Fyra dagar "floating"

Har haft fyra dagar med ledighet som tyvärr inte kunde åtnjutas helt eller användas effektivt på grund av att jag varit sjuk. På måndagen hade jag en träff med två andra kvinnor på fiket utanför kommunhuset eftersom vi skulle prata valberedning för Rädda barnen. På eftermiddagen började jag känna av en molande värk i ryggen kring njurtrakten. Vi hade våra goda vänner Peter och Fia på middag och då tilltog värken.

Tisdagen häckade jag hemma och hade 38 graders feber. Pappa Clive tittade över, jag kände verkligen medlidande, han har gått ner åtta kilo. Det behövs men det är oroväckande om det inte kommer sig av enträget arbete utan av total avsaknad av matlust. han såg lite sliten ut men var på gott humör. Vi drack kaffe och pratade om ditt och datt.

Onsdagen kände jag mig fortfarande inte bra men ringde för sent till vårdcentralen så läkartiderna var slut. Pratade med en vänlig distriktssköterska som sa att jag borde ringa åtta nästa morgon. Emilie ville ha över sina Timberlandstövlar så jag tog en tur bort till Kärrtorp och tog med mig en lampa, Emis och Sassas stövlar, ett antal tallrikar och några djupa fat. Emilie visade Saras rum som såg ut som ett bombnedslag. Emilie är mycket bekymrad över tanken att flytta till Solna med Sara som är väldigt jobbig att leva med. Ringde Olle och pratade med honom om detta på vägen hem och hann precis vända för att åka till Gamla Stan och Papa Sisto där ledarskapsutvecklingsgruppen skulle träffas.

Vi hade bokat in det för väldigt länge sedan och även om jag hade feber så ville jag inte banga, det är inte så ofta vi hinner träffas. Gruppen består av åtta olika kvinnor från olika kommuner i länet som gått en utbildning i ledarskap tillsammans. Vi började tidigt i våras och ledaren var samtidigt vår coach i individuella coachningar. Det har varit helt suveränt och jag har utvecklats enormt rent personligen på grund av detta.

Vi träffades på Papa Sisto där jag hade bokat bord. Vi började prata om hur partiet framstår när Carl B är vår energitalesman och när Camilla tycker att vi ska ta bort rökstoppet från krogarna och Barbro med dödshjälp och Birgitta med vägran om sprutbyten i Stockholm. Och Jan som kommer med uttalanden som verkar helt verklighetsfrånvända...

Dödshjälp är en mycket komplex sak som jag är beredd att både försvara och förkasta. Ur det perspektiv som jag själv lever efter så är det självklart att jag ska få bestämma över mitt eget liv och då också min egen död. De aspekter som skam- och skuldbelägger självmord, inom till exempel religioner, tar jag bestämt avstånd från. Mitt eget liv bärs upp av tanken på att jag kan lämna det när jag själv vill. Allt i livet blir möjligt att stå ut med om man vet att man lämna det när man vill, så också själva levandet.

Så har jag också tänkt mig att jag inte vill vara ett kolli när jag blir gammal eller om jag drabbas av en olycka. Då ska jag kunna få dö om jag vill det. Men sedan har det hänt saker under livets gång som gjort att jag har luckrat upp denna totalt tvärsäkra inställning. En händelse med en äldre närstående som alltid sagt samma sak som jag och som fick en annan yngre närstående att ge ett löfte om att hjälpa med detta har förändrat mig. När denna äldre närstående blev mycket dålig så ville personen inte dö längre utan lyfte löftet från den yngre närstående. Jag blev mycket tagen av detta.

Man kan vara tvärsäker om hur man vill ha det när man är frisk och har alla rörelseförmågor och all frihet att göra vad som helst. Då kan man inte föreställa sig att livsgnistan skulle kunna finnas kvar om man förlorar kroppslemmar eller talförmåga eller syn eller vilka sinnen det nu kan vara. Viljan att leva är uppenbarligen mycket starkare än man någonsin kan ana. Så hur ska man säkra ett etiskt försvarbart agerande när det gäller dödshjälp? Hur kan den som ska ge hjälpen vara säker på att detta verkligen är vad den hjälptagande vill? Att anhöriga skulle få bestämma finner jag helt uteslutet, det är som att ge alla i en familj behörighet till mord.

Nej, eutanasi är komplicerat. Aktiv dödshjälp. I Sverige används passiv dödshjälp, det vill säga att man avslutar livsuppehållande åtgärder när någon redan är döende och koncentrerar sig på att döden ska vara smärtfri och värdig.

Jag har också ändrat mig därför att min mamma dog i mina armar av leukemi och hon ville leva ända in i det sista. Jag ville att hon skulle slippa smärta. Det fick hon inte helt. När hon låg medvetslös och jämrade sig när de hade ringt och sagt att det snart skulle vara över så frågade jag om hon inte kunde få mer smärtstillande. Då svarade de att det var upp till oss (min syster, min far och mig) att bestämma eftersom det definitivt skulle vara slut fortare då. Vi skulle alltså bestämma om min döende mamma skulle få slippa smärta eller inte. Jag tycker att det är fullständigt barockt av sjukpersonal att bete sig så. Än idag känns det som att jag/vi tog beslut som förkortade hennes liv snarare än att vi gjorde så att hon slapp lida. Jag tycker att det borde vara all hospis- och sjukvårdspersonals uppgift att ge döende människor ett smärtfritt och värdigt slut. Det är inte anhöriga som besitter kunskapen om hur detta ska ske.

Min lilla mamma fick dö hemma med sin familj omkring sig. Snart nio år senare är det svåraste av allt insikten att hon verkligen inte ville dö, hon var inte färdig med livet på långa vägar. Och då var hennes kropp som ett enda blåmärke. Därför finns det inget rätt eller fel med dödshjälp. Och eftersom det är oåterkallerligt så är det också vanskligt att lagföra om det. Det faktum att det bara är Holland, Belgien och delstaten Oregon i USA som tillåter det borde också visa att det är en oerhört svår fråga att ta ställning i. En sista orsak till att jag har ändrat min benhårda inställning är därför att jag gått kurs i palliativ vård där många människor, läkare och vårdpersonal berättade om hur de såg på detta. En professor höll utbildningen och det var mycket intressant.

Vi pratade också om sprutbyten som jag alltid tyckt är ett vettig sätt att arbeta på. Birgitta R är emot till tvåhundra procent. Jag förstår inte detta. Det är totalt oliberalt att vara EMOT. Vi ska skriva en motion. Sedan ska vi nog skriva om energikonsulting av något slag.

Vi pratade om en hel massa saker. Tyvärr var vi bara fem, tre hade fått förhinder. Men denna grupp är källa för mycket stöd och inspiration och jag är oerhört glad att få tillhöra den.

Vi åt gott även om min favoriträtt, och orsaken till att jag släpat dit gruppen, hade tagits bort från menyn. Det är pasta med päron och ost i, med en ljuvlig sås, den är att dö för, om jag får skämta till det efter det allvarsamma ämnet ovan. Febern kändes mer och mer och jag insåg att jag måste åka hem, men först tryckte jag i mig en pannacotta på vit choklad med kanel. Mmmmmm.

Imorse så ringde jag till vårdcentralen och fick en läkartid till tio. Mådde uselt. 38,5 på morgonen. Läkaren tittade i halsen och kände på min rygg och min mage. Jag låg ner och han nöp tag i magfettet och höll förstrött kvar en stund, gud så pinsamt! Själv var han spenslig, i fyrtioårsåldern och inte en gnutta fett någonstans, såg seg ut, säkert långdistanslöpare. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska vara lika stolt som alla indiskor över min mage, så what can I say? PROUD!

Det togs snabbsänka och urinprov och det var inget fel på njurarna, tack- och lov! Viruset har satt sig i musklerna. Vila och vätska. What a drag! Jag har varit sjuk den mesta av min lediga tid denna semester och det suger verkligen, jag hade så mycket att göra som jag aldrig hinner annars. Nu skjuts det upp - som vanligt! What's new, ey? Nu ska jag verkligen ta det lugnt så att jag blir frisk till på måndag för då sätter allt igång igen, riktigt ordentligt. Ska nu maila riksdagsledamoten Ulf Nilsson (fp förstås) som har varit väldigt snäll mot mig under alla år som jag varit aktiv i politiken, han är för sprutbyten och kan nog ge mig lite tips på skrivning till motionen.