Man måste vara frisk för att orka vara sjuk i Sverige

Måndagsmorgonen började tidigt. Markberedargubbarna börjar sitt arbete klockan sju och det går inte att undgå att de gör det. Maskinerna de använder för att göra hål för sprängdegen, lyftkranar, lastbilar, alla gör sitt till för att friden störs precis runt husknuten. Hade aldrig trott att jag skulle få se vår omgivning i ett sådant kaotiskt tillstånd i hela mitt liv.

Klockan åtta började jag ringa Radiumhemmet. Där berättades det att den inställda behandlingen för pappa berodde på maskinhaveri. Han ska på en undersökning med ultraljud på onsdag och hans taxikort är ladddat för resa till den enheten. Men till Radiumhemmet måste han först ta sig för egen maskin och sedan laddar de hans kort när han börjat behandlingen. Snacka om moment 22 OCH total avsaknad av samordning. Sedan ringde jag en sjuksyster som är kontaktperson till pappa på Danderyd som var otroligt tillmötesgående. Hon skulle se att det blev en organisation kring vår far som nu gör att jag känner att jag kan slappna av lite. Det har känts väldigt obehagligt att det är så tyst kring honom. Han har blivit sämre så fort.

Jag åkte hem till honom kring elva för att göra en utflykt till Tyresö men vi tog vägen förbi vårdcentralen för att få tag på en droppställning. Där var det också byråkrati som gällde: "Ta detta kort och sätt dig på den bänken där." sa damen i kassan när jag visat pappas leg och sjukvårdskort. "Jamen, jag vill bara veta om jag kan få med mig en ställning nu! Min far sitter i bilen och väntar!" "Sitt ner där så går det nog fort..." blev svaret. Jag vankade av och an i en kvart. Till sist släpptes jag in till en annan dam som residerade i ett litet rum, hon kunde inte ge mig något besked om de hade någon droppställning på plats, vilket konstaterades av det hon letat efter på sin datorskärm. (Vet man inte vad man har och inte har på vårdcentralerna? Detta var en enskild anordnare dessutom, man kunde trott att det skulle vara mindre byråkrati på en sådan enhet) "Gå via kassan och sedan till väntrum 1." Jag började bli lite desperat för Clive som satt i min bil på Hornsgatan och väntade, han hade varit emot att jag försökte göra detta eftersom han inte orkade med en massa trassel. Jag gick via kassan till väntrum 1. Ingen kom och ropade på mig fastän damen i kassan sagt att man hade ordnat tid åt mig genast.

Tiden gick. En kvinna kom ut ur ett rum. "Är det du som är Jeanette?" "Nej, hon sitter i det rummet." svarade denna nya kvinna. Jag började snabbt berätta varför jag var där och varför jag inte kunde vänta. (Om jag hade varit pappa hade jag antagligen svimmat vid det här laget.) Damen var vänlig och gick bort till dörren där denna Jeanette skulle finnas. De började prata med varandra och sedan gick de för att leta efter droppställningar i olika förråd. Slutligen kom de fram till att de skulle ringa mig när de hittat någon. "Tack snälla", sa jag och rusade ut till pappa och bilen. Vi körde till Tyresö.

Clive fick se hur de sargat vår mark och även hur vi möblerat om sedan tjejerna flyttat hemifrån. Vi satt och pratade en stund. Jag tog några skorpor och en kopp kaffe till lunch och pappa kunde ju inte äta eller dricka så han satt bara och tittade på. Sedan körde jag hem honom igen. Precis när jag skulle lämna av honom hemma hos sig så ringde de från vårdcentralen och sa att de skulle skicka en droppställning hem till Clive och de behövde portkoden. Det skulle gå fort, sade de, bara fyra dagar! (Fort? När vi beställer något från en leverantör för Strukturdatas räkning som ska komma "fort" så går det över dagen! Eller max till nästa dag. Fort? Jag tar mig för pannan)

Tillbaka till kommunhuset kollade jag mailen och tog med mig en hög utskrifter av bokslutsberedningspresentationen som jag skulle ha en dragning om på kvällens lokalföreningsmöte. När jag haft dragningen var jag (tydligen som vanligt) dödstrött och åkte fort hem med ljudet på högsta volym i bilen, nya Jem "It's amazing" kör jag nu i loop.

Tisdagens socialutskott började vid 08.30. En diger lunta olika ärenden hade vi. Det finns en del vidriga människor där ute. De borde aldrig ha fått barn. Åkte hem till hundarna vid lunch och sedan back to the councilhouse. Martin opp.råd och jag stötte ihop i dörren så vi tog en fika. Mats Fält smög omkring runt min dörr och ville prata. Han är så hemlighetsfull och ibland tror jag att han viskar med flit för att göra sig intressant och få folk att tro något. Jag blir skitirriterad. "Prata normalt!" brukar jag ryta till. Jag har inget att dölja när jag pratar med honom. Vad är det med en del karlar?

Jag gick och tröstköpte en Desigualväska på Lajm. Köpte en paket cigg (ja, det är för jävligt) och rosor till Alexander som jag sett fyllde år på Facebook. Hade en timme över och funderade om jag skulle ta vägen förbi pappa på söder när jag skulle in till stan. Han satt och droppmatade så han borde inte störas. Tog en sväng till syster yster Karin istället. Hon bor på andra änden av gatan där pappa bor så det är ju praktiskt. Jag fick en kopp te och vi pratade mycket om hur de har hanterat pappa Clive dessa månader sedan han fick beskedet. Som vanlig får man konstatera att man måste vara väldigt frisk för att orka vara sjuk i Sverige.

Sedan körde jag till Gamla stan för möte med Liberati. För en gångs skull försökte jag parkera inne i Gamla stan, men det var tvärkört. Under tiden som jag manövrerade bilen på de trånga gränderna så ringde Mats "Li" om en otroligt kul idé han har för Kultur-och fritidsnämnden. Jag skrattade högt åt hur briljant han är. Han verkade uppskatta uppbackningen men den är han verkligen väl värd. Tänk vad roligt det är med personer som är innovativa, idérika och drivande! Det är som ett livselixir! Det blev parkering på Riddarholmen som vanligt.

Svassade sakta över Västerlånggatan och Stortorget till Österlånggatan och restaurang Magnus Ladulås. Där satt några redan, bland annat Seved som jag halkade in på bänken för at sitta bredvid. Snart var vi tjugo pers. Jessica, från början från Sundbyberg, satt vid min andra sida. Hon är så vacker och begåvad och ung och tänk vad duktiga alla är fastän de är så unga! Tänk om jag hade börjat tidigare i politiken, var hade jag hamnat då? Alexander Bard höll i mötet och det blev väldigt bra diskussioner. Seved hade fixat mat i förväg så vi behövde bara välja mellan vegetariskt, fisk eller kött. En ljuvlig fiskgryta togs in, jag kunde bara äta hälften. Känner en ständigt närvarande sorg över pappa och allt. Måste ha åldrats tio år känns det som, jag känner inte igen mig själv längre. (Tankar om ålder kommer automatiskt när man sitter i grupp unga, pigga och framgångsrika människor, det blir normen där jag själv är undantaget)

Landstingssamrådsmöte tidigt nästa dag gjorde att jag inte stannade så länge efter det att vi var klara med Liberatimötet. Seved är så himla gullig, jag gillar honom skarpt. Och i allt det sorgesamma så ser jag faktiskt fram emot sommarens Almedalen, det blir ett jäkla drag, för alla sidoorganisationer till partiet kommer att arbeta mycket mer där detta år. Spännande!