Everything according to Anna

När jag kom hem efter Socialnämnden kastade jag mig över Olle som satt och slötittade på TV. Satte mig i knät på honom och kittlades. Han tyckte att jag borde vara lite trevlig vilket jag tyckte att jag var. "According to whom?" frågade han. Naturligtvis according to me! Och då, men självklart inte för första gången, kom jag att tänka på hur allting är according till den det berör, hela tiden. Allt utgår från mig och vad jag tycker och så är det för alla.

I min värld så borde alla vara generösa, intressanta, kunniga, ärliga, fördomsfria, trevliga att titta på och vänliga men framför allt roliga och rättvisa. De ska veta allt, kunna svara på frågor som berör alla aspekter i livet och ta allt med gott mod, vara mentalt starka och fysiskt ganska OK men inte perfekta. De ska tåla att prata om det mest intima frågor men även djupa saker samtidigt som de fnissande ska kunna ha självdistans och självinsikt. De ska ha varit med om det mesta som man behöver vara med om för att förstå svåra bitar i livet som att bli ratade, leva med ständig smärta, avsked och död, flyttar, arbetsbyten, fattigdom.

De ska också veta hur det goda livet känns, att inte behöva önska sig något, ha det gott ställt, ha rest mycket, känna många människor, gilla konst, musik, litteratur, arkitektur, möbler, sinnlighet, kinky. De ska inte vara rädda för sin egen sexualitet, inte vara rädda för människor, inte vara rädda för djur, inte vara rädda för barn, inte vara rädda för förändring, inte vara rädda för förlust. De ska älska mat och dryck och att prova nya smaker och de ska kunna laga god mat och känna till vad goda drycker kan tillföra i smaksensationer och känsla. De ska älska parfym och delfiner och berg och djupa dalar och haven och regnbågen och fåglar i sträck för det är så vemodigt med hösten och tänk vad snabba sniglar kan vara egentligen, de har ofta kommit väldigt långt när man bara varit borta en liten stund!

De (typ Olle) ska gilla att bli kittlade och kittlas tillbaka, förstås!!!

Ja, uppriktigt sagt. Risken för att någon som inte känner mig läser detta är så oerhört liten att det nästan är lite patetiskt. (Patetisk är ett ord som jag blivit tillsagd att jag använder för mycket. Det är ett ord som verkligen står för en del av the world according to Anna. Kan bara inte släppa det! Hur många patetiska människor och företeelser kan det finnas på denna jord, egentligen?)

Men de som känner mig vet säkert att mycket av det jag just beskrivit är den personen som jag själv försöker att vara och som jag är väldigt mycket utan ansträngning. Crazy? Folk är så rädda. Livet är en gåva och både totalt fantastiskt underbart och fullständigt vidrigt förskräckligt.

Vad ska man blogga för egentligen? För att chocka? Min plan är att jag ska skriva en chockerande sinnlig bok under pseudonym som alla kommer att prata om även med mig och ingen kommer veta att det är jag som skrivit den. Vad sägs om den planen? Den är ganska ball tycker jag. Men den fungerar inte att göra per blogg, helt klart. You know where my shoes live.

Eller så är det just det folk gör! Skriver saker på bloggar där ingen vet vilka de egentligen är... Kan det vara så? Jag är nyfödd i bloggbranschen. Hur ska jag kunna veta hur detta fungerar? Och bryr jag mig? Det är ju så otroligt abstrakt, detta. Att samtala med sig själv för att sedan lägga ut det till allmänt beskådande. Det illustrerar verkligen detta hajpade, egocentriska totalt cyberspejsade samhället som är det vi lever i just nu.

Den här dagen har varit ganska trevlig. Nu ska jag kasta mig på Olle lite till, det brukar sluta med att jag får honom att skratta. Uppriktigt sagt: Finns det något viktigare i livet att få den man älskar att bli lycklig? Don't think so! Vilket jävla babbel.