Blogg och etik

På förekommen anledning måste jag bara ställa frågan: Ska man ta ansvar för sina åsikter eller inte? Finns det åsikter som det är OK att dryfta i en mindre sfär som man inte ska behöva stå för i en större?

Som politiskt aktiv känner jag att allt jag gör och allt jag säger vägs för och emot mig. Mitt sätt att vara också. Människor ser på mig på ett annat sätt än om jag inte vore politiker. Just detta är inte ett problem för mig eftersom jag har den personlighetstypen som är ganska "blaffig", typ: What you see and hear is what you get". Jag är som en öppen bok, säger vad jag tycker och är ganska chosefri och inte så väldigt rädd att göra bort mig. Been there, done that! Jag är för gammal för att slösa energi på att spara på mig. Dessutom står jag för allt jag gör och säger, även det som är skitdåligt, rent av fel. De sidorna är jag inte alls stolt över, men kan förmodligen förklara om än inte försvara.

Det som slår mig nu är att det här synsättet är totalt subjektivt. Det är verkligen "the world according to Anna". Tydligen lever många med synsättet att det finns åsikter som man nog inte borde ha för om någon får veta att man tycker på endera eller andra sättet så kan man förstöra sin karriär. Det är klart att en pedofil inte gärna skriker ut på hustaken att det är sexigt med små barn eller att en rasist anställd på en förskola i Rinkeby gärna går med en skylt med "Kasta ut alla invandrare!"

En bloggare kan faktiskt skriva ner allt som man hör och upplever och det skulle gå att lämna ut människor fullständigt.

Nu är min inställning att det verkligen finns gränser. Jag vill inte att mina nära vänner ska blogga om mina allra innersta tankar om jag inte har sagt att det är OK och jag tänker inte skriva om saker som berättats för mig i förtroende heller.

Men sedan då? Ni vet, det där dagliga mänskliga interagerandet? I kommunens korridorer, på arbetsplatsen, i matkön, på bilprovningen, på bussen, i skolan, på föreningsmötet, på inne-bandyn, på vårdcentralen, i flygplanet, på semesterorten? Allt vi gör och säger borde väl vara handlingar som vi kan stå för i efterhand? Är det så att massor av människor lever helt oärligt och hycklande nästan varje sekund av sina liv? Är det så? För om det är den krassa verkligheten så förstår jag varför människor mår dåligt, både fysiskt och psykiskt.

Hur många av oss har inte hört det här förut? "Det här får man ju inte tycka men..." Och så kommer de där för mig förhatliga åsikterna som oftast har att göra med människovärde: "Kroknäsor går inte att göra affärer med" eller "Homosexuella är ju onaturliga" eller "Kvinnor fungerar ju på ett annat sätt" eller "De håller sig ju bara för sig själva, de där invandrarna" eller "gud har skapat man och kvinna, annars skulle vi ju varit samma kön allihopa" eller "kvinnor vill ju vårda" eller "de kommer bara hit för att kunna skicka hem lönen" eller "man tog aldrig livet av alla de där judarna, det är en skröna" eller... Listan är oändlig. När jag hör dem eller liknande så känns det som nålsting i mig. Och jag måste ta till orda. Konsekvenserna kan vara förödande eftersom jag skapar konflikt, jag beter mig inte korrekt. Det korrekta är att lyssna och kanske nicka instämmande, eftersom den som uttalar dessa åsikter verkligen på fullt allvar anser att åsikterna är allmängiltiga. Men inte OK att uttala. Vilken jävla attityd!

Konstaterar att jag är en synnerligen obekväm person. Tänk om vi alla alltid var tysta, medan dumma, fördomsfulla, elaka, idiotiska och människofientliga åsikter fick fritt spelrum TROTS att de egentligen inte delas av en majoritet av befolkningen? De inskränkta individerna är ju inskränkta därför att de inte vet bättre och därför talar de som de gör, i villfarelsen att alla tycker som de. Tysta, fega och utan civilkurage sitter vi alla runtomkring och lyssnar och nickar och idiotin och fördomsfullheten segrar! Bara för att det är så himla jobbigt att ta en diskussion!

Jag är ledsen men du som i framtiden kommer i kontakt med mig riskerar att citeras och berättas om, det är ett faktum. Om jag gillar dig så kommer jag att be om lov. Om jag inte bryr mig om dig eller inte tycker att du förtjänar respekt så kommer jag inte att be om lov. Vi får alla ta konsekvenserna av vilka vi är, vad vi tycker och hur vi agerar. Varje dag, hela livet. Kanske inte när vi blivit dementa, det förbehållet måste vi få ha.

Men annars. Livet är ingen lekstuga som ska hafsas fram. Varje ord som sägs kan antingen skada eller inspirera. Tänk på det.
Kindest regards Anna