Nekrolog

I morse när jag vankade runt i köket för att göra kaffe och dona kom en lite morbid tanke för mig: Jag ska skriva min egen nekrolog! Ja, det är så HÄR jag vill bli ihågkommen! Det är ju en absurd tanke för då ska man själv konstruera/formulera de goda sidor man eventuellt kan ha. Och hur stor självinsikt har man om sina egna förmågor och tillkortakommanden? Som av en händelse står det då en liten artikel i en av morgontidningarna om hur människor har för höga tankar om sig själva, de anser att de är de bästa av alla bilförare, ledare och bäst i utövandet av sina yrken. Denna förträngning av oförmågor har enligt artikeln fört evulotionen framåt. Interesting!

Min önskenekrolog

Anna var en mycket mer komplicerad person än vad man kan tro. Mångfacetterad. Hon kunde verkligen lyssna på människor och se dem. Hon var mycket närvarande i livet men ibland otroligt disträ. Hon älskade människor och att få lära känna människor, samvaro, vänskap, och att få ha djupa relationer. Hon hade svårt för ytlighet men kunde samtidigt anamma total ytlighet när situationen krävde. Hon var både bohem och stilfull. Hon kallade sitt hem eklektiskt, en blandning av estetik, god smak och kitch, nytt och gammalt. Hon hade ett estetiskt seende och hade gärna velat arbeta med arkitektur och inredning. Hon hade också gärna velat arbeta med journalistik. Hon kunde få igång en fest och hon kunde gå djupt in i medkänsla för en medmänniska som hade det svårt.

Hon var otålig och ville få saker att hända och fick saker gjorda. Hon kunde slappa och vara lat som ingen annan. Människor mindes henne när de hade träffat henne. Hon hade nära till både ilska, sorg, glädje och skratt. Hon var väldigt rolig. Hon gillade allt som kunde locka till skratt så länge det inte var på bekostnad av någon annan närvarande. Ironisk, sarkastisk, ibland svårförståelig. Hon hade självdistans. Hon älskade mode och kläder vilket hon ansåg var en terapi och en slags flykt från verkligheten. Hon kände sig inte som en bra förälder men hon var väldigt stolt över sina tre döttrar. Hon var krävande som mor och maka och krävde mycket av sig själv. Hon gillade sex och hade en grovkornig humor och det fanns nästan ingenting som kunde chockera henne när det gäller människors sexualitet eller fetischer.

Hon avskydde orättvisor och detta var en av hennes drivkrafter i politiken. Hon hade en dröm om att åka utomlands som volontär. Hon var väldigt snäll men kunde vara elak och bitsk om det behövdes. Hon väjde inte för konfrontationer med gillade konsensus. Hon ville enighet snarare än konflikt. Provokationer för dess egen skull eller för att sätta igång människor var det värsta hon visste. Hon kunde ha ett fruktansvärt humör som hon ansåg att hon ärvt av sin koleriske far. Hon var ordningsam och slarvig. Hon gillade att planera och skriva att göra-listor men brukade ofta skjuta upp till sista minuten.

Hon var omtänksam, skarpsinnig och glömsk. Hon älskade livet men var inte rädd för döden. Hon älskade musik och dans och sång och konst och njöt av mat och dryck och sinnlighet. Hon kände sig nära naturen och älskade att titta på stjärnorna och havet. Hon älskade djuren och hade gärna velat leva på en bondgård. Hon var inte rädd för varg men hade björnfrossa. Hon var rädd för höjder men försökte komma över det utan framgång. Hon var inte prestigefull och imponerades inte av titlar. Det viktigaste för henne var vad människor åstadkom och hur de åstadkom det. Hon hade ett etiskt seende.

Hon älskade film som enligt henne var lika mycket verklighetsflykt som att handla kläder. Hon kunde vara burdus och plump, för att hon valde att vara det och hon kunde vara den mest diplomatiska med fingertoppskänsla som få. Hon läste av människor hela tiden.

Hon avskydde elakhet sprungen ur avsaknad av anledning. Hon försökte förstå elaka och bittra människor och såg på dem med medlidande eftersom hon ansåg att det var olyckliga personer som tog ut sina dystra öden på andra istället för att ta itu med dem. Hon ville godhet och väl i en som hon tyckte fruktansvärt hemsk och vidrig värld som hon också tyckte var enastående och vacker. Hon kunde rapa som en hel karl. Hon kunde få den mest cyniske att rodna. Hon hade kvar förmågan att rodna själv. Hon kunde försjunka i ett rosenblads intrikata ådringar och hon kunde gräva latriner, hon kunde snickra och brodera. Hon kände sig privilegierad, hon kände sig utvald och hon kände sig välsignad. Hon var fantastisk att leva med.

Nå? Känner någon igen den personen? Är det verkligen Anna? Jag har av någon anledning förträngt många dåliga sidor... Så evolutionen går vidare, åtminstone enligt artikeln i tidningen.
Höjden av självupptagenhet får man väl leta efter. "Den där Anna kan nog inte vara riktigt klok". Vem f-n skriver en egen nekrolog? Prova, vet jag!

"Hon var lite galen" kunde ju ha varit med, förstås. ;-)