tag:blogger.com,1999:blog-4949876416356636392024-02-20T07:55:56.070+01:00Anna i livet och politikenStatsrådsersättare/riksdagsledamot
för Folkpartiet Liberalerna, Tyresö, Stockholms län Mandatperiod 2010-2014Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.comBlogger442125tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-46645565666372893272012-06-06T12:44:00.001+02:002012-06-06T17:10:14.891+02:00Ny adressNy adress från och med 1/6-12. <a href="http://www.steeleanna.blogspot.com">www.steeleanna.blogspot.com</a href>Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-90892221856148761792012-06-01T21:48:00.001+02:002012-06-06T17:11:47.289+02:00OBS Ny adress från och med 1 juni 2012: www.steeleanna.blogspot.com Japan - reseskildring. Långt.(OBS, texten indelad i stycken i originalet men av någon anledning kommer allt i ett sjok när jag publicerar, sorry.) Resa med Svensk-Japanska parlamentariska vänföreningen maj 2012
Japan har alltid framstått som väldigt långt bort för mig, ja, faktiskt så långt bort så att det verkade osannolikt att jag någonsin skulle åka dit. Men i maj detta år 2012 blev det i alla fall av. Tillsammans med andra riksdagsledamöter och medlemmar av Svenska-Japanska parlamentariska vänföreningen ordnades ett program som för mig är oförglömligt.
Dag 1 till 2, 11-12/5. Vi åkte från Sverige mitt på dagen på fredag dag ett för att landa på lördagsmorgonen dag två på Tokyos flygplats Narita. Tidzonen är sju timmar plus. CIA world factbook berättar bland annat att det finns 127 miljoner invånare i Japan varav cirka 35 miljoner bor i Tokyo med omnejd. Man har 1500 jordskalv per år vilket blir fyra om dagen.
På bussresan in till city slås jag av hur rent det är överallt. Hotellet ligger nära Svenska ambassaden. På sängen i rummet ligger en nattsärk (unisex) och i badrummet finns rakgrejor och andra hygienartiklar för engångsbruk. Jag får höra att de japanska affärsmännen reser utan bagage och endast har med sin portfölj där det på sin höjd finns med en ren skjorta. Jag märkte snart att japaner gärna finner sätt att motverka obehagliga dofter och generande ljud som kan råka åstadkommas vid toalettbesök.
Toaletten var först ett mysterium, kunde inte förstå hur man skulle spola. Det fanns märkliga små knappar märkta med bidé och dusch och annat, en hel instrumentpanel. Toasitsen var behagligt uppvärmd och för att toabesökaren och eventuella andra ”åhörare” utanför toaletten inte skulle behöva bli generade kom ett inspelat spolningsljud igång när man satte sig. Funderade mycket på hur man kunde ha värme i toasitsarna i ett land som för det första just i denna del av landet har tempererat klimat och för det andra lider av energibrist!
På skrivbordet i rummet fanns en liten skylt där det stod: ”Welcome to our hotel. Resech is a fabric refreshener with green tea to remove unpleasant odors from your room and clothes. Please feel free to use it.” Bakom skylten stod en illgrön sprayflaska!
Nu var klockan mitt i natten hemma så det gällde att hålla igång för att försöka vända på dygnet snabbt. Vi blev ett gäng som promenerade genom staden bort till det kända shoppingområdet Ginza (som betyder Den gyllene stolen) Gatorna såg nyspolade ut och kantades av träd här och var. Där jorden var bar nere vid marken vid träden hade folk skapat egna små odlingar. Där fanns blommor, sallad, tomatplantor och andra grönsaker. Jag var mycket förvånad över den småstadskänsla som jag tycker var påtaglig. Höghusen fanns visserligen runt omkring men det var inte särskilt tätt bebyggt utan bröts upp av olika lägre hus och gatorna kunde varit gator i en mindre stad. Vi befann oss i en världsmetropol utan en enda skräpbit någonstans och med mycket grönska.
I Ginza började det se mer ut som det Tokyo jag sett på bilder. Alla statusmärken hade sina butiker där och de stora neonskyltarna fanns där och helt galna övergångsställen där tusentals går över samtidigt för man kan gå både rakt över och i ett kryss. Vi gick och glodde och tittade in lite i varuhusen och sedan var det dags för återsamling och middag.
Den var traditionsenlig med allt från sushi till tempura, sashimi och småplock och tofu. Det är mycket vanligt att man värmer individuella grytor på gasol direkt på bordet och så får var och en sjuda eller steka sin egen mat där och då. Där fanns fräscha grönsaker, svamp och kycklingbitar som vi fick fiska upp ur den sjudande buljongen. Där fanns också rispåsar som gjorts med hjälp av ägg och inuti fanns en slags risgröt som jag tyckte såg ut som tapetklister och smakade ungefär lika gott. Det var nog det enda jag inte gillade på just den middagen. Kunde inte fatta att jag var i Tokyo!
Dag 2, söndag 13/5. Sov nästan tolv timmar! Detta trots madrass hård som en planka och kudde som en stenhård limpa. Efter lunch begav vi oss till tågstationen, beledsagade av en representant från svenska ambassaden, för att få våra Railpass utskrivna samt få våra sittplatsbiljetter till de tåg vi skulle resa med. (Man kan åka billigare på Shinkansen som turist men man måste köpa Railpass innan man kommer till Japan! De går nämligen inte att köpa på plats.) Detta tog oss närmare tre timmar!
Tyvärr blev konsekvensen att vi missade ett studiebesök på ett youth centre, ett ungdomscenter. Istället stannade vi i Shibuya och tittade för här var nu verkligen det Tokyo man får se på foton och i film. Det var massor med folk i rörelse på trottoarerna varav väldigt många unga människor. Här fanns fullt med affärer och matställen och modebutiker med ungt mode. På ett stort torg mitt bland strömmarna av människor och den flödande trafiken stod en tågvagn uppställd. Bredvid den stod en staty med hunden Hachiko.
Hachiko var av Akita-ras och levde mellan 1923 och 1935. Han följde sin husse, som var professor på ett universitet i Tokyo, till stationen varje dag och mötte honom när han kom hem från arbetet. En dag kom inte husse hem för han fick en stroke och dog. Men Hachiko fortsatte att vänta på honom varje dag i nio år. Hunden är känd i hela Japan och står för en eftersträvansvärd lojalitet. Han finns som staty även vid Odate järnvägsstation, den station där allt hände då för länge sedan.
Jag bloggade om den här hunden för flera år sedan. Jag tyckte att historien var så rörande när jag fick höra talas om Hachiko därför att Lasse Hallström höll på att göra film om honom med Richard Gere som ”husse”. Trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få se Hachikos staty på riktigt!
På kvällen åt vi gemensam middag med en annan representant från Svenska Ambassaden. Jag blev helt begiestrad: Restaurangen är interiör i den andra av ”Kill Bill”-filmerna, regisserade av Tarantino. Det är ett vackert enormt rum med mycket bambuträ som har trappor upp till balustrader eller gångar som omgärdar alla väggarna. Jag har alltid trott att det var en kuliss.
I scenen strider Uma Thurman, som spelar huvudrollen, med massor av krigiska personer som kommer från alla håll och hon slåss, sparkas och hugger så blodet sprutar och kroppsdelar flyger. Typisk Tarantino-scen kan man säga. Väl tillbaka på hotellet vågar jag mig på att prova de olika knapparna på toaletten och tänker att det borde vara något att importera till Sverige.
Dag 3, måndag 14 maj. Efter tidig frukost promenerade vi till Svenska Ambassaden. Där fick vi en briefing om läget i Japan av ambassadören. Man har köpt upp ett gasfält i Australien för att klara en del av elkraftsbortfallet när nu alla kärnkraftverk inte är i bruk. Men det kommer inte att räcka.
Klockan 15.45 den 11 Mars 2011 skedde jordbävningen. Hela landet rörde sig en halv fotbollsplan! Ingen dog just på grund av jordbävningen. Japan har en fenomenal byggnadskonst. ”Säkert byggande” är en kunskap som exporteras. Efter en halvtimme kom tsunamin. Det finns mycket säkerhetstänk även inför sådana, man har exempelvis sensorer i vattnet. Larmen gick då och då den dagen. Till sist blev det lite av ”vargen kommer” syndrom. Det har visat sig att hela fyrtio procent väntade lite med att sätta sig i säkerhet. Man har helt enkelt tappat kontakten med havet.
Tsunamin drabbade en 500 kilometer lång sträcka av kusten och 37 kommuner. Man måste ta hand om 28 miljoner kubikmeter bråte efter katastrofen. Problemet är att man inte klarar av att hantera det själva i regionen och det är många kommuner som säger sig inte kunna ta emot delar av bråten och bränna den. Det finns en ”Garbage pack”, en bråtesmassa som flutit iväg som en stor ö och den har nästan nått Kanada!
Några företrädare för näringsliv och forskning både från Sverige och Japan berättade om utbyte av teknologi och innovation och om den Japanska marknaden som är ett växande affärsområde för Sverige.
Efter det åkte vi till Tokyo Metropolitan Traffic control centre. Innanför glas för att besökare skulle kunna se in fanns ett enormt rum med en vägg som var fem meter hög och tjugofem meter lång. Den bestod av 144 TV-monitorer. Vi fick se hur man hela tiden kollade trafiken via tvåtusen kameror och fordonsdetektorer som finns utplacerade med jämna mellanrum längs med alla gator.
Till sin hjälp har man också helikoptrar, polisen, vägradiosystem, informationstavlor och så förlitar man sig mycket på att allmänheten ringer in tips om något hänt. Det var häftigt att se hur hela stadens vägnät sträckte ut sig på den jättelika väggen och hur systemet visade var det fanns köer genom rödmarkeringar. De vägar och gator där allt flöt på var gröna.
Sedan var det dags för möte med Japanska parlamentets motsvarighet till den svensk-japanska vänföreningen. Vi fick besöka vice talmannens hus där det bjöds på tal, utväxlingar av gåvor samt utsökt lunch med sushi av Tokyos främste sushikock. Japans järnvägsbolag besöktes när alla artigheter var överstökade och gruppfoto tagits med vänföreningen. Central Japan Railway company gav oss först muntlig information. Det går 324 tåg per dag, snitthastigheten är 270 km i timmen.
380.000 passagerare per dag, 70 tåg går i rusningstrafik och då är det 15 sekunder mellan tågen. Enligt broschyren som vi också fick så har man 515 millioner passagerare på ett år. Vi fick även där se hur man kollar att allt fungerar via en stor tavla på väggen i kontrollcentret. Senare var det mingel på ambassaden.
Dag 4, tisdag 15 maj. Nästa morgon tog vi oss till Tokyo station för att åka med Shinkansen till Fukushima prefecturet. Vid det här laget hade vi hunnit åka en del tunnelbana och ett mönster skönjdes som gjorde det betydligt enklare att åka. Som på alla tunnelbanor i olika städer så finns det ett antal olika linjer. Dessa har alla ett namn. En linje heter exempelvis Ginza line. Då har den bokstaven G.
Varje station har ett namn på linjen men också ett nummer. Man kan följa linjen via nummer istället så är det lättare att veta att man åker åt rätt håll eftersom siffrorna är stigande åt ena hållet och fallande åt det andra. Smart! G8 till G5 istället för Shimbashi till Akasaka-Mitsuke.
Men nu skulle vi alltså åka Shinkansen. De har också namn och vårt tåg hette Hitari eller Ljuset som det blev översatt för mig. Dessa tåg som går med sådan precision ser ut som spårbundna ålar när de glider in på stationen.
Resan gick fort och från Fukushima station åkte vi buss till en byggnad där man temporärt hade omstationerat den kommunala administrationen för byn Iitate vars borgmästare vi skulle få träffa. Borgmästaren talade ganska faktamässigt och lugnt om läget. Någon rörelse märktes inte förrän på slutet av hans berättelse.
”Samhället hade 6000 invånare. Vi hade börjat arbeta efter en slogan som kunde översättas till ”att göra saker med omsorg, helhjärtat”. Vi var trötta på slit och släng och ville leva mer vårdande om varandra och med solidaritet samt eget ansvar. Det var en tioårsplan och vi hade kommit till det sjätte året när trippelkatastrofen (jordbävningen, tsunamin och kärnkraftverksolyckan) slog till 15 mars 2011.
Innan dess hade vi 1700 hushåll men efteråt blev det 2600 hushåll - splittrade familjer. Min uppgift som borgmästare i ett litet samhälle som Iitate har blivit att återuppbygga bybornas liv. Trots att alla evakuerats så finns sex fabriker kvar samt ett äldreboende. Inomhus är strålningen mindre. För att undvika plundring så bevakar vi byn hela tiden. Vi försöker minska risker och säkra försörjningen för alla. Många pendlar och det brukar vara inom en timmes pendlingstid. Det gör att även om familjen är splittrad så kan man ändå träffas.
Det är svårt att leva som evakuerad. Man kan ha mist sitt jobb och förlorat allt engagemang. Man måste vårda byborna fysiskt och psykiskt, bygga upp byn och sanera marken.
Det finns ingen synlig skada på byn, bara förhöjd strålning. Vi är vana vid att hantera stora, konkreta skador som kommer efter jordbävningar, tsunamis och tyfoner. Men detta är osynligt, allt ser ut som vanligt. Andra katastrofer kan man bygga upp och börja om. Radioaktivitet är så försåtligt och kommer att finnas kvar i länge, kanske i generationer, vi vet inte.
Det känns svårt att känna att man kan hjälpas åt och arbeta för framtiden när skadorna inte syns. Man blir splittrade både i det kommunala arbetet och i familjerna. Vi försöker konfrontera staten och föreslå staten vad som kan göras. Staten bestämmer hur saneringen ska gå till. Vi vet inte hur effektiv saneringen kan bli. Man sanerar bostadsområden inom två år. Sedan ska man kolla hur det slagit ut, det kan ta tre år.
Vi har delat in området i tre zoner för att kunna odla någonstans. Man tar bort ytlagret men detta material måste behållas kvar inom kommunen. Vi vet inte vad vi ska göra av det som man skrapat av men ett förslag har varit att lägga det i skogen. Man menar att lera inte släpper igenom radioaktivitet så därför kan inte grundvattnet bli påverkat.
Vi odlar ris och grönsaker med hjälp av vatten som kommer från bergen. Så vitt man vet är strålningen högre utomhus och därför sanerar man utanför husen, tar bort träd, tvättar husen med mera. Eftersom områdets huvudnäring var produktion av mejerivaror så fanns tretusen kor i området som vi fick avliva. Vi försöker finna alternativa utkomster, till exempel odling i vatten.”
Detta talar borgmästaren om med liten sinnesrörelse. När vi har ställt frågor och det är dags att ta avsked märks det dock att han blir rörd. Han tackar Sverige och oss för allt stöd och ser tårögd ut. Jag känner mig tagen. Vi åker buss igen och nu ska vi in i evakuerat område, det vill säga, det område där inga människor bor utom de gamla som finns kvar på ett äldreboende. De bedömdes som för sköra att flytta på så de får vara kvar.
Det stod strålningsmätare här och var. Vi såg en som mätte 1,135 millisievert per timme. På en åker gick fyra män i vita skyddsdräkter och gasmasker och stack instrument i jorden för att läsa av radioaktiviteten. I luften längre ut över fältet svävade en stor strålmätningsballong. Bussen stannade och alla gick av och fotograferade i det dystra regnet. Då kom ytterligare skyddsklädda figurer gående förbi. De glodde på oss, en av dem sa något till de andra och sedan skrattade de. Jag kunde inte låta bli att undra om de sa något om: ”Vad är det för idioter, det är ju livsfarligt att vara utomhus här…”
Efter rundturen fick vi träffa vice guvernören för Fukushima som också berättade en del om saneringarna. Hela Fukushima har evakuerat 160.000 människor. Nästan 2.400 människor dog på grund av tsunamin. Det saknas 45 personer. 20 blev svårt skadade och 160 fick lättare skador. Över 20.000 hus blev helt utplånade. Över 67.000 hus skadades till hälften och över 154.000 hus fick partiella skador. Han talade mycket sakligt.
På slutet tackade han oss för att vi kommit dit och så sa han att alla japaner gärna vill möblera sina hem med IKEA och klä sig i kläder från H&M.
Vi åkte Shinkansen ”Snabb som vinden” Yamabiko tillbaka till Tokyo. Några av oss fick åka med i förarhytten mellan två stationer. Ambassaden hade ordnat specialtillstånd. Tågen går mycket mjukt även i höga farter. Efter en stund kom vi in i en tunnel som vi befann oss i under flera minuter. Där inne var det beckmörkt. Det var lite obehagligt tyckte vi.
En av riksdagsledamöterna som var med är lokförare till yrket på Statens Järnvägar. Han berättade att i Sverige har man belysning för att kunna upptäcka om något är på spåret. Även om man inte hinner stanna så kan man åtminstone tuta varnande. Det var spännande att få se hur det går till att köra ett Shinkansentåg. Kanske något många ”trainspotters” drömmer om? På kvällen var det middag på ambassaden med inbjudna svenska gäster som är aktiva i det japanska näringslivet.
Dag 5, onsdag 16 maj. Denna morgon checkade vi ut från hotellet för att åter ta oss till stationen och Shinkansen Hitari (Ljuset) till Kyoto. Innan en konduktör lämnar en vagn för att gå in i nästa vänder han eller hon sig om inåt vagnen och bugar sig! Över huvud taget så bugar alla hela tiden. Jag har fallit in i det väldigt snabbt. Efter tre timmars färd genom ett vackert böljande landskap med risfältens vatten som utspridda speglar är vi framme. Vid vår buss står en geishaklädd kvinna som ska guida oss vid vårt besök till Kiyomizu templet.
Bredvid henne står en liten kvinna som visar sig vara vår värdinna från Ryokan (Japanska värdshus) där vi ska bo över natten. Kyoto var Japans huvudstad från 700-talet fram till senare delen av 1800-talet. Shogun som var ledare över alla samurajer lämnade tillbaka sitt ledarskap till Japans kejsare 1868 som samma år flyttade till det som då hette Edo men som bytte namn till Tokyo. Shintoism är landets största religion och därefter kommer buddhism.
I staden finns hundratals tempel. Det bor 1,7 miljoner människor i Kyoto. Staden är känd för sina kvinnliga artister, Geiko-girls, som framför traditionsenliga uppträdanden på privata banketter och fester. Vår buss parkerar på en stor turistbussparkering och vi går de myllrande gatorna upp mot templet.
Här kryllar det av turistbutiker och myllrar det av skolbarn i alla åldrar. De är klädda i skoluniformer i Japan. Väl inne på tempelområdet som ligger med storslagen utsikt över staden och ett skogsklätt berg ser vi den typiska Shinto-porten, Torii, och andra olika helgedomarna med de gudar som hör till shintoismen.
Olika fina byggnader avlöser varandra på området och många besökare överallt. Här och där ser vi kvinnor uppklädda till geishor med alla tillbehör. En mamma har två små döttrar med sig och alla tre är klädda som geishor. Vid lunchen får vi träffa tre svenska utbytesstudenter som berättar om hur det kom sig att de hamnade i Kyoto. Alla verkar mycket nöjda med sina val.
Sedan besöker vi Kyoto universitet och får även där träffa en utbytesstudent samt får en föredragning om universitetets historia. Det grundades 1897 och har producerat flera Nobelpristagare. Där finns 22.000 studenter. Vi går även runt i universitetsmuseet som är intressant.
Efter en lång dag tar vi oss till värdshuset. Här få vi sova i dubbelrum på golven (sköna madrasser). Först badar vi varmbad i badhus för kvinnor respektive män och sedan klär vi oss alla i Yukata, bomullskimonos, för att sedan sätta oss till bords och få en fantastisk middag.
Vår lilla värdinna, som såg ut att vara i samma ålder som den tjugotreåriga dotter hon hade och som hon använde som tolk, tog hand om oss på bästa sätt. Ryokan har en del av byggnaden som är mycket gammal. Taket är flätat för några hundra år sedan och det finns ingen levande varelse som klarar denna svåra konst nu för tiden. Man hade sådana innertak för att stävja samurajerna från att slita upp sina svärd och därmed skära sönder taket och förmodligen då bli ersättningsskyldiga. Jag frågade om man kunde få köpa en yukata och strax kom en bunt olika sådana fram på tatamimattorna (stråmattor som man också använder som storleksmått på sina hus) Alla började välja och vraka och det blev fyra för min del. Packningen började sakta bli tyngre och tyngre.
Dag 6, torsdag 17 maj. Vaknar utvilad och får en fin frukost. Vi drar våra väskor bort till Kyoto tågstation medan vår värdinna står och vinkar utanför sitt värdshus. Jag gör slängkyssar till henne som hon genast besvarar. Kyoto station är en otroligt spektakulär byggnad i svart sten med stora öppna ytor och svindlande högt till taket med motsvarande svindlande utsikt över staden när man åker upp med alla rulltrapporna. Jag konstaterar att det till och med finns en ”Spottkopp” liknande den på Stockholms central, ett hål i golvet där man kan se ner till underliggande våning. Denna är dock oval, inte rund.
Vi åker Shinkansen näst sista gången, vi ska till Hiroshima. När vi kommit fram lassar vi av oss vår packning i receptionen på hotellet eftersom rummen inte finns tillgängliga och sedan får vi en liten stund att kolla runt lite innan vi ska återsamlas för att gå bort till Hiroshima Peace Memorial museum. Där tas vi emot för att få en genomgång av hur det gick till när bomben föll kl.08.15 den 6 augusti 1945. 14.000 människor dog genast, i december samma år hade totalt cirka 140.000 dött.
Siffrorna har fortsatt att stiga år efter år eftersom utveckling av cancer tog olika lång tid beroende på hur mycket strålning människor hade utsatts för. Efter genomgången får vi alla gå runt i museet. Här finns fotografier som täcker hela väggar som visar hur förödande bomben varit för all bebyggelse i staden som praktiskt taget jämnats med marken.
Det fanns fotografier på personer med olika kroppsskador och cancer, det fanns montrar med olika vardagsting som matlådor, kläder med mera som var sargade och sönderbrända. Det kunde stå: ”Skoluniform tillhörande 12-årig pojke” eller ”Nattsärk tillhörande 17-årig flicka som hon hade sytt själv”. Det var hjärtskärande och sorgligt att gå igenom utställningen och mina ögon fylldes med tårar gång på gång.
Efter museibesöket samlades vi utanför utgången för att promenera bort i Hiroshima Peace Memorial park där Memorial Monument for Hiroshima finns i mitten. Vänföreningens ordförande och en ledamot ska nedlägga en krans där. Vi går sakta bort till monumentet och säkert har vi alla med oss känslorna från det vi bevittnat på museet. När vi kommit fram säger ordföranden några ord och lägger kransen på plats. Det blir en fin ceremoni.
Efteråt får vi sätta oss i en liten hörsal för att lyssna till en 81-årig gammal dam som ska berätta om sina upplevelser dagen när bomben föll. Hon var fjorton år gammal och arbetade på en propellerfabrik. Hon berättar och vi får det översatt. Det är en fruktansvärd berättelse i sin fulla ofattbarhet. Hon ser sin stad i rök och lågor. Människor skriker, gråter och klagar av outhärdliga smärtor. Hon vandrar genom ett inferno.
Den gamla damen har fått hjälp med illustrationer till sina olika upplevelser av konststuderanden så emellanåt håller hon upp bilder. Själv demonstrerar hon genom att ta fram en sjal. Så sträcker hon ut armarna rakt framför sig och håller sjalen hängande rätt ner från handen. Så såg människor ut som hon mötte, det såg ut som de hade tygsjok som hängde ner från händerna. Det dröjde ett tag tills hon förstod att det var köttet från deras armar som smält bort från själva benet.
Hon hade svårt att ta sig fram för att det var så kladdigt och halt att gå. Det visade sig vara människokött som låg på marken överallt. Efter två dagar fann hennes far henne och de omfamnade varandra, han hade trott att hon var död. Han dog efter två år på grund av strålning. Han hade gått in till staden för att söka efter sin dotter där epicentrum var och där var ju strålningen som högst. Hon berättade och berättade och jag grät.
Under sitt liv hade hon sett de flesta hon känt dö bort av cancer. Själv hade hon opererats några år tidigare för magcancer. Precis som de föregående berättelser om mycket svåra saker som vi fått höra framfördes även denna utan större sinnesrörelse. Damen sa att det var viktigt att berätta så att det aldrig händer igen.
En minnesvärd dag avslutades med middag med traditionsenlig japansk mat. På vägen tillbaka från restaurangen är en gathörna helt uppgrävd, den hade varit intakt när vi gick till matstället, och man borrar och gräver så det ryker, flera män är upptagna med detta klockan halv elva på kvällen. Jag tar kort på det hela och en av männen, kanske arbetsledaren, flinar glatt. Nästa dag är allt färdigt och asfalterat och det märks knappt att man har gjort något med gatan. Effektivt och med minst påverkan på trafikflödet. Helt i min smak. När ska man börja arbeta så i Stockholm?
Dag 8, fredag 18 maj. Denna morgon åkte vi till Hiroshimas borgmästare för att hälsa på. Vi fick sätta oss i rad i stora fåtöljer i ett enormt rum med hans medarbetare och vänta. Efter en stund kom han in och höll ett tal. Vänföreningens ordförande höll ett tal. Sedan utväxlades gåvor. Därefter blev det gruppfotografering. Så var mötet/audiensen slut.
Nästa stopp var på Hiroshima Nakajima Elementary School. Vi fick byta våra skor till plasttofflor som var one size vilket inte var så bekvämt för männen i sällskapet eftersom de var rätt så små. Först fick vi en dragning av rektorn och skolledningen. Efter det så gick vi runt i flera olika klassrum där vi fick stå och lyssna på de pågående lektionerna. Barnen stod upp när de gav sina svar. Alla verkade väldigt glada.
Sedan skulle vi ha nummer som funnits på våra platser vid dragningen och dem skulle vi visa upp i korridoren. Då kom en liten elev till var och en av oss och tog oss genom skolan till sina respektive klassrum. Jag fick en liten gosse som tog min hand och ledde mig resolut. Väl framme så visade han var jag skulle sitta. Nu var det lunchdags och den intogs av alla i varje klassrum.
Lunchen bestod av en skål kallt ris, en skål med en rökt bit fisk och någon slags surkålssallad. Till det fick alla barnen varsin liten tetra med mjölk. Jag tyckte inte det var så gott men alla barnen åt med god aptit allt som fanns i de små kärlen. Min guide sa något gutturalt. Jag förstod inte. Vvrrlvlu? Eh? En annan liten pojke gjorde rattrörelser och då äntligen förstod jag att de frågat om vilken bil jag körde. Toyota, svarade jag. I love my Toyota! Alla log.
Sedan slog det mig vad min lille guide försökt säga: Vvrrlvlu var ju Volvo! Jaaaa. Någon berättade senare att Volvo - det tycker man är fina grejor i Japan. En liten flicka gick förbi mig och snuddade vid mig. Hon kom tillbaka och snuddade igen, som av en händelse. Jag kittlade henne i veka livet. Sedan hade jag en hel klase med barn efter mig när vi skulle återsamlas för avslutning av besöket. Det var en fantastisk upplevelse att få se denna skola och få träffa japanska barn, lärare och skolledning. När vi skulle gå kom alla barnen och bad oss om visitkort och kallade mig för Anna-San. Det var så rörande.
Efter detta härliga besök åkte vi till hamnen där båtarna till ön Miyajima och världsarvet Itsukushima shrine avgick. Vi färjades över bukten med en underskön vy över ön och Toriin, Shintoporten, som byggts år 593. Nu var det ebb så den stod inte i vatten. Tyvärr håller den på att renoveras och är klädd med byggställningar och byggduk så man skymtade den bara. Ön är otroligt vacker. På gatorna på väg från färjeplatsen på ön strövar små tama hjortar överallt bland människorna, eller ligger och vilar. De ville gärna tigga.
Gatan som ledde bort till de olika urgamla tempelbyggnaderna var omgärdad av olika restauranger och souveniraffärer samt godis- och kakbutiker. De gamla heliga byggnationerna är mycket fina och det pågår en religiös ceremoni i en av de öppna salarna. En mängd unga män sitter på knä vända mot en ledare och böjer sina huvuden medan han talar.
På ett ställe hänger gamla sakedunkar som stora rislyktor i rader ovanför varandra. På grund av ebben så kan folk vandra till fots ut till Toriin. Vi spankulerar omkring och tittar, det är extremt rofyllt och estetiskt behagligt. Det här är vår resas sista punkt på programmet. Det har varit oförglömliga möten. Det har varit massor av intryck, bildliga, kulinariska och känslomässiga. I solnedgången tar vi färjan tillbaka och sedan tunnelbana till hotellet.
Dag 9, lördag 19 maj. Vi åker Shinkansen en sista gång från Hiroshima till Tokyo med byte på vägen. Detta tar i princip hela lördagen. Sedan flygexpressen ut till Narita där vårt hotell ligger så att vi har nära till flygplatsen när flygen går nästa morgon. Toaletten var till min besvikelse en helt vanlig toalett utan olika duschningar, jag har hunnit vänja mig. Vi är sena och det är fullt på alla matställen. Slutligen blir det McDonalds för min del.
Dag 10, söndag 20 maj. På morgonen börjar hela gruppen splittras så sakta, en del ska till Köpenhamn och hem därifrån med olika flighter. Vi är i alla fall ett gäng som ska till Arlanda via Kastrup. När jag kommit hem så räknar jag ut att jag varit igång tjugosex timmar. Hela resan känns redan overklig. Jag kommer behöva ett tag för att smälta allt. Japan är något alldeles speciellt!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-72295492400570274292012-04-04T14:02:00.002+02:002012-04-04T14:05:14.183+02:00Jag och min integritetVi lever inte i en angivarstat, vi lever inte i en diktatur. I filmen ”Das leben des andres” som utspelar sig i Östtyskland åren innan muren faller är människor ständigt övervakade och avlyssnade. Allt som sägs och görs registreras genom inspelningar och skrivna dokumentationer. Det finns inget som är för intimt eller för nära, ALLT sparas för eventuella framtida behov av bevisföringar om man skulle utgöra ett hot mot staten. <br /><br />Jag är bara en människa av många som inte vill bli utsatt för olika typer av brott. Jag vill kunna röra mig fritt överallt, oavsett om jag åker taxi eller kommunala färdmedel, kör min egen bil, promenerar, joggar, tar mig hem en kväll till fots eller på dagtid med för den delen. Jag vill inte att mina nära och kära eller jag själv eller helt okända oskyldiga ska befinna sig någonstans i vårt samhälle just där en bomb briserar eller en kemisk eller biologisk attack utlöses. Jag vill inte att mina eller andras döttrar, systrar, mödrar, söner, bröder eller fäder ska kidnappas för att användas i trafficking. <br /><br />Min integritet är beroende av min känsla av frihet och trygghet. Det är bara andra människor som kan hota den. Jag störs inte av att samhället gör allt i sin makt för att förebygga och motverka att jag eller andra utsätts för det som ständigt finns runt omkring oss, nämligen brottslighet och terrorhot som är gränsöverskridande i alla bemärkelser, på land, i rymden/space och i cyberspace.<br /><br />Min integritet är min oavsett om man lyssnar på vartenda andetag och ljud jag ger ifrån mig, om man så vet om alla mina privata åsikter som jag inte vädrar vitt och brett, oavsett om man vet om min sjukdomshistoria och mina sexuella vanor. Om man så kollar vartenda mail jag någonsin skrivit och lyssnar av vartenda samtal som jag någonsin deltagit i, per mobil eller i stängda rum. Vi lever inte i en diktatur. Och jag är bara en människa.<br /> <br />Jag VILL att det ska finnas kameror på alla offentliga platser där människor ständigt rör sig och i parkeringshus och parker och tunnlar, för om det händer något så kan man kanske få tag på förövaren. Det finns många grova brott som är ouppklarade. Det finns många utsatta människor som aldrig får upprättelse och det finns många grova brottslingar som kan fortsätta sitt värv utan att man kan stoppa dem. <br /><br />Jag vill att staten ska ha stor beredskap mot terrorangrepp men dessutom också mycket bättre och större beredskap för krissituationer som kan uppkomma i ett samhälle. Det har vi inte nu. <br /> <br />Men för att det jag kallar frihet och integritet ska kunna existera så måste det också finnas frihet från rädsla! <br /><br />Vi lever inte i en angivarstat, en diktatur. Däremot lever vi numera i ett samhälle där vi kräver högre och högre service från det offentliga samtidigt som det offentligas resurser krymper.<br /> <br />Vi lever i ett samhälle där vi ständigt är uppkopplade och lämnar nästan outplånliga spår på internet. Integritet. Unga människor klär av sig inför datorns kameraöga, möjligen tycker de själva att de har gjort det frivilligt, och de blir bokstavligen förevigade, för alltid. Det enda och ensamma kameraögat blir många tusentals och åter tusentals människoögon ”därute”. Integritet. Det händer mycket hemskt på nätet. Det skrivs mycket ute på nätet. Människor väljer att lätta sitt hjärta för sina datorer, eller skriver med medvetenheten om att massor av läsare tar intryck av varje ord som skrivs, alla varianter finns. Ansvarstagandet inför varje budskap som pumpas ut, var finns det? Integritet. Vi finns sökbara som individer på alla möjliga sätt. Det finns ett oändligt antal olika register som varje individ införs i och sedan existerar i ökat antal i under ett livs skede. Integritet.<br /><br />Unga människor, och absolut även äldre, från alla ideologier blir upprörda över beslut som staten tagit i olika frågor som handlar om att skydda oss alla i vårt land. En del säger att det inte är liberalt att fatta dessa beslut. Jag som är ateist och verkligen inte tycker att religioner tillför annat än ett fängslande av den fria själen, jag är en troende liberal! Jag vill leva i en rättsstat. Jag vill ha ett system som är rättvist och säkert och som BEFRIAR mig. Så att jag kan vara trygg och fri och få ha min integritet. <br /><br />Jag anser att vi alla blir utsatta för ständiga kränkningar av integriteten när vi inte kan vandra fria från rädslan att utsättas för allehanda brott, på arbetsplatsen, i skolan, i samhället i övrigt. Det är min drivkraft i politiken.<br /> <br />Det är inte acceptabelt att människor ska kunna bli diskriminerade, mobbade, stalkade. Det är inte heller acceptabelt att våra myndigheter inte behandlar alla jämlikt var man bor i Sverige eller att skolan och vården inte är jämlik.<br /> <br />Jag är helt medveten om att min syn på min integritet, min personliga integritet, är min alldeles egna. Uppenbarligen tillhör jag kanske inte en vanlig kategori. Samtidigt undrar jag om människor verkligen funderat på vad integritet verkligen är? En del tycker att integriteten blir kränkt om man inte ringer och förvarnar innan man hälsar på hos dem… <br /><br />Jag har med flit inte heller problematiserat eller resonerat om konsekvenserna av vad som kommer av en kunskap om allt det jag radade upp om mig själv gällande min innersta sfär, vad jag säger och gör per mobil eller i skrift på mail. Det är klart att allt som blir offentligt är till för allas beskådande och tyckande. Jag önskar inte att det är det som ska hända oss alla. Jag vill inte att mitt liv ska läggas ut i kvällspressen. ”Hon sa si, hon gjorde så” eller utdrag av samtal eller mail som är gjorda ”i förtroende”.<br /><br />Å andra sidan: Man får väl stå för allt man är och säger?<br />Det jag har svårt för i alla diskussioner om integritet är när man skjuter över målet. <br /><br />När det gäller de unga, de högljudda, de som nu känner sig så besvikna och kränkta. Några så till den milda grad att de är beredda att kränka riksdagsledamöters och andra opponenters integritet utan prut meddelst rena dödshot. Ja. Det är sant. Integritet?<br /><br />När det gäller de unga så har jag inte en enda gång blivit approcherad av någon av dem när det gäller frågor som faktiskt handlar om ungdomarnas verklighet på basal nivå. Inte en enda har bett mig titta mer på hur vi ska komma till rätta med den ökande psykiska ohälsan bland unga, det ökande bruket av olika mediciner därför att vården systematiskt använder sig av receptutskrivning snarare än att gå till botten med problemen. Inte en enda gång har någon ung person bett mig titta på hur vi ska få bukt med nätmobbningen som ökar hela tiden. <br /><br />Nu råkar det vara så att jag adresserat dessa problem i åratal och vill försöka göra något åt dem. Men jag tvivlar på att de unga som gapar om kränkningar av integriteten har kunskap om detta faktum. Jag tvivlar också på att de faktiskt bryr sig.<br /> <br />Jag slängde iväg en ironi på facebook om en kvinna som gallskrikande ringt polisen när samtalet brutits och de pejlade samtalet och spårade det till en hiss där hon satt fast. Jag fick veta att det var fånigt och idiotiskt. Ja, ironin syftade på lägsta nivå av vad vi kräver av samhället. Och i förlängningen önskade jag en balans i diskussionen. Jag vill vara fri. Och - vi lever inte i en angivarstat, vi lever inte i en diktatur.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-40936651772948662082012-02-29T14:50:00.003+01:002012-02-29T15:07:44.505+01:00Många veckor senare...Partigruppen i London<br />Sedan jag började blogga så har det inte gått så här lång tid emellan föregående tillfälle och nästa som denna gång. Julledigheten gick snabbt mot sitt slut med allt vad det innebär av umgänge med familj och misslyckade försök att hinna åtgärda ”måste göras” listorna. Snart var vi igång igen och i mitten av januari åkte partigruppen på årskonferens, denna gång till London. Torsdag till lördag med ett bystfullt schema, det var mycket intressant och givande.<br /><br />Förutom att vi hinner umgås och prata med varandra på ett mer avslappnat sätt än vi annars gör så hade vi också studiebesök inbokade. Det var en helt otrolig känsla att åter vara i det ståtliga parlamentshuset i ett tjusigt rum med massor av ornament och sniderier uppåt väggarna och stolar med grön skinnklädsel. Där fanns vår partigrupp samtidigt som i princip hela Liberal Democrats partigrupp i några timmar. Under tiden som vi fick se vår partiledare med Lib Dems partiledare Nick Clegg tillsammans samt ministrarna från både vårt parti och deras, så gick en del av dessa member’s of parliament ut och in eftersom de plötsligt var tvungna att gå och votera. <br /><br />Vi träffade några ministrar vid enskilda tillfällen, också det var intressant. Liberal Democrats hade 24 procent vid valet och hade då vi var där sjunkit i popularitet till 7 procent… De hade inte haft en lätt tid eftersom de fått ge avkall på några stora hjärtefrågor och vi kunde få utröna hur de hanterade detta. <br /><br />Som vanligt igen<br />Väl hemma rullade det på igen med olika överparlamentariska gruppers eller nätverks möten och möten med individer som specifikt bett om träffar. Detta förutom de vanliga utskottsmötena, voteringarna och debatterna. <br /><br />Samtidigt hade Kulturutskottets kansli ett sjå att få ihop de två olika utskottsresorna som skulle göras vecka 6. Från början Kenya och Japan. När Kenyas huvudstad började utsättas för granatattacker så ändrades resmålet till Tanzania. Det pågick många kontakter med Svenska Ambassaden i Dar es Salaam och vi träffade också Tanzanias ambassadör i Sverige. Vi skulle ha viseringar, vaccinationer och ha malariaprofylax. <br /><br />Låt mig få berätta en del om detta med utskottsresor. Så snart jag kom in i riksdagen och bevistade de olika utskott som jag fått mig tilldelade så talades det genast om vilka resmål man skulle välja. Varje utskott gör långresor en gång under mandatperioden. Ofta delar man upp utskotten på två olika resorter för att kunna få mer hanterbara gruppstorlekar och för att kunna få dela kunskaperna. Det verkar som att ordföringarna och vice ordföringarna har privilegiet att välja ut vart man skulle kunna tänkas åka och sedan diskuteras det i hela utskottet. Resorna ska ju vara relevanta och kunskapstillförande för respektive utskott. Resorna går till hela världen och har program som är ytterligt matade, hela dagar med möten på möten och studiebesök. <br /><br />Tanzania och Zanzibar<br />Vi kom till ”Dar”, som lokalbefolkningen kallar sin stad, lastade av oss på hotellet och åkte sedan på första studiebesöket: In till det sanna Dar es Salaam. Vi besökte de olika kvarteren där människor lever i stor misär där det inte finns rinnande vatten, el, toaletter. Där avlöste stora marknader med massor av olika grönsaker, frukter, torkad fisk, kryddor, begagnade kläder varandra med små ”hål i väggen” butiker där den lokale medicinkunnige mannen sålde allehanda örter och dekokter och ansågs ha övernaturliga krafter. Där avlöste olika halvfärdiga bostäder och hus som snarare höll på att rasa ihop kvarter med hus som snarare var plåtskjul. Stanken var stark i en del av de områden vi besökte. Lukten av mänskliga exkrementer låg kvar i mina näsborrar även sedan jag duschat och bytt kläder. Överallt låg det skräp, har aldrig sett så mycket skräp i områden där människor lever och verkar. Jag förknippar så mycket skräp endast med soptippar. <br /><br />Jag började genast tala om att man borde starta SIDA-projekt som syftade till att få ordning på sophämtning och hygienanläggningar för folk. Vi fick träffa en kvinna som man nog närmast kan jämföra med en jordemor, en kvinna som hjälpte till med förlossningar och som ärvt sin kunskap om olika helande och medicinska örter från sin mor som ärvt kunskapen av sin mor… <br /><br />Vägarna vi färdades på var inget annat än gropiga sandstigar och nästan inte framkomliga ens att promenera på, åtminstone inte i våra västerländska ögon. Vi fick kaffe, det godaste jag druckit på länge, vid ett stopp. Kaffedrickande är för övrigt endast en manlig syssla i Tanzania. Inga kvinnor sitter på bänkar och smuttar kaffe tillsammans med nötfudge för att söta den starka Javan. <br /><br />På ett annat stopp fick vi smaka på typiskt Tanzaniansk frukostbröd som man gräddar i stekpanna och till det dricks kryddigt gott Chai-te. Jag frågade vid några tillfällen vad man tyckte om det faktum att vi kom och tittade på hur livet tedde sig för lokalbefolkningen. Svaret jag fick var att det förvisso fanns de som inte gillade det men att de flesta tyckte att det var bra. De hade vant sig vid att västerlänningar kom och tittade och kunde det göra det lättare eller var en förutsättning för att ett projekt skulle kunna bli verklighet så må det vara hänt. <br /><br />Vid ett ställe där stanken var outhärdlig gick vi över ett vattendrag på en stenbro. Vår guide berättade att om inte den stenbron byggts med bidrag så hade man fått vandra flera kilometer för nästa överkomliga ställe när vattenståndet var som högst i översvämningstider. Allt vi såg och fick oss berättat var verkligen överväldigande att ta in. Vi hade startat vår resa dagen innan och rest även över natten och bara lämpat av oss vårt bagage och snabbt bytt om. Nu befann vi oss i en helt annan verklighet och en verklighet som i mina ögon tedde sig så svår och så fylld av misär. Totalt overkligt. <br /><br />På kvällen var vi hos ambassadörsparet som vänligt bjöd på middag. Innan dess berättade ambassadören om läget i Östafrika generellt och i Tanzania och Zanzibar i synnerhet. Han visade besvikelse över hur det gått med Nationalmuseum/Kulturhuset som byggts med svenska pengar. Det hade ingen verksamhet ännu, trots att det invigdes i november 2011. <br /><br />Nästa morgon vaknade jag genomförkyld och det var en förkylning som höll i sig under hela resan och som ju inte blev bättre av att det var fyrtio graders värme hela tiden. Det var bara att härda ut, sprita händerna hela tiden och hoppas att mina medresenärer hade överseende med snorandet och ständiga snytningar. Tidigt nästa morgon så bar det iväg till Bagamoyo. Vi fick se stenruiner som stammade från 1300-talet. I Bagamoyo fick vi se två olika byggnader som restaurerats med svenskt bistånd. Det var en märklig upplevelse. <br /><br />Den ena byggnaden som sades skulle bli kommunhus hade ett arbetsrum aktivt medan resten av det stora huset var relativt oanvänt. Vi kände oss undrande. Sedan fick vi se ett annat stort hus med massor av rum som alla var tomma utom ett där en man verkade sova på golvet och förmodligen var någon slags husvakt. Det ryktades om att man använt huset som bordell men det vara inget som bekräftades. <br /><br />Jag började på allvar fundera på detta med bistånd och hur vi egentligen arbetar med det för Sveriges del. Jag som alltid försvarat vårt enprocentsmål och fortfarande gör det. Jag vill ju att pengarna ska göra allra största nytta. I detta land som har massor av tillgångar, men fyrtio procent av befolkningen har en ålder från tjugofyra och neråt, sjuttio procent av befolkningen lever hjälpligt på jordbruk och stor fattigdom råder. <br /><br />Bistånd har formligen pumpats in i detta land. Tyvärr är det extremt korrumperat. Vår färd gick vidare till Bagamoyo College of Arts/TASUBA. Denna skola grundades 1980 och här utbildas elever i musik, dans och konst. Detta utbildningscenter har också byggts upp med biståndspengar, bland annat från Sverige. Vi fick träffa ledningen för skolan och sedan gå en rundvandring och slutligen träffa elever som gjorde en fantastisk dansuppvisning för oss. <br /><br />Nästa morgon åkte vi till Media Council of Tanzania och det var fascinerande att höra dem berätta om hur de försöker arbeta för yttrandefrihet trots mängder av tjorviga lagar som liksom tar ut en egentlig bas av möjlighet till fritt yttrande. De arbetar också mot korruption och för utbildning av journalister och nätverkar med andra närliggande länder. Trots extrema motgångar talade de med entusiasm om sitt arbete och de var vid mycket gott mod. Vi var mycket glada över att få ha träffat dem. <br /><br />Efter detta givande möte åkte vi till Nationalmuseet och Kulturhuset där vi fick se den stående utställningen som handlar om Tanzanianska urbefolkningen och deras boendevanor och redskap. Sedan fick vi se det ”tomma” huset som kostat svenska staten många miljoner. På museet finns en arkeologisk skatt, en skalle som är 1,7 miljoner år gammal. Vi fick komma in i ett speciellt rum med speciell kylning och med stolthet tog vår guide fram denna skalle så att vi fick se den på nära håll. Det var en märklig känsla att se något så gammalt i skelettväg på så nära håll och på riktigt. Denna skalle har först namngivits Zinjanthropus men kallas nu Paranthropus boisei.<br /><br />Motsvarigheten till Skansen var nästa anhalt på vår tur. Här fick vi se olika hyddor där man till exempel ofta byggde till några rum i takt med att det kom till fler fruar. <br /><br />Tinga-Tinga kollektivet tog sedan emot oss och vi fick höra historien om Edward Tingatinga som föddes 1932 och började måla vid nio års ålder och sedan uppfann sättet att måla tavlor med cykellackeringsfärg. Det är en målningsteknik med klara färger och med massor med typiska motiv som spritt sig till hela Östafrika. Edward startade en verksamhet där hans familj var involverade och man började ta in ungdomar som behövde komma ur svåra situationer och de målar för sitt uppehälle och kan leva på kollektivet. Edward dog i en bilolycka 1979. Vi fick åka till den del av det ”Dar” där hans grav fanns. Det visade sig svårt att komma ända fram med vår buss så vi fick promenera en stund. Det var en surrealistisk upplevelse. Vi befann oss i ett mycket fattigt område. Enda vägen in till gravplatsen gick emellan två låga hus och det var inte meningen att man skulle gå där. Jag väntade mig att sätta foten på en kanyl eller att en orm plötsligt skulle ringla fram. Det var tydligen en trång gränd dit människor gick för att uträtta sina behov. Det var som vanligt mycket skräpigt, allt avskräde som kommer från människor låg där. Väl ute i det öppna var gravplatsen också täckt av skräp och överväxt av ogräs. Här och där betade en get. Den finaste graven någonstans mitt i denna gravplats som låg mitt i ett fattigt bostadsområde var Edward Tingtingas. På den låg en stor get och solade sig. Vår guide schasade bort geten och sa med darrande och vördnadsfull stämma och med en gest mot graven: Here lies Edward, god bless him, god bless him! <br /><br />På kvällen hade vi bokat ett möte med Pastoral Indigenous NGO Forum, PINGO. Vi fick äta middag med tre män från denna civilsamhällsorganisation som arbetar för nomaders rättigheter. På Tanzanias 43 miljoner invånare finns 120 olika språk och stammar. Ordförande för organisationen berättade sin fantastiska historia: Han levde med sina boskapsdrivande föräldrar och tillhörde en nomadstam. När veterinären kom för att vaccinera boskapen så visade han vid unga år ett stort intresse. Av någon anledning blev kanyler kvar. Han tvingade sina små kamrater att komma till honom och så gav han dem en spruta! Barnen var så chockade så de gjorde som han sa men det gjorde ju ont så de sprang gråtande därifrån och slutligen uppdagades vad som pågick för vuxna i närheten. När myndigheter kom på besök för att se om det fanns barn som skulle kunna passa för högre utbildning så var hans far snabb och tyckte att med en sådan inklination att vilja ge sprutor så kunde han väl bli doktor! Så skickades han till internatskola och var numera alltså läkare. Det förekommer diskriminering hela tiden i Tanzania, där finns enorma problem med allt från hur man ska kunna finna lösningen till ett utbildningssystem som ska kunna hantera alla dessa språk till att man inte släpper in alla på arbetsmarknaden. Ännu ett möte som var mycket givande och lärorikt.<br /><br />Nästa dag besökte vi Femina HIP som arbetar oförtrutet med att ha sexualupplysning för prevention av HIV och deras arbete var outstanding. De åker ut i byar och skolor och informerar om allt som ungdomar behöver ha kunskap om förutom att skydda sig när de har sex, allt om att ta makten över sina liv, skaffa sig utbildningar och bli företagare. De använder sig av TV och tidningsutgivning samt radio. Därefter åkte vi till Parapanda Theatre Lab och Baba Watoto center som samarbetat med Göteborgs stadsteater. Man arbetar med att få bort ungdomarna från gatan så att de kan få en bättre framtid. Vi fick en fin uppvisning, nästan spektakulär, där man bland annat dansade och gjorde cirkuskonster. Man jobbar också med idrott och att lära ut hygienåtgärder ute i byarna, enkla vattendunkskonstruktioner lärs ut för att man ska få bort smittspridning av olika sjukdomar. <br /><br />När vi kom till UNESCO och Vibeke Jensen som berättade om deras arbete i Östafrika var vi mycket trötta och lite stressade. Vi skulle hinna till hotellet för att kunna byta om för att sedan åka till residenset och mingla med olika kulturmänniskor. <br /><br />Väl där så var det vackert upplyst med ljusslingor i hela trädgården och en stor grupp musiker dansade, sjöng och spelade traditionella melodier på ett häftigt sätt med trummor och klädda i blad och strå. Det var suggestivt. Jag gick runt och försökte prata med alla jag kunde, bytte visitkort och pratade mer. Bengt Berg blev ombedd att läsa en av sina dikter och då bad man mig stå bredvid och simultantolka till engelska. Vilket uppdrag! Det blev lite fel någon gång när jag till exempel tyckte att han skrivit ”ekan” men när det egentligen stod ”eken”. Men alla tog det med gott humör, det blev lite skratt och så fortsatte vi. Alla var mycket trötta när vi väl åkte till hotellet för att sova men det hade varit ytterligare en dag full av intryck. <br /><br />Tidigt nästa dag tog vi oss till flygplatsen och flög med en fjortonsitsig Cessna till Zanzibar. Vi var tretton så en fick sitta med piloten som co-pilot. Zanzibar som är så mytomspunnet för min personliga del, jag har alltid förknippat denna ö med kryddor… När vi kommit av planet så doftade luften helt följaktligen rejält mycket godare än på fastlandet. Vi kom fram till hotellet i Stone Town och det var möblerat som ur Tusen och en natt! I mina ögon fanns det inte en enda ful möbel. Det var helt otroligt. Till och med receptionen var inredd med dessa unika detaljer, vackert snidat trä, mosaikinläggningar och allt kändes som förflyttat i tiden.<br /><br />Hotellinnehavaren kunde stapplande svenska eftersom han hade bott i Täby en tid. Han var smärtsamt mager men mycket rar, trevlig och välkomnande. <br /><br />Vi vandrade bort till en stor byggnad cirka tio minuters promenad från hotellet för att få en dragning och guidning av Stone Town Conservation and Development Authority som fått massor av svensk stöd och som samarbetar med UNESCO. Vi bänkade oss i en sal med ett långt bord kringgärdat av stolar och sedan tog väggarna vid, mycket trångt. Jag hamnade rätt framför den isande airconditioning-apparturen som blåste exakt rakt på mig och MP:s representant. Just vi två hade ju drabbats av förkylningar tidigt i veckan och det var ironiskt att det var just vi som skulle råka sätta oss just där. <br /><br />Jag började frysa efter bara en liten stund och sedan satt vi båda och huttrade tills några snälla kollegor räckte oss sjalar de hade i sina handväskor så att vi kunde täcka oss hjälpligt. Vi fick höra hur svårt det var att restaurera dessa magnifika gamla stenhus eftersom det fanns tre olika ägarförhållanden och de låga hyrorna som var kutym gick inte att höja och därför fanns inte pengar att använda för underhåll. Det hela var en ond cirkel som man svårligen lyckades ta sig ur om det ens var möjligt. De visade oss några lyckade projekt och det var fantastiskt att se hur vackert det skulle kunna vara i Stonetown och vilken turistmagnet denna stad och ö skulle kunna bli om man arbetade på det. Återigen slogs vi av skräpet och smutsen överallt, det verkade inte finnas någon som helst renhållningslogistik alls precis som på fastlandet. <br /><br />Senare var vi på musikfestivalen som är en av Tanzanias största: Sauti za Busara. Två scener med massor av artister i ett aldrig sinande flöde. Den påminde till sin struktur om Stockholms Jazzfestival fast större. Just det studiebesöket kan jag inte se var något som vi kan lära av. Men jag var rejält trött och hade haft en infektion i kroppen hela veckan. <br /><br />Nästa dag fick vi träffa socialministern med entourage. Vi kom till det som jag uppfattade som stadshuset. Där fick ännu en gång sätta oss kring ett lååångt bord. Denna gång hade vi dock ett gäng från media med. Två kameror samt en tv-person och en journalist. En av kamerorna sköttes av en slöjklädd kvinna, det så lite häftigt ut att se henne ratta en stor tv-kamera. Vi lyssnade på socialministerns som var en äldre småväxt kvinna klädd i sedvanlig slöja och klänning i fina krämfärgade tyger. Hon höll ett välkomstanförande och vi fick sedan berättat för oss hur man arbetade med barns rättigheter på Zanzibar. Det var enastående att höra hur enträget man lagändrade och hade startat barnahus med mera. På Zanzibar är tyvärr väldigt många barn utsatta för övergrepp och misshandel. <br /><br />Vi tackade socialministern och vandrade vidare till socialkontoret och de socialarbetare som var ansvariga för arbetet med barnen. Trots små resurser verkade de ha stora förväntningar på arbetet med motsvarigheten till Barnahus ”One stop service” som man startat med hjälp av SIDA, Rädda Barnen och EU-pengar. Barnahus var jag ju med och startade under min tid som ordförande i Socialnämnden i Tyresö. Det blev ett projekt mellan Tyresö, Värmdö och Nacka. <br /><br />Det går ut på att istället för att de utsatta barnen ska behöva bollas mellan olika instanser och myndigheter så samlar man kompetenserna på ett ställe i ett ”hus” så att barnen får slippa mer stress och utsatthet än vad de redan fått gå igenom. Åklagare, rättsläkare, polis, socialen. Så från Socialkontoret gick vi vidare till polisen och fick se hur de ordnat det. Där var ju förutsättningarna helt annorlunda än i Sverige, men de som arbetade med detta, som polis, läkare och jurist, de visade en stor stolthet över att de lyckades hålla ihop detta projekt. Jag blev mycket tagen. Sedan avslutades den delen av studiebesöken under dagen med ett besök hos Rädda barnen och där fick vi höra om andra projekt som man också arbetade med. <br /><br />Något som också gjorde mig så upprörd men glad över att de var engagerade med var att de går ut i skolorna och uppmanar lärarna att sluta slå barnen! De visade bilder på en lärare som ständigt gick och bar på en påk som han gladeligen slog misshagliga elever med. Detta är en kultur som är helt godtagen, alla, lärare, elever och föräldrar verkar vara införstådda med att det är OK. Därför går alltså Rädda barnen ut och lär ut att det är fel förhållningssätt och sätter igång projekt på olika skolor för att visa att det blir bättre kunskapsinhämtning hos barn som inte konstant blir slagna. Makalöst! <br /><br />Efter lunch skulle vi få möte kulturministern. Vi tyckte att det väl inte kunde vara så långt så vi beslutade oss för att promenera bort till ministeriet. Inte en särskilt bra idé, visade det sig. Det var längre än vi trott. Det var varmare än vi beräknat så att när vi väl kom fram en kvart försenade så var vi alla svettiga och mosiga och inte alls särskilt representativa. Vi togs dock vänligt emot av ansvariga som stod och väntade på oss när vi kommit till en stor innergård, stor som en fotbollsplan. I en barack på andra sidan ”fotbollsplanen” stod ansvarig kulturperson och väntade med andra ansvariga omkring sig. Detta var alltså kulturministerns entourage. <br /><br />Vi fick komma in till en mörk sal där allt var brunt i olika nyanser, gardiner, väggar och möbler. Vi satt och pustade och var törstiga. En kvinna började gå omkring och slå knut på gardinerna för att släppa in lite ljus. Vi väntade. Entouraget pratade sinsemellan. Vi väntade. Till sist kom en stilig kaftanklädd man in och det var ministern himself. Han pratade kort några välkomstrader och skickade sedan ordet vidare till sina medarbetare. De berättade var och en av dem vad de ansvarade för på Zanzibar. Efter en stund kom en kvinna och började ge oss alla varsin lite vattenflaska vilken de flesta av oss gulpade i sig. Efter ytterligare en stund kom en annan kvinna med små individuella fat med nötter som hon satte på stolskanten till dem som inte satt vid bordet och på bordet vid dem som satt med politikerna. <br /><br />Det hela var lite overkligt. Ministern verkade lite avmätt och ointresserad, ja, kanske till och med oinsatt. När vi kom till avslutningen där vi skulle presentera vår medhavda gåva så verkade han piggna till och blev nästan animerad. Han presenterade sin gåva: En träskulptur som föreställde de två öarna Zanzibar och Pemba som är de öar som Zanzibar består av. Vi började promenera tillbaka till hotellet följda av förvånade och lite frågande miner på dem som vi besökt: Galna svenskar, GÅ i den här värmen? Det dröjde bara hundra meter så blev vi tvungna att ge oss, några hade ont i benen och var väldigt trötta. Gruppen delade upp sig så att några tog taxi och några promenerade tillbaka. <br /><br />Nästa dag var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Några av oss hann dock med en utflykt till ett plantage där Mister Spice visade oss alla olika kryddor och hur de växer samt där vi fick se alla möjliga frukter växa på sina träd och smaka av dem mitt i djungeln, det var magiskt! Vi skulle ha en sista natt i ”Dar” innan vi skulle ta oss hem till Sverige igen. <br /><br />Vi hade ”uppsamling/återkoppling” med ambassadören och alla fick säga några ord om hur man upplevt hela besöket. Jag talade om ”en doft av Afrika” och hur intressant det hade varit att få en inblick i hela bistånds-sfären. Nästa morgon vid kvart över sex åkte vi till flygplatsen och jag kom hem till Tyresö halv två på natten. Vilken resa! Fylld av intryck som det kommer att ta ett tag att smälta.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-90992674542346373662011-12-31T17:32:00.004+01:002011-12-31T18:21:17.033+01:00Året som gått, bye bye 2011!Vilket år det har varit för hela världen! Förändringarnas vindar har blåst hårt, både ekonomiskt och politiskt. Euron vacklar men utan den så skulle jag vilja påstå att det hade kunnat vara mycket värre vad gäller både Europas och Sveriges finansiella läge. Syriens folk kämpar med livet som insats och blod och tårar. Det har varit naturkatastrofer och elände. <br /><br />Socialdemokraternas nye ledare har inspirerat till ett begrepp: Att göra en Juholtare. Otroligt! <br /><br />På det personliga planet har det också varit ett förändringarnas år med skilsmässa, ny relation och sedemera förlovning på självaste Nobeldagen, den tionde december. Ett avskedets och sorgens år på många olika sätt. Samtidigt har det behövts tid att acklimatisera sig till det nya arbetet på riksdagen. Wordfeud har blivit en ständig följeslagare, vet inte hur länge det ska hålla men jag gillar det som avkoppling.<br /><br />Jag känner att det finns så mycket att förmedla om detta år som gått att jag helt enkelt får låta bli istället, jag behöver gå vidare och inte återuppleva. Det finns massor att göra och kämpa med och jag känner att jag har kraft att ta mig an det inför det nya året. <br /><br />Så har det inte känts alltid under 2011, definitivt inte! Tröttheten och känslan av att vara helt tärd har varit väldigt närvarande, sorgen över att ha misslyckats med en lång, lång relation mycket tydlig stundtals. I allt detta så kom en starkare och starkare känsla av glädje över att få uppleva en ny kärlek. Nu till sist så tror jag att molnen börjar skingras. Henrik är en stor källa för skratt och frid, han är vacker inifrån och ut.<br /><br />På riksdagen finns massor av engagerade och inspirerande och fan-ta-stiska!!! människor som jag har äran att få ha som arbetskamrater ett tag till. Det är en wow-känsla som nästan inte går att beskriva. Alla möten med personer utanför riksdagen har också varit extremt givande. <br /><br />Bye bye 2011 - jag är redo för 2012! Önskar er alla ett bra, BRA! nytt år!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-14957570372725391052011-12-05T17:32:00.002+01:002011-12-05T18:26:50.034+01:00The last couple of weeks...Schweiz ambassadör bjöd in intresserade riksdagsledamöter till sin ambassad på Valhallavägen för att berätta om stundande val i Schweiz. Det var mycket inressant att höra om ett ganska komplicerat valsystem där balansen tydligt har förändrats, speciellt efter det senaste valet. <br /><br />Har varit på studiebesök på Romska kulturklassen där vi fick höra att det är mycket svårt för romska barn och ungdomar att gå i vanliga skolor om man vill behålla sina egenarter utan att bli mobbade och trakasserade. Alltså måste man förneka sitt ursprung vilket i sig måste vara svårt nog. Ett givande besök med Romska gruppen på riksdagen där jag ingår och Roger Haddad är ordförande.<br /><br />Södertörns folkpartister har haft sin lunchträff igen, denna gång samlades vi på Sundby gård. Gruppledare, kommunalråd, ordförande och politiska sekreterare från Södertörns kommuner försöker träffas med någorlunda regelbundenhet för att byta erfarenheter och hålla oss andra a jour om vad som pågår runt om i vår region. Det blir alltid bra samtal och viktig information som vi alla får ta del av.<br /> <br />Har hämtat mitt nya pass, numera står det bara Steele i det. På tur är körkortet som jag väntar på. <br /><br />Har hunnit med middag hos min vän Seved och fått gulla med hans och Henriks underbart fina små tvillinggossar och varit på födelsedagsmiddag för systersönerna Daniel och Jacob hos Karin. <br /><br />Har varit på Augustgalan för första gången i mitt liv, det var väldigt trevligt och välordnat. Henrik var med och vi hamnade på en mingelbild i Expressen, jag höll på att skratta ihjäl mig, det var ju helt osannolikt att just jag skulle hamna där…<br /> <br />Riksdagen mottog besök av kvinnliga politiker från Kosovo och vi samlades i den fina konferenssalen Templum som är omgärdad av vatten och där lyssnade vi på hur otroligt ojämlikt dessa kvinnor har det och hur de kämpar på med för oss basala rättigheter.<br /><br />Med anledning av Japanske kejsarens födelsedag så bjöd Japanske ambassadören till ambassaden på Djursholm. Trafiken ut från stan var svårartad och väl framme så var det bilar överallt och mycket svårt att hitta en parkeringsplats. Ställde mig i vassen vid vägen en bit bort från den enorma ambassaden där det kryllade av säkerhetspoliser och diplomatbilar. Folk stod och köade i stora horder för att komma in och hälsa på ambassadören och hans fru. I kön hamnade jag med Hillevi Engström som är trevlig. Orphei Drängar var på plats och sjöng fina sånger. Sedan var det buffé med japanska läckerheter.<br /> <br />Alliansgruppens spelansvariga i kulturutskottet har träffat en eldsjäl från spelinstitutet och jag blev imponerad. <br /><br />Kulturutskottet har haft besök av båda Nyamko Sabuni, Lena Adelsohn Liljeroth och Amelie von Zweigbergk, den senare berättade om regeringens arbete gällande folkbildningen och folkhögskolorna.<br /> <br />Vi har haft ett seminarium om kvinnors asylskäl som var oroväckande eftersom Migrationsverket tyvärr skickar tillbaka kvinnor som är utsatta för våld i hederns namn, ofta till säker misshandel och trolig död. Homosexualitet är inte heller skäl att få stanna trots att det är livsfarligt att ha kommit ut eller att någon har fått reda på detta. <br /><br />Via kammaren där Sverigedemokraterna inte ville att budgeten ska innehålla pengar till internationella samarbeten (deprimerande) så hade jag gått till seminariet från ett frukostmöte med en representant från World Childhood foundation, vars armband med små olikfärgade pärlor som står för de olika punkterna i barnkonventionen jag bär dygnet runt, där vi fick höra bland annat om utsatta barn i Ukraina. Jag kände mig illamående när seminariet var avslutat. Det är för jävligt hur det ser ut i vår värld!<br /><br />Efter voteringen kom en grupp från ett stort svenskt företag för visning av riksdagen, det var roligt och gjorde att dagen inte kändes så tung till sist.<br /><br />Det har varit studiebesök på Riksantikvarieämbetet och det var otroligt intressant. Man arbetar stenhårt med att få ut allt som går att få ut på nätet så att det blir tillgängligt och möjligt för vem som helst att ta del av. Jag blev mycket inspirerad och ville genast ut och surfa eftersom det blir så lätt att se på bilder och läsa texter från olika samlingar och museer runt om i Sverige. Sedan är denna information i sin tur kopplad till internationella databaser så att vi har en fullkomligt gigantisk källa för information direkt i våra hem, jag tycker att det är helt fantastiskt!<br /><br />Har fått vara ”försökspolitiker” tillsammans med min partivän Ismail Kamil i riksdagen, vi kom in samtidigt förra året men han har varit/är landstingspolitiker. Partiets politiska sekreterare, de som var anmälda till detta event, fick vara med om att utbilda sig om hur man informerar sina politiker i samband med olika händelser av medial natur. Jag fick vara en kommunpolitiker som grillades av en duktig partivän, som låtsades vara journalist, om bland annat Carema "som kommunen upphandlat äldreomsorg" av och om "en partivän som tydligen köpt svart arbetskraft" (OBS fiktivt!!!) <br /><br />HBT-liberaler har haft styrelsemöte som avslutades med glöggmingel och besök av några av de kristdemokrater som varit med om att se till att KD var närvarande med tält i Pridepark i år. De berättade en del om det och svarade på frågor. Jag beundrar dem oerhört och stöttar dem till hundra procent.<br /><br />Nu följer några hektiska veckor och sedan blir det förhoppningsvis lite lugnt runt jul. Allra bästa julhälsningar och önskan om en fröjdefull jul!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-45889137444260387752011-11-16T11:59:00.000+01:002011-11-16T12:00:00.319+01:00Aktuell motion lagd både i år och förraMotion 2011/12:So306 Upphandling av äldreomsorg<br /> <br />MER INFORMATION<br />Behandling av 2011/12:So306<br />MOT201112So306 (52 kbyte) <br /><br />Motion till riksdagen<br /> <br />2011/12:So306<br /> <br />av Anna SteeleKarlström (FP)<br /> <br />Upphandling av äldreomsorg<br /> <br />--------------------------------------------------------------------------------<br /><br />Förslag till riksdagsbeslut<br />1.<br />Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tvingande nationella föreskrifter för avtalsskrivning vid upphandling av äldreomsorg ska anges av Socialstyrelsen.<br /><br />2.<br />Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att etablera en funktion för kvalitetsutveckling inom Socialstyrelsen.<br /><br /><br />Motivering<br /><br />I takt med att vi får fler och fler äldreboenden som drivs av privata aktörer bör nationella riktlinjer för upphandling och avtalsskrivning införas för att i första hand säkra en god och värdig vård, samt i andra hand för att tillse att de upphandlade tjänsterna uppnår en basal kvalitet. Om man inte inför det så kommer vi se en marknad som utnyttjar systemet på bekostnad av en god och värdig äldreomsorg.<br /><br />Kvalitet inom alla former av vård och omsorg är ett område som diskuterats under lång tid, utan att vare sig globala eller nationella allmänt accepterade kvalitetsmått har etablerats, på det sätt som exempelvis tillverkande industrier har etablerade kvalitetsmått.<br /><br />Det har inte hindrat att många goda initiativ tagits, och i ett globalt perspektiv finns det väl etablerade kvalitetssystem, forskningsinstitut, vetenskapliga tidskrifter samt utbildningar helt inriktade på kvalitet och/eller kvalitetsutveckling inom vården.<br /><br />Inom Sverige samarbetar Socialstyrelsen internationellt i frågan inom OECD och EU samt med de nordiska länderna. Exempelvis angav den stora utredning som president Clinton tillsatte kring det amerikanska sjukvårdssystemet fem rekommendationer i kapitlet om kvalitet. Samtliga fem förslag talar om att samla kunskap och att samarbeta mellan offentligt (federalt) och privat för att uppnå en förbättrad kvalitet.<br /><br />Ett första steg bör vara att fastslå att varje avtal mellan vårdgivare och upphandlare ovillkorligen skall innehålla kvalitetsmått, detta för att fokusera på kvalitet i omsorgen om den enskilda brukaren.<br /><br />Idag står det varje huvudman (kommun, region, landsting) fritt att ange vilka kvalitetskrav som skall finnas i olika avsnitt/tjänster i en upphandling. Det har lett till en stor spridning av hur önskemål om kvalitet uttrycks. I sig skapar det ett problem för de företag som lämnar anbud på tjänster, eftersom varje huvudman kan fokusera på olika saker.<br /><br />Det finns exempel på avtal där kvalitet anges i termer av faktorer som inte berör den enskilde brukarens upplevelse, men också avtal där priset är satt från början och det anbudslämnarna skall differentieras på är hur mycket kvalitet som erhålles för de pengarna.<br /><br />Avsaknaden av gemensamma kvalitetsmått gör det oerhört komplicerat för en tjänsteman på en upphandlingsenhet att avgöra om ett sätt att ange kvalitetsmått är bättre än ett annat. De upphandlande enheterna skulle sannolikt välkomna nationella riktlinjer på området.<br /><br />Skulle kvalitetsmåtten vara gemensamma skulle hela sektorn av företag verksamma inom vårdtjänster få en större trygghet i vad som efterfrågas på lång sikt. Det är då inte osannolikt att brukare skulle uppleva ett större fokus från vårdgivarna att satsa på att utveckla kvalitetsnivåerna. Orsaken är att vårdgivarna ser att långsiktigt stabila kvalitetsmått gör det värt investeringen att satsa på kvalitetssystem, och gör det också lättare att rekrytera personal från andra vårdföretag eftersom de arbetar med samma grundkrav.<br /><br />I förlängningen blir ett nationellt krav på kvalitetsmått något som gagnar även vårdpersonalen, dels eftersom de krav som ställs inte är ensidiga från arbetsgivaren, och dels eftersom likheter och skillnader mellan olika arbetsgivare blir lättare att urskilja. Man skulle kunna tänka sig att det dessutom blir en ökad tydlighet i när Lex Sarah-anmälningar blir aktuella. Dessutom är det inte osannolikt att det från fackligt håll finns en positiv syn på att samhället stöder de anställda i att en grundkvalitet ovillkorligen skall upprätthållas, oavsett direktiv från arbetsgivarsidan.<br /><br />Lämpliga kvalitetsmått bör utgå från dels objektiva kvalitetsmått ur brukarens perspektiv, men dels också från subjektiva kvalitetsmått angivna av brukaren själv.<br /><br />Exempel på objektiva mått är: Viktförändring under vårdtiden, Läkemedelsförskrivning, Väntetid, Frekvens för vårdinsatser, Längd på vårdtid, Behov av återremittering till vård efter hemgång etc. Exempel på subjektiva mått är: Förändring över vårdtiden av i) Självbedömd livskvalitet, ii) Självbedömt ADL-oberoende, ii) Självbedömd uppfattning av vårdgivarens bemötande.<br /><br />Som en möjlig ytterligare utveckling kan nationella kvalitetsmått fastställas för samtliga vårdrelaterade avtal. Inte heller nu erhålles gemensamma kvalitetsnivåer, däremot kan samtliga vårdgivare jämföras eftersom ett minsta antal kvalitetsmått ovillkorligen skall användas och rapporteras. I och med detta ökar möjligheten för vårdtagare att på egen hand bilda sig en uppfattning om skillnaderna mellan olika vårdgivare. Man skulle kunna säga att brukaren för första gången får tillgång till vital information för det som kan vara livsavgörande beslut.<br /><br />Ett steg för att uppnå kvalitetssäkring är att ge Socialstyrelsen en funktion som ansvarar för ständig utveckling av Vårdkvalitet i landet. Förutom ansvaret för att fastställa nationella kvalitetsmått bör finnas ansvar för att ändra och finna nya kvalitetsmått, ge råd till sjukvårdsinstitutioner samt kartlägga kunskap från andra länder gällande vårdkvalitet, och givetvis samverka inom internationella organ i frågan.<br /><br />En statlig utredning om nationellt system för vårdkvalitet kan lämpligen ha ett mycket detaljerat direktiv tillsammans med en kort utredningstid om förslagsvis 6 månader, om direktivet för utredningen läggs på vilka funktioner som staten bör etablera, och de ramar som respektive funktion bör ha. Inom ramen för arbetssättet med kvalitetsutveckling finns en strävan mot ständig förbättring, och det är därför inte nödvändigt att utreda i många år vilket som är den mest optimala lösningen för vårdkvalitet. Istället bör den frågan överlåtas till samverkan mellan de nya institutionerna och dem som arbetar inom vården.<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />Stockholm den 28 september 2011<br /> <br /><br /><br /><br /><br /><br />Anna SteeleKarlström (FP)Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-54311533839441443392011-11-16T10:51:00.003+01:002011-11-16T11:50:24.506+01:00Vecka 43 till nästan hela 46Tiden rusar och det går lång tid mellan varje gång jag skriver. Lika så gott det kanske… Det är nog mer meningsfullt för en läsare att få en sammanfattning en gång i månaden än många små fragment av texter. Har dålig koll på bloggningar överhuvudtaget. <br />Kanske är de på utdöende?<br /><br />För tre veckor sedan var jag på min partivän Tommy Lundins begravning. Den hölls i en kyrka som var fylld till sista sätet. Det var en fin begravning med bland annat en säckpipeblåsare som spelade Amazing Graze och sång av Tommys unga släkting. Livet är förgängligt.<br /><br />Jag är med i en nybildad grupp som ska arbeta för Syriens folk över partigränserna i riksdagen. Det händer fruktansvärda saker där. <br /><br />Kulturutskottet har varit på studiebesök hos Riksrevisionen och det var superintressant. Jag berättade för den grupp tjänstemän med chefen i spetsen att jag aldrig trott att jag skulle säga en sådan sak, men att jag verkligen tycker att det är spännande att läsa deras rapporter! Detta menar jag ur hela mitt hjärta! De är som riktiga deckare och ofta får man en känsla av ”vad var det jag sa” vilket alltid spär på självförtroendet på ett mycket behagligt sätt.<br /> <br />Vi har haft en trevlig återträff med Korsika-gänget där lärarna flugit hit därifrån och tagit med sig olika delikatesser och så fick vi se bildspel som lockade till många skratt från allt vi gjort under våra studiebesök och under lektionerna. <br /><br />Äldsta dottern Sofia har hunnit komma på besök och åka vidare igen. Hon skulle vara på Stockholms stadsbibliotek i en panel och bli utfrågad och berätta om sin bok, sitt examensarbete Doggie. (Fanns till salu på Ad Libris)<br /><br />Själv fick jag vara med i en panel på söndagen samma vecka som skulle diskutera genus i teatervärlden. Robin Spegel hade bjudit in mig och deras pjäs var helt galen och mycket tänkvärd, vi såg den först och sedan satt vi och pratade med hjälp av en moderator. Henrik var med i publiken, han är rolig för han är intresserad av precis allt och tycker att det är kul att hänga med. Innan pjäsen hamnade vi på en restaurang som heter Döden i grytan med italiensk mat eftersom vi behövde äta något. Det var gudomlig mat! <br /><br />På höstlovet hade jag lovat att följa med min syster till London i fem dagar och vi bodde i en lägenhet i Whapping vid Themsen bara femton minuter från Tower Bridge. Det var en väldigt fin lägenhet och vi åkte mycket tunnelbana och promenerade minst en mil varje dag. Min systers söner som var med, och för vars skull resan egentligen gjordes, fick välja museer och sightseeing. Vi var på allt som pojkarna ville se och vi åkte också en bit på tvåvåningsbussarna, det gillades stort. Det bästa museet var Museum of Natural History, helt otroligt häftigt, vackert, pedagogiskt och gigantiskt. Vi hann inte se allt, det behövdes flera timmar till och killarna var trötta efter ett besök på Imperial War Museum tidigare på dagen. En härlig vecka där jag inte hade nätkontakt mer än första dagen, sedan var det som att ha tappat något mycket viktigt… Vi flög på London Airport in, det var en ny upplevelse, den ligger längs med Themsen mitt inne i staden och landningen var: Ta i marken och brooooooomsa! Ut flög vi från Heathrow som ju är enormt. Pojkarna fick handla engelsk choklad och var nöjda. Jag handlade mina smarties och fruktdroppar som är så goda och jag var nöjd. I resväskan hade jag också fått med mig en del godsaker i klädväg från min systers och mitt favoritställe: Marks and Spencers.<br /><br />Min käraste Nina Lundström har fyllt femtio vilket är fullständigt omöjligt för mig att begripa och Henrik och jag var och firade hos henne på lördagen i höstlovet. Hon och hennes familj har ett fantastiskt sommarhus dit hon bjudit oss.<br /> <br />Veckan efter höstlovet fick jag celebert besök på riksdagen: Tyresö kommunförening kom för en rundvisning och det var så väldigt trevligt och alla var på mycket gott humör. Vi avslutade med fika i Folkpartiets klubbrum på riksdagen. <br /><br />På onsdagen samma vecka fick jag prata jämställdhet och HBT-frågor för en grupp genusvetare som var på besök på riksdagen. <br /><br />Den dagen hade också Svensk-Japanska förbundet i riksdagen sitt årsmöte. Vi fick lyssna på bland andra Niklas Modig vars historia var remarkabel. Han åkte till Japan som sextonåring för att han var intresserad av kampsport. Han kom från Stenungsund där det fanns lite studietradition. När han kom till gymnasiet i Japan så fick han den bästa undervisningen i japanska språket, skolan satsade stenhårt på att han skulle lära sig det. Detta i sin tur gjorde att han fick upp ögonen för studier i stort och det blev mer av den varan och egentligen ingen kampsport. Istället kom han till Handelshögskolan och sedan till Tokyo Universitet vilket gjorde att han slutligen fick komma till Toyota där han var i två år, om jag minns rätt, och fick en djup inblick i Lean. Den inblicken resulterade i boken ”Vad är lean?” av Niklas Modig och Pär Åhlström. <br /><br />Besökte matmässan i torsdags för att yngsta dottern Sara skulle arbeta i Fiskbilen.se där. På tre kvart gjorde jag av med stora summor pengar på olika obskyra oljor, kött, löjrom och andra delikatesser. Hå hå ja ja. <br /><br />Denna måndag fick jag besök från Tyresö kommunhus, ett gäng glada tjänstemän från Bygg och Tekniska avdelningen kom och blev visade runt i riksdagen efter att vi ätit lunch. Det var så roligt.<br /><br />Igår hade vi extra lång partigrupp och fick bland annat lyssna på en chefsekonom från finansdepartementet om det ekonomiska läget i Europa. Hon var väldigt engagerande och samtidigt rätt så pessimistisk. Det finns ingen krisinsikt hos italienarna uppenbarligen. Och vad gäller grekerna så är det mest avsaknad av politisk styrning och vilja, det verkar så långt från svenskt sätt att se på sina finanser från båda dessa länders håll så att man blir alldeles förstummad. <br /> <br />Stefan Attefall besökte kulturutskottet förra veckan och det enda som kunde konstateras var att på hans departement kan man konstruera de tekniska lösningar som vi önskar vad gäller pensioner men det måste finnas ”en vilja inom kulturpolitiken” för att man ska få ramarna för dessa lösningar. Det är inte hans partis fel och inte heller centerpartiets eller folkpartiets fel att vi inte kan ge ett slutgiltigt svar till scenkonstnärerna om deras pensionsavtal. Det är inte alltid lätt att vara i allians.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-79688523265489406762011-10-24T10:47:00.004+02:002011-10-24T18:15:41.577+02:00Landsmötet, Khadaffi och ambassadörerHemmabutiken i Tyresö stänger<br />Hemmabutiken i Tyresö stänger. Utförsäljning har pågått en tid och någon ny i Tyresö öppnas inte i annan lokal. Under åren som jag handlat där så har jag varit lika fascinerad varje gång. Ofta har butiken varit tom på kunder men minst tre personal. De har haft ett otroligt utbud på varor och jag har i princip alltid hittat det jag behöver. Men personalen har varit frustrerande oengagerad, åtminstone den manliga. Ingen har frågat om man vill ha hjälp, och när man bett om hjälp så har männen varit buttra, fåordiga och totalt ointresserade. Det är ju roliga saker man säljer, allt för köket, hemmet och kroppen (hårskötsel med mera). Jag har varit perplex över okunskapen om produkterna man säljer och att man inte varit entusiastiska över det utbud de har haft. Jag har vid ett flertal tillfällen frågat: Vill du inte sälja mer? De har tittat på mig som om jag vore från Mars. Nej, jag kan verkligen och tyvärr inte säga att jag är förvånad att affären inte ska vara kvar. <br /> <br />Landsmötet<br />Det har gått flera veckor sedan senaste bloggen. Det senaste som hänt är att Folkpartiets Landsmöte, som hålls vartannat år, har hunnit gå av stapeln och avslutats. Det var en dag kortare denna gång men med hjälp av mötesordning med korta talartider och extraordinärt duktiga presidier så klarades tidhållande på varje områdespass galant och vi malde igenom 600 motioner och höll sluttiden. En dålig sak var att partistyrelse, utskottsordförande och ombud fick komma före övriga på talarlistan vilket gjorde att flera motionsläggare som inte var ombud aldrig fick komma upp. Vi måste finna ett sätt så att det inte återupprepar sig. Men vi var på Karlstad CCC och det var väldigt funktionellt förutom att i plenisalen var bänkarna obrutna och TV-kamerorna blockerade de gångar som i vanliga fall är till för förflyttning till andra sidan av salen så att det var lite opraktiskt. Jag är glad att drogtester i skolan togs bort, det är inte liberalt med det fenomenet. Skola, elevhälsa, socialtjänst och föräldrar ska arbeta med dessa frågor. Tester ska göras på de mottagningar som är specialiserade på det. <br /><br />Khaddaffi<br />Så stupar ytterligare en diktator. Ur mitt västerländska perspektiv ter sig hans slut osmakligt och med avsaknad av hur en fungerande rättsstat hanterar en person som begått brottsliga handlingar. Samtidigt vet vi ju alla att i denne diktators värld har aldrig funnits någon rättssäkerhet för någon. Vreden och hatet som hans folk måtte känna förklarar hans slut. Den skoningslöshet som folket fått utstå slår tillbaka. Jag hoppas att alla länder där nu diktaturer faller får möjligheter att uppleva demokrati och den trygghet med påföljande ansvar som råder i andra delar av världen.<br /> <br />Att ta farväl<br />Min granne som är änkling och som fyllde nittio i somras har sitt hus på försäljning, efter att först ha haft huset som sommarhus för sig och sin familj, och på senare år ha bott där permanent. Han har haft sitt hus i femtiotre år! Nu ska han få förtur till Tyresös nya trygghetsboende. Han är ute och dansar med pensionärsföreningen tre gånger i veckan och han har sååå roligt och har aldrig haft så många vänner i hela sitt liv, berättade han för mig. Om jag lever så länge hoppas jag att jag får vara så pigg att jag kan ha roligt, jag med. Nu tar min käre gamle granne farväl av ett helt liv. Men han ser fram emot att få bo i centrum i en fin lägenhet. :-)<br /><br />Ambassadörer<br />Jag har fått ha förmånen att vara med på några olika tillställningar dit jag inbjudits i min egenskap av riksdagsledamot. För några veckor sedan ordnade Indiske ambassadören en träff där vi först fick lyssna på en professor som höll ett anförande om Indiens kärnkraft där man nu kommer att bygga ut storskaligt eftersom behoven av elkraft de närmaste decennierna är enorma. Samtidigt lade hon in reflektioner om Indiens ställning i förhållande till omvärlden vad gäller kärnvapen. Ett mycket intressant anförande. Den indiske ambassadören och hans fru är mycket omtänksamma som värd och värdinna och jag blev presenterad för och kom i samtal med flera olika ambassadörer från olika länder. Jag fick också äran att komma till en middag på Schweiziska ambassadörparets residens och även där träffade jag flera ambassadörer. Det är något mycket fint att prata med ambassadörer, deras sociala förmåga är fantastisk, de är älskvärda, artiga, insatta och allmänt extremt trevliga att konversera med. Deras förmåga att vara diplomatiska är förstås ett krav för deras ämbete. Men tänk om fler vore begåvade med just de förmågor som dessa kvinnor och män besitter. Vi skulle ha en helt annan atmosfär överallt: Om vi alla lärde oss att vara ”ambassadörer” för våra olika frågor, föreningar, partier eller varför inte familjer, då skulle det vara lätt att vara ”snäll” i ton och handling. Nå, det finns ju en annan sida av diplomatin också… Men i det stora hela så är artighet och belevade människor en bristvara.<br /><br />Två gångna veckorna före och efter landsmötet<br />Under dessa veckor har jag ätit lunch med Tyresös kommunalråd Fredrik Saweståhl, alltid lika trevligt. Träffat företrädare för ett stort spelbolag, träffat företrädare för spelmissburksenheten på Karolinska, ätit middag på departementet med Stefan Attefall, varit på mottagning hos Birgitta Rydberg som fyllde, hör och häpna: Sextio år! Varit på Café Bonza, ungdomscaféet i Tyresö, och lyssnat på Filip Wästberg från LUF:s utrikesutskott som berättade om Egypten och resten av länderna i den demokratiska vågen som nu rullar över de delarna av världen. Haft möte med Riksdagens grupp för Romska frågor, lyssnat på Anna Ekström från Skolverket på ett frukostmöte anordnat av Talmannens grupp för jämställdhetsfrågor där jag är med, lyckats missa ett möte på moskén på Söder anordnat av en grupp godemän (Anna skäms!), haft ett första möte med mitt livs första adept, varit på Berwaldhallen för att vara med på firandet av Sveriges Radios symfoniorkester som fyller 75 år, varit på maskeradfest utklädd till Hare Krishna-medlem, varit på de sedvanliga utskotten och partigrupperna och bastat flera gånger. Olle, min exmake, har förlovat sig. Jag har påbörjat processen med att ta tillbaka mitt flicknamn, alltså ta bort Karlström. Back to Steele! <br />Och så rullar det på, medan Juholt gör sin Sverige-odyssé.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-23673990218748225612011-10-03T16:13:00.001+02:002011-10-03T16:14:37.122+02:00Hur är det med polisen och kristdemokraterna?Polisen verkar inte kunna arbeta mer effektivt. Meh – vad är problemet??? Sparka cheferna (eller vad ska man göra?) och ta in nya från andra verksamheter i samhället som är TVUNGNA att arbeta effektivt! Poliser har själva valt att arbeta i en organisation med hierarki, de vill ha ordning och reda och förhoppningsvis disciplin. Nu verkar det som om det är trögt. Vilka måluppfyllelser ställs som inte är på märklig nivå? För att nå måluppfyllelsen för utblåsningar står man typ ute på en måndag eftermiddag ibland. Istället för att omorganisera arbetstiderna så att man står och verkligen TAR folk på lördag och söndagsmorgnar! Vad är annars VITSEN? Kom inte och snacka om resurser. Inte hädanefter, så mycket pengar som har gått in i myndigheterna och så många fler poliser som har utbildats! <br /><br />Dessutom retar det mig att man arbetar så olika i hela Sverige. Det saknas utbildning i olika brottsrubriceringar som exempelvis hatbrott, det saknas krav på öppenhet och jämställdhet. Precis som jag tycker med det mesta som har med rättsstat, vård och skola så ska vi ha enhetlig behandling även från polisens sida oavsett var man bor i vårt land. Om jag vore homosexuell och ville arbeta som polis i Skåne så vore det bara att ge upp den tanken, för något mer inskränkt får man leta efter, dessutom finns både rasistiska ojämställda tendenser. Att varje enskild individ förhåller sig så menar jag inte, det är klart att alla inte är på det sättet. Men ledarskapet verkar sakna att man pekar med hela handen i syd. Polisen behöver kompetensutveckling i hela Sverige, ledarskap med coachning från länder med goda exempel med mera… <br /> <br />Har fått mängder med mail från personer som är mycket upprörda över sjöfyllerilagen. Den har förstört deras liv helt. What can I say? Ska man på fest på torra land och köra bil dit så får man vackert dricka alkoholfritt. Varför ska det inte vara samma sak på vattnet? Diskussionen fortsätter. <br /> <br />Hägglund är ansatt igen. Vad är det med kristdemokraterna? De verkar inte förstå sitt eget bästa… Mats Odell är ute på krigsstigen och nu även Birro. Den jag gillar hos KD heter Caroline Szyber, en helt fantastisk person, extremt kompetent, brilliant och vacker: Karismatisk! Någonting som KD väl behöver i det här läget. Ursäkta Mats, men – nej! Caroline skulle leda partiet på rätt väg!<br /><br />I lördags hade vi ”minilandsmöte” på riksdagskansliets klubbrum. Nätverken: Kulturliberaler, Liberala Kvinnor, HBT-liberaler, Liberala företagare och Liberal Mångfald var där. Gröna Liberaler hade haft sitt i veckan då de har väldigt många motioner. Vi gick igenom de motioner som hade att göra med respektive område samt tog upp partistyrelsens svar. Minilandsmöten har nu genomförts över hela Sverige för första gången i Folkpartiet inför landsmötet om två veckor. Vi höll på hela dagen, sedan åkte jag till Liljeholmskajen och hämtade Seved.<br /><br />Vi åt middag, jag, Henrik, Seved och Lena och sedan gick vi och bastade. Jag mådde lite dåligt för att jag inte hade ätit lunch och hällde i mig två glas vin till maten, urk. Nåväl, det kom en Dry Martini före vinet... Det var skönt att basta och jag doppade mig två gånger i det svinkalla Erstaviken. Nu är håret som en kvast.<br /> <br />Det mesta de senaste veckorna har kretsat kring motioner till riksdagen. Det blev en väldigt blandad kompott detta år. Man kan verkligen fråga sig varför man ska lägga tid på dylikt när det ändå blir avslag på allt. Men det här är saker som jag tycker är viktiga. Nischa mig? Hur ska det gå till?Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-51649004422021986172011-09-25T16:54:00.003+02:002011-09-25T17:00:09.311+02:00Riksdagens öppnande, budgeten och svampar en masse!Byggnads ”går med på” att börja arbeta för mer jämställda löner, speciellt för lågavlönade kvinnor. Wow.<br /><br />Maria Larsson säger att om hennes parti hade styrt ensamma så hade barnhemsbarnen fått ersättning utan prut. Hennes alliansvänner ska ha kört över henne. Jag är inte troende och jag tycker ändå att det är fult att ljuga.<br /><br />Vid valet förra året så kom jag in i riksdagen först efter det att den redan hade öppnat. I år fick jag alltså vara med om detta event för första gången i mitt liv. Det var väldigt roligt. När jag frågade runt lite så fanns det många som har varit med otaliga gånger och då blir man nog lite luttrad. Men jag njöt i fulla drag.<br /><br />Först var det upprop då hela plenum ropades upp via namn. Sedan bar det av till Storkyrkan, något som jag hade tänkt hoppa över eftersom jag som sagt var inte är troende men jag blev övertalad att gå med ändå. <br />Det behövde jag inte ångra. Det var oerhört fint med kören som sjöng solo och stämmor och en rabbin, en imam och ärkebiskopen. Kungafamiljen var med också och det kändes högtidligt och känslosamt med sången och fina tal. <br /><br />Sedan återvände vi till riksdagen. Alla gick in via gamla riksdagens ingång och det var så ståtligt med soldater i full livré som stod på rad i givakt när vi tågade in. Väl inne i den vackra foajén stod massor med folkdräktsklädda personer och flankerade trapporna upp och där spelades och sjöngs. Vi samlades återigen i kammaren och där talade kungen och statsministern. Fina musikaliska och artistiska framträdanden även där. <br /><br />Några timmar senare återsamlades de flesta på operan där vi fick se delar av Svansjön och Figaros bröllop. Det var så tjusigt och vackert. Kommer inte att glömma denna dag där ledordet var ”högtidligt”.<br /><br />Det mesta just nu cirkulerar allt kring motioner och vad vi alla ska ”knö” ur oss. För min del blir det ganska många fler detta år och de är ur mycket spridda sfärer. <br /><br />I tisdags morse for jag till Östersund och Teaterhotellet för att vara med mina alliansvänner och presentera budgeten för media. Det blev i mitt tycke inte så bra. Det beror på att vi inte fick siffrorna nerbrutna till regionens förutsättningar utan de siffror vi hade fått samma morgon var totalsiffror för riket. Inte undra på att journalisterna undrade vad vi gjorde där, när vi inte kunde ge besked om ”bredbandssatsningen – hur mycket får VI?” eller skogsnäringen eller vad som nu efterfrågades…<br /><br />Nej, det var inte en höjdare. Det som däremot var desto trevligare var att få träffa FP:s ordförande och FP:s gruppledare i Östersund. Vi åt lunch efter det ganska pinsamma pressmötet och sedan fick jag en rundtur i Östersund med omnejd när ordförande körde mig. Innan dess hade vi tagit en promenad till Mittuniversitetets campus och det var verkligen trevligt att se vilken levande, inspirerande och estetisk miljö man skapat där. Väl hemma i Stockholm igen på kvällen så tänkte jag bara: Inte en gång till utan vettiga siffror! <br /> <br />Christer Nylander och jag har varit på Lärarförbundets högkvarter och träffat lärare från olika kommuners kulturskolor. Vi hade ett mycket givande samtal och det känns så viktigt att driva frågan om alla barns rätt till musik, dans och bild i skolan. <br /><br />Vi hade vårt första partigruppsmöte i onsdags efter sommaruppehållet med undantag av ett extrainkallat möte inför budgeten i augusti då jag inte kunde närvara eftersom jag var på Korsika. Vi har alltså alltid våra möten på tisdagar i vanliga fall. Det som dryftades var budgeten där Jan Björklund stod för den dragningen. Sedan hade vi ett samtal om hur kommunikationen går mellan samordningen, departementen och partiledarna i alliansen. Vi hade bara en timmes möte för sedan skulle vi raskt ta oss till plenum för att votera om Libyen och Sveriges fortsatta närvaro där. <br /><br />Så mycket svamp det är skogarna detta år! Makalöst. Har aldrig varit med om något liknande. Men så är det också en ny tillvaro som startat för mig 2011. Allt är annorlunda, en hel del är nya upplevelser och erfarenheter. Snart femtiotvå och upphör ändå aldrig att förvånas.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-86510284209456561002011-09-13T13:59:00.006+02:002011-09-19T21:47:32.908+02:00Skottska och Brittiska ParlamentenSitter och tuggar på Smarties, min barndoms godis som det dröjde länge innan man kunde köpa även här i Sverige. Har varit på en otroligt intressant studieresa som började i Edinburgh där vi var ett antal riksdagsledamöter som skulle besöka Skotska parlamentet. Edinburgh är en mycket vacker stad med dramatisk natur och en förbluffande närhet till sagda natur. Man kliver liksom rätt ut från den gamla delen av staden och dess kullerstenar till gräsbevuxna stigar och fantastiska Kings seat. <br /><br />Har varit där olika tillfällen förut och det är en stad jag gärna återvänder till. Vi började med olika studiebesök på några företag som arbetar med aktiefonder, pensionsförsäkringar och livförsäkringar. Precis som i Sverige är det få individer som gör aktiva val rörande sina pensionsfonder. <br /><br />Vi fick lära oss att Edinburgh är fjärde största stad i Europa gällande finanser. Edinburgh har en lång historia inom det området. Där uppfanns den dubbelsidiga sedeln. Två präster ville hjälpa prästänkor på sjuttonhundratalet och då startade man världens första livförsäkringssystem. Aktiefonder såg också dagens första ljus i Edinburgh. <br /><br />Skotska parlamentet, Holyrood, har 129 ledamöter och har funnits sedan 1999. Man har nu en extremt spektakulär parlamentsbyggnad som kostat miljarder att bygga och som jag tycker kanske inte är i paritet med det faktum att man bara har cirka 5,1 miljoner invånare. Man styr över allt utom försvar, utrikesförhandlingar, makroekonomi, TV - och radiosändningar samt invandring som fortfarande åligger Brittiska parlamentet att besluta över. Där har man 59 skotska ledamöter. <br /> <br />Det var intressant att få besöka ett av deras utskott, man har öppna utskottsmöten. Det framstod som ett kommunalt nämndmöte där man diskuterade ett brobygge på otroligt detaljerad nivå med några inbjudna kontrakterare. Jag satt och irriterade mig över de olika frågeställningarna eftersom parlamentsledamöterna borde känna till allt de ställde frågor om redan. Det var ganska förvirrande. Men sedan insåg jag att allt var noga regisserat eftersom alla utskottsmöten spelas in och sänds ut på nätet. Varje ledamot har alltså på sin lott att framstå som mån om olika värden, ekonomi etcetera.<br /><br />Öppna utskott må vara en slags demokrati men också en skev bild av verkligheten. Betänk så mycket förarbete man måste lägga ner inför varje möte för att det ska bli så mycket som möjligt på varje partis villkor och utan större ”glitchar”.<br /><br />Vi fick följa debatten i kammaren en timme och det var också intressant. Parlamentarikerna kan tala halvtimmesvis, de andra som lyssnar kan börja banka på sina bänkar och gapa till när de inte gillar det de hör. En helt annan stil än i riksdagen. Sittningen är i alla fall som i Sveriges riksdag, halvcirkelformad, och inte som i Brittiska parlamentet, mitt emot varandra, och om vars sittnings historia jag snart ska berätta. <br /> <br />Tyvärr har skotska nationalistiska partiet mer än sextio procent efter senaste valet. Till exempel Liberaldemokraterna har minskat från sexton till fem mandat. Hemskt.<br /><br />Vi avslutade besöket med att titta i parlamentsshoppen och jag kunde inte låta bli att köpa en sjal som var mönstrad i det officiella skotska parlamentets tartan som består av en ljus lite kopparärgsgrön botten och blå rutning.<br /><br />På kvällen åt vi middag med svenske konsuln som var en mycket trevlig äldre herre.<br /> <br />Flög till Heathrow. Inte ett plan har gått i tid på hela resan… <br /><br />Slutligen var vi framme i London där vi nästa morgon besökte Boots flaggskeppsbutik på Oxford street. Vi fick lära oss mycket om det engelska sjukvårds- och apotekssystemet och jag funderar en del på det faktum att det är förbjudet att sälja kombinationsläkemedel i Sverige. <br /><br />Sedan snabbt till Svenska residenset där vi åt lunch och fick höra om det senaste som händer i England och om att den nye brittiske ambassadören har anlänt till Sverige. <br /><br />Därefter besök på en organisation för livsmedelskedjor som arbetade med bland annat samordning av livsmedelsmärkning. Jag saknar ursprungsmärkning i Sverige på våra varor och här sägs det att det beror på att det är alldeles för krångligt. I United Kingdom fungerar det! Det gäller bara att reglera så får handeln följa regelverket. Vi är alldeles för dåliga på att ställa krav på våra livsmedelshandlare och leverantörer i Sverige. Konsumenterna kan kräva mycket mer och politikerna (ja, VI) borde göra mycket mer!<br /><br />Sista dagen i London fick vi besöka brittiska parlamentet. En lord, alltså en ledamot av House of Lords, som var mycket sympatisk, visade oss runt. Han var själva sinnesbilden av min föreställning av en sådan person: Lite kutryggigt gänglig och disträ, närmare sjuttio, pratade posh engelska och hade en enormt tjock pärm med massor av A4-kuvert med olika info till oss och lösa blad som jag var livrädd skulle flyga ut över hela golvet när vi gick. <br /><br />De olika byggnaderna vi vandrade runt i var helt otroligt vackra. Vi fick komma in via lordernas ingång. Där såg ut som ur Harry Potter, alla lorderna hade sin egen krok med namnskylt över och där hängde allehanda paraplyer och lite kassar och någon enstaka krokig galge. Vår lord visade Margaret Thatchers krok och sa spjuveraktigt att han ibland på pin kiv brukade hänga någon ful galge just på den kroken, chuckle chuckle…<br /><br />Delar av parlamentet brann ner och under Drottning Viktoria byggdes nya delar som nu är House of Lords (överhuset) och House of Commons (underhuset). De byggdes med avsikt att vara en passande inramning för drottningen och därför mycket pampigt med stora målningar, enorma blyinfattade fönster med olika motiv, guld och sniderier och mycket röd sammet. <br /><br />Vi gick till den stora runda hallen som binder samman de två husen och lorden visade på att jag råkat hamna precis i mittcirkeln där avståndet till änden av de båda parlamentssalarna är lika långt. Här fanns magnifika mosaiker av fyra helgon, bland andra S:t Patrick och S:t Michael. Vi fick höra att två av dem gjorts av inkallade mycket duktiga italienska mosaiksättare. Men sedan tog pengarna slut och de två övriga gjordes av inhemska och inte alls fullt så duktiga mosaikläggare vilket faktiskt syntes.<br /><br />Vi fick komma in i House of Lords där vår lord suttit sedan 1974. Hans far hade varit premiärminister på Irland så hans pärskap var inte fullt så gammalt som många av de andra drygt 800 som ärver sin plats. ”There are only about four hundred seats but we simlpy rely on that they do not all turn up”, sade lorden på typiskt torrt engelsk sätt. De hade ett väldigt förlegat voteringssätt där de som röstade nej fick gå i en korridor och de som röstade ja fick gå i den motsatta som gick parallellt med själva salen. Där sitter sedan en man på var sida och bockar av namnen i tillhörande rutor med tuschpenna som sedan läses igenom av en dator. <br /><br />Någon frågade hur ofta de röstade och vi fick ett något tvetydigt svar som inte gick att tolka riktigt. Ärenden från House of Commons sänds över till House of Lords och där kan man förlänga ärendegången genom att skicka tillbaka det om det inte gillades i sin helhet. Det kalls för ping-pong. <br /><br />Vi fick komma in i House of commons där det pågick session och vi satt bakom glas på läktaren. En ledamot lade upp benen mot talmannens bord, folk satt emellanåt lite respektlöst som tonåringar i ett klassrum. Det var intressant att se och höra men ganska lugnt i jämförelse med skotska parlamentet där man ju hade gapat och bankat. Men så var det mycket få närvarande och i princip tomt på oppositionens bänksida.<br /><br />Jag ställde en del frågor och fick först hela tiden till svar: ”That’s a very good question” och sedan kom svaret. Detta gjorde att jag började känna mig lite skamsen, han tyckte nog att jag ställde för många frågor, kände jag. Måste nog be om ursäkt för det… Men när vi sedan skulle avsluta med att ta farväl och få med oss material om parlamentet kom denne älskvärde man och smusslade lite och gav mig något ”because you put so many good questions”. Det visade sig vara en temugg med House of lords emblem på. Tänk så rart! <br /><br />Slutligen måste jag berätta om sittningen i parlamentet. I början så var ju en annan del av Westminster kyrka och på båda sidor om gången fanns bänkar för kören. Sedan när man började använda kyrkan för att ha parlamentssammanträden ställde man ett bord i mitten med en stol på vardera sidan för dem som hade ordet. Bakom på körbänkarna fick parlamentarikerna sitta mitt emot varandra! Si, där av kom den nuvarande sittningen! Tilläggas måste att alla inte fick plats i bänkarna utan många knödde in sig och fick stå. <br /><br />Det finns massor att berätta om brittiska parlamentet, dess historia, de olika husens historia och valsystemet. Men det är bättre att läsa på nätet än här, det handlar om spaltmetrar… Vår lord stannade till några gånger för att vi skulle lyssna på Big Ben som han berättade ekade till andra sidan Themsen så att man kunde höra dess ringning två gånger. Jag är så glad att ha fått se dessa byggnader som tillsammans bildar ett monument som har historia i varje sten och varje del. <br /><br />Helgen fick jag spendera på Dufweholms herrgård med käre Seved och afternoon tea, bubbelpoolande, sanslös middag med fem rätter tillika viner samt relax med kroppsmassage och ansiktsbehandling. På hemvägen tog vi vägen förbi hans sommarställe och där fann vi så många kantareller att jag höll på att få andnöd, det var sanslöst! <br /><br />Nu väntar motionsskrivning, har massor med motioner som flyter omkring i huvudet på mig som jag måste få ner på pränt. Om några dagar får jag vara med om mitt livs första Riksdagens öppnande eftersom jag missade förra gången då jag kom in i riksdagen först två veckor efter att den hade öppnat. Autumn is here, but everything feels better after a nice cup of tea, wouldn’t you say? I say!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-1477446284072669292011-08-31T10:27:00.002+02:002011-08-31T10:31:15.283+02:00Korsika - pärla i medelhavet!Så lider sommaren mot sitt slut. Riksdagshuset har börjat fyllas med folk igen, lunchrestaurangen har varit fullsatt denna vecka. Tyresö har haft besök från Sydafrika, tre politiker och en tjänsteman, i ett utbytesprojekt som bland annat handlar om att stävja ungdomsarbetslöshet och främja företagande. I förrgår fick jag äran att visa runt gruppen på riksdagen. Det var väldigt trevligt och vi skildes åt i mycket positiv stämning.
<br />
<br />Detta projekt började Tyresö kommuns metodutvecklare att arbeta med för flera år sedan men tyvärr blev det stopp i maskineriet och faktiskt inte på grund av oss politiker. Nu har det löst sig och jag tror att det kommer att bli väldigt lärorikt och nyttig för båda parter att ta del av varandras sätt att försöka stävja exempelvis ungdomsarbetslösheten som dessvärre är ett växande problem i många delar av världen. ”Allt handlar om utbildning” sa tjänstemannen som dessutom var den ende mannen i gruppen. Han är ekonomichef i sin kommun. Ja, vad annat kan jag som folkpartist göra än att hålla med?
<br />
<br />Har varit på en extremt intensiv-intensiv språkresa till Korsika. Upplägget var superbra: Lektioner från nio till femton varje dag. På lunchen hade varje bord alltid med en fransktalande lokal gäst, typ en journalist, en politiker eller lärare, vilket gjorde att vi även då tvingades konversera på franska. Efter två dagar, på förmiddagspasset, så kändes mitt huvud som sirap, plötsligt var de enklaste ord borta och det var enormt trögt. Flera vittnade om samma sak. Sedan släppte det förstås. Men hjärnan är märklig när det gäller att ta in information.
<br />
<br />När veckan var slut kändes det som att nu, äntligen, kan jag tro att jag kommer att kunna få ordning på ordförrådet och hjälpligt även med grammatiken. Det är trots allt trettiosex år sedan jag läste franska på högstadiet. Sedan blev det tyska studier istället eftersom jag var au-pair i en tysk familj i Schweiz i ett år efter gymnasiet. Då talade jag flytande tyska så väl att till och med tyskar trodde att jag kom från Tyskland. Där behövs en brush-up också, språk är sådant som måste upprätthållas hela tiden.
<br />
<br />Korsika. KORSIKA!!! Soltimmar i juni, juli och augusti är i snitt tolv per dag. Vi hade trettiofem grader i skuggan mest hela tiden. Jag stormtrivdes! Äntligen fick jag tina upp, den efterlängtade värmen har inte kommit till Sverige denna sommar. Ön är helt formidabelt vacker med dramatiska kustlinjer där stup avbyts av långa, vita sandstränder. Där finns en bergskedja som någon sade hade en av Europas högsta bergstoppar som mången bergsklättrare gått bet på.
<br />
<br />Folket lär ska vara vresigt och vrångt men det märkte då inte vi av alls, åtminstone inte i Ajaccio. Eftersom det är en ö som förstås är beroende av transporter utifrån för att kunna få in varor så har man utvecklat en autonomi som går tillbaka i historien och som upprätthållits in i nutid. Det finns inte sädodlingar på ön men däremot massor av kastanjeträd som växer vilt över hela ön med ätbara kastanjer. Av dessa gör man massor av ätbart och drickbart. Kastanjemjöl är grund för olika kakor, pannkakor, bröd och polenta. Man har kastanjehonung, kastanjepuré, kastanjevin, kastanjelikör och kastanjewhiskey. Förutom det så har man de mest underbara charkuterivaror som otroligt goda korvar, lufttorkade skinkor av olika köttsorter och mer. Även fisk och skaldjur. Ostarna är himmelska! Vinet fantastiskt, vitt, rosé och rött.
<br />
<br />I alla byar lever man i självhushåll. Man har sina egna grönsaksodlingar, man har kanske några getter och höns. Man lever med närodlat och äter mat som kommer från de finaste råvaror. Grisarna är halvvilda och äter sig mätta på ekollon och kastanjer vilket ger köttet en fantastisk smak, förutom det faktum att det är glada grisar som förstås också påverkar köttet. Vattnet i kranarna är gott och rent och drickbart, man har bergskällor som försörjer hela ön. Fikonträd växer överallt med magnifika fikon, både svarta och gröna. Jag är kort sagt förälskad i Korsika, kan varmt rekommendera denna ö som jag inte hade någon som helst inklination att besöka innan denna språkresa. Nu hoppas jag kunna fortsätta franskstudierna här hemma.
<br />
<br />Annie Lööf verkar bli föreslagen som ny partiledare för centerpartiet. Grattis till dem! Klokt!
<br />
<br />Varför ska vi ha vargar i Sverige? Varför inte lika gärna ta bort hela bunten (den stackars lilla inavlade skara som är kvar) så slipper vi höra ylandet från jägarförbunden mer. Eller kommer det ylas om något annat istället? Inte gapas det speciellt mycket om det faktum att det varje år vådaskjuts några stycken människor av jägare? (Det är tvåhundra år sedan en varg dödade en människa i Sverige) Eller att fler jakthundar vådaskjuts av jägare själva än dödas av vargar? Vildsvinen dödar flera jakthundar varje år… Hur kan det komma sig att man kan leva tusentals vargar på kontinenten i samklang med människan?
<br />
<br />Jag är helt emot licensjakt som stammen ser ut nu. Jag är för skyddsjakt vilket borde vara fullständigt naturligt om man har tamdjur som ständigt rivs av samma individer ur en vargflock. Man säger hela tiden att det är ett stad-land perspektiv på detta med nedlåtande syftning till att stad inte fattar någonting: ”Se själva hur det känns att ha vargen strykande kring knutarna, då blir det minsann annat ljud i skällan, jäkla nollåttor”.
<br />
<br />Män med bössor och gevär som dessutom är högljudda och inte alltid nyktra på sina jaktpass. Vem vill öppna truten och säga emot då? Även om man är ”land”? De som gör det, ja, det finns de som vågar, de får själva vittna om vad som händer dem, det gör inte jag här. Ibland är det inte så stor skillnad på människa och ulv. Ska vi ha en vargstam i Sverige så ska den tillåtas bli större och livskraftigare. Någon gång borde det väl bli ett generationsskifte även i jägarkretsar. Förhoppningsvis.
<br />
<br />Motionsdags! Då menar jag inte joggning eller något annat som skulle ge mig bättre flås och smalare midjemått. Nej, dags att skriva motioner! Det har hängt över mig hela sommaren och nu måste tankarna förverkligas. Har en del förslag och dessutom verkar många ledamöter verka ”re-cycla” sina motioner från föregående år. Det gäller bara att sitta ner och skriva.
<br />
<br />För första gången på flera år så önskar jag att det kunde komma en sådan där indiansommar eller brittsommar eller vad de kallas (de syftar till olika månader tror jag, indiansommar är nog augustihetta medan britt är september eller oktober, får googla) Jag vill inte att hösten ska komma ännu, jag vill så gärna ha lite mer värme, bara liiiite till.
<br />Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-75232262641337176092011-08-18T09:13:00.004+02:002011-08-18T09:20:39.801+02:00Pride, bomber och kungliga bebisarPrideveckan har kommit och gått. Det är nu femte gången som jag varit aktiv under denna vecka med att stå i Prideparks tält och att vara med och hjälpa till med paraden. De tre senaste åren har jag dessutom suttit med i HBT-liberalers styrelse och det känns så roligt att få göra det som hetero. Precis som många andra tillfällen i livet så har jag svårt att förstå att man måste tillhöra en intressegrupp för att kunna vara med och försvara gruppens rättigheter. Det finns så mycket diskriminering och kränkningar i samhället så att alla som bara förmår borde kunna vara med där det går och arbeta mot detta.
<br />
<br />En öppen park var helt nytt i år. Diskussionen om huruvida det är bra eller dåligt pågick före och fortsätter att pågå. Själv tänker jag att det borde vara bra att ha det öppet så att det blir ett normaliserande och en naturlighet i att vi människor har olika sexuella läggningar. Men det finns de som känner att detta är den gång på året när man kan samlas och få slappna av och inte bli uttittad eller hånad. Parken är en slags sanctum där likasinnade kan få vara sig själva. Eftersom jag enligt våra normer, som gör mig mycket upprörd, är typ ”normal” så tror jag inte att jag ska vara förmäten och kunna uttala mig om vad som är bäst. Jag kan på min höjd känna mig ”jagad” eller ifrågasatt för det lilla enkla att jag är liberal och folkpartist. Men att ständigt bli ifrågasatt i arbetssammanhang, i vården, i resandet (man kan inte gå hand i hand med en person av samma kön öppet överallt i världen) i familjen, i sökande av bostad, i grannskapet, i samhället i stort och juridiken: DET är något helt annat!
<br />
<br />Mobbningen i skolorna skrivs det flitigt om just nu. Ingen pratar så mycket om att om inte vuxenvärlden, till exempel lärarna själva OCH rektorer/skolledare kan avhålla sig från dylika beteenden så är det klart att de inte heller klarar av att stävja mobbning bland eleverna!
<br />
<br />På tal om att jaga utsatta varelser: Har aldrig varit för licensjakt på en stam av djur som är försvinnande liten, nämligen vargen. Däremot skyddsjakt. Det är förståeligt att man inte vill ha sina djur rivna. Jag har själv varit med om att grävling och mink gått bärsärkargång på mina höns som jag höll i åtta år. Men att vilja skjuta av hela tiden... Det är en märklig hållning till vår natur och de få rovdjur vi har.
<br />
<br />Det blev i alla fall en bra vecka och paraden blev rolig med en enda stor lastbil istället för en cab och en liten lastbil som vi haft flera gånger samt orange masker som alla som ville fick bära. Till det väldigt fina banderoller på lastbilen samt en orange som det stod ”Masken av för öppenhet” på.
<br />Ingen partiledare. Usch, Jan Björklund! Nästa gång får du allt gå med! Men väl Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson, Barbro Westerholm, Ulf Nilsson, Karin Pilsäter, Roger Haddad och många, många fler. Tack för en fantastisk Pridevecka!
<br />
<br />Under dessa veckor har jag försökt röja i mitt hus som ju är ett före detta fritidshus som byggts till lite här och där. Det är åratal av eftersatthet där jag inte haft ork eller tid att rensa och kasta och skänka bort. Det började för tolv år sedan med bortgången av min morbror Allan där alla hans tillhörigheter skulle tas om hand och hans lägenhet tömmas. Sedan dog min mor Kerstin och precis innan det så flyttade hon och far Clive till en lägenhet i Södertälje efter att ha bott trettio år i en villa i Nykvarn, den skulle också tömmas och massor tas om hand och tas bort. Sedan min moster Annas flytt från stor lägenhet till omsorgsboende, fler lådor och möbler som skulle förvaras. Hon dog och även om hon inte hade massor så var det grejor där också. Sist så gick min far bort och det finns fortfarande lådor ouppackade från honom.
<br />
<br />Det krävs tid och ett känslomässigt avstånd för att man ska förmå sig att verkligen neutralt kunna gå igenom närståendes ägodelar, deras hela liv och sedan göra sig av med dessa. Är nu på god väg och det är en stor lättnad.
<br />
<br />Breivik ville ha uniform på sig i rätten. När han inte får det så vill han ha frack. Meh???
<br />
<br />En liten fyraårig flicka fick båda sina händer förstörda av en bomb i en sandlåda. Hur sjuk kan man bli? (Skriver jag den frågan efter att ha nämnt Breivik? Ber om ursäkt)
<br />
<br />Euron, euron, euron… Alla har starka åsikter. Många känner vad var det jag sa, både i positiv och negativ bemärkelse. För hur dåligt hade det kunnat gå om vi INTE hade haft en gemensam valuta i stora delar av Europa? För hur bra hade det väl kunnat vara om vi INTE hade haft gemensam valuta i stora delar av Europa? Så väsensskilda är folks åsikter… Jag vet vad jag tycker baserat på den logik som min hjärna förmår prestera. Men jag bidar min tid också. Vem vet vad som har skett i detta sammanhang om tio år?
<br />
<br />Victoria ska få barn, hurra för henne! Jag är inte rojalist. Så – grattis, visst. Men låt det stackars barnet få ett någorlunda vanligt liv!
<br />
<br />En sista sak som det stod om i SvD för några veckor sedan om. ”Individualister bättre på samarbete” var rubriken. Brittiska forskare lät försökspersoner spela ett om att arbeta för gruppens gemensamma bästa. Personer som ogärna följer sociala normer, nonkonformister, var mer benägna att satsa pengar i en gemensam fond som kom alla till del. Konformisterna utnyttjade oftare möjligheten att berika sig själva. –I motsats till våra förväntningar går inte konformism och samarbete hand i hand, sade psykologen Piers Fleming vid University of East Anglia.
<br />Vad nytt under solen? Det vet väl alla att individualister bättre förstår när det stora gemensammas intresse är viktigast. De som vill att alla ska leva efter statens regler och stöpa alla i samma form har alltid roffat åt sig för egen vinnings skull. I am a liberal and I am a proud liberal!
<br />
<br />
<br />
<br />Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-43525666373570265972011-07-26T11:47:00.005+02:002011-07-26T20:03:58.604+02:00The rehabilitated neo-Nazi Sweden DemocratsUnder tiden som USA har stora problem med sin ekonomi och att komma till någon slags konsensus i hur dessa problem ska lösas så händer det fruktansvärda saker i Norge. Sverigedemokraterna, som naturligtvis tog för givet att händelserna var initierade av krafter som skulle ge dem vatten på sin kvarn, tystnade snabbt och antog en ”korrekt” och populistisk fördömande attityd. <br /><br />Det är mycket intressant att läsa hur en tidning som Financial Times beskriver den radikala anti-muslimska trenden som sprider sig över Europa i sitt måndagsnummer (25 juli 2011) Våra Sverigedemokrater benämns utan hymlande som ”the rehabilitated neo-Nazi Sweden Democrats”. (de förment salongsfähiga nynazisterna Sverigedemokraterna) <br /><br />Svenska tidningar skriver inte så om Sverigedemokraterna. Det finns en slags beröringsskräck med sanningen som jag tycker är mycket olycklig och som givetvis spelar SD rakt i händerna. De har inte bara putsat och tvättat sig själva utåt sett, de får dessutom hjälp av media. Svensk journalistik har ett ansvar som man inte vill kännas vid. Det är som om själva scenariot är så kittlande och säljande att man gärna är med och regisserar svensk politik och hur samhället speglas. Vi i politiken får väl skylla oss själva, känns det som. ”De är trots allt folkvalda”. <br /><br />För några år sedan gav Expo ut en bok som heter ”Sverigedemokraterna har fel – igen” där jag fick med en text. Den skrevs visserligen i all hast och därför kan det finnas meningar som skulle kunna ha skrivits ännu bättre. Men den hänvisade till Sverigedemokraternas partiprogram som fanns utlagt på deras hemsida för vem som helst att läsa. Deras texter som jag hänvisade till finns inte kvar längre. Det är förstås del av deras strategi att putsa och tvätta sig utåt, kort sagt vara ulvar i fårakläder. Deras ”rehabilitering” är bara en del av en propagandaapparat som de mobiliserar så opportunistiskt för att vinna mer mark inför nästa val. Här nedan lägger jag med texten ur boken. Jag var mycket uppbragt när jag skrev eftersom deras texter gjorde mig fruktansvärt indignerad. <br /><br />”Låt alla folk vara herrar i sitt eget hus” (Den nationalistiska principen) Sommaren 2009 av Anna SteeleKarlström<br />Sverigedemokraterna vill ha ett befolkningsmässigt homogent samhälle. I det folkhem de önskar sig anser de att trygghet, harmoni och solidaritet i samhället förutsätter befolkningens kulturella och etniska likhet. Problemet i dessa åsikter är att Sveriges folkhem och välfärdsstat byggts av det faktum att människor från andra länder varit villiga att bryta upp sina bopålar och flytta hit för att arbeta hårt i Sverige. Sveriges utveckling hade helt enkelt inte sett ut som den gör idag om det inte hade funnits modiga, arbetsamma och innovativa människor som hade velat flytta hit. Historiskt sett så finns det inte ett enda land som idag är en demokrati som har haft sina gränser stängda. Historiskt sett så bör varje ”svensk” titta på sin egen historia för att inse att endast samerna är något som man kan kalla ursprungssvenskar om man nu måste använda det begreppet. <br /><br />Det är en utopi och ett bakåtsträvande, en förvrängd och skev bild av verkligheten att anse att alla folk ska vara herrar i sina egna hus när vi lever i en globaliserad värld där alla folk är beroende av varandra när det gäller miljö, energi, arbetskraft, brottsbekämpning, utveckling och innovation, demokratiarbete och jämställdhet samt fredsarbete och bistånd. <br />För att beskriva närmare hur världen skulle se ut om Sverigedemokraterna fick beslutanderätt så vill de inte att Sverige ska vara med i EU vilket skulle göra att Sverige förlorar sin möjlighet att påverka i en medlemssfär som består av tjugosju länder. De vill ha en homogen sammansättning av befolkningen och anser att det tar generationer innan man helt uppgår i en nation. Enligt Sverigedemokraterna påtvingas Sverige kulturella möten och det är en kränkning av ”den nationalistiska principen”. Att svenskar rest ut i världen mer än många andra länders befolkning innebär inte en kränkning på andra länders nationalistiska principer, nej, det är bara Sverige som ”kränks”. Detta är en provinsiell och inskränkt hållning. I Sverigedemokraternas värld får inte marknadskrafterna styra eftersom nationalstaten då inte kan garantera landets kultur och identitet. Politiken ska i samverkan med det civila samhället och privata sektorn skydda den egna kulturen och därigenom överlevnaden av ”det egna folket”. <br /> <br />Den värld som målas upp av Sverigedemokraterna är en sorgligt begränsad och odemokratisk värld, ett Sverige som inte skulle överleva en sekund i nutiden. ”<br /><br />Nu har vi en ung man i Norge som drivits till fullständiga vansinnesdåd i ögonen på varje normal människa. Men han har gjort det med total mental närvaro och iskyla. Frågan är för mig inte hur samhället har kunnat missa honom. Frågan är hur en förälder kan missa dessa tendenser hos sitt barn. Den frågan är det ingen som ställer. Det är förstås för stigmatiserande och skuldbeläggande att man som förälder har ett ansvar för vilka åsikter de bär på.<br /> <br />Det går inte att bestämma över vad ens barn bär på för ideologier. Men även om de är myndiga och inte ens bor hemma längre så tycker i alla fall jag att man ska diskutera politik, strömningar i samhället och varför det ser ut som det gör även med sina vuxna barn. Jag har verkligen inte daglig kontakt med mina utflugna döttrar. Men det känns som att de har en ifrågasättande bas att stå på. Deras engagemang består av att brinna för de olika konstnärskap de utövar. Dessa konstnärskap torde inte skada någon fysiskt. Den här oförargliga mamman till gärningsmannen, hade hon verkligen ingen, INGEN aning om vad som rörde sig i hennes sons huvud? Kan hon rentav ha spätt på hans tankar? Ja, det jag berör nu är tabu. Allt är ju samhällets fel, har jag fått höra så länge jag kan minnas.<br /><br />Jag sörjer att man förlorat en generation av framtida engagerade politiker i Norge, jag sörjer med deras föräldrar och anhöriga. Jag hoppas för allt i världen att vi inte ska bli rädda och stänga in oss, dessa krafter som gärningsmannen står för ska inte få segra! Ett fortsatt öppet samhälle, för demokrati. <br /><br />Amy Winehouse är död, bara tjugosju år gammal. Hon hade en helt enastående röst, verkligen en förlust i musikvärlden. <br /><br />Har efter snart tre decenniers boende i Tyresö äntligen tagit mig till Utö på en dagsutflykt. Båtarna går dagligen från Trintorpsbryggan och jag åkte med Henrik och hans son samt Tyresös kommunstyrelseordförande med make. Det blev en trevlig dag med god mat och småprat och inget regn. Vilken skärgård vi har!<br /><br />I förra veckan var jag med om något som jag tyckte var lite chockartat: Jag hade stannat för att handla något på Öringeboden. När jag kom ut hade en bil parkerat rätt så tight intill min bil och bilens förare skulle strax ge sig av. Jag gick runt till passagerarsidan så länge och slängde in min väska där – samt även bilnycklarna! När jag började gå runt bilen för att sätta mig i förarsätet eftersom bredvidvarande bil gav sig av så – låstes bilen. SHIT! Det var verkligen inte kul. <br /><br />Mobiler och allt låg inuti bilen och tittade retfullt på mig. Jag gick tillbaka in till Öringeboden och fick hjälp av en mycket trevlig ung man som hjälpte mig så att jag fick låna telefon och även att söka nummer. Min hjärna gick nämligen in i ett vegetativt tillstånd, nummer jag slagit i åratal var nästan bortblåsta, jag ringde fel flera gånger. Patetiskt! Till sist fick jag tag på Olle som var enormt snäll och lugn, han tog sig från arbetet hem till sig där han hade ett par extra bilnycklar (vilken tur att vi hade en sådan framförhållning) och körde med dessa till mig där jag stod vid min bil med nycklarna glittrande genom rutan. Fy! Ingen har sagt att om man låst upp på passagerarsidan och stänger igen så låser sig bilen. När man låser upp på förarsidan förblir bilen upplåst. Aldrig mer att jag slänger in bilnycklarna i bilen, förstår inte vad som flög i mig!<br /><br />Köpte ett par skor på rea i Tyresö centrum när jag ändå var där igår, skulle träffa en man och en kvinna som jag ska viga om några veckor. Provexemplaret av skon passade som handsken, storlek 38. Jag tar dem! sa jag till expediten. Hon hämtade den andra tillhörande skon och lade dem båda i en skokartong. Jag betalade och lämnade butiken. Väl hemma tog jag förväntansfullt fram mina fynd, bara för att upptäcka att den ena skon hade storlek 41! <br /><br />Inlåsta nycklar och fel storlek på skorna. Det ter sig verkligen futtigt i skuggan av det hemska som hänt i vårt grannland. Men som de flesta vet, så går livet vidare. På något vis verkar det gå mer vidare i Sverige än i många andra länder, av någon outgrundlig anledning. Varför gnäller vi så mycket här?Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-28221272333301869612011-07-16T09:26:00.003+02:002011-07-16T09:57:20.963+02:00Böcker och bioHar läst Harper Lee's "To kill a mockingbird" som kom ut 1960. Den utspelar sig i en liten stad i södra USA under 1935 och lite framåt. Berättad av en liten försigkommen flicka blir det en märklig vinkling av allt som händer omkring henne. Harper Lee skrev aldrig några fler böcker men hennes bok vann Pulitzerpriset och många gymnasieelever i Amerika får än idag läsa boken som bas för diskussion om rasism. <br /><br />Min syster och jag letar ständigt efter nya deckarförfattare som vi sedan följer vid varje nyutkommen bok. Vi längtar och väntar och när det kommer nya av samma författare oftast med samma huvudperson på nya äventyr så blir vi så glada. Vi har väl ett tiotal som vi följt i några decennier och i den gruppen finns förstås sådana som kommit till under åren. Nu har syrran hittat en för mig ny erfarenhet: Deon Meyer. Han skriver om en poliskår i Kapstaden. Har nu börjat läsa "Tretton timmar". Förra sommaren läste jag nio böcker av Peter Robinson, kunde bara inte sluta. <br /><br />Igår öste regnet ner så jag kände för att gå på bio. Det blev "Potiche" på min favoritbio Victoria. Bland flera fantastiska skådespelare så var Depardieu och Deneuve mycket bra och filmen var rolig. Behöver dock inte ses på bio. Varför tycker jag så? Jag hinner sällan gå på bio. Jag älskar film och kollar ofta film på DVD och på TV. I decennier har jag haft den åsikten att biograferna ger mig ytterligare dimensioner på filmer som verkligen är storslagna i teknik och ljud och effekter. Nu har ju 3D sin storhetstid så det är också orsak till bio-besök. Det dröjer dock inte länge förrän de flesta kan kolla 3D på hemmabion också. Filmer som inte har de där "storslagna" dimensionerna kan jag lika gärna se hemma. Därför säger jag att "Potiche" inte behöver ses på bio.<br /><br />En kvinna i Filipstad (tror jag att det var) påstod att hennes man hade tagit sitt liv. Han var skjuten i ryggen... <br /><br />En man utanför Sveg har vid flera tillfällen ringt ambulans och sagt sig ha hjärtproblem och sedan skuttat upp när man kommit till Sveg för att gå på Systembolaget och till tobaksbutiken... <br /><br />Henrik sa häromdagen plötsligt: Titta på Soleil,(min Yorkshireterrier) ser du vem hon är lik? Jag tittade och såg inte. Ser du inte mustaschen? fortsatte han. Jag började skratta och kunde inte sluta. Tårarna rann. Varje gång jag tittade på henne så såg hon på mig med förebrående bruna ögon och stor hängande mustasch... Det blev ett sådant där skrattanfall som man oftast får i tonåren på ställen och vid tillfällen när det är fullständigt olämpligt och helt fel. Jag fick kramp av skratt och det tog inte slut. Det var väldigt roligt.<br /><br />Ett stort hopp till en sak som är mycket allvarlig, rubriken i SvD igår: "Unga flickors bröst bränns i Kamerun". Där utsätts en kvinna av fem för våldtäkt eller försök till våldtäkt och genomsnittsåldern är femton år. Därför har fenomenet bröstbränning och "bröststrykning" uppkommit. Mammorna vill rädda sina döttrar från att utsättas för dessa övergrepp. De har kommit till slutsatsen att bröst i ung ålder ökar risken för våldtäkt. Därför försöker man stoppa brösten från att utvecklas genom att föra varma föremål över brösten. Eller så bränner och stympar man dem helt. Följden blir svåra smärtor, svårigheter eller oförmåga att amma, psykiska men. Fullständigt vidrigt med ett samhälle där så många män kan bete sig så och samhället inte verkar göra någonting utan kvinnorna fortsätter att vara utan värde.<br /><br />Jag vill gråta.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-25573621256657819522011-07-14T09:44:00.001+02:002011-07-14T09:46:05.121+02:00Almedalen 2011Jag anlände till Visby på måndagen under Almedalsveckan. Massor av människor var redan på plats. Jag lassade av packningen på mitt boende och gick sedan direkt till det seminarium som vi i talmannens nätverk för jämställdhet kommit överens om skulle hållas. Talmannens tjänstemän på riksdagskansliet hade gjort ett fantastiskt arbete med att ordna lokal (Lindgården på Strandgatan) och boka in de olika intressanta deltagarna: Ingvar Carlsson, Lars Leijonborg, Jenny Madestam (fil. Dr.)och Erik Fichtelius. Temat var: Partiets ledare – en fråga om jämställdhet? Per Westerberg inledde förstås, vi som hade kommit till Visby från gruppen satt vid ett eget bord bredvid panelen. <br /><br />Det blev en väldigt bra diskussion med intressanta infallsvinklar och efter det att vi i gruppen startade upp med några frågor så kom publiken in också. En eloge till talmannens duktiga medarbetare, stort tack!<br /><br />Senare hade jag ett möte inbokat med representanter för Standard Life Investment, en från Sverige och en från Edinburgh. Detta som ett led inför studieresan till Skottland och England i september. Ordet intressant är ett för mig återkommande ord när det gäller Almedalen eftersom det är så mycket roligt som händer där, så många olika områden som man kan ta in kunskap om och så många människor som är villiga att berätta om sina verksamheter. Mötet med SLI var intressant och trevligt.<br /><br />På tisdagen fanns det tid på förmiddagen att ta det lite lugnt, träffa vänner och titta lite i affärer. Vid tolv infann jag mig i hamnen där Vestas hade ett seminarium om något som kallas Windmade och som handlar om certifiering av olika företag som använder sig av el från vindkraft och i och med certifieringen ska man kunna ha en symbol som visar konsumenter att man de facto gör så. Det ligger ett gediget förarbete i detta och det kommer igång först vid årsskiftet men jag tycker att det är mycket positivt, som svanenmärkningen eller fair trade och liknande. <br /><br />Direkt efter seminariet fick jag köra en Tesla, en elbil, och det var otroligt roligt och fascinerande. Bilen såg ut som en häftig sportbil med skålade stolar och ingen plats för handväskan, den fick VD:n för Vestas hålla i knäet eftersom han skulle guida min körning. Vi tog oss försiktigt ut från hamnområdet och Skeppsbron där det alltid myllrar av folk och finns en hel del trafik. Känslan att köra en bil som inte hörs alls var lite skrämmande, gångtrafikanter kliver rätt ut och jag visste inte genast hur broms och allt fungerade. Det är en automatväxlad bil som laddas upp med el och då kan köras 40 mil på en laddning. Sedan kom vi förbi Gotlandsbåtarna och efter en rondell blev jag uppmanad att trycka gasen i botten. Med viss tvekan och stor förtjusning gjorde jag så och vi formligen lyfte och speedade fram snabbt (men lagligt) en kort sträcka innan jag tog ner på farten. Det var hisnande kul att köra en bil som reagerar så snabbt och jag gjorde om det efter en liten stund innan jag vände tillbaka till hamnen. Detta borde vara den optimala stadsbilen miljömässigt förutom att man inte kan ta med barnen om man har några sådana. Det finns fler tillverkare och jag hoppas att priserna går ner. Istället för biltullar borde vi ha något slags statligt stöd för denna typ av bil, min egen personliga reflektion. <br /> <br />Sedan var det dags för mig att ta plats i en panel som skulle diskutera upphovsrätt i Tonsättarnas hus som anordnades av nätverket Kulturskaparna. Jag tycker att detta är ett knepigt område där vi måste titta över upphovsrättslagen så att den bli anpassad för nutidens teknik och spridning av olika verk.<br /><br />Efter denna mycket intressanta diskussion (vad var det jag sa, intressant kommer att återkomma) gick jag tillbaka till Vestas som hade ett trevligt mingel med en underbar buffé. <br /> <br />Man träffar många människor hela tiden, överallt stöter man ihop med bekanta och vänner och personer man träffat i olika sammanhang. Det är som att arbeta flera dagar på en mässa, det är kul men man blir helt färdig! Det är Almedalen.<br /><br />Onsdagen bjöd på en lugn förmiddag, dimman som tagit Visby i ett märkligt till och från grepp sedan lördagen, böljade in och böljade ut. Jag fick träffa representanter för Svensk basindustri och hade ett mycket bra samtal som nog kommer att leda till flera studiebesök ute i landet. Vid två var det dags för det seminarium som var ursprungsorsaken till att jag över huvudtaget befann mig i Visby i år, hade nämligen tänkt skippa Almedalen denna sommar för första gången på sex år. Men si, det gick inte. Jag blev inbjuden av Stockholms hantverkarförening att prata om lärlingsutbildningar på folkpartiets dag. Sedan fylldes agendan på med andra förfrågningar så till sist blev vistelsen i Visby planerad till fem dagar, istället för noll :-)<br /><br />Vår diskussion handlade om lärlingsutbildningarnas framtid och hur det har gått hitintills. Ingela Nylund Watz var med från socialdemokraterna. Efteråt fick jag veta att allt spelats in och skulle läggas ut på nätet. Hua.<br /><br />Mingel på Westanders resulterade i en enorm skörd av visitkort med små vidhängande ”speed-dejtingssamtal”, mycket trevligt, givande och – intressant! Min väninna som var med var mäkta imponerad över hur jag betade mig igenom horden av människor som alla stod i grupper och mest höll sig för sig själva, en helt naturlig instinkt. Men jag tänkte att det finns en vits med mingel och den ska nyttjas! Sedan lyssnade vi på Björklund som var ovanligt bra. Då menar jag verkligen ur ett objektivt perspektiv!<br /> <br />På torsdagen infann jag mig på Folkpartiets lokaler i Visby där vi skulle prata Liberal kulturpolitik. Det blev OCKSÅ intressant, bland annat fanns där en ung man som tyckte att yttrandefriheten borde sträcka sig till att tillåta att svastikan får bäras på allmän plats av den som vill…<br /><br />Efter lunchen satt flera av oss från kulturutskottet i en panel i en trädgård för att prata om Konstfrämjandet och REKO-rapporten. En sammanställning har gjorts två år i rad nu där man visar hur olika museer behandlar sina utställare, konstnärerna, och hur man ger ersättningar med mera. Det var en mycket fin trädgård och ett mycket fint ordnat seminarium. Men solen gassade och vi satt där i närmare två timmar. Jag kände hur jag formligen brann i pannan och i urringningen. Jag sitter aldrig så länge i solen utan solskydd med min rödmosiga, fräkniga hy. Jag tror att alla var nöjda med utkomsten av svaren på de frågor som ställdes till oss politiker. Jag var själv nöjd. Men jag sved i huden när jag gick därifrån.<br /><br />Varje kväll talar olika partiledare. Deras tal recenserar jag inte, utom min egen partiledares som tidigare nämnts. Media följer dessa och har också många olika åsikter. Det som är intressant nu är att Almedalens själva tillkomst med tal från först några och sedan alla partiledare nu har förändrats. Det är min åsikt att talen faktiskt har blivit ganska perifera, inte lika viktiga som de måtte ha varit förr. Allt annat runtomkring verkar vara betydligt mer fokus för, åtminstone för oss som är på plats. <br /><br />Nästa morgon var det dags att städa ut på boendet och lämna tillbaka nyckeln. Jag skulle träffa SIDA på morgonen. Lunchen och eftermiddagen spenderades med möten med släktingar och besök på Krusmyntagården innan avfärd till flygplatsen. Ytterligare en Almedalsvecka avverkad, denna gång som riksdagsledamot.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-19630226474720488702011-06-28T07:54:00.000+02:002011-06-28T07:55:20.921+02:00StolpskottChockhöjd boendeparkering i Stockholm, det känns inte OK. Förslaget är mer ett stolpskott. Som om det inte redan är dyrt nog bara att äga en bil. För "vanliga" familjer i innerstaden är det här verkligen inte ett schysst förslag. Det känns helt enkelt väldigt "moderat". <br /><br />I DN idag står att elever "kan" få hjälp tillbaka till skolan. Vad då "kan"??! SKA borde väl ändå vara ordet?. Alla som inte dyker upp efter en dags frånvaro utan anmälan ska väl kontaktas, alltid? Det är något som inte stämmer om det kan gå så långt så att barn kan vara borta vecka ut och vecka in utan att skolan reagerar, eller reagerar för långsamt, med resultat att barnet inte kommer tillbaka. Det borde väl vara självklart att skola och socialtjänst samarbetar, alltid, hela tiden. Goda förvaltningschefer måste tillsammans med politiken driva detta i hela vårt land. Bort med dikena mellan förvaltningarna, barnen är hela kommunens angelägenhet, de kan inte, SKA inte delas in i förvaltningstillhörigheter.<br /><br />Nu ska jag inte blogga förrän Almedalen. Ha det så skönt, det verkar komma lite sommar nu :-)Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-129594087594769702011-06-26T13:34:00.002+02:002011-06-26T13:40:43.605+02:00Juholts yviga gester, Vitrysslands situation och gaybröllop i NYCI dagens DN skriver Wolodarski om Juholts fladdrande som jag anser är direkt skadligt för vårt land. Det är en otroligt ansvarslös hållning och dessutom ohederligt. Det är som när man har handslag på överenskommelser eller när man i olika sportsliga sammanhang har tysta överenskommelser om att spela rent och inte fuska. Mitt i allt så bryter man överenskommelsen eller ändrar man spelreglerna och spelar ohederligt. Jag har ingen respekt för sådant, har aldrig haft, kommer aldrig att ha.<br /><br />Det visar på en svaghet hos S som jag inte kan tro att partiet egentligen vill förmedla.<br /><br />Underbart med frivilliga livräddare som kan få sms om de befinner sig i närheten av akutfall. Skulle gärna anmäla mig om jag visste att jag var på samma plats mesta arbetstiden. <br /><br />Turerna kring SAAB kontinuerar att försätta alla i nagelbitarställning. Väldigt oroligt när så många människor under så lång tid aldrig riktigt får slappna av och veta att framtiden är någorlunda trygg. <br /><br />Belarus: Mitt hjärtas Belarus. Jag tänker på mina vänner i oppositionen där som faktiskt hoppats på sanktioner så att det sätts tryck på Lukashenko. Men vill västvärlden verkligen se denna stat köras rätt i knäet på Ryssland? Jag är tacksam till DN som skriver om situationen, det borde DN och andra tidningar göra mycket oftare eftersom alla svenskar borde påminnas om hur nära oss det existerar en diktatur. Hur nära oss ett land ligger där människor verkar under helt andra förutsättningar än dem vi lever under.<br /> <br />Kanske än färre skulle rösta på ett parti som Sverigedemokraterna som vill se vårt land ha stängda gränser och inget samarbete med omvärlden vad gäller miljö- och klimatfrågor, brottsbekämpning och säkerhetsfrågor om fler rapporter kom från ett land som Vitryssland? Sverigedemokraterna vill dessutom inte att vi alla ska få vara oss själva utan vurmar för något de kallar "det äkta svenska" som jag aldrig riktigt kunna klura ut vad det egentligen är. <br /><br />Hoppas att folket orkar stå emot Lukashenko, hur hårdhänt han än blir mot sina medborgare. Och det är ju lätt för mig att säga...<br /><br />New York har röstat igenom en ny äktenskapslag, nu får gaypar gifta sig, äntligen! Hurra för New York! <br /><br />Själv lade jag för en stund sedan ut bilder på Erstaviken 1. Igår i ösregn och hagel 2. Idag i solsken. Under tiden så började det nu ösregna igen. Raskt ut och slita in dynor, tidningar och böcker ur vätan. Det går inte att lita på vare sig vädret eller socialdemokraterna i dessa tider. Not good at all!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-51511613113893401892011-06-21T15:02:00.000+02:002011-06-21T15:04:19.890+02:00Snart midsommarafton - vart tog juni vägen?I tisdags var det som vanligt partigrupp på eftermiddagen och sedan susade jag ut till Villa Bonnier där en delegation Indier skulle få äta middag med representanter för alla partier. Vi samlades i nedervåningen där gästboken ligger. Magnifik konst på väggarna och vackra möbler ger en Inbjudande atmosfär. Bubbel serverades medan alla inbjudna droppade in och hälsningsfraser sades. Sedan var det dags att gå till bords. <br /><br />Jag hade en indisk parlamentariker till vänster och Indiens ambassadör till höger. Snett emot mig satt en annan indisk parlamentariker som var klädd mer traditionsenligt, de flesta andra hade kostym. Precis när Per Westerberg skulle börja välkomsttala rapade den traditionsenlige ganska ljudligt och lite makligt. Hans bordsdam från moderaterna och jag tittade över bordet på varandra och bet oss i läpparna för att inte börja fnissa. <br /><br />Den kvinnliga indiske talmannen ställde sig upp i sin fantastiska sari, sitt vackra mörka hår i en uppsättning i nacken och sin röda prick i pannan och med ett litet block i handen. Sedan började hon tala till oss med mycket mild stämma, samtidigt som hon vände blad i sitt lilla manuskript, om vilken ära det var att få komma till oss och hur tacksamma delegationen var och så vidare med alla de krusiduller som man kan förknippa med diplomatins språk. Jag slogs av denna mildhet och tänkte att: Hur får hon pondus genom detta försynta sätt? Det skulle aldrig fungera här i Sverige.<br /><br />Sedan fick vi förrätt och jag konverserade och ställde frågor, först till min bordsherre men sedan mest med ambassadören som var en äldre herre (bara lite äldre än jag, får medges, man får helt enkelt acceptera fakta, jag ÄR inte purung längre) och som var ytterst älskvärd. Jag frågade om alla möjliga saker om Indien men också om hur han och hans familj upplever Sverige, han har bara varit här i nio månader. Han berättade om hur han rest land och rike runt, hur han redan hade varit i gruvorna i Kiruna och i södra Sverige på denna korta tid. <br /><br />Middagen avslutades med bland annat jordgubbar till efterrätt och min bordsherre sa att man exporterar jordgubbar från hans del av Indien. Jag sa: ”But you have many other exotic fruits in your country” precis i en sådan stund när ALLA vid bordet slutade sorla. Det verkade uppstå en förbluffad tystnad vid detta mitt konstaterande men sedan började alla genast prata igen. Märkligt.<br /><br />Vi fick kaffe i mottagningssalen och sedan gick jag därifrån efter att ha tagit farväl med dem som hör kutymen till. Utanför stod flera polisbilar, två säkerhetspoliser stod och småpratade vid Villa Bonniers grindar. Jag sa: ”Och här står ni och skvallrar! De kommer snart.” Jahapp, svarade de och log. <br />Längre bort sa jag till en polisman som satt i sista polisbilen: ”Vilket uppbåd!” Han svarade: ”Det kallas eskort” med ett snett leende.<br />Det var lite trafik på Strandvägen så jag var hemma snabbt.<br /><br />I onsdags var det partiledardebatt. Juholt är inte kul. Jag kan inte förstå vad det ska bli av detta för socialdemokraterna.<br /> <br />Sedan hade Barngruppen och Gruppen mot hedersvåld och förtryck, där jag är med i båda, tillsammans med Rädda barnen ett seminarium om tvångsgifte mellan ett och halvfyra. Efter dragningar av en kvinna från Nyamkos departement som var superduktig, en väldigt bra man från Ungdomsstyrelsen och en kvinna som nu arbetar på Stockholms kvinnojourer med stor erfarenhet satt vi i en panel och skulle berätta vad vi tyckte. Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna var representerade. Det blev ett bra seminarium. Samma dag fanns en artikel om ämnet i DN och dagen innan hade Sabuni och Bildt en artikel i Aftonbladet om hur ambassaderna ska hantera personer som behöver hjälp i frågan utomlands. Tajmingen kunde inte ha varit bättre.<br /><br />På kvällen kom ett gäng alliansen i kulturutskottet ut och hälsade på hos mig på Tyresö. Vi åt och drack och en av killarna som är så duktig på att spela gitarr (som jag hade tagit fram) och sjunga underhöll oss där vi satt på altanen med filtar på oss eftersom det var ganska kallt. Det blev en trevlig afton.<br /><br />På onsdagen var det också en artikel i Svenska dagbladet: SD:s språkbruk har spritt sig till riksdagen. En stor bild från plenum där jag skymtar (så fet jag såg ut) och en listning på namn på ledamöter och eventuella ministrar som ”anammat” Sverigedemokraternas språkbruk. Jag blir faktisk ganska upprörd. Jag har aldrig i hela mitt liv brukat ordet massinvandring. Jag tycker inte att det förekommer massinvandring till Sverige. Men om någon i plenum säger att det existerar så måste man bemöta det. Man kan väl inte åsyfta något och argumentera emot det om man inte använder det ord som beskriver en företeelse som motparten hävdar finns i samhället? Jag sade vid något tillfälle att skolor som har problem med att elever inte når målen inte beror på någon ”massinvandring”. För det är vad som påstods av Sverigedemokraterna en stund innan. Ska man säga: ”Jag anser inte att problemen med svensk skola beror på xxx, har ingen lust att ta m-ordet i min mun”? Vad ville Svenska Dagbladet egentligen uppnå med artikeln? Hur menar tidningen att vi ska argumentera? <br />Så om en företeelse som Norrbotniabanan kommit in i riksdagens språkbruk (döööh) så är det ett utslag av att Norrlänningarnas språkbruk kommit in i riksdagen? Eller sexköpslagen, är det feministernas språkbruk? Ja, bevare oss väl för att vi har ord över huvudtaget att kommunicera med.<br /><br />På torsdagen var det kaffe och tårta på kulturutskottets kansli eftersom det var sista utskottet inför sommaren. <br />På kvällen var det budgetfullmäktige i Tyresö. Det gick bra men det är väldigt mycket barnfattigdom just nu enligt oppositionen…<br /><br />På fredagen var det debatt om Libyeninsatsen och sedan votering. Efter lunch träffades fem av åtta av oss kvinnor som gick ledarskapsutvecklingskurs 2008. Vi försöker hålla kontakten och varandra ajour så gott det går med allas bystfulla scheman. <br /><br />I lördags fick jag äran att viga en klasskamrat från nittiotalets mediestudier, det skedde vid stora eken i slottsparken. Paret var så vackert och deras tre barn så söta. <br /><br />I söndags öste regnet när jag körde min älskade Sofia till sin Umeå-bussen. Sedan träffade jag en partivän och hans lilla tre-åriga dotter på Kulturhuset och lunchade. Han skulle ha kommit ut och hälsat på hos mig på Tyresö med hela sin familj men vi sköt upp det till en dag med bättre väder.<br /><br />Igår visade jag en partivän och hennes tre väninnor runt på riksdagen. På kvällen hade vi avslutning inför sommaren hos Tyresö kommunförenings ordförande och hans fru. De bor så vackert med utsikt över Erstaviken, precis som jag, men deras hus är otroligt välplanerat och fint. Det var en mycket trevlig afton och värdparet hade gjort jättegod mat och min favorittårta som görs av lite sega tunna marängbottnar och så har man bär och grädde: MUMS!<br /><br />Fattar inte att det snart är midsommarafton, hur gick det till?Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-52718903867805974212011-06-13T15:25:00.003+02:002011-06-13T16:13:50.226+02:00Falun och Köpenhamn - musik på olika sätt.Vitryssland har problem med att betala sina elskulder. Den 19 juni ska återbetalning ske. Om det inte händer kommer det att bli ett större tryck på Lukashenkos styre. Frågan är vad konsekvenserna för landets invånare blir. Kommer medborgarna i högre utsträckning visa sitt missnöje och kommer Lukashenko i så fall att bli ännu mer uppbunden mot Ryssland?<br /><br />På P1 igår kommenterade en brittisk kriminolog och före detta brottsutredare den svenska uppklarningsstatistiken för inbrott som ju är på blott fyra procent. Han skrattade misstroget i radioutsändningen och sa att det var en helt oacceptabel siffra (i Storbritannien är siffran drygt 16 procent) och att en polischefs jobb skulle hänga mycket löst om man uppvisade sådana siffror i hans land. I programmet jämförde man hur arbetet utförs i England och Sverige och det kändes som att vi har en poliskår med ett arbetssätt som är synnerligen oprofessionellt. Det ÄR helt enkelt inte acceptabelt. <br /><br />Förra helgen var jag i Falun för att bevista ESTA-konferensen. Det är en kongress som sker i olika länder med stråkpedagoger och stråkmusiker från hela Europa. I år hade turen kommit till Sverige som värdland. Jag skulle få äran att sitta med i det för konferensen avslutande panelsamtalet, som företrädare för alliansen i Kulturutskottet. Med var också en socialdemokrat från samma utskott. I panelen fanns kunniga personer från olika sfärer inom musik och vårt samtal skulle handla om kulturskolans framtid i Sverige. Det blev ett mycket trevligt utbyte mellan panelen och publiken. Trots att det finns en stor oro för hur verkligheten har utvecklats och ser ut just nu så avslutades det hela med hoppingivande tankar inför framtiden. En öppen kommunikation med oss politiker uppskattades och förväntades hädanefter.<br /><br />På partigruppen på tisdagen ställde jag frågan om hur vi ska ställa oss från partiets sida inför Tysklands avveckling av sin kärnkraft. Det blev en diskussion som kommer att fortsätta. På onsdagen höll jag ett anförande om kulturarvet i debatten om samma ämne. <br /><br />På kvällen var vi på Carlhälls gård på Långholmen och hade avslutande vårfest för riksdagsgruppen och personal. Det var suveränt god mat och trevligt. Eftersom jag skulle upp sex nästa morgon för att jag skulle vara på talmannens referensgrupp om jämställdhet redan klockan åtta på riksdagen så gick jag hem bland de första. <br /><br />Efter mötet med talmansgruppen så hade vi Öppen utfrågning om barns rätt till kultur i 1:a kammarssalen. Det var intressant med olika företrädare med olika infallsvinklar och blev bra frågor. Fredrik Malm och jag hade ansvar för frågestunden med ministrarna samma dag klockan två. Jag ställde en fråga om våldsutsatta kvinnor till Nyamko eftersom det är ett lagförändringsförslag på gång. Sedan hade Pridegruppen möte och vi planerade allt som har med Prideveckan att göra, utsmyckning av lastbilen, budskap på banderoller, parken, seminarier med mera. Jag lämnade gruppen innan vi var klara eftersom jag skulle till min väninnas dotters studentfest.<br /><br />Nästa dag åkte jag med Henrik till Köpenhamn. Jag skulle få se Turandot på den fina operan där. Vädret var fantastiskt, vi hann med stadens finaste sushiställe, flanerande på Ströget, smörrebrödsinmundigande, operan och Glyptoteket. Tryckte i mig olika smörrebröd vid sen lunch och dessutom några snapsar som var lokalens eget kryddade. <br /><br />Operahuset är mycket spektakulärt och personligen tycker jag att det är snyggare än Oslooperan. Man kan åka dit med skyttelfärjor från andra sidan vattnet som tar cirka tre minuter. Föreställningen var underbar.<br />När det gäller finansiering av viktiga kulturella byggnader så har Maersk byggt operahuset. Carlsberg håller tydligen igång Glyptoteket som har en otroligt fin samling skulpturer. (Just nu pågår också en utställning om Kleopatra.) Vad är det med oss här i Sverige? Det borde vara OK att privata näringslivet stöder kulturen på olika sätt. Och nog borde det kunna vara avdragsgillt i någon mån? Precis som stöd till ideella sektorn… Det lär vara mer vanligt i framtiden i takt med att det blir mindre resurser i den offentliga sektorn.<br /><br />Imorgon kommer Sofialej på väg från Göteborg upp till Umeå. Jag vet inte hur länge hon stannar men det är alltid lika underbart att få ha henne hemma en stund. Emilie kom hem från sin Italienresa glad och extremt solbränd. Sara har hjälpt mig med att ta hand om hundarna hela tiden när jag reser och hon rensar dessutom massor i stenpartiet och rabatten framför huset som varit helt igengrott. Mina små, små flickor är nu vackra, kompetenta vuxna kvinnor som jag känner stor ödmjukhet inför. Jag är sååååå stolt!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-56918310945183049102011-06-02T10:41:00.010+02:002011-06-13T15:25:16.999+02:00Ödmjuka ministrar från KenyaI torsdags hade riksdagen besök från Kenya, ett antal ledamöter, en vice talman och några ministrar. Vi träffades i talmannens konferensrum, jag, en kvinna från centerpartiet och en av våra kvinnliga vice talmän från socialdemokraterna. Alla presenterade sig och det var intressant att notera hur de kenyanska kvinnorna (som ingår i ett svenskt utbyte om kvinnligt ledarskap) presenterade sig som ledamöter i parlamentet men inte att de var ministrar (om de var det) eller som någon, professor. Istället fick den som satt efter i tur säga till om detta. ödmjukheten finns kvar starkare i deras system, tack och lov hade det inte hänt om det hade varit en svensk grupp av kvinnliga politiker där ministrar ingick.<br /><br />På fredagen samlades kommunerna i hela länets gruppledare i kommunfullmäktiegrupperna för folkpartiet på riksdagen. Jag var och tog emot och hälsade välkomna. På söndagen tog Olle ut sin kusin och ryckte strömming som vi sedan tillagade så pinfärska så att de krökte sig när jag stekte dem. Det var mycket gott, som alltid.<br /><br />På måndagen fick jag komma och hälsa på till Folkpartiet i Haninge kommunföreningsstyrelse och berätta om arbetet på riksdagen. Det var väldigt roligt och det var en mycket intresserad grupp folkpartister som ställde frågor och kom med synpunkter. <br /><br />På tisdagen hade den tvärpolitiska gruppen för Vitryssland sitt första möte denna mandatperiod efter att det varit årsmöte. Vi enades om att försöka få hit svenske ambassadören från Minsk om några veckor för ett frukostseminarium. Situationen i Belarus är prekär, ekonomin i landet usel. Sanktioner från EU är att vänta. Frågan är varthän sådana sanktioner leder. Det finns en lista på vitryssar som inte får resa in i EU, bland andra vitryska valnämndens ordförande som tydligen inte är en särskilt trevlig person. Listan har blivit längre med tiden, från att först bara inbegripit Lukashenko och hans närmaste medarbetare till fler andra i demokratisammanhang nyckelpersoner. Min alliansvän i moderaterna har nu blivit stoppad två gånger från att resa in i Belarus på bara några månaders tid så det är uppenbart att det även existerar en Vitrysk lista på "busar" från EU-länder också.<br /><br />Andrew Mitchell, brittiske ambassadören i Sverige, hade farvälparty i tisdags och öppet hus. Han ska börja arbeta med London OS. Han är en mycket älskvärd och charmerande diplomat och jag önskar honom lycka till. Det är ett nöje att lyssna på honom och han har alla de bästa kvaliteter som en engelsk diplomat kan ha när det är som absolut bäst. Mina landsmän kan verkligen vara mycket socialt intelligenta när allt stämmer. Diplomati är en stor nypa smidighet och lyhördhet förutom förmågan att läsa politiska situationer i allmänhet.<br /><br />Jag kom till ambassaden två timmar efter det att man startat open house eftersom vår partigrupp också startade 16.00. Vid det laget hade alltså ambassadören och hans fru stått vid ingången i två timmar och hälsat välkomna. Andrew själv var lika vänlig som vanligt och såg inte nämvärt sliten ut. Men hans fru såg lite mer sammanbiten ut. Jag kunde riktigt se hur hon önskade att den sista timmen skulle flyga så att hon kunde få göra något annat. Man gick fram på en röd matta till paret, jag sa mina fraser om vilken fantastisk ambassadör jag tycker att han är och önskade dem lycka till. Sedan gick jag in till eventet där det kryllade av höga potentater, bland annat Carl Bildt som jag log emot (i en naiv förhoppning om att han skulle känna igen mig från plenum) men han rynkade nästan pannan mot mig, stackarn, han trodde kanske att jag skulle vilja prata med honom...<br /><br />Inga andra partivänner var där som jag kunde se, inga riksdagsledamöter heller. Det serverades en av mina älsklingsdrycker, Pimm's, som jag ju inte drack eftersom jag körde bil, och små snittar. Jag tog en snitt som inte var så god, dessvärre, och tryckte in den hel i munnen. Drack några klunkar alkoholfritt som jag inte kunde identifiera, lemonad kanske? <br /><br />Gick två varv och märkte att en annan person också var lite vilsen, en ensam ung kvinna i fin grön klänning. Jag gick fram till henne och presenterade mig och frågade om hon inte heller kände någon. Hon svarade på bruten engelska att hon inte gjorde det. Jag småpratade artigt med henne och fick veta att hon arbetade på Makedoniska ambassaden och bara varit i Sverige i tre månader. Det slutade med att jag fick hennes visitkort eftersom jag förstås lämnat väska och allt i bilen, så att hon skulle kunna få komma på besök på riksdagen om hon ville. Det verkade göra henne glad. Smet ut efter bara femton minuter och hoppades att ambassadörsparet inte såg det, de var involverade i samtal med någon nykommen gäst. Jag kände mig som en proffsminglare trots allt. Alla möten som resulterar i utbyte av visitkort är lyckade!<br /><br />På onsdagen hade vi frukostseminarium om Hedershus i Stockholm där bland andra Per Unckel var med. Detta gjordes genom Talmannens referensgrupp för jämställdhet som jag är med i samt Riksdagens grupp mot hedersrelaterat förtryck och våld där jag också är med plus riksdagens mansnätverk (där jag inte är med). <br /><br />Voteringen på eftermiddagen där alliansen hade reservationer på två punkter i arbetsmarknadsutskottet betänkande om arbetslöshetsförsäkringen slutade med förlust med mycket små marginaler. Inte bra alls. För övrigt en ovanligt lång votering. <br /><br />Nu är det helg, Sara ska komma hit och vara med mig och sedan ta hand om hundarna när jag åker till Dalarna för att vara med på ett panelsamtal om kulturskolan. <br /><br />Emilie kommer hem från Italien på lördag. Sofia kommer snart hit för sommaruppehåll. Allt rullar på.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-67869517297403746592011-05-19T11:59:00.004+02:002011-05-20T17:39:39.883+02:00Upprymd av rymden och reflektioner om korsordens utvecklingI torsdags förra veckan var vi på studiebesök på Operan. Vi togs emot av den tekniske chefen på stället som visade runt i rasande fart. Scenen sluttar med 4 centimeter per meter och det ser man ju inte som publik. Föreställ er att dansa i ständigt motlut, vilken kondition dansarna måste ha! (Tänkte på det när jag såg Black swan, en film om balett, på bio igår, den var väldigt bra men lite läskig. Självskadebeteende och perfektionskrav som är många unga människors verklighet, det skär i mitt hjärta när jag tänker på det.) <br /><br />Orsaken till denna lutning är att man byggde så för det visuella och akustiken. Allt för publiken! Operan är oerhört vacker, det vet nog de flesta. När man kommer in bakom kulisserna inser man än mer hur gammal byggnaden är och vilken svår arbetsplats att vara på. De stora fonderna som man har i varje föreställning hängandes som hör till dekoren är mycket otympliga och förvaras vid sidan av scenen i ett stort lager som sträcker sig från botten av byggnaden ända upp till husets hela höjd. Där ligger de alla ihoprullade på stora träarmar som är desamma sedan byggnaden uppfördes. Dessa tas ut med mankraft på scenen. Ett höj- och sänkbart "golv" i lagret gör att man kan nå alla "hyllplan". <br /><br />Vi var många utskottsledamöter som spatserade omkring i de trånga korridorerna, trapporna och prången som finns i operan. Vi fick följa med upp till vindsvåningen där kostymtillverkningen sker, det var mycket fascinerande. Vi fick se kommande uppsättningars olika fina dräkter som hade en del klara plagg och en del höll på att sys. Vi fick se kostymer som fortfarande används som syddes till produktioner på femtiotalet, tala om kvalitet! Jag ställde frågan om hur man tvättar allt. Det finns förstås ett eget tvätteri på operan men en del dräkter tål inte tvätt. Förr lät man dem vara otvättade (usch) men nu har man ett ozonskåp som tydligen är en finländsk uppfinning och när man hänger in plaggen där så försvinner alla kroppsodörer...<br /><br />Det var roligt att få höra och se hur man arbetar på operan. <br /><br />Fick min nya iPhone precis en stund innan voteringen samma dag, har haft helgen på mig att försöka vänja mig vid den. Den verkar väldigt behaglig. <br /><br />I tisdags hade vi ett längre partigruppsmöte än vanligt och fick en dragning från Riksidrottsförbundet om hur man hanterar sexuella trakasserier och liknande i sina verksamheter. Detta är än mer aktuellt på grund av Patrik Sjöbergs bok som nyligen givits ut.<br /><br />När resten av mina vänner i riksdagsgruppen gick iväg och åt middag tillsammans i Gamla stan stannade jag kvar för att ta emot ett gäng från Rotaryföreningen på Fryshuset. De fick komma till vårt klubbrum där jag berättade om riksdagsarbetet och sedan fick de en visning av riksdagens byggnader. Det var en mycket trevlig grupp människor och det blev livliga diskussioner främst och barns och ungdomars villkor. <br /><br />Igår hade vi i tvärparlamentariska gruppen mot hedersförtryck möte och pratade ihop oss om ett seminarium som ska ske i mitten på juni tillsammans med barngruppen där jag också är med. Vi talade lite om Almedalen också, kanske blir det ett seminarium även där. Viktiga frågor.<br /><br />Inför arbetet med ett nytt partiprogram sitter jag med i gruppen som ska jobba med kulturfrågor. Vi hade ett första möte där vi arbetade i fyra timmar på att prata ihop oss om innehåll och ansats. Olle Wästberg var med som gäst under halva tiden. Han ska dock sedan inte ingå i gruppen. <br /><br />I veckan här tidigare började jag fundera på hur korsorden måtte ha förändrats under flera decennier, de har blivit lättare och det måste ju bero på att människor blir mindre och mindre allmänbildade för varje generation. Jag tycker att man borde forska på det och jämföra "deklinationen" av korsordens utmaningsgrad under tid. Denna fundering dryftade jag i gruppen. Min viceordförande i Kulturutskottet, Christer Nylander, sa genast att det borde väl bero på att JAG, Anna, har utvecklats en del under dessa årtionden sedan jag började lösa korsord. Olle W tyckte däremot att det lät lite intressant: Skriv om det! uppmanade han. <br />:-) Nu gjorde jag det även om jag tror att han menade att jag skulle försöka få in mina tankar i någon tidning. <br /><br />Imorse presenterades en rymdagenda på ett frukostmöte som sammanställts av företag, institut samt universitet och högskola som verkar inom den svenska rymdsektorn. Intressant! Fler borde vara insatta i vikten av att vi har en bra strategi när det gäller rymden. Satellitteknik distribuerar TV- och radiokanaler, webbsidor och annan kommunikation i enorm omfattning. Man följer förändringar i skogsbruk, miljö, naturskydd, jordbruk och bebyggelse med hjälp av satellitbilder. Man gör pålitliga väderprognoser till nytta för befolkningen och helt vitalt till exempel för flygbranschen. <br /><br />Man utför medicinska experiment och man använder data från satelliter inom säkerhetsarbete, krishantering och vid naturkatastrofer. Man följer förändringar i hav som exempelvis oljeutsläpp och fiske och på land där man kan läsa av förändringar i vattendrag och sjöar för att ha koll på klimatförändringen. Man läser av atmosfären på olika sätt för att lära sig om utsläpp och miljöförstöring. <br /><br />När man forskar i metallurgi som ska användas i rymden så kan man dra nytta av resultaten i framställningen av fordon på jorden. <br /><br />Jag är ärligt talat helt upprymd över hur mycket rymden betyder för svensk forskning, innovation och framförhållning i klimatfrågan!<br /><br />Sara har varit sjuk och åkte till akuten på Karolinska. Hur de behandlade henne där får håret att krulla sig på huvudet på mig. Hon hade så ont i magen att hon inte kunde gå. Hon satte sig på golvet i väntrummet för att det inte fanns stolar. En patient hjälpte till att få fram en stol! När hon skulle gå in till doktorn kunde hon ju knappt gå och en annan patient ropade: Va fasen håller ni på med, få fram en rullstol! <br /><br />Jag brukar oftast försvara sjukvården, men det är ju inte bara mina döttrar jag fått höra hårresande historier ifrån. Av någon anledning förväntade jag mig mer av Karolinska, vet faktiskt inte varför. Men jag blev mäkta besviken när jag fick höra Saras berättelse.<br /><br />Emilie är i Toscana och det hon berättar är desto trevligare: Underbar utsikt, sol, värme och hon förlänger sin vistelse i Italien tio dagar för att ta sig hem med bil istället. Wow! <br /><br />Jag önskar verkligen att det kunde bli lite varmare, jag är så hjärtligt trött på kylslaget väder. Väderprognoserna vi får från dessa magnifika satelliter däruppe i den höga rymden, de verkar förutspå bättre väder till helgen. Hoppas!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-78653862113708601842011-05-11T20:20:00.003+02:002011-05-16T21:41:13.582+02:00Kiruna, Esrange och lite till...I söndags eftermiddag åkte jag upp till Kiruna med ett antal andra riksdagsledamöter i rymdgruppen där jag är med, för att besöka Kiruna och Esrange. Vi kom fram till ett stort område med olika byggnader som används till olika ändamål, till exempel ett boende med matsal för forskare och tekniker när de håller på att utföra olika experiment, stora hangarer som används till ballonguppsläppen, en bunker som används till dem som sköter uppskjutningarna av raketer, kontorshus där all monitorering av satelliterna sker, byggnader för bygge av experimenten eller de så kallade nyttolasterna. <br /><br />Vi fick sova över på plats och nästa morgon fick vi föredrag om all verksamhet som försiggår på Esrange av före detta Rymdbolaget som numera heter Swedish Space Center, SSC, som grundades 1972. Det utförs massor med mycket intressanta experiment som stamcellsforskning och cancerforskning i tyngdlöshet. <br /><br />Ett gäng japaner hade arbetat länge med förberedelser att kolla överljudsfart därför att de vill bygga överljudsplan för passagerare. Deras experiment gick ut på att man tog upp en droppkropp, en raket som naturligtvis inte är bestyckad med något annat än avläsningsinstrument, med nosen neråt, till tre kilometer höjd. Därefter släpptes den ner och när den nått marken, väldigt långt ner eftersom det blir med stor kraft den går ner med nosen i jorden, så bärgas den och man tar ut mätinstrumenten och läser av resultatet. Japanerna var väldigt nöjda, allt hade gått efter beräkningarna.<br /><br />I sommar kommer man släppa upp en ballong på 1 200 000 kubik, storlek två stycken Globen, som ska flyga högt upp i skyn för att göra mätningar. <br />Normala storlekar på ballonger brukar vara 35 000 till 400 000 kubik. <br />Man gör uppskjutningar av något som man kallar sondraketer, det är raketer som skjuts upp i rymden och tas tillbaka under en mycket begränsad tid, sex eller tretton minuter, för att få möjlighet att utföra experiment i tyngdlöshet. Allt styrs från marken. <br /><br />Dessa experiment kräver lång tids planering och tester på marken innan man skjuter upp. Det kan handla om att man ska röntga och ha värmeexperiment och det måste fungera på marken utan glitchar innan man utför det reella experimentet som är oerhört kostsamt.<br /><br />Satelliterna finns i rymden av olika orsaker men främst för att överföra data och kommunikation. Esrange har cirka 130 satellitpassager varje dag som personal följer och läser av hela tiden för att kolla att de mår bra och att inga fel har uppstått med deras funktion. Sedan finns det också antenner som olika intressenter avtalar med Esrange om att få ha placerade på Esranges område för ta hand om kommunikationen och skicka vidare eller också sköta helt och hållet.Det var mycket intressant att få besöka Esrange. <br /><br />Efter det åkte vi till Institutet för Rymdfysik i Kiruna. Sedan var det dags med Kiruna stadshus, en byggnad från sextiotalet som vissa grupperingar på allvar tycker ska flyttas med hela sin huskropp dit där man slutligen bestämmer sig för att hamna med staden. Visserligen en pampig byggnation men hopplöst otidsenlig och inte särskilt människovänlig. Vi fick höra om hur man tänker med Kirunas väg till att flytta till ett annat ställe som borde vara långsiktigt och hållbart.<br /> <br />Dagen avslutades med möte med LKAB som kommer att behöva anställa tolvhundra människor de närmast kommande åren. Vi fick höra en del om de förhandlingar som pågått med Kiruna Kommun och om malmnäringen. Allt som allt var detta en enormt spännande och intressant studieresa. Kiruna är ju en spektakulär stad med sina platåer och synbara spår efter gruvdrift och i bakgrunden hägrar Kebnekajse. Det som var lite jobbigt var att planet nästa morgon gick 05.50 från flygplatsen! Annars var allt suveränt.<br /><br />Igår flög vi alltså till Arlanda för att gå direkt till arbetet. På kvällen var en annan riksdagsgrupp, parlamentariska Svensk-Schweiziska gruppen på besök hos Schweiz ambassadör på residenset ute i Djursholm. Vi bjöds på information om Schweiz historia av en älskvärd ambassadör och sedan fick vi raclette, den speciella ost som man smälter och äter med bland annat cornichons och syltlök, det var ljuvligt! Vi hade så trevligt. <br /><br />Imorse fick vi en dragning om folkbildningen och riksrevisionens rapport. Därefter möte om utredningen om Public service och därefter workshop om museernas, bibliotekens, riksantikvariets och riksarkivets IT-utveckling. <br /><br />Efter voteringen skulle jag ha varit på talmannens jämställdhetsgrupp på möte men glömde av någon anledning bort det. Det kan ha berott på att man blir ganska trött av att vara igång i tjugotvå timmar dagen innan och sedan inte hinna sova igen det. <br />Tja, lite svinn får man räkna med :-) Har nu nätkollat/lyssnat på debatten på kulturhuset om skolan. Samma ältande om samma saker, väldigt mycket snack. Skulle vara kul att få se om verkstaden fungerar. <br /> <br />Tyresö ligger fjärde i topp i landet med bra äldreomsorg. Det är så glädjande!Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-494987641635663639.post-38140846661924637092011-05-07T22:05:00.004+02:002011-05-07T23:04:25.566+02:00Varning för bilköer!Vecka 17 var en vecka som flög förbi med bland annat familjen på annandags påskmingel, avslutningsmiddag med Vårljus styrelse i vilken jag suttit i fyra år, seminarium om Romska frågor (sitter med i nätverket) som Roger Haddad hade ordnat väldigt bra, Stockholmssoppan där jag var inbjudande riksdagsledamot samt möte för spelgruppen i Kulturutskottet där jag ingår. <br /><br />Valborgshelgen kom och gick och sedan var det måndag med dystert och kallt väder vilket passade: Vi var på svärmor Barbros begravning på Trons kapell på vackra Skogskyrkogården. Det var en fint ordnad ceremoni och en mycket bra förrättare. Olle höll ett fint tal. Det var så sorgligt.<br /><br />I tisdags hade Kultur och hälsa ett mycket bra seminarium, sitter med i det nätverket också. Folkpartiet ordnade ett seminarium om läktarvåld som jag tyckte var oerhört intressant. <br /><br />I torsdags var alliansen i Kulturutskottet på studieresa till Skövde, Skara och Mariestad. Vi hälsade på handbollsföreningarna i Skövde. Vi åt lunch på Jula Hotell och konferenscenter där väggarna är fullbehängda med äkta Zorn, Liljefors och Larsson. Det var helt overkligt! Sveriges största privata samling Zorn.<br /> <br />Vi besökte gamla biblioteket i Skara där Västgötalagen finns inlånad från Kungliga biblioteket, Sveriges äldsta lagbok, skrevs cirka 1220 och denna version var från 1290, ett enda exemplar. <br /><br />Sedan tog vi en sväng till Västergötlands museum. <br />Slutligen till Mariestad där Göteborgs universitet har ett Hantverkslaboratorium där man till exempel har utbildningar för konservatorer. Man lär ut hur man ska bygga stickspåntak på rätt sätt så att de håller flera decennier och hur man ska blanda väggkalkning på rätt sätt så att det inte möglar eller förstörs. Gamla kulturbyggnader som kyrkor som ska restaureras behöver människor som kan sitt hantverk där inte gamla metoder glömts bort. <br /><br />En mycket trevlig och intressant dag och på hemvägen var tåget bara fyrtiofem minuter försenat till Stockholms central denna gång… :-)<br /><br />Igår var jag och Margareta Ternstedt på besök på Tyresö gymnasium för att höra hur det har gått med deras lärlingsutbildningar. Dessa har de på handel och media och det har slagit mycket väl ut. Det var ett riktigt positivt besök där det kunde konstateras att alla som går lärling kommer att få arbete när de är klara.<br /><br />Idag åkte jag, Sofia och Emilie till Kulturhuset där Sofias bok fanns med hennes förlag på Seriemässan. Sedan åkte jag och Emilie till Waldemarsudde för att gå på invigningen av Lars Wallins utställning ”Fashion stories”. Emilie har ju gjort illustrationer till Wallin när hon gick sitt andra år på Beckmans. En av klänningarna som hon hade med i sina illustrationer var med på utställningen. <br /><br />Vi var allt som allt på Waldemarsudde tre kvart. Sedan gick vi till bilen för att köra till city igen. Det var kö utanför. Bilkö. Stillastående. Efter en timme hade vi kommit trettio meter! Det var helt makalöst! Det tog oss nästan tre timmar att åka från Waldemarsudde till brofästet vid Strandvägen. Fy fasen! Ringde till polisen för att kolla vad som hade hänt. Deras svar var att Gröna Lund hade öppnat. Drar mig för att åka till Djurgården på ett tag. <br /><br />Usama är död.Anna Steelehttp://www.blogger.com/profile/09311431651264206305noreply@blogger.com0