Dessa fantastiska döttrar

För drygt ett år sedan flyttade äldsta dottern Sofia Anna Karolina Olofsdotter (visst kommer man att tänka på Pippis långa namn, men det är helt oavsiktligt), född 1985, till Umeå för att börja på Umeå konsthögskola.

Hela familjen hade haft några ganska tärande år med dessa kreativa, tre individer som jag faktiskt klämt ut ur min kropp. Trångboddhet och kreativitet och stora egon går inte ihop. Vi led alla av plåtsjuka, ett uttryck som jag lärt mig av min nära vän Bosse som varit u-båtsplacerad under sin tid i flottan. Plåtsjuka kan människor drabbas av som under en längre tid tvingas att vistas på en trång yta utan större möjlighet att komma undan de andra individerna som man är med. Det är en vidrig känsla av att alla är nära en hela tiden, man kan inte andas, gå på toa, äta, sova eller ha sex utan att alla andra vet vad som försiggår.

Nå, ungefär så var det, vi gick varandra på nerverna helt enkelt, med den stämning som därpå följer. Sofia flyttade, mitt förstfödda barn flyttade, och jag trodde att allt var OK. Inte var jag glad men jag var glad för hennes skull. Kände mig inte överdrivet sorgsen heller. Men så kom jag körande en morgon och såg min vän och granne Peter på vägen så jag stannade och vevade ner rutan. "Hej, hur är läget?" frågade han. Och jag som precis skulle svara ett vanligt, normalt Annahurtigt: "Bra tack!" kände hur något i bröstet brast och halsen snördes ihop av sorg och tårarna började välla fram. Helt överrumplad och ganska generad blev jag tvungen att svara med grumlad röst: "Åh, jag trodde att allt var bra men tydligen saknar jag Sofia".

Han förstod till fullo. Tack och lov att älskade vänner finns. Men händelsen visar att hur mycket man än håller huvudet högt och kanske inte ens tror att något inte är bra, så kommer det ikapp till sist. Man måste låta sorgen få ha sin tid och sin plats. Om det finns något råd jag kan ge i detta så är det att vad man än tror att omgivningen behöver från en så är det viktigaste vad man själv behöver. Alltså är det ytterligt viktigt att vara sig själv i allt och att vara sann mot sig själv. Annars går man sönder eller blir bitter. Och det vill ingen vara. Risken är att man inte inser det själv förrän det är för sent på bekostnad av att man faktiskt skadat andra under vägs gång. Inte bra! Inte bra alls!

De två som finns kvar med plåtsjukevarning är Emilie Anna Linnea Olofsdotter, född 1987, och Sara Anna Beatrice Olofsdotter, född 1990. Alla fick Pippilånganamn. Nackdelen är att inga myndigheter får plats med alla namnen, lite kul att röra till det :-) De två yngsta har dessutom numera tagit mitt efternamn som ogift som sitt eget. Olle är måttligt road. Sofia har inte ändrat sitt. Men Emi och Sassa tycker att Steele är snyggare och mer eget. När jag kom till Sverige fanns det bara en annan person/familj i hela landet som hette Steele. Nu finns det ganska många. Men jag gillar mitt Steele. Feluttal och alla felstavningar till trots. "Anna du kan väl stanna?" "Anna panna stekte..." "Stålkvinnan" "Du har verkligen Stil". Är du släkt med Tommy Steele? Ja, tänk så lätt det kan vara att roa människor...

Två av döttrarna är kvar. Emilie skapar. Genast första året på Beckmans fick hon ett uppdrag av Lars Wallin att illustrera hans nya make-uplinje. Alla damtidningar som finns i Sverige hade hennes illustration. Samtidigt fick Sofia i uppdrag att illustrera Högskoleverkets årsrapport. Hela tre illustrationer valde de. En blev omslagsbild. De stavade hennes efternamn med C just vid den bilden. Men visst är det förståeligt att jag är stolt? Sara gick ut gymnasiet meddelst en sensationell uppryckning från hennes sida. Hon erkände vid ett tillfälle: "Mamma, jag borde åkt iväg och gjort ett års avbrott på gymnasiet, du hade rätt."

Mitt hjärta blöder av kärlek till dessa underbara, fantastiska individer som jag faktiskt fött ut genom min slida. Ett uttryck som jag använt så fort de bär sig åt. Ni förstår väl vitsen? Vad de än gör och säger har jag med stor vånda fött fram dem genom den smala passagen som kallas slida för att sedan se dem bli egna personer. Men de ska inte glömma varifrån de kommer. "Jaja, mamma, vi vet..." Jag kommer bli en helt galen mormor!