Jan Björklund och jag

Vaknade och kände att jag måste skriva om Jan Björklund. Nej, det var ingen erotisk dröm som fick mig till denna impuls, snarare babblet med LUF-grabbarna igår. Ögonen lyste på Philip när han beskrev hur han tyckte sig märka hur JB förändrats under sin tid som partiledare. What can I say? Mina ögon lyser nog till lite också. Jag kan ärligen och till min förvåning säga att jag älskar Jan Björklund. På tal om ordet älska så kom Johan Pehrson fram till mig på partirådet när jag varit uppe i talarstolen och sagt att jag älskar vindkraft: "Ho, ho, älskar, det gör man väl bara med människor? ha, ha." Jag ska be att få tala om att jag älskar en hel hord företeelser och saker i livet förutom den enorma skara individer och djur som kan inbegripas i mitt älska. Johan skulle smälla av. Det får bli ett annat inlägg här.

Nåväl. Under hela min tid som jag varit aktiv i politiken, vilket är sedan år 2000, så har Jan Björklund skavt som en irriterande sten i min sko och gör det fortfarande emellanåt. Hans kvarsittning och ordningsomdömen luktar trettiotal och pekpinnerapp över fingrarna. Elitklasser får mig att känna kväljningar. Det är dock själva orden, inte innehållet, som sätter igång detta. Man kan tycka att så erfarna politiker som Jan och den skara han omgärdar sig med vid det här laget borde förstå hur orden förmedlar känslor. Alltså använder man ord som är laddade med det man försöker förmedla snarare än att använda ord som provocerar i princip alla oinsatta. Dessutom ger man oppositionen onödiga poäng därför att den till fullo förstår att nyttja de poänger som finns att vinna med de negativa känslor som folk får av dessa ord. Nej, nu spretar jag, tillbaka till JAN!

Stenen har skavt. Är han karriärist och streber? Förmodligen. Eller tydligen. Är han målmedveten? Absolut. Dessa egenskaper gör oss totalt olika. Men så kommer jag heller aldrig bli partiledare. Vi har några likheter: Vi är inte akademiker någon av oss, vilket är lite pikant i det absolut akademikertätaste partiet i Sverige. Han är rolig och charmig har jag märkt, och det kan faktiskt jag också vara. Vi gillar verkligen att dansa, men han gillar bugg och det hatar jag. Jan Björklund har bjudit upp landet till en ganska hårdför dans när det gäller omdaningen av skolan. Han betyder och kommer att betyda oerhört mycket för partiet. Förväntningarna är skyhöga på honom. Vilken vanlig person som helst skulle fullkomligt falla ihop av pressen. Till synes inte Jan. Istället har han sakta förändrat sig från att ha en lite terrierliknande attityd till något mer whippetaktigt, gracilt, snabbt, lyssnande med spetsade öron.

Hans namn renderar ingen ljumhet. Om han visste alla gånger jag försvarat honom från hårda angrepp så skulle han kyssa mina fötter. På tillställningar när det kommer fram att jag är folkpartist så är det antingen förtjusning och förväntan eller hat och hotfull stämning. I förlängningen är jag Jan Björklund: Love him or kill him (her)!

En liten mycket stor man kom till partiet, såg det och segrade. Finns det några begränsningar? Folkpartiet Liberalerna borde vara ett mycket större parti än vad det är. I alliansen smälter alla partier ihop till en blågrön röra. Eventuellt har Jan Björklund bara börjat. Hoppas det. Han han redan gått till historien på massor av olika sätt. Jan! Jag lyfter på hatten och bugar respektfullt. You are the man!

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Folkpartiet, alliansen