Flygplatser kontra att flyga

Flygplatser är någonting jag verkligen gillar, liksom större tågstationer. Hela atmosfären av på väg till, på väg från, på väg hem, på väg bort...

En viss spänning råder, koncentration på en massa detaljer: var är biljetten, boardingcardet, ta bort vätska ur handbagaget, var är barnen?, kläm ner tidningarna i portföljen, nycklarna?, passet, telefonen på, telefonen av, adjö, åh, så skönt att komma hem, åh så skönt att komma bort, nej, inte dit nu igen..., hur mycket övervikt blev det?, va, är det så dyrt med övervikt?, tänk vad skönt att slippa checka in handbagaget..., någonting borde jag köpa till barnen - frun - maken, måste hinna på toa innan vi går på, det ÄR så himla trångt, usch, vad alla ser tråkiga ut - är det BARA män som reser?, är gaten så långt borta, fan, vi missar planet, måste jag verkligen ta av mig skorna?, jag tappar byxorna om bältet ska av..., håll ut armarna åt sidorna så jag kan scanna, var är shoppingen?, måste växla..., hur mycket ska man växla?, snyggt det är med uniform, titta, där går en flygvärdinna det syns, vilka köer, vilket fyllo han kommer aldrig få åka med, ska vi köpa en flaska redan nu så vi kan ta en drink på rummet?, nä, jag orkar inte släpa en massa cigg, sådant godis finns inte att få tag på, måste ha!

Under tiden så rör sig människor fram och tillbaka med stort, litet eller inget bagage alls. De hastar, springer, släntrar eller går myrsteg, en del transporteras med inomhusfordon. Det äts och dricks och handlas och doftas på parfymer och lyfts på flaskor och köps choklad och solglasögon. Det finns så många historier under samma tak under ett och samma tillfälle på en flygplats så att det är ofattbart. Alla samlas på detta samma ställe för att skiljas och strös som rö för vinden en liten stund senare. Många reser till något roligt för att de har semester, många reser i arbetet och kanske är måttligt roade. Men väldigt många reser nog tillbaka till något eller hem igen. Planen lyfter och landar, lyfter och landar.

Den biten är inte min favorit. Att flyga. Varje gång jag spänner fast bältet i flygplansstolen tänker jag att varför ska jag vara förskonad? Jag utmanar ödet gång på gång genom att sätta mig i ett plåtskal som för mig rent logiskt, och på grund av fysikaliska lagar, inte borde kunna lyfta från marken, än mindre flyga dit man bestämmer att det ska flyga! Förr brukade jag försöka döva denna vånda genom att beställa in vin eller whiskey eller så. Numera så är det ofta jag har bilen och då återstår bara att stå ut. Varje ljud som inte stämmer med det ljud som var innan kan ju bero på något fel, varje skakning, rörelse eller luftgrop är så obehaglig. Att flyga i mörker är också läskigt, jag ser ju ingenting så hur ska chauffören, sorry, piloten kunna se?

Ändå sparar det oerhört med tid och låter människor ta sig runt hela världen på en bråkdel av den tid det skulle ta om man reste på marken. Vi spekulerade i hur lång tid det skulle ta att resa via Atlanten med båt och över den Amerikanska kontinenten upp till Alaska och sedan vidare över sundet och transibiriska tillbaka till Sverige. Vi kom fram till att vi skulle behöva åtminstone två månaders ledighet. Bara för att ta oss från punkt A (Stockholm) till B (Stockholm) jorden runt. Visst är det bra att det finns flyg. Men den resan skulle nog vara en upplevelse att faktiskt göra. Vem vet, en dag?