Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Hela systemet med demokratiska val är magnifikt men ganska tärande på individer som är politiskt engagerade. I alla fall för dem som envisas med att de ska leva på att vara i systemet. Jag hyser både respekt för detta men också total avsaknad av respekt. Alltså, det hela går ut på att man ska vara och verka på ett sätt som inger fortsatt förtroende. Det är väldigt lätt att förstå. Om man inte är och verkar på ett gott sätt i sitt värv så åker man ut. Det är klart att leva i fyra-årscykler kanske inte är det tryggaste av "anställningar". Men det är ju inte heller meningen. Jag har träffat på många personer som är uppvuxna i politiken och som lever på att vara politiker som nästan tycker att de har en rättighet att få sina arvoden. Om de decimeras (arvodena alltså) blir det ett jävla liv. Hur kan man se på systemet på det viset? Jag pratade med Olle om vad jag ska göra om jag inte är kvar efter 2010. Inte för att jag är orolig för att jag eller vi skulle göra ett dåligt val, mer för att vad som helst kan hända och kanske jag inte får de villkor jag önskar och jag tycker att det är bra att vara mentalt förberedd. (Ja, jag är mästare på att skriva oändligt långa meningar, sorry)

Hans inställning är att han tycker att min inställning är bra! Jag MÅSTE inte ha politiken. Men jag vet att politiken BEHÖVER mig. Alla sorter behövs. Men skulle det vara så att man bedömer att jag inte behövs så finns hela världen för mina fötter. Jag är inte rädd.

Egentligen ville jag skriva om en underbar person. Jag har haft äran att få vara ordförande i socialnämnden i två år snart. Det har varit otroligt lärorika och fascinerande år. Jag kan ärligt säga att jag har vuxit på många sätt och faktiskt också förändrats till en del. Den underbara personen som stöttat helhjärtat och utan tvekan från första stunden och vars existens jag inte kan föreställa mig att vara utan är förvaltningschefen Anita Brynje. Hon är så gullig och söt, vänlig och enormt tålmodig. Tålamod behöver man ju i stora lass med en person som jag, jag springer ju i korridorerna, hu! Värdighet, Anna! Jag behöver ingen värdighet i kommunhusets korridorer, där väljer jag att göra uppror, jag har ju så bråttom ibland:-).

Hon har en otrolig förmåga att känna in, hon ger positiv feedback och är så lojal så att min tacksamhet är gränslös. Hennes kunskap är oändlig och hon är generös med den. Hon är min förebild och den av alla kvinnor som finns kring mig som mest hjälpt mig att bli den jag är nu, just i detta ögonblick. Madeleine Albright, före detta Amerikansk utrikesminister sa: Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag som inte tror på himmel och helvete kan bara konstatera att om himlen fanns så skulle Anita hamna på den speciella plats just i himlen för kvinnor som hjälper varandra!

Läs även andra bloggares åsikter om Anita Brynje, Albright, kvinnor