Mode

Tänk om inte kläder funnes! Jag har alltid tyckt att jag är snyggast med kläderna på. Älskar klänningar och skor. Det där med klänningar och även kjolar kommer sig av att jag tycker att jag inte passar i långbyxor. Dessutom är det otroligt bekvämt med klänning, man får liksom luft :-)

Avskyr däremot strumpbyxor. Jag fryser in vintern och de kommer inte på förrän frosten är här (dessvärre denna morgon) och jag sliter av mig dem tidigt på våren när det knappt töat klart. Förra hösten upptäckte jag en dyr kompromiss: Stay-ups. Men som sagt, de kostar, håller inte mer än några sekunder och vid några tillfällen tålde jag inte det där gummit som gör att de ska stanna uppe på låren och det blev utslag som gjorde ont.

Nu är det alltså uppenbart att jag är road av mode och kläder. Det är även mina tre döttrar. Det är INTE min man. Han är en riktig lurv, rent modemässigt. Tillsammans utgör vi ett ganska osannolikt par. Jag gillar att klä upp mig, han skiter verkligen i vad han har på sig. Han är ju väldigt vacker och manlig i mina ögon, men kläderna... Det ironiska är att de gånger jag verkligen får komplimanger över hur jag ser ut av min man är när jag hasar omkring i jeans och skjorta, vilket händer ytterst sällan.

Hela huset är en enda stor kläd- och lump- och skohög. De trånga ytor som alltså ändå finns med extraordinär utsikt över Erstaviken är belamrade av allehanda olika sorters klädesplagg. Att ha en dotter på Beckmans modelinje är fascinerande för till alla dessa högar kommer provdockor med märkliga kreationer som är arbetsprover. Häromdagen låg det en hel hög med stickprover från stickningsmaskiner som Emilie gjort. Hon ska bo i Borås nästa vecka och skapa en hel stickkollektion baserad på hennes fotografier av hustak och torn i Stockholm. Färgerna är fantastiska med kopparblågröna toner, himmelsblått, tegelfärgat och frismönster. Det kommer säkert att bli urläckert.

Sara är över 1.80 lång. För några veckor sedan så packade Emilie upp ett par skor som var det fulaste jag sett i hela mitt liv - trodde jag. Modet nu är nämligen jätteplatå samt mycket smal skyhög klack. Det ser för jävligt ut. Nå, där satt jag och ojade mig och sa att fy fan, vad fula! En stund senare kom Sara hem med en glädjestrålande min. Hon packade upp ett par skor som var om möjligt ÄNNU jävligare. Och satte på sig dem. De var två decimeter höga. Hon blev 1.90, kändes det som, där hon tornade upp sig över mig. Jag blev ännu mer pygmé än vad jag brukar vara med Sara.

Ni ser väl framför er en animerad Anna á 1.62 som står och skäller på en blond artonårig valkyria som är två meter lång? Vem tror ni vinner?

Nej, det är dags att göra något åt min nästan sjukliga faiblesse för klänningar. Det är dags att nöja mig med det jag har. Faktum!