Daddy-o

My daddy-o is no more.

Pappa Clive, född och uppvuxen i London, valde bort Canada och Australien när han valde att emigrera. Han och mamma Kerstin valde av naturliga skäl Sverige, Kerstins hemland. Sverige var dessutom på sextiotalet ett drömland, ett framtidsland. Därför landade han med sin fru och sina två små döttrar först hemma hos sina svärföräldrar i Hultsfred och sedan i en hyrd lägenhet i en herrgård med lantbruk. Pappa brukade säga att han var "Sveriges första hemmapappa". Det måste jag minnas nu, för att balansera mina minnen av en ständigt frånvarande far under vår uppväxt. För att han var ute på vägarna väldigt mycket genom sitt arbete.

Pappa tog oss ut på upptäcktsfärder i de småländska skogarna. Vi lärde oss massor. Genom hela skoltiden var jag duktig på att känna igen olika fåglar. För mig känns det magiskt att andas in doften av fuktigt sågspån som det doftade när vi råkade på gamla sågverk ute i skogen på våra äventyrliga promenader. Vi samlade smultron på strån. Vi såg grodyngel och huggormar, insekter och däggdjur. Han visade oss stjärnorna. Min tidigaste barndom i Sverige var med pappa. Mamma arbetade som distriktssköterska på dagarna. Clive läste svenska och validerade sin ingenjörsexamen på kvällarna. I Mörlunda dit vi sedan flyttade, åkte Kerstin över gärdesgårdarna med sina skidor på väg till sina patienter, så högt låg snön. Talgoxarna frös ihjäl nästan medan de flög, så kall var vintern. Det fanns rosa potatisar som var väldigt goda som också kallades rosenpotatis. Kyrkan låg i änden av bygatan och där brukade vi ta plastblommor som kastats bort efter begravningar. Kyrkan var enorm i detta lilla samhälle. Jag var mycket rädd när tjurkalvarna skulle flyttas, de gick på bygatan och alla skulle stänga sina grindar. Läskigt!

Pappa hade en enorm nyfikenhet på allt och ville alltid lära sig saker inom de mest skilda områden. Jag har ärvt det. Vi pratade engelska med daddy vid matbordet och för övrigt, och svenska med mummy och för övrigt. Vår middagskonversation måste ha tett sig märklig för en utomstående: Could you pass the salt, please? Nej, jag har inga läxor...Yes, I am going there tomorrow. Jaså, hur gick det, köpte du något?

Jag är tacksam att jag fick min tvåspråkighet eftersom Clive insisterade på att vi skulle fortsätta tala engelska trots att vi flyttat till Sverige. Han själv vann inte på det rent språkmässigt, han hade en ganska usel svenska efter mer än fyra decennier i Sverige. Människor vill alltid prata engelska och öva på det när de träffar på engelsktalande personer, ett fascinerande fenomen...

Det finns massor att berätta om my daddy-o. Jag måste bara smälta att han inte finns mer. I april var det nio år sedan mamma Kerstin gick bort. Igår var det pappa Clives tur. Så tomt det känns...My daddy-o is no more.