The rehabilitated neo-Nazi Sweden Democrats

Under tiden som USA har stora problem med sin ekonomi och att komma till någon slags konsensus i hur dessa problem ska lösas så händer det fruktansvärda saker i Norge. Sverigedemokraterna, som naturligtvis tog för givet att händelserna var initierade av krafter som skulle ge dem vatten på sin kvarn, tystnade snabbt och antog en ”korrekt” och populistisk fördömande attityd.

Det är mycket intressant att läsa hur en tidning som Financial Times beskriver den radikala anti-muslimska trenden som sprider sig över Europa i sitt måndagsnummer (25 juli 2011) Våra Sverigedemokrater benämns utan hymlande som ”the rehabilitated neo-Nazi Sweden Democrats”. (de förment salongsfähiga nynazisterna Sverigedemokraterna)

Svenska tidningar skriver inte så om Sverigedemokraterna. Det finns en slags beröringsskräck med sanningen som jag tycker är mycket olycklig och som givetvis spelar SD rakt i händerna. De har inte bara putsat och tvättat sig själva utåt sett, de får dessutom hjälp av media. Svensk journalistik har ett ansvar som man inte vill kännas vid. Det är som om själva scenariot är så kittlande och säljande att man gärna är med och regisserar svensk politik och hur samhället speglas. Vi i politiken får väl skylla oss själva, känns det som. ”De är trots allt folkvalda”.

För några år sedan gav Expo ut en bok som heter ”Sverigedemokraterna har fel – igen” där jag fick med en text. Den skrevs visserligen i all hast och därför kan det finnas meningar som skulle kunna ha skrivits ännu bättre. Men den hänvisade till Sverigedemokraternas partiprogram som fanns utlagt på deras hemsida för vem som helst att läsa. Deras texter som jag hänvisade till finns inte kvar längre. Det är förstås del av deras strategi att putsa och tvätta sig utåt, kort sagt vara ulvar i fårakläder. Deras ”rehabilitering” är bara en del av en propagandaapparat som de mobiliserar så opportunistiskt för att vinna mer mark inför nästa val. Här nedan lägger jag med texten ur boken. Jag var mycket uppbragt när jag skrev eftersom deras texter gjorde mig fruktansvärt indignerad.

”Låt alla folk vara herrar i sitt eget hus” (Den nationalistiska principen) Sommaren 2009 av Anna SteeleKarlström
Sverigedemokraterna vill ha ett befolkningsmässigt homogent samhälle. I det folkhem de önskar sig anser de att trygghet, harmoni och solidaritet i samhället förutsätter befolkningens kulturella och etniska likhet. Problemet i dessa åsikter är att Sveriges folkhem och välfärdsstat byggts av det faktum att människor från andra länder varit villiga att bryta upp sina bopålar och flytta hit för att arbeta hårt i Sverige. Sveriges utveckling hade helt enkelt inte sett ut som den gör idag om det inte hade funnits modiga, arbetsamma och innovativa människor som hade velat flytta hit. Historiskt sett så finns det inte ett enda land som idag är en demokrati som har haft sina gränser stängda. Historiskt sett så bör varje ”svensk” titta på sin egen historia för att inse att endast samerna är något som man kan kalla ursprungssvenskar om man nu måste använda det begreppet.

Det är en utopi och ett bakåtsträvande, en förvrängd och skev bild av verkligheten att anse att alla folk ska vara herrar i sina egna hus när vi lever i en globaliserad värld där alla folk är beroende av varandra när det gäller miljö, energi, arbetskraft, brottsbekämpning, utveckling och innovation, demokratiarbete och jämställdhet samt fredsarbete och bistånd.
För att beskriva närmare hur världen skulle se ut om Sverigedemokraterna fick beslutanderätt så vill de inte att Sverige ska vara med i EU vilket skulle göra att Sverige förlorar sin möjlighet att påverka i en medlemssfär som består av tjugosju länder. De vill ha en homogen sammansättning av befolkningen och anser att det tar generationer innan man helt uppgår i en nation. Enligt Sverigedemokraterna påtvingas Sverige kulturella möten och det är en kränkning av ”den nationalistiska principen”. Att svenskar rest ut i världen mer än många andra länders befolkning innebär inte en kränkning på andra länders nationalistiska principer, nej, det är bara Sverige som ”kränks”. Detta är en provinsiell och inskränkt hållning. I Sverigedemokraternas värld får inte marknadskrafterna styra eftersom nationalstaten då inte kan garantera landets kultur och identitet. Politiken ska i samverkan med det civila samhället och privata sektorn skydda den egna kulturen och därigenom överlevnaden av ”det egna folket”.

Den värld som målas upp av Sverigedemokraterna är en sorgligt begränsad och odemokratisk värld, ett Sverige som inte skulle överleva en sekund i nutiden. ”

Nu har vi en ung man i Norge som drivits till fullständiga vansinnesdåd i ögonen på varje normal människa. Men han har gjort det med total mental närvaro och iskyla. Frågan är för mig inte hur samhället har kunnat missa honom. Frågan är hur en förälder kan missa dessa tendenser hos sitt barn. Den frågan är det ingen som ställer. Det är förstås för stigmatiserande och skuldbeläggande att man som förälder har ett ansvar för vilka åsikter de bär på.

Det går inte att bestämma över vad ens barn bär på för ideologier. Men även om de är myndiga och inte ens bor hemma längre så tycker i alla fall jag att man ska diskutera politik, strömningar i samhället och varför det ser ut som det gör även med sina vuxna barn. Jag har verkligen inte daglig kontakt med mina utflugna döttrar. Men det känns som att de har en ifrågasättande bas att stå på. Deras engagemang består av att brinna för de olika konstnärskap de utövar. Dessa konstnärskap torde inte skada någon fysiskt. Den här oförargliga mamman till gärningsmannen, hade hon verkligen ingen, INGEN aning om vad som rörde sig i hennes sons huvud? Kan hon rentav ha spätt på hans tankar? Ja, det jag berör nu är tabu. Allt är ju samhällets fel, har jag fått höra så länge jag kan minnas.

Jag sörjer att man förlorat en generation av framtida engagerade politiker i Norge, jag sörjer med deras föräldrar och anhöriga. Jag hoppas för allt i världen att vi inte ska bli rädda och stänga in oss, dessa krafter som gärningsmannen står för ska inte få segra! Ett fortsatt öppet samhälle, för demokrati.

Amy Winehouse är död, bara tjugosju år gammal. Hon hade en helt enastående röst, verkligen en förlust i musikvärlden.

Har efter snart tre decenniers boende i Tyresö äntligen tagit mig till Utö på en dagsutflykt. Båtarna går dagligen från Trintorpsbryggan och jag åkte med Henrik och hans son samt Tyresös kommunstyrelseordförande med make. Det blev en trevlig dag med god mat och småprat och inget regn. Vilken skärgård vi har!

I förra veckan var jag med om något som jag tyckte var lite chockartat: Jag hade stannat för att handla något på Öringeboden. När jag kom ut hade en bil parkerat rätt så tight intill min bil och bilens förare skulle strax ge sig av. Jag gick runt till passagerarsidan så länge och slängde in min väska där – samt även bilnycklarna! När jag började gå runt bilen för att sätta mig i förarsätet eftersom bredvidvarande bil gav sig av så – låstes bilen. SHIT! Det var verkligen inte kul.

Mobiler och allt låg inuti bilen och tittade retfullt på mig. Jag gick tillbaka in till Öringeboden och fick hjälp av en mycket trevlig ung man som hjälpte mig så att jag fick låna telefon och även att söka nummer. Min hjärna gick nämligen in i ett vegetativt tillstånd, nummer jag slagit i åratal var nästan bortblåsta, jag ringde fel flera gånger. Patetiskt! Till sist fick jag tag på Olle som var enormt snäll och lugn, han tog sig från arbetet hem till sig där han hade ett par extra bilnycklar (vilken tur att vi hade en sådan framförhållning) och körde med dessa till mig där jag stod vid min bil med nycklarna glittrande genom rutan. Fy! Ingen har sagt att om man låst upp på passagerarsidan och stänger igen så låser sig bilen. När man låser upp på förarsidan förblir bilen upplåst. Aldrig mer att jag slänger in bilnycklarna i bilen, förstår inte vad som flög i mig!

Köpte ett par skor på rea i Tyresö centrum när jag ändå var där igår, skulle träffa en man och en kvinna som jag ska viga om några veckor. Provexemplaret av skon passade som handsken, storlek 38. Jag tar dem! sa jag till expediten. Hon hämtade den andra tillhörande skon och lade dem båda i en skokartong. Jag betalade och lämnade butiken. Väl hemma tog jag förväntansfullt fram mina fynd, bara för att upptäcka att den ena skon hade storlek 41!

Inlåsta nycklar och fel storlek på skorna. Det ter sig verkligen futtigt i skuggan av det hemska som hänt i vårt grannland. Men som de flesta vet, så går livet vidare. På något vis verkar det gå mer vidare i Sverige än i många andra länder, av någon outgrundlig anledning. Varför gnäller vi så mycket här?

Böcker och bio

Har läst Harper Lee's "To kill a mockingbird" som kom ut 1960. Den utspelar sig i en liten stad i södra USA under 1935 och lite framåt. Berättad av en liten försigkommen flicka blir det en märklig vinkling av allt som händer omkring henne. Harper Lee skrev aldrig några fler böcker men hennes bok vann Pulitzerpriset och många gymnasieelever i Amerika får än idag läsa boken som bas för diskussion om rasism.

Min syster och jag letar ständigt efter nya deckarförfattare som vi sedan följer vid varje nyutkommen bok. Vi längtar och väntar och när det kommer nya av samma författare oftast med samma huvudperson på nya äventyr så blir vi så glada. Vi har väl ett tiotal som vi följt i några decennier och i den gruppen finns förstås sådana som kommit till under åren. Nu har syrran hittat en för mig ny erfarenhet: Deon Meyer. Han skriver om en poliskår i Kapstaden. Har nu börjat läsa "Tretton timmar". Förra sommaren läste jag nio böcker av Peter Robinson, kunde bara inte sluta.

Igår öste regnet ner så jag kände för att gå på bio. Det blev "Potiche" på min favoritbio Victoria. Bland flera fantastiska skådespelare så var Depardieu och Deneuve mycket bra och filmen var rolig. Behöver dock inte ses på bio. Varför tycker jag så? Jag hinner sällan gå på bio. Jag älskar film och kollar ofta film på DVD och på TV. I decennier har jag haft den åsikten att biograferna ger mig ytterligare dimensioner på filmer som verkligen är storslagna i teknik och ljud och effekter. Nu har ju 3D sin storhetstid så det är också orsak till bio-besök. Det dröjer dock inte länge förrän de flesta kan kolla 3D på hemmabion också. Filmer som inte har de där "storslagna" dimensionerna kan jag lika gärna se hemma. Därför säger jag att "Potiche" inte behöver ses på bio.

En kvinna i Filipstad (tror jag att det var) påstod att hennes man hade tagit sitt liv. Han var skjuten i ryggen...

En man utanför Sveg har vid flera tillfällen ringt ambulans och sagt sig ha hjärtproblem och sedan skuttat upp när man kommit till Sveg för att gå på Systembolaget och till tobaksbutiken...

Henrik sa häromdagen plötsligt: Titta på Soleil,(min Yorkshireterrier) ser du vem hon är lik? Jag tittade och såg inte. Ser du inte mustaschen? fortsatte han. Jag började skratta och kunde inte sluta. Tårarna rann. Varje gång jag tittade på henne så såg hon på mig med förebrående bruna ögon och stor hängande mustasch... Det blev ett sådant där skrattanfall som man oftast får i tonåren på ställen och vid tillfällen när det är fullständigt olämpligt och helt fel. Jag fick kramp av skratt och det tog inte slut. Det var väldigt roligt.

Ett stort hopp till en sak som är mycket allvarlig, rubriken i SvD igår: "Unga flickors bröst bränns i Kamerun". Där utsätts en kvinna av fem för våldtäkt eller försök till våldtäkt och genomsnittsåldern är femton år. Därför har fenomenet bröstbränning och "bröststrykning" uppkommit. Mammorna vill rädda sina döttrar från att utsättas för dessa övergrepp. De har kommit till slutsatsen att bröst i ung ålder ökar risken för våldtäkt. Därför försöker man stoppa brösten från att utvecklas genom att föra varma föremål över brösten. Eller så bränner och stympar man dem helt. Följden blir svåra smärtor, svårigheter eller oförmåga att amma, psykiska men. Fullständigt vidrigt med ett samhälle där så många män kan bete sig så och samhället inte verkar göra någonting utan kvinnorna fortsätter att vara utan värde.

Jag vill gråta.

Almedalen 2011

Jag anlände till Visby på måndagen under Almedalsveckan. Massor av människor var redan på plats. Jag lassade av packningen på mitt boende och gick sedan direkt till det seminarium som vi i talmannens nätverk för jämställdhet kommit överens om skulle hållas. Talmannens tjänstemän på riksdagskansliet hade gjort ett fantastiskt arbete med att ordna lokal (Lindgården på Strandgatan) och boka in de olika intressanta deltagarna: Ingvar Carlsson, Lars Leijonborg, Jenny Madestam (fil. Dr.)och Erik Fichtelius. Temat var: Partiets ledare – en fråga om jämställdhet? Per Westerberg inledde förstås, vi som hade kommit till Visby från gruppen satt vid ett eget bord bredvid panelen.

Det blev en väldigt bra diskussion med intressanta infallsvinklar och efter det att vi i gruppen startade upp med några frågor så kom publiken in också. En eloge till talmannens duktiga medarbetare, stort tack!

Senare hade jag ett möte inbokat med representanter för Standard Life Investment, en från Sverige och en från Edinburgh. Detta som ett led inför studieresan till Skottland och England i september. Ordet intressant är ett för mig återkommande ord när det gäller Almedalen eftersom det är så mycket roligt som händer där, så många olika områden som man kan ta in kunskap om och så många människor som är villiga att berätta om sina verksamheter. Mötet med SLI var intressant och trevligt.

På tisdagen fanns det tid på förmiddagen att ta det lite lugnt, träffa vänner och titta lite i affärer. Vid tolv infann jag mig i hamnen där Vestas hade ett seminarium om något som kallas Windmade och som handlar om certifiering av olika företag som använder sig av el från vindkraft och i och med certifieringen ska man kunna ha en symbol som visar konsumenter att man de facto gör så. Det ligger ett gediget förarbete i detta och det kommer igång först vid årsskiftet men jag tycker att det är mycket positivt, som svanenmärkningen eller fair trade och liknande.

Direkt efter seminariet fick jag köra en Tesla, en elbil, och det var otroligt roligt och fascinerande. Bilen såg ut som en häftig sportbil med skålade stolar och ingen plats för handväskan, den fick VD:n för Vestas hålla i knäet eftersom han skulle guida min körning. Vi tog oss försiktigt ut från hamnområdet och Skeppsbron där det alltid myllrar av folk och finns en hel del trafik. Känslan att köra en bil som inte hörs alls var lite skrämmande, gångtrafikanter kliver rätt ut och jag visste inte genast hur broms och allt fungerade. Det är en automatväxlad bil som laddas upp med el och då kan köras 40 mil på en laddning. Sedan kom vi förbi Gotlandsbåtarna och efter en rondell blev jag uppmanad att trycka gasen i botten. Med viss tvekan och stor förtjusning gjorde jag så och vi formligen lyfte och speedade fram snabbt (men lagligt) en kort sträcka innan jag tog ner på farten. Det var hisnande kul att köra en bil som reagerar så snabbt och jag gjorde om det efter en liten stund innan jag vände tillbaka till hamnen. Detta borde vara den optimala stadsbilen miljömässigt förutom att man inte kan ta med barnen om man har några sådana. Det finns fler tillverkare och jag hoppas att priserna går ner. Istället för biltullar borde vi ha något slags statligt stöd för denna typ av bil, min egen personliga reflektion.

Sedan var det dags för mig att ta plats i en panel som skulle diskutera upphovsrätt i Tonsättarnas hus som anordnades av nätverket Kulturskaparna. Jag tycker att detta är ett knepigt område där vi måste titta över upphovsrättslagen så att den bli anpassad för nutidens teknik och spridning av olika verk.

Efter denna mycket intressanta diskussion (vad var det jag sa, intressant kommer att återkomma) gick jag tillbaka till Vestas som hade ett trevligt mingel med en underbar buffé.

Man träffar många människor hela tiden, överallt stöter man ihop med bekanta och vänner och personer man träffat i olika sammanhang. Det är som att arbeta flera dagar på en mässa, det är kul men man blir helt färdig! Det är Almedalen.

Onsdagen bjöd på en lugn förmiddag, dimman som tagit Visby i ett märkligt till och från grepp sedan lördagen, böljade in och böljade ut. Jag fick träffa representanter för Svensk basindustri och hade ett mycket bra samtal som nog kommer att leda till flera studiebesök ute i landet. Vid två var det dags för det seminarium som var ursprungsorsaken till att jag över huvudtaget befann mig i Visby i år, hade nämligen tänkt skippa Almedalen denna sommar för första gången på sex år. Men si, det gick inte. Jag blev inbjuden av Stockholms hantverkarförening att prata om lärlingsutbildningar på folkpartiets dag. Sedan fylldes agendan på med andra förfrågningar så till sist blev vistelsen i Visby planerad till fem dagar, istället för noll :-)

Vår diskussion handlade om lärlingsutbildningarnas framtid och hur det har gått hitintills. Ingela Nylund Watz var med från socialdemokraterna. Efteråt fick jag veta att allt spelats in och skulle läggas ut på nätet. Hua.

Mingel på Westanders resulterade i en enorm skörd av visitkort med små vidhängande ”speed-dejtingssamtal”, mycket trevligt, givande och – intressant! Min väninna som var med var mäkta imponerad över hur jag betade mig igenom horden av människor som alla stod i grupper och mest höll sig för sig själva, en helt naturlig instinkt. Men jag tänkte att det finns en vits med mingel och den ska nyttjas! Sedan lyssnade vi på Björklund som var ovanligt bra. Då menar jag verkligen ur ett objektivt perspektiv!

På torsdagen infann jag mig på Folkpartiets lokaler i Visby där vi skulle prata Liberal kulturpolitik. Det blev OCKSÅ intressant, bland annat fanns där en ung man som tyckte att yttrandefriheten borde sträcka sig till att tillåta att svastikan får bäras på allmän plats av den som vill…

Efter lunchen satt flera av oss från kulturutskottet i en panel i en trädgård för att prata om Konstfrämjandet och REKO-rapporten. En sammanställning har gjorts två år i rad nu där man visar hur olika museer behandlar sina utställare, konstnärerna, och hur man ger ersättningar med mera. Det var en mycket fin trädgård och ett mycket fint ordnat seminarium. Men solen gassade och vi satt där i närmare två timmar. Jag kände hur jag formligen brann i pannan och i urringningen. Jag sitter aldrig så länge i solen utan solskydd med min rödmosiga, fräkniga hy. Jag tror att alla var nöjda med utkomsten av svaren på de frågor som ställdes till oss politiker. Jag var själv nöjd. Men jag sved i huden när jag gick därifrån.

Varje kväll talar olika partiledare. Deras tal recenserar jag inte, utom min egen partiledares som tidigare nämnts. Media följer dessa och har också många olika åsikter. Det som är intressant nu är att Almedalens själva tillkomst med tal från först några och sedan alla partiledare nu har förändrats. Det är min åsikt att talen faktiskt har blivit ganska perifera, inte lika viktiga som de måtte ha varit förr. Allt annat runtomkring verkar vara betydligt mer fokus för, åtminstone för oss som är på plats.

Nästa morgon var det dags att städa ut på boendet och lämna tillbaka nyckeln. Jag skulle träffa SIDA på morgonen. Lunchen och eftermiddagen spenderades med möten med släktingar och besök på Krusmyntagården innan avfärd till flygplatsen. Ytterligare en Almedalsvecka avverkad, denna gång som riksdagsledamot.