Att planera en begravning

Tisdagen kommunstyrelse var en av dem som jag inte har kvar i minnet särskilt länge. Kände mig åter så oerhört trött. På onsdagens förmiddag satt jag vid datorn i morgonrock hela förmiddagen tills jag insåg att jag skulle justera prorokoll kl.13.00 i kommunhuset. In i duschen som ett jehu. När jag skulle iväg med bilen blockerades utfarten av en stor maskin som måste lyftas bort... trummande med fingrarna: Stressad! Försenad! Väl framme så var det lugnt. Justeraren från (s) höll fortfarande på med protokollet så det var bara att sitta ner och andas.

Därefter in till city för att finna en parkering i närheten av Engelbrektskyrkan. Denna kyrka som jag aldrg förut satt min fot i. Snirklade runt en stund till jag fann en lucka på Östermalmsgatan. Kyrkan ligger högt i närheten av Jarlaplan och KTH. Smög in för att titta: Det var det högsta jag någonsin sett och lite gräsligt faktiskt. Kändes inte inbjudande som de flest kyrkor brukar. Det var heller inte vackert, dessvärre. Det var så där tyskt á la valkyria aktigt, som ett enormt vikingaskepp. Kanske sårar jag någon som verkligen älskar denna kyrkas arkitektoniska och estetiska utstrålning. Tyvärr. Kan icke hjälpa det.

Det fanns en vacker monumentalmålning bakom altaret som påminde om Carl Larssons Midvinterblot. (Prästen berättade senare att det var samma era/stil som den men en annan målare som jag nu glömt namnet på.) Smög ut ur denna lite skrämmande mastodontkyrka igen. Gudsfruktan kunde den nog användas att ingjuta i folk på den tiden det sig begav! Var lite tidig så jag ställde mig utanför expeditionens dörr, som var låst, och väntade. Efter en stund kom det ut en man som jag frågade om det var prästen. Nej, det var endast ekonomen, enligt hans egen utsago. Det är inte så endast, sa jag. Han hjälpte mig in till ett väntrum. Det var ganska snålkallt ute, så det var skönt att få komma in. Efter en stund kom en lång, ung man och presenterade sig som prästen som ska hjälpa oss med mosters begravning. Han hade väldigt fin färg på ögonen och kom från Göteborg. Vi gick först till husmor som visade var minnesstunden kommer att hållas. Väldigt trevliga lokaler intill kyrkan. Väldigt rar husmor. Vi diskuterade snittar och tårta och sådant. Sedan gick igenom kyrkan till det lilla kapellet som var fint - och litet. Vi satte oss en stund där och prästen gick steg för steg igenom hur begravningen går till, med början då klockringningen sker till slutet då också klockringning sker. Det är så vackert tycker jag. Klockringningen i sig får mig att gråta...

Det märks att prästen är engagerad och vill att detta ska vara en värdig akt förenlig med det svenska kyrkan står för. Det kommer att bli fint och moster hade tyckt om både platsen, prästen och att Sara och Gustav ska sjunga och spela. Vi satte oss sedan i ett så kallat samtalsrum (alla rummen verkade ha ett namn) och pratade mest om hur Anna-Brita var, så att prästen fick en bild av henne. Han verkade väldigt rar. Och ung. Det kommer att bli så fint och sorgligt. Lilla moster. Kan inte fatta att du är borta!