandra mer än några timmar.

Jag slogs av att det cirklade rovfåglar överallt på himlen över flygplatsen och staden överhuvudtaget. Nästa terminal var ganska skruttig och incheckningsdiskarna primitiva. Man satte buntband runt om våra väskor och det var essentiellt att vi hade luggagetags även på vårt handbagage som absolut måste stämplas när vi gått igenom security.

Vi åkte med King Fisher som ägs av någon indisk tycoon som presenterade sig på de små skärmarna alla hade på sätesryggarna. Man kunde välja mellan vegetariskt indisk mat och nonveg, som de kallar det.

Väl framme i Bangalore väntade en halvtimmes bilfärd med en ung man som Paul träffat förut. Trafiken i Indien är en historia för sig. Backspeglar används i princip inte utan man tutar konstant. Man tutar för att varna att man kommer upp bakom eller jämte en annan bil, man tutar när man ska ta sig förbi, man tutar när någon försöker ta sig förbi, man tutar på människor som försöker ta sig över vägarna eller gatorna.

Där finns en slags mopedbil med plats för tre små vuxna under ett litet halvtak. Framme sitter den som för fram fordonet. Detta är helt öppna, rangliga små saker som är otroligt utsatta i denna helt vansinniga trafik med avgaser som vi inte ens kan fatta nivån på. Många körde mopeder och om man hade med sig kvinnliga passagerare bakpå så åkte de "damsadel". Det finns inget filsystem som man följer, även om det finns filmarkeringar målade på vägen så gäller de inte, precis som detta att ingen bryr sig om rödljus eller ens nästan att poliser dirigerar. Överhuvudtaget kan man säga att med våra mått mätt så skulle varenda en av alla dessa trafikanter åka dit för en eller annan förseelse i Sverige genast! För att inte tala om hur slitna en del bilar var. Och bussarna såg ut att vara kvarlevor från en avlägsen forntid.

Vi kom fram till hotellet som var trevligt och där skulle vi alltså tillbringa fem dagar. Vi träffade representanter från den NGO:n (non-governemental organisation) som i huvudsak håller i projektet på plats. Två av kvinnorna hade jag fått träffa i Tyresö i februari tidigare detta år. Hans hade redan anlänt tidigare, han har arbetat med Paul och Sala Ida och detta projektet från början.

Vi skulle ta oss ut för att äta middag. Genast ville folk utanför hotellet att vi skulle ta en sådan där ranglig mopedbil. Två välvuxna svenska män och så jag som inte är den smalaste om baken? Vi trodde inte att det skulle gå... Men hur det nu var så trängde vi ihop oss. Därpå följde missförstånd om vilket ställe vi skulle till. Den ganska tandlöse mannen som körde tog oss först till ett ställe. Där gick vi av och tänkte att vi går bort dit vi trodde att vi skulle. Mannen kom rusande och sa att han plötsligt förstått vart vi skulle... Sedan kom vi till en bar där vi satte oss för att ta en öl medan vi väntade på att restaurangen skulle öppna. Och mannen som kört oss väntade på oss! Det skulle bli ständigt återkommande, detta att chaufförerna väntade tålmodigt, timme ut och timme in, varje ställe där vi skulle göra något, oavsett hur lång tid vi tog på oss...

Vi arbetade/konfererade i tre dagar. Det var mycket intensivt och lärorikt att se Paul och Hans med fingertoppskänsla styra och leda dessa människor till något som kanske en dag blir Indiens första kvinnoförbund! De kvinnliga politikerna från sina respektive distrikt eller Taluks var klädda i färgstarka och vackra saris. Som Paul påpekat innan vi kom fram så skylde de hela benen och brösten men magen fick välla fram precis som den ville. Det var riktigt befriande att se. Jag har inte sedan resan känt annat än glädje över min buk som jag gnällt en hel del på innan.

Dessa kvinnor var så gulliga och nyfikna, de ville kolla mina smycken som de inte var så imponerade av. Jag hade lämnat ganska mycket hemma för jag hade trott att jag skulle locka till mig rånare om jag hade de smycken jag vanligtvis brukar bära hemma på mig. De frågade allvarligt vad guldet kostar i Sverige vilket jag inte kunde svara på och det kändes dumt, det var uppenbarligen väldigt viktigt för dem. De ville bli fotograferade med mig och fnissade "black and white". Alla var kramiga och goa. De sa att de tyckte att jag var stark och hade ett vackert leende. De var så fina. Våra världar är så väsensskilda. Det går inte ens att föreställa sig deras verklighet. En av kvinnorna såg ut att vara bara barnet. Hon sa att hon hade en tjugoettårig dotter som hon hade fått när hon gifte sig vid fjorton års ålder.

Den dagen jag skulle berätta om min roll som kvinnlig politiker i Sverige hade jag börjat få magkramper på morgonen. Jag frågade Rinky om hon tyckte att jag kunde ta en tablett som jag fått av min indiske vän. Till sist tog jag den men jag trodde att jag skulle kräkas, jag mådde inte alls bra. Och ont i magen hade jag. I alla fall så hade jag en urtråkig powerpoint. Paul hade förmedlat att det kanske inte skulle vara lämpligt med en sådan presentation. Jag hade ändå förberett en men den hade inga bilder. Jag kom på att jag måste göra något åt det. Så jag ritade en älg på whiteboard-tavlan och berättade att jag tagit jägarexamen för att bryta mansdominansen bland jägarna och då lärt mig hur farliga älgar kan vara. Det väckte stort intresse, det kom frågor om vilken färg detta djur hade och om det var tillhörande släktet hjortfamilj...

Det blev mycket diskussioner om patriarkatet och hur män även i Sverige använder härskarteknik, den svenska historian om rösträtt och jämställdhet och partiernas roller med kvinnoförbund. Hur ser det ut idag och vad gör jag personligen för att arbeta för jämställdhet?

På slutet hade jag en osorterad bibba med fotografier i usb-minnet som jag lät visa några av samt några i utskriven form på döttrarna och Olle och sådant som fick gå runt. På det hela taget var det roligt och blev en bra diskussion. Men jag kunde gjort det bättre förstod jag i efterhand.

Man lär sig.

Även i Bangalore cirklar rovfåglar över hela staden, som gamar som väntar, väntar... Under hela resan var jag väldigt noga med att bara dricka flaskvatten. Åt ingen frukt och inga råa grönsaker. Borstade även tänderna i flaskvatten. Maten var väldigt god. Hela tiden.

Jag fick sällskap för lite shopping i början av vistelsen i Bangalore. Handlade traditionsenlig dräkt med tunika eller kurta, byxor som är så långa att de lägger sig i veck på smalbenen och sjal som man bär med flikarna över vardera axel och sjalen i ett u över bröstet just för att dölja bysten. Detta bar jag dagen efter min presentation vilket var lite kul. Väldigt bekvämt också.

Någonstans där mitt i vistelsen i Bangalore fick jag ett sms från en person som absolut ville att jag skulle ta bort en obetänksam skrivning från min blogg. Jag kom på hur klumpigt jag betett mig, hur självupptagen jag varit och hur onödigt det var. Det fanns dock några problem. Jag hade ingen dator vilket inte borde ha varit det svåraste att fixa, någon fanns det ju på hotellet, eller så kunde jag ha lånat från Paul. Men det största problemet var att personen var så stressad så att jag blev så stressad så att jag glömde mitt lösenord helt! Så jag kunde inte ens per telefon till Olle få någon hjälp. Det är bara ren tur att min dator hemma hade kvar sin direktinloggningsfunktion. Olle åkte hem från jobbet och raderade det förargliga stycket. Och jag hade fått mig en riktig näsbränna. Ack, vad jag skämdes! Jag blev helt avtänd på bloggandet.

Vi flög tillbaka till Dehli efter avsked där jag sa att jag hoppas få se dem i alla i Sverige om de kommer på besök i början på nästa år. I New Dehli åkte vi till svenska ambassaden där vi skulle träffa Sidas chef för Indien. Charlotte från Sida var med och henne känner Paul sedan tidigare. Jag fick vara med på ett hörn och berätta lite om hur jag ser på det arbete som Sala Ida startat och hur viktigt jag tycker att det är. Claes var lite loj på något sätt, han hade visserligen bara varit i Indien någon månad. Men med tanke på att Sida är med i detta projekt så kunde man kanske förväntat sig en något högre nivå av entusiasm? Men å andra sidan är detta med Sida och projekt och utlandsarbete en helt ny värld för mig. Vad vet väl jag?

Efter mötet med Sida skulle Paul spela tennis med Charlottes man och Hans och jag visste inte riktigt vad vi skulle göra. Lotta erbjöd oss att komma hem till henne på ett glas vin medan vi väntade. Vi förflyttade oss på ambassadområdet som är byggt som en gated community. Påfåglar släntrade i en liten flock över gräsmattan, ambassad- och sidabarnen, som alla tycktes vara ungefär samma ålder, typ pyttesmå till lite större tultare, lekte i sandlådan och med uteleksaker övervakade av sina indiska nannies. Vi satt vilsamt och småpratade. Utanför ambassadens murar och stängsel brusade den stora staden på avstånd. Typiskt nog fanns även här en folkpartist som passade på att vara föräldraledig tillsammans med frun som arbetade på Ericson. Han arbetar i vanliga fall med Cecilia Malmström och kände flera som även jag känner. Jag frågade honom om Bildt som tydligen är ganska trevlig men inte särskilt bra ledare, eller rättare sagt, inte särskilt bra på att handha personal.

När Paul var klar och duschad skulle vi träffa några av de andra för att äta middag. Vi kom lite tidigt till stället där vi skulle äta så vi hamnade på ett riktigt lokalhak som låg bredvid, helt i den stil som man kan förvänta sig av ett indiskt ställe med kolonialismen i väggarna. Ljuset var hårt ljusrörssken men ändå lite dämpat, det fanns fläktar som snurrade i taket som var högt. Det var inte tjusigt alls men ändå väldigt trivsamt. Och de som serverade var klädda i vita kläder och det såg ut som att de alla hade arbetat där sedan innan engelsmännen lämnat juvelen i kronan.

Jag hade velat åka till Agra nästa dag som jag skulle tillbringa själv. Taj Mahal sa alla att man bara måste se. Men jag blev varnad för att det var en heldagsutflykt och att om något fallerade på hemvägen skulle jag missa planet till Frankfurt och vidare hem.

Så jag åkte med en chaufför till ett av de otaliga hantverksvaruhusen som finns i stora städer. Vi bestämde att han skulle hämta mig vid 15-tiden. Det fanns massor med fantastiska sjalar, kläder smycken och möbler. Jag vandrade från hylla till hylla och tog på alla sjalar, estimerade priser, tänkte och kom ibland i samspråk med någon annan kvinnlig turist som kanske ville ha smakråd eller bara som jag få säga hur otroligt vackert allt var. Jag köpte sjalar till tjejerna och mig och Karin. Pashmina och silke var en som jag köpte som är helt magnifik, så mjuk och skimrande i en ganska dov rosa med dragning mot vinrött eller lingon och mjölk. En annan var blå med broderade blommor. jag köpte sidenkurtas åt oss alla fyra och en enastående vacker broderad svart kappa. Jag gjorde av med mängder med pengar, ändå var det ju billigt. Jag hade handlat skjortor av helt outstanding kvalitet till Olle och två sarisar. Dem kommer jag kanske aldrig att använda men tyget är så vackert, kanske kan man ha det till gardin eller duk?

Jag funderade. Jag var törstig och ganska trött. Jag hade två timmar innan chauffören skulle hämta mig. På varuhuset hade de en lite sunkig inrättning. Jag tog en kopp te och kollade kartan. Till sist bestämde jag mig för att promenera till National museum. Det var bara två kilometer dit. Vad jag inte hade tänkt på var hur smutsigt det var överallt, hur trafikerat och hur ovanligt det var att en vit kvinna promenerade ensam, eller överhuvudtaget promenerade! Det var väl inte den roligaste vandring jag gjort. Det var svårt att hitta. Jag frågade en kader poliser, där en kvinnlig polis genast brast ut: Take a car! Nej! Se det tänkte jag inte göra!

Nåväl, framme på museet så var det massor med statyer, statyer och - statyer! Det som jag fick mig tillförskansat var att Indien är en mycket gammal civilisation. Det visste jag ju förstås innan. Men museet i sig var inte särskilt upphetsande ändå. Det var massor att se men lite tråkigt presenterat. Och det luktade unket och mögligt. Jag gick ut för att vänta på "min" chaufför. När vi åkte så sprang makaker över gatan, en hel familj, med småttingar som hängde på ryggen på sina föräldrar och tonåringarna sprang runt benen på sina föräldrar. Jag fick en förnimmelse av att skillnaden mellan denna apfamilj och de stackars fattiga små barn som hängde och tiggde kring våra bilar överallt inte var särskilt stor. Väl på väg så ringde Paul och han sa att en bil skulle hämta mig vid vårt boende och köra mig till det ställe där de satt och konfererade så att vi skulle gå ut shoppa på en marknad och äta sedan. Jag hann bara slänga in kassarna på rummet, gå på toa och blaska av mig snabbt, ingen dusch eller något ombyte.

Jag blev körd till det ställe där organisationen som Sala Ida arbetar tillsammans med har sitt kontor. Jag fick träffa "drottningmodern", en äldre högkastig kvinna som driver allt med järnhand. Hon sa hej på svenska till mig, hon var klädd i svart och vitt och mönstrade mig uppifrån och ner. Jag blev plötsligt väldigt medveten om att jag inte hade hunnit annat än snabbt fräscha till mig innan jag blev hämtad, och jag blev också väldigt medveten om mina bara fötter i silversandaletterna som jag brukar ha i Almedalen. Hon verkade uppriktigt intresserad av mina fötter!

Vi shoppade loss i butikerna i gränderna på marknaden. Paul skulle köpa julklappar. Anna ville att vi skulle gå till ett hotell som de bott på förut där det fanns en butik med sjalar. Hans lade ut åt henne. Vi köpte några böcker, jag köpte "The argumentative indian" som jag sett att Paul höll på att läsa.

Sedan ville Paul ha smakråd och tog mig till en helt fantastisk butik där han hade sett ut presenter till sin syster och mamma. Jag fick hålla dem framför mig och också säga om jag tyckte att de var fina. Det var de verkligen! Jag rafsade snabbt åt mig två klänningar och två blusar som jag köpte utan att prova. Det var ursnyggt, fräscht och urbilligt. Vi gick till restaurangen som vi sett ut. På gatan kom en man med en lång grov käpp, det hördes ynklig gråt och så såg jag en liten, liten smutsig gosse med kortbyxor som mannen slog med påken. Jag stod som förstenad. De andra (eller kanske det bara var Hans, det är möjligt att Paul inte var där just då) verkade inte märka något. Jag tänkte först att det var någon familjegrej, en pappa som straffade sitt barn. Men sedan när pojken sprang förbi, gnylandes, endast en tvärhand hög, lite småhaltande, så insåg jag att mannen varit i färd med att jaga bort gossebarnet som man på sin höjd kanske skulle kunna göra med en hund... Det gjorde ont i mig, den sidan av Indien fick jag bara se en spottstyver av.

På restaurangen hände det som inte fick hända, jag började få rejäla magkramper. Jag gick på toa och detta var alltså bara början. Jag vågade inte äta något annat än ris. Några long-drinks fick jag i mig för att det var happy hour.

Vi hade väldigt trevligt och sedan skulle vi stråla samman med Sida Lotta och hennes man på något tjusigt hotell och ta en drink med dem. Paul sa till chauffören att vi skulle vara där max en timme. Lotta med man satt ute vid pool-delen där man hade soffor och filtar och det var ganska mysigt men rätt så kallt. Jag drack bara vatten. Jag bad om flaskvatten men de sade att de hade "filtered" water vilket jag dumt nog godtog. Jag drack tre glas av det vattnet som de hade i en tillbringare. Jag tog Imodium. Om fem timmar skulle vi sitta på ett plan och flyga genom natten till Frankfurt. Jag mådde inte så bra. Det gick två timmar. Jag tänkte på chauffören som väntade på oss. Max en timme hade Paul sagt. Vi var tvungna att bege oss. I bilen så sa jag till Paul att det är fascinerande hur man kan säga till en person en viss tid och sedan låta dem vänta ytterligare en timme. Har de inga liv? frågade jag. Paul påpekade att de bara blir glada om de får tjäna mer pengar.

Vi åkte till hotellet, duschade och packade klart och åkte sedan till flygplatsen. Där blev jag sämre. Jag fick frossa och det bara rann ur mig. Men det var inte så illa att jag inte kunde hålla tätt, tack och lov! Jag mådde så uselt när vi väntade på att få boarda planet, vi väntade i iskall luftkonditionering i flera timmar och det tog en jädrans tid att få komma igenom till gaten och planet. När vi väl kommit ombord så var det så ljuvligt varmt och skönt och jag drack te och kunde slumra mig genom natten.

Bredvid mig hade jag en Indier som skulle till Venezuela, han arbetade på något stort bolag. Jag sade att jag tyckte att han hade en vacker ring. Oss emellan så var den inte en ring som man i Sverige skulle förvänta sig att en man skulle bära. Men den var i rött guld och hade ett antal olikfärgade ädelstenar och halvädelstenar infattade i en ganska stor klackringsmodell där den mittersta stenen var röd och de runtomkring, nio till antal, var andra färger. Han berättade för mig att de symboliserade de nio planeterna och solen. Paul skrattade och väste: Solen är ju ingen planet! Nej, det var inte det indiern hade sagt heller. Jag orkade inte diskutera, jag var rätt så matt. Som sagt, vår dynamik hade tröttat ut mig en del, jag kan fortfarande inte sätta fingret på det. Paul är en varm, omtänksam och mycket tänkande person som har en son som han dyrkar. Jag tycker att det var fantastiskt att få ta del av detta. Kommer aldrig att glömma honom.

Indien har 1,1 miljarder invånare. Enligt världsbanken finns det 1,4 miljarder människor som lever på under tio kronor om dagen i världen. Av dessa finns en tredjedel, 456 miljoner människor som lever på under tio kronor om dagen, i Indien. Femtiotvå procent av kvinnorna och tjugofem procent av männen är analfabeter. Barnslaveri och kastväsende är förbjudet. Det existerar dock ändå i allra högsta grad. Jämställdheten är obefintlig. Ändå anses detta vara en av världens största demokratier. När man har gjort enkäter för att mäta hur lyckliga ungdomar runt om i världen är så är det de indiska ungsomarna som toppar listan. Hur går det ihop?

Jag kände mig oförklarligt tillfreds under min vistelse. Trots misären som lurar överallt där människors tid inte är värd någonting därför alla måste få arbeta så det är bättre med handkraft än maskinkraft, trots att det finns massor som jag bara snuddat vid och massor som jag inte förstår. Tillfreds.

Jag klarade resan och det hade snöat i Sverige. Jag var väldigt sjuk när jag kom hem till de mina. Låg hela helgen. Åkte till vårdcentralen på måndagen där de tog blodprover och odlingar. Underbar kvinnlig läkare, så söt och duktig och väldigt snäll. På torsdagen rann det fortfarande rakt igenom. Läkaren på vårdcentralen ringde för att ge besked om provsvaren. Campylobakter! Mitt kalium var lågt redan på måndagen och läkaren hade redan då tyckt att jag borde åka in och få dropp. Nu blev jag beordrad att åka in! Får jag åka imorgon bitti? frågade jag. Ja, du är inte döende, svarade hon roat. Men du kommer inte att bli bättre och du är redan uttorkad. Du skulle inte klara av att äta den mängd bananer du skulle behöva få i dig för att höja kaliumvärdet, fortsatte hon. Olle och jag bestämde att vi skulle åka på fredagens morgon. På Sös var de helt enastående. Jag fick antibiotika och droppet gav de utan prut. De tyckte tvärtom att det var bra att jag kom in i tid när jag försökte säga att jag inte velat belasta systemet.

Jag missade en massa saker under veckan jag var sjuk. Tråkigt nog. Samtidigt kan man ju säga att det är bra att kunna få krya på sig ordentligt. Väl tillbaka i kommunhuset så har alla varit så rara och frågat hur jag mår och det verkar som om alla vetat att jag blev sjuk.

Resan var värd varenda tjurrusning till toaletten - let me tell you! Indien i mitt hjärta!

Long time no see

Oj, vilken tid det tog att ta mig in på denna blogg igen! Det har förstås hänt massor. Resan till Indien, magsjuka och de två yngsta har flyttat hemifrån!

Eftersom jag precis nyss lyckades ordna lösenord därför att jag förstås glömt bort det och inte skrivit ner det någonstans (fullkomligt korkat) så har det tagit en stund att återställa det. Men innan dess berodde tystnaden på att jag reste till Indien en vecka och jag tog inte med mig dator samt en veckas magsjuka. Dessutom hände en incident gällande bloggen som fick mig att tända av lite.

Just nu måste jag göra mig iordning för att ta mig till SKL på Hornsgatan så jag måste återkomma ikväll för att redogöra för allt detta som jag nämner ovan. Men det är kul att vara igång igen. Har skrivit ner de uppgifter jag behöver för att ta mig in till min egen blogg, otroligt smart, eller hur. Demens?

fredag 14 november 2008

Dan före dan

Kommunledningen inklusive kommunalråden och resten av nämndordföringarna hade morgonmöte idag och då går alla förvaltningscheferna igenom vad som är på gång så att alla håller sig informerade. Vi tog det på en timme och sedan gick vi över till andra salen där en hel del människor hade väntat på oss för att vi skulle få en dragning av Mikael Blomberg, kommunens upphandlingschef, om LOU och den nya lagen om valfrihet, LOV, som träder i kraft januari 2009.

Den allmänna diskussionen om ämnet hamnade mest på hur svårt det är för alla i verksamheten att förstå hur viktigt det är att följa ramavtalen och hur svårt det är för småföretagare att ta sig in på kommunens upphandlingsarena. Jag viskade till kommunchefen att Mikael gör sina dragningar väldigt bra men att han är så osannolikt stilig att han nästan liknar en Ken-docka och då svarade Staffan att jag borde tala om det för honom.

Vi avslutade med lunch. Vid buffén sa jag till Mikael precis det jag sagt till Staffan och han skrattade, lite röd om halsen. Usch, vad dumt av mig, egentligen.

Efter lunchen fick jag tid till att kolla mail och prata i telefon på tjänsterummet. Andreas, gruppledare för moderaterna i min nämnd, berättade om sina tankar inför resan som jag missar när jag är i Indien. Jag vet inte...

Sofia och jag pratades vid, hon har fått med en tavla till vårsalongen på Liljewalchs. Jag kollade in den på www.sofiakarlstrom.com och så väljer man "mischellanious". Den heter "Kvalster i vecken". Hon är helt otrolig för hon hade inte fått klart den när hon ansökte för hon blev sjuk precis i arbetet med den. När hon nu fick med den så måste den vara som den var när hon ansökte. Jag tycker att den är helt otrolig. Jag sa till henne att jag kunde köra upp till Umeå och hämta henne med den i december. Hon blev jätteglad, vi tänkte nog båda på att få umgås ett tag medan vi kör ner till Stockholm.

Sedan vigde jag mitt livs andra par som var väldigt stiliga och hade med sig ett helt hyde med släkt som jag sedan fotograferade. Jag läste några delar ur Poetens "Tala till oss om äktenskapet" Den är så otroligt vacker. Jag är alltid orolig att jag ska bli för rörd för att kunna genomföra allt utan att börja gråta. Men det har gått bra dessa två gånger. Måste sluta vara så känslosam...

Åkte sedan hem utan att ha kollat efter presenter till Indiskorna. Får alltså ta en tur imorgon. Olle köpte hem hummer och vitt vin och vi åt med Emilie som jobbar med sitt projekt om fjorton sidor i Fashiontale. Deadline inatt...
Olle var inte så glad åt tanken på mig körandes till Umeå och tillbaka på två dagar bara för att Sofia behöver transportera tavlan personligen. Hon törs inte skicka ner den och det kan man ju förstå. Får se hur det blir. Olle gillar inte Anna i dåligt väglag långkörning. Jag kan väl hålla med om att just den biten inte är den mest tilltalande delen i projektet. Vi får se hur vi bestämmer till sist.

Det här blir sista blogginlägget innan resan till Indien.

torsdag 13 november 2008

Budgetfullmäktige i Tyresö 2008

Been there, done that, ought to have a t-shirt!

EU-parlamentsvalet

"Stor mage fördubblar risken att dö i förtid": DN. "Bukfetma fördubblar risken att dö i förtid": SvD. Det är ganska sällan som båda morgontidningarna har nästan identiska rubriker. Personligen tycker jag att stor mage låter vänligare än bukfetma. Bukfetma låter också som syftning till det männen får, jag ser de där stinna, hårda bukarna som så många män börjar ha tendenser till redan när de fyllt fyrtio som sedan sakta men säkert är i någon slags "full blom" i femtiofem- sextioårsåldern. Tryck på en sådan mage. De är som stenbitar.

Jag har en mjuk och samtidigt stinn mage, det är inte alls så där som männen får. Så jag håller på uttrycket stor mage för det blir mer jämställt. :-) Ja, ja. Lite svammel är det ju. Men även om inte själva hotet mot risken att dö i förtid är min motivation eftersom jag känner varje dag att jag har fått så mycket som så många inte fått så då är det väl OK att dö nu då. Min motivation är att jag medan jag lever inte vill ha en tung, dallrande klump på framsidan av min kropp som hindrar mig från att röra mig med lätthet och spänst. Så that does it! Nu får det vara nog. 2009 blir ett år med både askes och njutning har jag bestämt. Jag tror dessutom att jag har ett ansvar med min rygg som opererats att faktiskt stävja framtida problem, vilket jag definitivt inte gör just nu.

Efter lunchen hade jag en träff med förvaltningschefen då vi pratade om hur läget ser ut ekonomiskt. Naturligtvis pratade vi också om det förestående budgetfullmäktige som går av stapeln idag. Från 15.00 till 23.00 är det meningen att vi ska sitta och traggla oss igenom alla förvaltningar med tillhörande debatter om olika detaljer. Det är rätt mastigt. Visserligen får vi gå och äta en timme. Får berätta mer innan jag åker.

Lovade att plocka upp lilla Ragnhild som varit aktiv i fyrtio år i partiet kommunalt. Hon är som en pigg liten gammal ekorre. Vi parkerade i närheten av landstingshuset där EU-hearingen skulle ske. Väl där så började fler och fler av kandidaterna dyka upp. Jag kastade mig på Maria Leissner som har varit vänlig nog att lova oss sin närvaro på kommunföreningens årsmöte 2009. Men vi har bara haft mailkontakt så jag ville ju presentera mig. Hon är mycket trevlig och jag tror att hon blir en toppenbra kandidat i valet.

Alla tjugotre som kommit, en del från andra delar av Sverige, presenterade sig i olika omgångar och fick blandade frågor av Birgitta Ohlsson som var moderator. Per Altenberg fick jag ånyo en känsla av något mycket gott, ja, faktiskt en godhet, en styrka med ödmjukhet som tilltalar mig mycket. Vi har många bra namn på listan förutom dem jag nämnde. Olle Schmidt är otroligt duktig och Marit, som kallades "Madame Cadavre" i Bryssel för att hon brann så oerhört för djurhanteringen och åstadkom mer än någon annan parlamentariker allena har åstadkommit före henne, är ju med på tåget igen.

Maria Bergström och Yvonne Stein får jag inte glömma, de är också nominerade och kommer ju från den ledarskapsutvecklingsgrupp om åtta kvinnor som gått utbildning tillsammans detta år där jag varit med. Vi har "bondat" och bildat grupp på FB där vi ska kunna hålla kontakten och utbyta tips och stöd till varandra. Att vara ledare i denna sfär och kvinna är inte så himla lätt. Jag får ta det i ett eget inlägg. Men Yvonne har arbetat i Bryssel och har stor insikt i vad som behöver göras. Maria drivs av sitt miljöengagemang. Jag är stolt.

Överhuvudtaget så får jag en känsla av väldig ömhet för alla dessa människor när vi samlas i olika sammanhang. Det låter lite sektliknande. Men alla arbetar så hårt och det blir faktiskt en samhörighet som bara går att få om man vill mot ett gemensamt mål, man förstår varandra och är av "samma skrot och korn".

Alexander Bard var där med Seved och Henrik och jag har bara mailat med honom och talat med honom per telefon. Jag kramade om honom och då sa han: "Jag förstod av hur du är på FB att du ha den där energin." Ibland känns det som om människor pratar om någon annan. Begriper de inte vilken liten ickekommunikativ lurv med tovigt hår och lortig morgonrock som finns härinne?

I alla fall så var han på något sätt söt i sina shorts som räckte till knäna och keps och skägg, mycket smärtare än jag märkte när jag var och lyssnade på honom på Liberati (där jag faktiskt OCKSÅ hälsade på honom men det har han glömt, han fick ingen kram första gången) Jag är ingen skäggkvinna. Hm, det lät konstigt. Jag menar att jag inte är appellerad av män med skägg. Men det spelar ju ingen roll med honom. Jag dras ju inte till honom på det sättet så därför är det nästan lite charmigt med skägget.

Annars tycker jag skägg är grose! Usch!

Blev intervjuad av en av de underbara retorikerna som vi hade engagerat för en bättre ton i kommunfullmäktige under förra mandatperioden. De kom på grund av att jag skrev ett öppet brev till alla gruppledarna i kommunen och efterlyste en ton och ett sätt att kommunicera som inte skulle repellera (ja, tycker att det passar med det ordet när vi nu hört appellera en stund tidigare) besökare i KF. Detta var resultatet av att min dotter varit på besök med sin klass och hon var chockad och hade avsmak. Vi tog då i demokratiberedningen ett beslut om att bjuda in retoriker som skulle kolla oss och lyssna på oss och sedan komma med en liten rapport. de kom från retorikklasser på Södertörns Högskola.

Dagens Samhälle intervjuade Mats Fält om detta trots att han aldrig skulle kommit på idéen över överhuvudtaget, han förstod inte att det behövdes ens. Men han tar åt sig äran därför att han är ordförande i Demokratiberedningen och därför att han saknar egna initiativ. Bitter? Jag? Nej. Eller... NEJ, det får jag absolut inte bli! Huvudsaken är att saker blir som jag vill, så får väl resten av världen ta åt sig. Det kommer alltid att finnas detta fenomen. Det är svårt för en person som nästan är helt i avsaknad av armbågar att lära sig mopsa upp sig och bli kaxig och självsäker. Inte ska väl jag?

Tillbaka till intervjun. Hon ska skriva en bok. Hon ville veta hur jag såg på min roll som politiker när det gäller förtroende och hur man ska bygga upp det med medborgarna för att försöka motverka politikerföraktet. När jag berättat om min syn på saken bland annat med hjälp av ord som rättrådighet och uppbyggnad av välvillighet (och många andra ord) så framstod jag som ett osannolikt under och ett helgon i politikens värld. Jag sa det också: Jag låter så klyschig så att det är otroligt! Hon får sovra och se vad hon kan använda. Jag kommer att vara avidentifierad men boken kommer ut nästa år på Nordstedts förlag :-)

Nej, nu måste jag skriva inledningen till socialnämndens del i budgetfullmäktige. Wish me luck and strength att ta mig igenom denna dag.

tisdag 11 november 2008

Möten, möten, möten.

Dagen började med att jag kom precis i tid till kommunhuset för att vara med på utskottet då Andreas ringer och säger att jag väl vet att vi ska vara på Nyboda föreningsgård i någon sal där? Det var bara att gå tillbaka till bilen och köra dit. Sedan skulle jag träffa förvaltningschefen en stund med presidiet för att räta ut en del frågetecken. Det slutade med att vi skjuter upp ärendet en månad. För mig är det obegripligt. Men jag är ju så otålig. Naturligtvis måste det vara noga förankrat med alla i alliansens nämndgrupp.

Sedan åkte jag till Nacka kommunhus där vi hade möte med politiker i socialnämnderna i Nacka respektive Värmdö plus tjänstemän. Vi har väldigt givande diskussioner och utbyte av varandras erfarenheter. Därefter tog jag en lov i nya Nacka forum som är väldigt fint nu. Sedan in till Roslagstull på anhörigmöte och liten pratstund med min moster som bor i gruppboende där. Hon vet inte vem jag är längre men tyckte att jag hade fint hår, fina kläder och fina smycken.

Kändes märkligt efter ett sådant tempo men jag fick faktiskt köra hem sedan, inga möten ikväll!

Jag köpte stödstrumpor inför flyget igår. Lite pirrigt börjar det faktiskt bli. Nu ska jag ta en julmust med is, måste få min mage att behålla sin grandiosa storlek och form :-)

måndag 10 november 2008

Monday monday

Dagen startade som alltid lugnt, datorn på, tidningarna, frukost. Sedan rusade jag iväg till bilen och körde till kommunhuset eftersom vi skulle intervjua en potentiell politisk sekreterare. Nästan framme ringde Berits assistent Ami och berättade att killen som skulle komma från Göteborg sänt ett mail och tackat för intresset men han var inte längre intresserad!

Jag haffade Mats Fält, som hade börjat gå hem igen, per telefon så att vi kunde göra lite praktiska saker som att fixa presentkort till alla gästerna på ungdomskonferensen. Han skulle komma tillbaka inom en timme så jag satt och jobbade med datorn. Pratade med tekniske chefen om han kunde visa upp presentförrådet så att jag kunde få med mig något till Indien och de indiska kvinnliga politikerna. Det fanns inte så himla mycket men jag fick pennor som är pekare också, reflexer med "Tyresö kommun" på och pyttesmå radioapparater samt en slips till Olle och ett glöggset till mig.

Jag måste fråga Paul på Sala Ida om de gillar glas och hur mycket jag kan ta med mig, vet ju inte riktigt hur många jag kommer träffa.

Glömde att Emilie hade med sig otroliga mängder med tyger med fantastiska egenhändigt designade mönster som hon fått köpa i Borås. Där har man alltså matat in hennes mönster för att sedan låta maskinerna mata ut på olika trikåer och stickade tyger. Det är så himla maffigt och se torn och kupoler och änglafriser i kopparturkos och andra färger samt läckra stickmönster som sedan ska bli Emilies kollektion.

Resten av dagen gick i ett, fick en fin bok av Mats F trots att jag protesterade å det grövsta. Toys for girls. Emilie gillar den mycket, den är som en tegelsten med massor med mode, bling bling och design av alla de slag.

Brottsförebyggande rådet hade möte idag. Det visar sig äntligen att Kronobergsmodellen varit gynnsam för antalet misshandelsfall med ungdomar tjugo år och neråt. Dessa har minskat i september och oktober. Var hemma en snabb sväng och sedan till partilokalen där vi mest pratade budgetfullmäktige och vem som ska säga vad och vad som ska sägas.

Hemma igen och har sippat lite sherry och ätit cookies. Känns bra.

söndag 9 november 2008

Söndagstankar

Fann i min hårddisk en skrivning jag gjorde med inledningen: "Lördagen 25 feb-06 Erstaviken ligger strålande vit i skarp vintersol..." Nästan 2 A4 med en beskrivning av hur jag kände om det mesta. Härledde till det fruktansvärda "smärtans år" 2005 då jag till sist blev opererad för mitt diskbråck och där jag hoppades att 2006 skulle bli "det stora rensningarnas år".

Stycket om politiken då jag hade varit med i den sfären i fem år lät så här: "Det är både fantastiskt och skrämmande. Det är både rena strategier och spekulationer, korten på bordet och dolda agendor. Det är hårda fakta och människor, siffror och kalkyler men också känslor och flum. Det är stimulerande och tröttande. Det är tacksamt gensvar och hotfullhet. Det är tävlan och kamratskap, både mellan egna partivänner och andra partier och dess engagerade. Politik är en enorm mix av totalt motsägelsefulla ingredienser."

Jag skriver fortfarande under på allt detta. Men jag kan också säga att det känns som att ha sugits in i en kärleksrelation som man inte har någon kontroll över men som man absolut inte vill vara utan. Varken relationen eller själva upplevelsen känslomässigt - det är så otroligt roligt! Inklusive tårarna, smärtan och allt som är så fantastiskt njutningsfyllt och kul.

Igår började jag skriva på de olika inledningstexter som är nödvändiga att ha inför budgetfullmäktige. Det blev bara ett halvt A4 vad gäller socialnämnden än så länge. Idag gick det lättare med Folkpartiets gruppledarinledning. Väntar på synpunkter från KF-gruppen.

I fredags innan jag gick på företagarnas cocktailparty skrev jag en öppen inbjudan till alla riksdagsledamöter, partiledaren och partisekreteraren om att vara med på nästa års Prideparad. Hade bifogat ett foto på mig från årets parad som Seved hade tagit med sin mobiltelefon. Genast kom det ett svar från Seved att jag är hans hjältinna! Han gjorde mig så glad!

Cocktailpartyt hos företagarna har jag redan skrivit om på grund av små retfulla incidenter. Men jag glömde berätta om hur trevliga och fina hela styrelsen är och hur roligt vi alltid har det. Eftersom jag helst inte vill peka ut individer med namn (bara Mats Fält) när jag är lite kritisk så blev det "arabmannen". Men jag tycker att det låter ganska vanvördigt egentligen. Han och hans fru är otroligt rara och roliga och gör ett fantastiskt jobb.

Synd bara att jag är den jag är när det gäller toleransen inför dold rasism. Jag kommer inte att ändra mig på den punkten. I am who I am until I die.

Detta är en mycket grå och trist dag rent vädermässigt. Jag måste fixa en lay-out till vår tidning som vi hoppas få ut innan jul. Alltid saker som måste bli gjorda, yeah!

lördag 8 november 2008

Friday at Rosendal and Företagarnas hus

Det finns en tro från min sida att jag ska kunna ha en enda dag ibland där jag inte arbetar alls. Men den tron kullkastas varje morgon då jag slår på datorn. Oftast gör jag det redan när jag går upp för att gå ut med hundarna och det brukar vara ganska tidigt. Sedan sitter jag vid datorn i flera timmar och besvarar mail och mailar till förvaltningen i olika frågor eller till allians- och/eller partivänner. Detta känns inte alls betungande utan jag gör det med glädje. Men det betyder att det alltid finns arbete på min agenda. Om jag som igår då säger till en tjänsteman som ringer mig för att få en påskrift för att en omplacering är på gång att "jag hade tänkt vara ledig idag" så är det ju i praktiken en lögn. Då har jag redan arbetat i flera timmar. Det låter som att jag lever ett slapparliv i tjänstemannens ögon. Men de som är inne i politiken vet ju att veckorna och månaderna rullar på med ganska mastiga scheman som kan börja från 08.00 på morgonen för att sluta så att man är hemma först 23.30. Då lämnade man alltså hemmet för att vara inne i stan på ett möte 08.00. Det kan vara otroligt långa dagar ibland. Många kvällsmöten och möten med "håltimmar" emellan (då man ju arbetar antingen hemma eller på tjänsterummet) är politikens vanligaste upplägg. Jag stormtrivs men jag kan ju inte gå några kurser med en viss veckodag uppbokad för det håller inte. Närvarofrekvensen skulle i ett gynnsamt scenario kanske uppnås till femtio procent.

Nåväl, igår skulle Inger E och jag åka på vårt varje höst återkommande besök till Rosendal för att äta lunch ihop och titta lite och kanske shoppa i växthusen och butiken där. Jag hade lovat att plocka upp Inger 12.00. Straxt efter 11.00 ringde en tjänsteman som behövde en påskrift så jag lovade köra förbi centrum innan vår utflykt så att hon fick sin den i tid så att den kunde faxas iväg för att omplaceringen av en ungdom skulle kunna ske. Hämtar upp Inger, kör förbi OK och Mac Donalds - och rakt ut på motorvägen. Vi kör snabbt till Rosendal och pratar hela tiden. Vi kommer till lunchrestaurangen där och förser oss med deras fantastiska lunchbuffé. Och pratar. Äter. Dricker kaffe. Och äter otroliga jordnöts- och chokladcookies som kostar tjugofem kronor stycket men som är gudomligt goda. Och pratar.

Då hör jag att min gamla telefon ringer. Ser ett missat samtal - och kommer på att jag glömde att åka och skriva på! Jag ringer genast upp Pia som är måttligt road. Jag ber förstås om ursäkt. Men det kommer inga ursäkter från hennes sida om att: "Jamen, jag förstår väl det, du behöver ju vara ledig någon gång och har mycket omkring dig... " Jag undrar om man kan ana en viss avsaknad av empati eller är jag väldigt orättvis då? Jag lovade att vi skulle vara tillbaka så snart det bara gick och Inger sa att det var OK att vänta i bilen medan jag rusade upp och skrev på. Vi tog en lov till Rosendals butik där jag köpte en ljuvlig liten ansiktsborste att massera in tvål i ansiktet med och en rund kroppsborste för att ha i duschen. Växthusen var tyvärr stängda under november. Vi körde tillbaka till Tyresö och jag skrev på och sedan körde jag hem Inger.

Inger frågade mig om jag hade lust att åka med henne till Thailand, där hennes familj har en bungalow, i cirka tio dagar i september nästa år. Jag tycker att det låter helt ljuvligt så det är klart att jag tackade ja! Samtidigt fick jag en gnagande känsla av att "bara jag kommer hem ordentligt från Indienresan". Jag ser framför mig hur Inger och jag tar långa frukostar och sedan bara promenerar på stranden, sitter och tittar på havet utan att nästan orka öppna en bok, kanske hyr en bil endag för en liten åktur, men annars bara total avkoppling och ro i ett underbart klimat.

Om det skulle bli verklighet så har jag i så fall en resa med systrami till London då reorna börjar efter jul, en resa till vitryssland, en eventuell resa till Italien som Inger pratade om också som handlar om Reggio Emilia metodik, en resa till Visby, en eventuell mor-dotter eller döttrar resa till Rom som det pratades lite om igår kväll på företagarnas hus och en resa till Thailand. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få råd med alla de resorna även om en av dem är för kommunens räkning. Tror att jag får se hur det blev i slutet på nästa år eftersom vi även fyller femtio, både Olle och jag samt firar att vi varit gifta i tjugofem år. Fester kostar en del, de också.

Det är i alla fall väldigt roligt att ha lite sådant att se fram emot, även om jag egentligen är ett riktigt hemmadjur. Det är så härligt att gå hemma och hasa i bara morgonrocken och man har allt man behöver och man får vara ifred en stund och sig själv en stund. Det är min återhämtningsmetod, annars skulle jag förmodligen bli galen. Eftersom jag är så social och "intensiv" som det kallas ibland, så måste jag få balans och dra mig tillbaka. Mitt hem är verkligen min borg.

Väl hemma så satt jag naturligtvis vid datorn en stund för att sedan byta om en kvart innan bussen gick för att ta mig till Radiovägen och företagarnas hus. Där bjöds på mitt livs starkaste dry martini (den tog mig en- och en halv timme att suga i mig) och otroligt god pyttipanna. Jag vimlade runt samtidigt som Gustav, Olles brorson, spelade piano och sjöng tillsammans med en kompis till honom, Jesper Hellgren. Det pratas så mycket så att det är makalöst. Naturligtvis säger en gubbe att bara man har en hund som skäller hemma så behöver man inte ha ett larm "för ryssar och balter är livrädda för hundar och det är bara de som vill in i ens hus". Jag förstod först inte vad han menade, det var ju ett påstående som var så förbålt idiotiskt och fördomsfullt så att jag först trodde att det var ett smaklöst försök till skämt. Nejdå, han menade detta och trodde på det på fullt allvar. Jag sa precis det jag skrev här ovan och gick därifrån. Sa jag något i ett tidigare inlägg om hur många patetiska människor kan det finnas i den här världen?

Senare säger en annan, i mitt tycke, trodde jag, gullig och trevlig kille, att "Araberna!" "Ja?" frågade jag. "Ja, araberna!" Samma visa igen, jag får bli avståndstagande och rätt så otrevlig och nu börjar jag undra om man gör så här för att se hur olika individer reagerar eller om folk som dricker i detta land i allmänhet förvandlas till rasister och fördomsfulla idioter per automatik. Ska det ta mig nästan femtio år för att inse detta? Kommer jag att dö ensam därför min verklighet och min övertygelse är en sådan avart jämfört med andra runt omkring mig i samhället så att ingen kommer att förstå vad jag menar? Nej, självklart inte. De flesta känner ju som jag...Ju.

Vi fick skjuts hem av son till arabkillen. Vi tryckte in oss sju personer i volvon, två vuxna låg intryckta i bagageutrymmet. Det var kul. Arabkillen fyllde år vid tolvslaget så enligt Olle har vi blivit bjudna till fyrtiofemårs-fest ikväll. Vi kom hem halv tre på natten. Jag hade väldigt trevligt trots de små främlingsfientliga incidenterna. Tyvärr så färgar de min bild av individerna omkring mig.

Jag vaknade med hosta och förkylning, rinnande näsa. Och idag ska jag försöka skriva ihop anföranden till budgetfullmäktige. Skulle gått på långpromenad nu vid tio med Lena, min älskade vän Lena. Men jag håller mig inomhus för jag vill ju absolut inte vara sjuk i veckan eller vid avresa. Riktigt trist väder idag, Erstaviken ligger grå i duggdis.

torsdag 6 november 2008

Diskmaskinsängel

I maj brakade vår diskmaskin som endast är två år gammal. Jag har liksom lyckats skjuta upp att ringa och boka in en tid med någon som skulle kunnat komma ut och titta på den - hela sommaren! Jag är prokrastinerarens mästarinna. I alla fall så ringde jag Stockholms hushållsservice och de kom ut i morse. Rättare sagt, Krister kom ut. Han hade besvär med att hitta, hans GPS ville skicka ut honom på Brakmarsvägen. Jag hade sagt till när jag bokade att det är problem med vägen just nu, man måste åka en helt annan väg för att komma upp till oss. Det hade inte förmedlats till Krister.

Han kom in, tittade in i maskinen och undrade vilket program vi brukade köra och om vi någonsin använde kalkmedel och avsaltning? Eller om vi någonsin läste manualen? (Riktigt så tydligt elak var han inte, men det framgick utan tvekan att vi nog inte gjort allt som man borde göra för att vår diskmaskin skulle må bra.) Jag talade om att vi brukade ha det kortaste programmet vilket inte är bra alls. Jag blev också tvungen att tillstå att jag aldrig någonsin använt avsaltning eller avkalkning eller läst manualen. Han tog fram filtren som var totalt och vidrigt ihopgeggade men tvärtorra som fnöske eftersom maskinen stått oanvänd i ett halvår. "Det brukar vara en stor slemmig gegga där, och en bakteriehärd utan like" sa Krister. "Det är i alla fall den enda trösten, detta är bara en torr ihoptäppt filterkatatrof, men inte en så väldans farlig bakteriehärd". Jag började jobba med blötläggning och stålboll för att få bort de igenslammade torra och, som jag såg det, de oåterkallerliga filtren. Men det gick att få rent. Själva sensorfiltret var tvärkört men den bytte ängeln Krister. Diskmaskinsängeln.

Jag kan inte fatta att jag ska slippa handdiska mer. Jag har vant mig vid enorma disktravar eftersom det har varit ytterst sällan som någon annan har diskat under denna tid. RTFM, brukar Olle säga rått i sin datavärld. (Read The Fucking Manual). Men vi är så vansinnigt otekniska med allt. Olle är expert på datorer men inte på annat tekniskt. Inte heller bilar är vi så bra på att sköta. Tack, Krister!

Ungdomskonferensen

Det är tre-fyra år sedan vi hade den senaste ungdomskonferensen. Jag har lobbat för att vi ska ha en sådan varje år men det har inte varit populärt hos Mats Fält så det har varit ett ganska gediget motstånd. Nu i våras fick jag ändå gehör när den nya demokratiberedningen bildats med nya ledamöter. Jag tycker att det är oerhört viktigt att ungdomarna får komma till tals och känna att de kan vara delaktiga. Dessutom behöver vi politiker vara aktiva och lyssnande.

Idag hade vi alltså den efterlängtade konferensen. Det var väldigt roligt. C3L blev platsen där vi höll till eftersom gymnnasiets aula blivit dubbelbokad. Gäster var brottsoffersamordnaren, Swebus, Nattvandrarna, Centralköket, brottsförebyggande och polisen. Jag sprang omkring med en mikrofon och höll koll på vilka som ville ställa frågor. Det var så kul att höra allas frågor, vissa hade förberett sig så fint och alla var mycket engagerade. Nu ska vi ha det som återkommande punkt varje år, hoppas jag. Det blir nog uppdelat med en på gymnasiet och en för högstadierna. Hjärtefråga.

Bilkörning

Vi flyttade ut till Violstigen i mars 1984. Då hade vi varit tillsammans sedan oktober 1983 och förlovat oss i januari 1984. Snabba puckar! Vi gifte oss 1984 och ett år och fjorton dagar senare föddes Sofia. Jag hade inget körkort och vi bodde på landet. Jag jobbade inne på Karlavägen. Promenaderna till bussen på morgnarna var spännande. Efter att ha bott inne i stan i flera år där man ju kan trippa fram i fina skor och tunna stövlar till och från tunnelbanan så klafsade jag fram i gummiströvlar i lera och sörja (det är bättre att gå på isen och ha det glatt) och pälskappa till bussen som gick sparsamt. Tjusigt värre.

Nå, för att inte brodera ut för mycket vilket jag redan klagat på att man inte ska hålla på med så hade jag alltså inget körkort förrän tio år senare. Jag åkte därför kommunalt med tre barn, hund och tusen matkassar med en mördande backe hem hur länge som helst. I efterhand har jag fått höra att folk tyckte synd om mig där jag slet med detta. Men jag visste ju inget annat och höll mig säkert i form på grund av detta. Så en vacker dag året 1995 tog jag körkort. "Min" bil blev den jag övningskört en hel del i, en Toyota Landcruiser 1984. Den var som en traktor, jag älskade den bilen och har sedan dess en stor kärlek till Toyota i alla former.

Nu till detta med bilkörning. Jag älskar att köra bil. (OBS! Det ska EJ vara automatväxel! EJ! Det ska vara växelspak.) Det är så kul att hålla koll på alla trafikanter runt omkring och planera körningen och köra i rätta filer och köra fort och köra långt och allt som har med körningen att göra. Någon gång ska jag låna, hyra eller köpa en cabbad bil. Någon gång ska jag lära mig att köra lastbil, det är faktiskt en annan dröm som jag har. Fram tills dess så kör jag ganska fort där det går. Jag har också ofta väldigt hög musik från kanal NRJ på. Jag hade en lång period när jag bara lyssnade på P1 och var väldigt insatt i alla möjliga debattfrågor. Nu är jag helt insnöad på musik och det är den kontrasten jag har funnit att jag behöver till det formalistiska ältandet i styrelserummen.

Jag har också fått ett rykte om mig att köra som en biltjuv men också att jag vet snikvägar och hur man tar sig fram i city i högtrafik. Jag tänker ibland att jag kanske kommer att köra ihjäl mig. Jag kör inte vårdslöst när jag har passagerare, vill jag poängtera! I alla fall så är det nog så att jag kör så mycket bil så att det är det som är skälet till min mages alltmer förändrade storlek. Miljömässigt och sundhetsmässigt bör jag ställa bilen lite oftare. Mitt nya liv "nästa år".

onsdag 5 november 2008

Lång dag

Dagen började med att jag slog på TV:n igen och Barack Obama höll sitt tal. Otroligt faktiskt. Satt vid datorn en lång stund, läste tidningarna, frukost, sedan till kommunhuset. Vi intervjuade den andra kandidaten för pol.sekr.tjänsten. Hon var trevlig och hon var folkpartist vilket jag förstås fann enormt sympatiskt.

Sedan åt Mats Fält, Berit och jag lunch och vi passade på att prata om budgetfullmäktige och hur vi ska lägga upp våra inlägg med mera. Därefter körde Helen D, Mats F och jag till Märsta och på vägen dit satt vi fast i köer på Essingeleden fram till Norrtull i mer än tjugo minuter. Vi skulle dit på uppdrag av Demokratiberedningen för att lyssna på en dragning om deras rådslag som de har haft igång sedan 2005.

Tillbaka till Gamla stan där jag släppte av mina medresenärer och så körde jag som vanligt och parkerade på Riddarholmen. Jag rusade till riksdagens ingång vid Mynttorget där Samuel väntade på mig för att släppa in. Liberal mångfald skulle ha styrelsemöte. Mikael Trolin var gullig och sa att han tyckte att jag borde bli partiledare. Jag var otroligt oartig och svarade att det var det värsta jag hört. Men jag menade det ju inte på det viset. Jag är inte partiledarämne. Jag är bara ledarämne :-) "Anna the boss".

Sedan sprang jag därifrån innan mötet var slut eftersom jag skulle träffa ledarskapsutvecklingsgruppen. Jag har haft en sådan där dag när varje sak har liksom runnit i varandra. Det var i en av luckorna i tid där under dagen som Paul från Sala Ida ringde och frågade hur jag ville resa hem, ensam från Bangalore eller med honom och Hans från New Dehli? Jag kände mig lite förvirrad en stund för jag vill liksom inte bli ett påhäng. Men det är klart att det vore toppen att få se lite mer om jag ändå är där.

Visumansökan kräver en ordentlig påskrift i originalform så jag lämnade den i Annas postlåda på väg hem från staden. Då hade jag fått sällskap av Sara som kom från sitt nya jobb. Hon letade upp mig med ledarskapsgruppen på restaurang Paganini på Västerlånggatan i Gamla stan. När vi kom hem hade Olle gjort mat så hon formligen vräkte i sig. Jag formligen kastade mig på datorn :-) för att skapa en ny stängd grupp på FaceBook eftersom jag lovat ledarskapsgruppen att jag skulle göra det. Sara hade i bilen hem sagt att hon var "dödstrött och vrålhungrig". Nå, ätit har hon gjort.

Men plötsligt förkunnade hon: "Jag åker in till Spybar!"
"Men du var ju dödstrött?" protesterade jag lamt.
"Inte nu längre!" svarade hon medan hon snabbt provade ut tre olika kreationer.
"Är du beroende av något?" frågade jag odiplomatiskt.
"Ja, absolut! Nej, vilken kränkande fråga, mamma!" sa hon då och bestämde sig för en fjärde outfit och kastade på sig kappan. Ut genom dörren och borta.

Här sitter jag vid datorn som en klump. Kan det vara något med levern? Jag känner mig så stor, magen blir bara större och större och jag vet att det inte går att skylla på graviditet, så vad kan det vara? Martin N, vårt oppositionsråd och jag har slagit vad om en flaska Champagne att den som går mer mest i procent av sin kroppsvikt fram till 10/12 ska få flaskan. Än så länge ligger jag pyrt till. Jag måste montera upp boxningssäcken, den gör ju noll nytta liggandes på golvet. Kanske borde sluta köra bil?