Ladda för ny termin

Igår arbetade jag med olika saker, bland annat läste jag lite olika handlingar och ringde runt till medlemmar. Rundringningen var en uppföljning av det gruppledarbrev som gick ut precis innan jul. Jag ställde frågan: Vad vill du att vi ska arbeta med i Tyresö? Jag ville också försäkra mig om att alla vet att de kan höra av sig när som helst eller komma till oss på partilokalen eller hälsa på mig på kommunhuset, också när som helst. Tidningen är lite problematisk, jag har tagit Huddinges som förebild och den är gjord i InDesign medan jag är van att arbeta med PageMaker. Nu har jag att lära mig hur man importerar text och foto in i dokumentet...

Olle arbetade med bokslut och inventering. Han arbetade med Bosse tills klockan var över 23.00. Jag hade en lugn och ensam dag där jag tänkte mycket och funderade och grubblade och fick en del praktiskt gjort. Jag håller på att ladda för morgondagen när allt sätter igång igen. Jag vet att det kommer bli en hektisk termin/säsong. Partirådet, riksmötet, allt det lokala politiska arbetet med årsmöte, EP-val och mobilisering inför valet 2010. I år fyller Olle femtio, jag fyller femtio och mitt i allt, 14 juli, så har vi varit gifta i tjugofem år.

Jag känner ett väldigt stort behov av att rensa och förändra både känslomässigt och fysiskt samtidigt som jag vill stabilisera och landa. Jag skulle vilja bli av med en massa skuldkänslor som har att göra med allt från min relation till mina föräldrar, barn och man till att få bli totalt äkta och sann mot mig själv och inte banga. Stå rak och vara stolt. Fysiskt så vill jag bli lättare i stegen, få mer syretillförsel, luft och rymd omkring mig.

Ett stort åtagande samtidigt som allt pågår as usual, same procedure, ekorrhjulet, etc.

Jag är medioker och ett geni, duktig och usel, endast en helt vanlig som alla andra, människa. Inga av mina känslor är nya för världen. Vi är alla centrum och huvudpersoner i våra egna liv. Våra individuella öden styrs av våra alldeles egoistiska behov, även om det finns de som lever med villfarelsen att: Nej, jag lever bara för mina barn, min älskade, mitt kall, mina djur, min åskådning... Men drivkraften är trots allt och alltid totalt självcentrerad eftersom det är själva alibit för livet. De flesta går igenom själsliga våndor inför olika skeenden i livet. Jag är inte en ensam person. Det finns alltid vänner när det känslan kommer över en. Jag älskar mitt eget sällskap och har ett behov av enskildhet och tillbakadragenhet. Ändå känns det ensamt. Även det är en mänsklig känsla. Som det är sagt: Vi föds ensamma och vi dör ensamma.

Trösten är att vi alla vet detta och kan enas och förenas i ett sådant faktum och finnas där, spegla vår ensamhet och vårt behov av tröst och ge tillbaka det vi får som är positivt i livet. Den sorg jag bär på är sorgen över världens tillstånd och hur oändligt grym och hård världen är och hur vidriga vi människor är mot varandra och naturen. Naturen som ger oss möjligheten att överhuvud taget överleva. Denna sorg är min drivkraft. Så vi måste skratta! Vi måste ha distans. Vi måste ha självinsikt. Alla organisationer som drivs av fina och tunga åtaganden måste börja genomsyras av lite humor. I Sverige är vi så jävla självgoda. Jag har varit aktiv inom Amnesty länge, nu ligger det nere eftersom jag är politiskt aktiv. Men maken till humorbefriad organisation får man leta efter. Man ska då jämföra med hur Amnesty arbetar i England. En helt annan kultur. Det är likadant med det politiska livet. Hur kul är det för eventuella medlemmar att bli aktiva när det alltid är så allvarstyngt och alla tar sig på så stort allvar så att vi som arbetar politiskt måste vara klonade tråkmånsar för att bli tagna på allvar?

Jag talar inte i egen sak, även om det kan tyckas så. Min drivkraft är så allvarstyngd så att mina axlar ligger mot jorden. Därför lyfter jag huvudet och försöker sprida lite glädje när jag inte morrar. Jag vet vem jag är. De som mot förmodan inte skulle ta mig på allvar får stå för det själva. Galghumor ÄR tilllåtet. Hur tror ni man orkar gå vidare efter att hela ens folk nästan blivit utraderat av koncentrationsläger? Jo, man utvecklar en väldigt specifik galghumor med självdistans. Men om man ser sig omkring: Hur kul har alla det egentligen? Kårandan, den finns inte. Den som är så stark inom sjukvården, räddningskåren, polisen och liknande, där man ständigt ser elände. Egentligen är politiken en blandning av framförhållning och ständig krishantering. Då borde det finnas kåranda.

Istället finns en obehaglig sida hos ALLA inom denna sfär. Även inom stora frivilligorganisationer. Ständig konkurrens. Eller marknadsekonomi om man ska skoja till det. Kulturen inom olika organisationer, vare sig det är politiska, ideella eller inom näringslivet är helt beroende av personligheten i styrelsen och ledningen. Just nu är jag inte imponerad av något av våra partier. Alla sju har något som inte är riktigt bra.

Från det till något helt annat: Började plötsligt tänka på hur vi i åldrandet blir mer och mer lika varandra, kvinnor och män. Det är ingen ny upptäckt, förvisso. Men det är fascinerande. Hur ska man göra för att ha kvar sin eventuella estetiska personlighet när man blir äldre? Gunilla Pontén svärtar ögonen och har sin mörka page. Ett exempel. Men de flesta försvinner in i en slags grå massa. Grått hår, kortklippt på kvinnor vilket gör det ännu svårare att urskilja könen i ett hav av grå huvuden. Ansiktsdragen? Och så börjar jag tänka på bebisar på ett BB. Det är så svårt att se skillnaden på de små bebisarna. Ja, ens EGNA barn kan man ju känna igen... Eller? Jag skriver inte detta för att jag vill säga att vi ska vara i ständig jakt på ungdom och göra allt för att inte se ut som att vi har levt. Men lite boring är det onekligen. Man måste väl få slappna av på gamla dagar? Det skulle man nog hävda, både till mans och kvinns. Men om jag hinner bli "gammal" - kommer jag att göra uppror och vara totalt galen, eller vara pietetsfull och stilig eller urtråkig och grå?

Ja, detta var en uppladdning inför säsongen som heter duga. Igår var det fullmåne och jag fick ett erbjudande av en vän om att åka långfärdskridskor under månens sken som jag missade därför att jag inte hade kollat av min ena mobilsvarare. Men jag är livrädd för isar. Så det skulle nog behöva vara en rejält frusen sjö för att jag skulle våga mig på något sådant. I mitt huvud kan jag absolut inse skönheten, mäktigheten och tystnaden som kan upplevas under en sådan tur.

Soleil har blivit rumsren av bara farten sedan hon bröt sin tass. Vad beror sådant på? Man får inte vara i närheten för hon vill inte att man ska se på henne när hon gör det hon ska göra. Men hon är i inhägnaden som var ett av råden från Hundstallet om vad man skulle kunna göra för att lösa detta ganska jobbiga problem. Soleil är trots allt två år gammal och våra golv tål inte så mycket mer... Sedan jag såg havsörnen är jag faktiskt orolig över att lämna hundarna ensamma i inhägnaden eftersom det skulle gå väldigt fort för en örn att svischa ner och gripa tag i någon av hundarna som väger i snitt tre kilo.

Nej, måste klä på mig och göra lite nytta nu.