Livstyckets modevisning på Nordiska Muséet

Idag åkte jag tidigt in till staden och fastnade förstås i köer. Lyckades ändå snirkla mig egnom stan och till Strandvägen för att ta mig till Djurgården och Nordiska Muséet till utsatt tid. Hittade en parkering som tog 30:- i timmen vilket verkligen sög, det blev mycket pengar för att jag är så lat så att jag inte orkar åka kollektivt. Skyll dig själv, Anna!

Ett helt gäng stod redan innanför personalingången. Sedan gick vi alla in till de lokaler där vi skulle hållas inför modeshowen. Sminköser och frisörer fanns med och ställde upp alla sina prylar som de behövde. Alla kläder hängdes upp märkta med namnskyltar så att alla lätt kunde hitta just sina outfits.

Skorna vi skulle ha är fantastiska, handmålade med träskosulor. Men mina var alldeles för stora trots att de var trettionior så jag fick stoppa bomull längst fram vilket var synnerligen obekvämt för de glappade ändå och var ändå trånga, en besynnerlig kombination och dessutom smärtsamt.

Men jag var inte ensam om detta fenomen och modeller får bita ihop. :-) Ingen hade modellat förut. Flera var väldigt nervösa. Jag var inte nervös. Däremot var jag inte glad åt mina senapsfärgade sidenlångbyxor. Jag bär nästan aldrig långbyxor. Jag bär ALDRIG sidenbyxor, det finns ingenting mer opraktiskt, varje liten svettfläck syns direkt. Dessa byxor var dessutom inte särskilt smickrande för min väl tilltagna rumpa, som i kreationen såg ungefär dubbelt så stor ut... Men jag tänkte att jag ställer in mig mentalt, de vill att jag ska ha dessa och det är en ära att få vara med. "Jag låtsas att jag har en kjol på mig när jag går på podiet..." Mental suggestion.

I alla fall så började de sminka oss och sedan tog de håret, allting i olika omgångar. Vi fick lunch på muséets restaurang som hade väldigt god mat. Jag hade då utfönat enormt hår, typ hollywoodfru, och hade bara foundation, inte målade ögon, jag kände mig väldigt "ofärdig". Vid två kom musikerna och vid tre gick vi genrep. Det kändes bra. Musiken var otroligt bra. Man hade ställt två rader vid ena sidan av podiet i den enorma salen som man kommer in direkt i där Gustav Wasa sitter staty på muséet. På andra sidan stod bara en rad.

Alla gjorde sin grej och sina byten och mitt täta byte fungerade nätt och jämnt. Jag var nöjd förutom att jag gärna hade haft något att skyla baken med. Denna tanke tycktes plötsligt ha planterats i Livstyckets ansvariga som började sprätta i och sy om byxorna i absolut sista sekunden. Jag tittade på klockan när de började diskutera dem och klockan var då 16.40 och vi skulle stå klara att gå in kl.18.00. De kom på en nödlösning där de tog bort resåren och sydde kilar bak så att det blev slätt och mycket snyggare. Fram hängde sidenskjortans långa sjok så där fuskades lite med säkerhetsnålar i brallorna. Jag bytte till stringtrosor och kände mig otroligt bar där bak med bara sidentyg mellan mig och resten av världen. Men det var definitivt bättre än det hade varit innan.

Vi alla som hade långt hår hade håret uppsatt i hästsvansar och slätt och stramt. Det var mycket stiligt. Alla hade väldigt mycket men naturfärgat smink, alltså inte uppséendeväckande, utan klassiskt och naturligt.

Snart började vi höra att publiken började anlända. Vi ställde upp oss och från början var det tänkt att jag skulle ha startnummer 1. Men som det blev när de ändrat klädordningen så skulle jag ut som nummer 2. Musiken började efter inledningstal och - Cecilia, nummer 1, gick ut runt hörnet. Nu var det min tur. Jag gick ut för att kliva upp på catwalken och det var - tvärfullt! Det var massor med männniskor. De där raderna med stolarna vi sett uppställda förslog inte på långa vägar. Jag tänkte på min ända och försökte att inte göra det, jag tänkte på mina värkande fötter och försökte att inte göra det. Men jag tyckte att det var himla roligt! Väl nere och bakom hörnet igen så rusade jag till mitt klädbyte, jag hade nio tjejer emellan mig och nästa gång jag skulle gå på. Skorna var svårast att ta av och på snabbt. och ont gjorde det. Men sedan hade jag på mig det jag verkligen gillade, en korallröd sidenblus och en hängselkjol med applikationer på bröstet, jätte fint! Till detta hade jag en liten, liten väska som attribut som jag svängde med.

Vi gick slutligen allihop i lång parad och det applåderades och tjoades. Ja, det var verkligen kul! Kläderna var fantastiska, olika mönster, färgstarka, innovativa blandat med dovt svart eller grått och klassiskt. Jag är stolt över att ha fått vara med om detta. En riktigt minnesvärd upplevelse.