Begravning på Engelbrekts kyrka - kapellet

Onsdagen 13 maj begravdes min moster Anna-Brita Strömbäck. Vi hade Sofia nerrest från Umeå redan hos oss och vi åkte och hämtade upp Emilie och Sara i Solna innan vi susade in till kyrkan för att vara där till 12.00. Begravningen skulle ske 13.00. Vi parkerade uppe vid kyrkans kapellingång. På en bänk satt redan två av mosters gamla väninnor - en timme innan begravningen! "Ja, men vi är ju pensionärer", sa de när jag frågade varför de var så tidiga. Vi i familjen gick i alla fall in till kapellet och tittade. Det var väldigt fint med den vita kistan och rosa blommor som kistdekoration. Runt om på golvet fanns andra fina blommor från olika vänner. Karins och mitt hjärta i rosa kom begravningsentreprenör Thomas med. Det var mycket fint. Jag satte upp fotografiet i sitt ställ på kistan. En ung, vacker Anna-Brita. Ett foto där Karin och jag alltid tyckte att moster såg ut som en filmstjärna. Någon berättade sedan på minnesstunden att hon bara var sjutton år där och att det var ett fotografi taget för lucia-röstning i Eksjö.

Begravningsentreprenören Thomas som jag känt sedan vi flyttade ut till Tyresö -84, är vän till vänner. Han skötte allt det praktiska så smidigt så att det har varit en lisa att ha honom.

Sakta men säkert började det samlas folk. Jag gick in till kyrkan för att finna damrummet. Där fanns en mycket rar vaktmästare. Jag tillstod att jag tyckte att kyrkan var ganska fruktansvärd i sin utformning. Han började berätta om själva tankarna som fanns i material och estetik. Engelbrektskyrkan stod klar 1914. Arkitekten hette Lars Israel Wahlman. Kyrkan kallas också "Bergskyrkan". Den har ett trettiotvå meter högt valv som är högst i Skandianvien. Det som jag tyckte var så anskrämligt, med de träklädda, fyrkantiga valven högt där uppe och graniten, det förklarade vaktmästaren med intentionen hos arkitekten att allt skulle vara skandinaviskt material och det skulle likna grottor och heliga platser och vikingaskepp. Kormålningen är gjord av Olle Hjortzberg och när jag först såg den for tankarna till Carl Larssons Midvinterblot. Det är samma era. Jugend och nationalromantik och realism. Stuckrelieferna är gjorda av Tore Strindberg och kalkmålningarna av Filip Månsson. Allt som allt, när jag fick det berättat för mig, så mildrades sakta min bild av denna, som jag tyckt, otroligt fula kyrka (inuti märk väl). Nu kan jag ta till mig insidan. Utsidan är OK, ståtlig och pampig på sin kulle.

Kapellet var i alla fall mer intimt och det tändes ljus och förbereddes. Prästen dök upp, lång och stilig i sitt svarta med den lilla vita prästkragen. Han kom och hälsade på döttrarna och resten av familjen. Det blev ett litet debacle om antal stolar och brandskyddsregler där han konstaterade att det icke fick tagas in en enda, än värre tre, extra stol/stolar till detta kapell! Jag tänkte att människan bara evolverar på grund av sin flexibilitet, att endast de som är anpassningsbara överlever. Jag sade att "då får väl jag stå!" Men insåg genast att det skulle se illa ut. Så jag intog sinnet att: "Prästen har sin tro och sin inställning och just denna dag kommer ingenting att brinna just på denna plats. Detta är hans börda, inte min." Jag pratade snabbt med döttrarna och Olle och Thomas som alla självklart gick med på att stå för att överlåta sina stolar åt de gamla som kommit.

Klockorna ringde. Sara sjöng och spelade ljuvligt vackert. Prästen var mycket bra, fin och lugn med ett småleende på läpparna. Han hade lyckats fånga moster så tydligt på det korta samtal vi hade om henne, verkligen lyhört och insiktsfullt. Gustav spelade och sjöng så fint också, vilken stämma. Prästen vände sig mot altaret och började - mässa. Jag och Karin tittade på förskräckt på varandra med tårsvullna ögon och höll på att brista ut i skratt, hysteriskt! Men sedan kom jag på att han hade väldigt fin röst. Och att det passade in i hans personlighet, att gå till de gamla liturgiska seder som man har haft förr i kyrkans rituella värld. Kanske är det ett sätt för kyrkan att få nya lärjungar, nu när allt är så sekulariserat? På kistan lades inte överraskande jord, vilket jag inte varit med om förut. Allt för att göra det helt rätt. Jag sade några rader om vår älskade moster (insåg sedan att jag inte använt ordet älskade någonstans, men då sade man att våra känslor, Karins och mina, ändå framgick tydligt) Defileringen/avskedet var så rörande att jag vid ett tillfälle föll i riktigt tung, hulkande gråt. Det var en av mosters manliga vänner som liksom försökte krama kistan. Nästan mot sluten ställde sig en dam och började hålla ett tal om Anna och hon läste även en dikt. Det var uppenbart att detta var ett etikettsbrott av stora mått enligt prästen. Karin och jag trodde han skulle gå i bitar, stackaren. Det var ju inte precis beställt eller föranmält. Men jag uppskattade detta farväl mycket. Och vad gjorde den lilla passusen i det stora hela vad gäller ceremonien? Flexibilitet...

Efter detta fina sätt att få ta farväl av vår underbara moster så vandrade vi till den lokal där minnesstunden skulle gå av stapeln. Det var en byggnad som låg där även expeditionen låg, precis jämte kyrkan. Otroligt fin lokal, husmor och kompani hade dukat upp så fint med landgångarna och cavaglas. Rare, fine prästen var med vilket jag tycker var mycket vänligt av honom. Det utgjöts ett sorl och alla pratade och åt och det var enormt trevligt. Vi skålade för Anna-Brita. Jag och Karin gick runt lite och pratade med alla mosters gamla vänner. Efter en stund var det dags för kaffe och hallonmoussetårta. Allt var fantastiskt gott och väldordnat och damerna som serverade så underbart gulliga och flinka. Mitt hjärta kändes så varmt och gott och jag tycker att det kunde inte ha varit en bättre begravning eller en bättre minnesstund. Alla dröjde kvar och några sa att det var "den bästa minnesstund de någonsin varit på".

Puh, vi hade klarat oss igenom det och på ett positivt sätt dessutom. Sorg. Sorgen har vi burit på så länge så vi nog har glömt när den först började skära i oss. Denna dag blev som den blev på grund av gulliga vänners närvaro, en fantastisk präst och underbar personal på Engelbrekts kyrka. Jag kommer aldrig att glömma det. Tack till prästen Fredrik, kantorn Bengt, vaktmästare Ola, husmor Berit, begravningsentreprenör Thomas. Och alla mosters vänner samt min älskade familj.