Första maj med The English Relatives

Vaknade tidigt på fredagen (inte konstigt om man somnar så tidigt på torsdagen, eh?) och gav hundarna och katten mat. Duschade och gjorde mig iordning. Sedan iväg till affären för att köpa lite kaffebröd, ett gäng dammsugare som jag ämnade ge faster Valerie (som älskar dem men de finns ju inte i England) och lite blommor åt dem att de pappa.

Susade sedan vidare till Arlanda, terminal två. Planet landade en kvart innan utsatt tid. Jag hade kollat innan jag for hemifrån. Ändå tog det en stund för dem att ta sig ut tycker jag. We kissed and hugged when they finally came out trough the arrivaldoors. It was fabulous to see them again, Auntie Val (Valerie) in a linen blouse with matching skirt and Uncle Malc (Malcolm) in trousers and blazer. Wisked of to the car and off we where to Stockholm city.

Väl framme vid Ersta så mötte syster Karin upp, hon satt redan inne hos pappa. Hon och jag gick till dagrummet och tog en fika så att de tre syskonen fick umgås för sig själva. Dagen flöt på medan Val och Malc antingen turades om att vara med pappa eller var tillsammans med honom båda två. Vi höll oss i bakgrunden, Karin och jag, och var med den av dem som inte var med pappa för stunden. På eftermiddagen åkte vi och åt på Thai-båten, det var oerhört trevligt, solen gassade och det var väldigt god mat.

Sedan gick vi ut i trädgården med pappa i rullstol så att han fick lite sol på sig. Vi drog iväg Malcolm till Fjällgatan och köpte glass. Hela tiden så pratades det känslor och minnen och hur mycket de älskar oss och tänker på oss och hur jobbigt alla har det, vilket är sant. varken vår farbror eller faster är krya heller. Det är dödsfall och sorg även borta i England och vi pratade och pratade. Dagen flöt behagligt på och på det stora hela blev det mycket bättre än någon av oss kunnat hoppas. Vår oro var främst att pappa inte skulle orka alls.

Orsaken till att Clives syskon kom över var att Malcolm fyllde 75 denna dag. Planen hade varit att Clive skulle åka över till England och fira, förstås. Nu hade denna sjukdom hastigt kommit emellan. Så Malcolm och Valerie bestämde sig för att hälsa på sin bror istället.

Jag skjutsade dem tillbaka till Arlanda. Där tillstod mina älskade engelska släktingar att de förstod att de kunde vara sista gången de fick se sin bror i livet. Mitt hjärta vill brista å deras och allas våra vägnar. Grymt är det och gruvligt. Det är tur att man inte vet vad som väntar runt nästa hörn. Och det är viktigt att man lever varje sekund så gott man bara kan och på ett sätt som det går att stå för.

En fantastisk och oförglömlig dag var till ända. Första maj 2009 med The English Relatives, my sister and father. We are The Steeles.