Dan före dan

Kommunledningen inklusive kommunalråden och resten av nämndordföringarna hade morgonmöte idag och då går alla förvaltningscheferna igenom vad som är på gång så att alla håller sig informerade. Vi tog det på en timme och sedan gick vi över till andra salen där en hel del människor hade väntat på oss för att vi skulle få en dragning av Mikael Blomberg, kommunens upphandlingschef, om LOU och den nya lagen om valfrihet, LOV, som träder i kraft januari 2009.

Den allmänna diskussionen om ämnet hamnade mest på hur svårt det är för alla i verksamheten att förstå hur viktigt det är att följa ramavtalen och hur svårt det är för småföretagare att ta sig in på kommunens upphandlingsarena. Jag viskade till kommunchefen att Mikael gör sina dragningar väldigt bra men att han är så osannolikt stilig att han nästan liknar en Ken-docka och då svarade Staffan att jag borde tala om det för honom.

Vi avslutade med lunch. Vid buffén sa jag till Mikael precis det jag sagt till Staffan och han skrattade, lite röd om halsen. Usch, vad dumt av mig, egentligen.

Efter lunchen fick jag tid till att kolla mail och prata i telefon på tjänsterummet. Andreas, gruppledare för moderaterna i min nämnd, berättade om sina tankar inför resan som jag missar när jag är i Indien. Jag vet inte...

Sofia och jag pratades vid, hon har fått med en tavla till vårsalongen på Liljewalchs. Jag kollade in den på www.sofiakarlstrom.com och så väljer man "mischellanious". Den heter "Kvalster i vecken". Hon är helt otrolig för hon hade inte fått klart den när hon ansökte för hon blev sjuk precis i arbetet med den. När hon nu fick med den så måste den vara som den var när hon ansökte. Jag tycker att den är helt otrolig. Jag sa till henne att jag kunde köra upp till Umeå och hämta henne med den i december. Hon blev jätteglad, vi tänkte nog båda på att få umgås ett tag medan vi kör ner till Stockholm.

Sedan vigde jag mitt livs andra par som var väldigt stiliga och hade med sig ett helt hyde med släkt som jag sedan fotograferade. Jag läste några delar ur Poetens "Tala till oss om äktenskapet" Den är så otroligt vacker. Jag är alltid orolig att jag ska bli för rörd för att kunna genomföra allt utan att börja gråta. Men det har gått bra dessa två gånger. Måste sluta vara så känslosam...

Åkte sedan hem utan att ha kollat efter presenter till Indiskorna. Får alltså ta en tur imorgon. Olle köpte hem hummer och vitt vin och vi åt med Emilie som jobbar med sitt projekt om fjorton sidor i Fashiontale. Deadline inatt...
Olle var inte så glad åt tanken på mig körandes till Umeå och tillbaka på två dagar bara för att Sofia behöver transportera tavlan personligen. Hon törs inte skicka ner den och det kan man ju förstå. Får se hur det blir. Olle gillar inte Anna i dåligt väglag långkörning. Jag kan väl hålla med om att just den biten inte är den mest tilltalande delen i projektet. Vi får se hur vi bestämmer till sist.

Det här blir sista blogginlägget innan resan till Indien.

Budgetfullmäktige i Tyresö 2008

Been there, done that, ought to have a t-shirt!

EU-parlamentsvalet

"Stor mage fördubblar risken att dö i förtid": DN. "Bukfetma fördubblar risken att dö i förtid": SvD. Det är ganska sällan som båda morgontidningarna har nästan identiska rubriker. Personligen tycker jag att stor mage låter vänligare än bukfetma. Bukfetma låter också som syftning till det männen får, jag ser de där stinna, hårda bukarna som så många män börjar ha tendenser till redan när de fyllt fyrtio som sedan sakta men säkert är i någon slags "full blom" i femtiofem- sextioårsåldern. Tryck på en sådan mage. De är som stenbitar.

Jag har en mjuk och samtidigt stinn mage, det är inte alls så där som männen får. Så jag håller på uttrycket stor mage för det blir mer jämställt. :-) Ja, ja. Lite svammel är det ju. Men även om inte själva hotet mot risken att dö i förtid är min motivation eftersom jag känner varje dag att jag har fått så mycket som så många inte fått så då är det väl OK att dö nu då. Min motivation är att jag medan jag lever inte vill ha en tung, dallrande klump på framsidan av min kropp som hindrar mig från att röra mig med lätthet och spänst. Så that does it! Nu får det vara nog. 2009 blir ett år med både askes och njutning har jag bestämt. Jag tror dessutom att jag har ett ansvar med min rygg som opererats att faktiskt stävja framtida problem, vilket jag definitivt inte gör just nu.

Efter lunchen hade jag en träff med förvaltningschefen då vi pratade om hur läget ser ut ekonomiskt. Naturligtvis pratade vi också om det förestående budgetfullmäktige som går av stapeln idag. Från 15.00 till 23.00 är det meningen att vi ska sitta och traggla oss igenom alla förvaltningar med tillhörande debatter om olika detaljer. Det är rätt mastigt. Visserligen får vi gå och äta en timme. Får berätta mer innan jag åker.

Lovade att plocka upp lilla Ragnhild som varit aktiv i fyrtio år i partiet kommunalt. Hon är som en pigg liten gammal ekorre. Vi parkerade i närheten av landstingshuset där EU-hearingen skulle ske. Väl där så började fler och fler av kandidaterna dyka upp. Jag kastade mig på Maria Leissner som har varit vänlig nog att lova oss sin närvaro på kommunföreningens årsmöte 2009. Men vi har bara haft mailkontakt så jag ville ju presentera mig. Hon är mycket trevlig och jag tror att hon blir en toppenbra kandidat i valet.

Alla tjugotre som kommit, en del från andra delar av Sverige, presenterade sig i olika omgångar och fick blandade frågor av Birgitta Ohlsson som var moderator. Per Altenberg fick jag ånyo en känsla av något mycket gott, ja, faktiskt en godhet, en styrka med ödmjukhet som tilltalar mig mycket. Vi har många bra namn på listan förutom dem jag nämnde. Olle Schmidt är otroligt duktig och Marit, som kallades "Madame Cadavre" i Bryssel för att hon brann så oerhört för djurhanteringen och åstadkom mer än någon annan parlamentariker allena har åstadkommit före henne, är ju med på tåget igen.

Maria Bergström och Yvonne Stein får jag inte glömma, de är också nominerade och kommer ju från den ledarskapsutvecklingsgrupp om åtta kvinnor som gått utbildning tillsammans detta år där jag varit med. Vi har "bondat" och bildat grupp på FB där vi ska kunna hålla kontakten och utbyta tips och stöd till varandra. Att vara ledare i denna sfär och kvinna är inte så himla lätt. Jag får ta det i ett eget inlägg. Men Yvonne har arbetat i Bryssel och har stor insikt i vad som behöver göras. Maria drivs av sitt miljöengagemang. Jag är stolt.

Överhuvudtaget så får jag en känsla av väldig ömhet för alla dessa människor när vi samlas i olika sammanhang. Det låter lite sektliknande. Men alla arbetar så hårt och det blir faktiskt en samhörighet som bara går att få om man vill mot ett gemensamt mål, man förstår varandra och är av "samma skrot och korn".

Alexander Bard var där med Seved och Henrik och jag har bara mailat med honom och talat med honom per telefon. Jag kramade om honom och då sa han: "Jag förstod av hur du är på FB att du ha den där energin." Ibland känns det som om människor pratar om någon annan. Begriper de inte vilken liten ickekommunikativ lurv med tovigt hår och lortig morgonrock som finns härinne?

I alla fall så var han på något sätt söt i sina shorts som räckte till knäna och keps och skägg, mycket smärtare än jag märkte när jag var och lyssnade på honom på Liberati (där jag faktiskt OCKSÅ hälsade på honom men det har han glömt, han fick ingen kram första gången) Jag är ingen skäggkvinna. Hm, det lät konstigt. Jag menar att jag inte är appellerad av män med skägg. Men det spelar ju ingen roll med honom. Jag dras ju inte till honom på det sättet så därför är det nästan lite charmigt med skägget.

Annars tycker jag skägg är grose! Usch!

Blev intervjuad av en av de underbara retorikerna som vi hade engagerat för en bättre ton i kommunfullmäktige under förra mandatperioden. De kom på grund av att jag skrev ett öppet brev till alla gruppledarna i kommunen och efterlyste en ton och ett sätt att kommunicera som inte skulle repellera (ja, tycker att det passar med det ordet när vi nu hört appellera en stund tidigare) besökare i KF. Detta var resultatet av att min dotter varit på besök med sin klass och hon var chockad och hade avsmak. Vi tog då i demokratiberedningen ett beslut om att bjuda in retoriker som skulle kolla oss och lyssna på oss och sedan komma med en liten rapport. de kom från retorikklasser på Södertörns Högskola.

Dagens Samhälle intervjuade Mats Fält om detta trots att han aldrig skulle kommit på idéen över överhuvudtaget, han förstod inte att det behövdes ens. Men han tar åt sig äran därför att han är ordförande i Demokratiberedningen och därför att han saknar egna initiativ. Bitter? Jag? Nej. Eller... NEJ, det får jag absolut inte bli! Huvudsaken är att saker blir som jag vill, så får väl resten av världen ta åt sig. Det kommer alltid att finnas detta fenomen. Det är svårt för en person som nästan är helt i avsaknad av armbågar att lära sig mopsa upp sig och bli kaxig och självsäker. Inte ska väl jag?

Tillbaka till intervjun. Hon ska skriva en bok. Hon ville veta hur jag såg på min roll som politiker när det gäller förtroende och hur man ska bygga upp det med medborgarna för att försöka motverka politikerföraktet. När jag berättat om min syn på saken bland annat med hjälp av ord som rättrådighet och uppbyggnad av välvillighet (och många andra ord) så framstod jag som ett osannolikt under och ett helgon i politikens värld. Jag sa det också: Jag låter så klyschig så att det är otroligt! Hon får sovra och se vad hon kan använda. Jag kommer att vara avidentifierad men boken kommer ut nästa år på Nordstedts förlag :-)

Nej, nu måste jag skriva inledningen till socialnämndens del i budgetfullmäktige. Wish me luck and strength att ta mig igenom denna dag.

Möten, möten, möten.

Dagen började med att jag kom precis i tid till kommunhuset för att vara med på utskottet då Andreas ringer och säger att jag väl vet att vi ska vara på Nyboda föreningsgård i någon sal där? Det var bara att gå tillbaka till bilen och köra dit. Sedan skulle jag träffa förvaltningschefen en stund med presidiet för att räta ut en del frågetecken. Det slutade med att vi skjuter upp ärendet en månad. För mig är det obegripligt. Men jag är ju så otålig. Naturligtvis måste det vara noga förankrat med alla i alliansens nämndgrupp.

Sedan åkte jag till Nacka kommunhus där vi hade möte med politiker i socialnämnderna i Nacka respektive Värmdö plus tjänstemän. Vi har väldigt givande diskussioner och utbyte av varandras erfarenheter. Därefter tog jag en lov i nya Nacka forum som är väldigt fint nu. Sedan in till Roslagstull på anhörigmöte och liten pratstund med min moster som bor i gruppboende där. Hon vet inte vem jag är längre men tyckte att jag hade fint hår, fina kläder och fina smycken.

Kändes märkligt efter ett sådant tempo men jag fick faktiskt köra hem sedan, inga möten ikväll!

Jag köpte stödstrumpor inför flyget igår. Lite pirrigt börjar det faktiskt bli. Nu ska jag ta en julmust med is, måste få min mage att behålla sin grandiosa storlek och form :-)

Monday monday

Dagen startade som alltid lugnt, datorn på, tidningarna, frukost. Sedan rusade jag iväg till bilen och körde till kommunhuset eftersom vi skulle intervjua en potentiell politisk sekreterare. Nästan framme ringde Berits assistent Ami och berättade att killen som skulle komma från Göteborg sänt ett mail och tackat för intresset men han var inte längre intresserad!

Jag haffade Mats Fält, som hade börjat gå hem igen, per telefon så att vi kunde göra lite praktiska saker som att fixa presentkort till alla gästerna på ungdomskonferensen. Han skulle komma tillbaka inom en timme så jag satt och jobbade med datorn. Pratade med tekniske chefen om han kunde visa upp presentförrådet så att jag kunde få med mig något till Indien och de indiska kvinnliga politikerna. Det fanns inte så himla mycket men jag fick pennor som är pekare också, reflexer med "Tyresö kommun" på och pyttesmå radioapparater samt en slips till Olle och ett glöggset till mig.

Jag måste fråga Paul på Sala Ida om de gillar glas och hur mycket jag kan ta med mig, vet ju inte riktigt hur många jag kommer träffa.

Glömde att Emilie hade med sig otroliga mängder med tyger med fantastiska egenhändigt designade mönster som hon fått köpa i Borås. Där har man alltså matat in hennes mönster för att sedan låta maskinerna mata ut på olika trikåer och stickade tyger. Det är så himla maffigt och se torn och kupoler och änglafriser i kopparturkos och andra färger samt läckra stickmönster som sedan ska bli Emilies kollektion.

Resten av dagen gick i ett, fick en fin bok av Mats F trots att jag protesterade å det grövsta. Toys for girls. Emilie gillar den mycket, den är som en tegelsten med massor med mode, bling bling och design av alla de slag.

Brottsförebyggande rådet hade möte idag. Det visar sig äntligen att Kronobergsmodellen varit gynnsam för antalet misshandelsfall med ungdomar tjugo år och neråt. Dessa har minskat i september och oktober. Var hemma en snabb sväng och sedan till partilokalen där vi mest pratade budgetfullmäktige och vem som ska säga vad och vad som ska sägas.

Hemma igen och har sippat lite sherry och ätit cookies. Känns bra.

Söndagstankar

Fann i min hårddisk en skrivning jag gjorde med inledningen: "Lördagen 25 feb-06 Erstaviken ligger strålande vit i skarp vintersol..." Nästan 2 A4 med en beskrivning av hur jag kände om det mesta. Härledde till det fruktansvärda "smärtans år" 2005 då jag till sist blev opererad för mitt diskbråck och där jag hoppades att 2006 skulle bli "det stora rensningarnas år".

Stycket om politiken då jag hade varit med i den sfären i fem år lät så här: "Det är både fantastiskt och skrämmande. Det är både rena strategier och spekulationer, korten på bordet och dolda agendor. Det är hårda fakta och människor, siffror och kalkyler men också känslor och flum. Det är stimulerande och tröttande. Det är tacksamt gensvar och hotfullhet. Det är tävlan och kamratskap, både mellan egna partivänner och andra partier och dess engagerade. Politik är en enorm mix av totalt motsägelsefulla ingredienser."

Jag skriver fortfarande under på allt detta. Men jag kan också säga att det känns som att ha sugits in i en kärleksrelation som man inte har någon kontroll över men som man absolut inte vill vara utan. Varken relationen eller själva upplevelsen känslomässigt - det är så otroligt roligt! Inklusive tårarna, smärtan och allt som är så fantastiskt njutningsfyllt och kul.

Igår började jag skriva på de olika inledningstexter som är nödvändiga att ha inför budgetfullmäktige. Det blev bara ett halvt A4 vad gäller socialnämnden än så länge. Idag gick det lättare med Folkpartiets gruppledarinledning. Väntar på synpunkter från KF-gruppen.

I fredags innan jag gick på företagarnas cocktailparty skrev jag en öppen inbjudan till alla riksdagsledamöter, partiledaren och partisekreteraren om att vara med på nästa års Prideparad. Hade bifogat ett foto på mig från årets parad som Seved hade tagit med sin mobiltelefon. Genast kom det ett svar från Seved att jag är hans hjältinna! Han gjorde mig så glad!

Cocktailpartyt hos företagarna har jag redan skrivit om på grund av små retfulla incidenter. Men jag glömde berätta om hur trevliga och fina hela styrelsen är och hur roligt vi alltid har det. Eftersom jag helst inte vill peka ut individer med namn (bara Mats Fält) när jag är lite kritisk så blev det "arabmannen". Men jag tycker att det låter ganska vanvördigt egentligen. Han och hans fru är otroligt rara och roliga och gör ett fantastiskt jobb.

Synd bara att jag är den jag är när det gäller toleransen inför dold rasism. Jag kommer inte att ändra mig på den punkten. I am who I am until I die.

Detta är en mycket grå och trist dag rent vädermässigt. Jag måste fixa en lay-out till vår tidning som vi hoppas få ut innan jul. Alltid saker som måste bli gjorda, yeah!

Friday at Rosendal and Företagarnas hus

Det finns en tro från min sida att jag ska kunna ha en enda dag ibland där jag inte arbetar alls. Men den tron kullkastas varje morgon då jag slår på datorn. Oftast gör jag det redan när jag går upp för att gå ut med hundarna och det brukar vara ganska tidigt. Sedan sitter jag vid datorn i flera timmar och besvarar mail och mailar till förvaltningen i olika frågor eller till allians- och/eller partivänner. Detta känns inte alls betungande utan jag gör det med glädje. Men det betyder att det alltid finns arbete på min agenda. Om jag som igår då säger till en tjänsteman som ringer mig för att få en påskrift för att en omplacering är på gång att "jag hade tänkt vara ledig idag" så är det ju i praktiken en lögn. Då har jag redan arbetat i flera timmar. Det låter som att jag lever ett slapparliv i tjänstemannens ögon. Men de som är inne i politiken vet ju att veckorna och månaderna rullar på med ganska mastiga scheman som kan börja från 08.00 på morgonen för att sluta så att man är hemma först 23.30. Då lämnade man alltså hemmet för att vara inne i stan på ett möte 08.00. Det kan vara otroligt långa dagar ibland. Många kvällsmöten och möten med "håltimmar" emellan (då man ju arbetar antingen hemma eller på tjänsterummet) är politikens vanligaste upplägg. Jag stormtrivs men jag kan ju inte gå några kurser med en viss veckodag uppbokad för det håller inte. Närvarofrekvensen skulle i ett gynnsamt scenario kanske uppnås till femtio procent.

Nåväl, igår skulle Inger E och jag åka på vårt varje höst återkommande besök till Rosendal för att äta lunch ihop och titta lite och kanske shoppa i växthusen och butiken där. Jag hade lovat att plocka upp Inger 12.00. Straxt efter 11.00 ringde en tjänsteman som behövde en påskrift så jag lovade köra förbi centrum innan vår utflykt så att hon fick sin den i tid så att den kunde faxas iväg för att omplaceringen av en ungdom skulle kunna ske. Hämtar upp Inger, kör förbi OK och Mac Donalds - och rakt ut på motorvägen. Vi kör snabbt till Rosendal och pratar hela tiden. Vi kommer till lunchrestaurangen där och förser oss med deras fantastiska lunchbuffé. Och pratar. Äter. Dricker kaffe. Och äter otroliga jordnöts- och chokladcookies som kostar tjugofem kronor stycket men som är gudomligt goda. Och pratar.

Då hör jag att min gamla telefon ringer. Ser ett missat samtal - och kommer på att jag glömde att åka och skriva på! Jag ringer genast upp Pia som är måttligt road. Jag ber förstås om ursäkt. Men det kommer inga ursäkter från hennes sida om att: "Jamen, jag förstår väl det, du behöver ju vara ledig någon gång och har mycket omkring dig... " Jag undrar om man kan ana en viss avsaknad av empati eller är jag väldigt orättvis då? Jag lovade att vi skulle vara tillbaka så snart det bara gick och Inger sa att det var OK att vänta i bilen medan jag rusade upp och skrev på. Vi tog en lov till Rosendals butik där jag köpte en ljuvlig liten ansiktsborste att massera in tvål i ansiktet med och en rund kroppsborste för att ha i duschen. Växthusen var tyvärr stängda under november. Vi körde tillbaka till Tyresö och jag skrev på och sedan körde jag hem Inger.

Inger frågade mig om jag hade lust att åka med henne till Thailand, där hennes familj har en bungalow, i cirka tio dagar i september nästa år. Jag tycker att det låter helt ljuvligt så det är klart att jag tackade ja! Samtidigt fick jag en gnagande känsla av att "bara jag kommer hem ordentligt från Indienresan". Jag ser framför mig hur Inger och jag tar långa frukostar och sedan bara promenerar på stranden, sitter och tittar på havet utan att nästan orka öppna en bok, kanske hyr en bil endag för en liten åktur, men annars bara total avkoppling och ro i ett underbart klimat.

Om det skulle bli verklighet så har jag i så fall en resa med systrami till London då reorna börjar efter jul, en resa till vitryssland, en eventuell resa till Italien som Inger pratade om också som handlar om Reggio Emilia metodik, en resa till Visby, en eventuell mor-dotter eller döttrar resa till Rom som det pratades lite om igår kväll på företagarnas hus och en resa till Thailand. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få råd med alla de resorna även om en av dem är för kommunens räkning. Tror att jag får se hur det blev i slutet på nästa år eftersom vi även fyller femtio, både Olle och jag samt firar att vi varit gifta i tjugofem år. Fester kostar en del, de också.

Det är i alla fall väldigt roligt att ha lite sådant att se fram emot, även om jag egentligen är ett riktigt hemmadjur. Det är så härligt att gå hemma och hasa i bara morgonrocken och man har allt man behöver och man får vara ifred en stund och sig själv en stund. Det är min återhämtningsmetod, annars skulle jag förmodligen bli galen. Eftersom jag är så social och "intensiv" som det kallas ibland, så måste jag få balans och dra mig tillbaka. Mitt hem är verkligen min borg.

Väl hemma så satt jag naturligtvis vid datorn en stund för att sedan byta om en kvart innan bussen gick för att ta mig till Radiovägen och företagarnas hus. Där bjöds på mitt livs starkaste dry martini (den tog mig en- och en halv timme att suga i mig) och otroligt god pyttipanna. Jag vimlade runt samtidigt som Gustav, Olles brorson, spelade piano och sjöng tillsammans med en kompis till honom, Jesper Hellgren. Det pratas så mycket så att det är makalöst. Naturligtvis säger en gubbe att bara man har en hund som skäller hemma så behöver man inte ha ett larm "för ryssar och balter är livrädda för hundar och det är bara de som vill in i ens hus". Jag förstod först inte vad han menade, det var ju ett påstående som var så förbålt idiotiskt och fördomsfullt så att jag först trodde att det var ett smaklöst försök till skämt. Nejdå, han menade detta och trodde på det på fullt allvar. Jag sa precis det jag skrev här ovan och gick därifrån. Sa jag något i ett tidigare inlägg om hur många patetiska människor kan det finnas i den här världen?

Senare säger en annan, i mitt tycke, trodde jag, gullig och trevlig kille, att "Araberna!" "Ja?" frågade jag. "Ja, araberna!" Samma visa igen, jag får bli avståndstagande och rätt så otrevlig och nu börjar jag undra om man gör så här för att se hur olika individer reagerar eller om folk som dricker i detta land i allmänhet förvandlas till rasister och fördomsfulla idioter per automatik. Ska det ta mig nästan femtio år för att inse detta? Kommer jag att dö ensam därför min verklighet och min övertygelse är en sådan avart jämfört med andra runt omkring mig i samhället så att ingen kommer att förstå vad jag menar? Nej, självklart inte. De flesta känner ju som jag...Ju.

Vi fick skjuts hem av son till arabkillen. Vi tryckte in oss sju personer i volvon, två vuxna låg intryckta i bagageutrymmet. Det var kul. Arabkillen fyllde år vid tolvslaget så enligt Olle har vi blivit bjudna till fyrtiofemårs-fest ikväll. Vi kom hem halv tre på natten. Jag hade väldigt trevligt trots de små främlingsfientliga incidenterna. Tyvärr så färgar de min bild av individerna omkring mig.

Jag vaknade med hosta och förkylning, rinnande näsa. Och idag ska jag försöka skriva ihop anföranden till budgetfullmäktige. Skulle gått på långpromenad nu vid tio med Lena, min älskade vän Lena. Men jag håller mig inomhus för jag vill ju absolut inte vara sjuk i veckan eller vid avresa. Riktigt trist väder idag, Erstaviken ligger grå i duggdis.

Diskmaskinsängel

I maj brakade vår diskmaskin som endast är två år gammal. Jag har liksom lyckats skjuta upp att ringa och boka in en tid med någon som skulle kunnat komma ut och titta på den - hela sommaren! Jag är prokrastinerarens mästarinna. I alla fall så ringde jag Stockholms hushållsservice och de kom ut i morse. Rättare sagt, Krister kom ut. Han hade besvär med att hitta, hans GPS ville skicka ut honom på Brakmarsvägen. Jag hade sagt till när jag bokade att det är problem med vägen just nu, man måste åka en helt annan väg för att komma upp till oss. Det hade inte förmedlats till Krister.

Han kom in, tittade in i maskinen och undrade vilket program vi brukade köra och om vi någonsin använde kalkmedel och avsaltning? Eller om vi någonsin läste manualen? (Riktigt så tydligt elak var han inte, men det framgick utan tvekan att vi nog inte gjort allt som man borde göra för att vår diskmaskin skulle må bra.) Jag talade om att vi brukade ha det kortaste programmet vilket inte är bra alls. Jag blev också tvungen att tillstå att jag aldrig någonsin använt avsaltning eller avkalkning eller läst manualen. Han tog fram filtren som var totalt och vidrigt ihopgeggade men tvärtorra som fnöske eftersom maskinen stått oanvänd i ett halvår. "Det brukar vara en stor slemmig gegga där, och en bakteriehärd utan like" sa Krister. "Det är i alla fall den enda trösten, detta är bara en torr ihoptäppt filterkatatrof, men inte en så väldans farlig bakteriehärd". Jag började jobba med blötläggning och stålboll för att få bort de igenslammade torra och, som jag såg det, de oåterkallerliga filtren. Men det gick att få rent. Själva sensorfiltret var tvärkört men den bytte ängeln Krister. Diskmaskinsängeln.

Jag kan inte fatta att jag ska slippa handdiska mer. Jag har vant mig vid enorma disktravar eftersom det har varit ytterst sällan som någon annan har diskat under denna tid. RTFM, brukar Olle säga rått i sin datavärld. (Read The Fucking Manual). Men vi är så vansinnigt otekniska med allt. Olle är expert på datorer men inte på annat tekniskt. Inte heller bilar är vi så bra på att sköta. Tack, Krister!

Ungdomskonferensen

Det är tre-fyra år sedan vi hade den senaste ungdomskonferensen. Jag har lobbat för att vi ska ha en sådan varje år men det har inte varit populärt hos Mats Fält så det har varit ett ganska gediget motstånd. Nu i våras fick jag ändå gehör när den nya demokratiberedningen bildats med nya ledamöter. Jag tycker att det är oerhört viktigt att ungdomarna får komma till tals och känna att de kan vara delaktiga. Dessutom behöver vi politiker vara aktiva och lyssnande.

Idag hade vi alltså den efterlängtade konferensen. Det var väldigt roligt. C3L blev platsen där vi höll till eftersom gymnnasiets aula blivit dubbelbokad. Gäster var brottsoffersamordnaren, Swebus, Nattvandrarna, Centralköket, brottsförebyggande och polisen. Jag sprang omkring med en mikrofon och höll koll på vilka som ville ställa frågor. Det var så kul att höra allas frågor, vissa hade förberett sig så fint och alla var mycket engagerade. Nu ska vi ha det som återkommande punkt varje år, hoppas jag. Det blir nog uppdelat med en på gymnasiet och en för högstadierna. Hjärtefråga.

Bilkörning

Vi flyttade ut till Violstigen i mars 1984. Då hade vi varit tillsammans sedan oktober 1983 och förlovat oss i januari 1984. Snabba puckar! Vi gifte oss 1984 och ett år och fjorton dagar senare föddes Sofia. Jag hade inget körkort och vi bodde på landet. Jag jobbade inne på Karlavägen. Promenaderna till bussen på morgnarna var spännande. Efter att ha bott inne i stan i flera år där man ju kan trippa fram i fina skor och tunna stövlar till och från tunnelbanan så klafsade jag fram i gummiströvlar i lera och sörja (det är bättre att gå på isen och ha det glatt) och pälskappa till bussen som gick sparsamt. Tjusigt värre.

Nå, för att inte brodera ut för mycket vilket jag redan klagat på att man inte ska hålla på med så hade jag alltså inget körkort förrän tio år senare. Jag åkte därför kommunalt med tre barn, hund och tusen matkassar med en mördande backe hem hur länge som helst. I efterhand har jag fått höra att folk tyckte synd om mig där jag slet med detta. Men jag visste ju inget annat och höll mig säkert i form på grund av detta. Så en vacker dag året 1995 tog jag körkort. "Min" bil blev den jag övningskört en hel del i, en Toyota Landcruiser 1984. Den var som en traktor, jag älskade den bilen och har sedan dess en stor kärlek till Toyota i alla former.

Nu till detta med bilkörning. Jag älskar att köra bil. (OBS! Det ska EJ vara automatväxel! EJ! Det ska vara växelspak.) Det är så kul att hålla koll på alla trafikanter runt omkring och planera körningen och köra i rätta filer och köra fort och köra långt och allt som har med körningen att göra. Någon gång ska jag låna, hyra eller köpa en cabbad bil. Någon gång ska jag lära mig att köra lastbil, det är faktiskt en annan dröm som jag har. Fram tills dess så kör jag ganska fort där det går. Jag har också ofta väldigt hög musik från kanal NRJ på. Jag hade en lång period när jag bara lyssnade på P1 och var väldigt insatt i alla möjliga debattfrågor. Nu är jag helt insnöad på musik och det är den kontrasten jag har funnit att jag behöver till det formalistiska ältandet i styrelserummen.

Jag har också fått ett rykte om mig att köra som en biltjuv men också att jag vet snikvägar och hur man tar sig fram i city i högtrafik. Jag tänker ibland att jag kanske kommer att köra ihjäl mig. Jag kör inte vårdslöst när jag har passagerare, vill jag poängtera! I alla fall så är det nog så att jag kör så mycket bil så att det är det som är skälet till min mages alltmer förändrade storlek. Miljömässigt och sundhetsmässigt bör jag ställa bilen lite oftare. Mitt nya liv "nästa år".

Lång dag

Dagen började med att jag slog på TV:n igen och Barack Obama höll sitt tal. Otroligt faktiskt. Satt vid datorn en lång stund, läste tidningarna, frukost, sedan till kommunhuset. Vi intervjuade den andra kandidaten för pol.sekr.tjänsten. Hon var trevlig och hon var folkpartist vilket jag förstås fann enormt sympatiskt.

Sedan åt Mats Fält, Berit och jag lunch och vi passade på att prata om budgetfullmäktige och hur vi ska lägga upp våra inlägg med mera. Därefter körde Helen D, Mats F och jag till Märsta och på vägen dit satt vi fast i köer på Essingeleden fram till Norrtull i mer än tjugo minuter. Vi skulle dit på uppdrag av Demokratiberedningen för att lyssna på en dragning om deras rådslag som de har haft igång sedan 2005.

Tillbaka till Gamla stan där jag släppte av mina medresenärer och så körde jag som vanligt och parkerade på Riddarholmen. Jag rusade till riksdagens ingång vid Mynttorget där Samuel väntade på mig för att släppa in. Liberal mångfald skulle ha styrelsemöte. Mikael Trolin var gullig och sa att han tyckte att jag borde bli partiledare. Jag var otroligt oartig och svarade att det var det värsta jag hört. Men jag menade det ju inte på det viset. Jag är inte partiledarämne. Jag är bara ledarämne :-) "Anna the boss".

Sedan sprang jag därifrån innan mötet var slut eftersom jag skulle träffa ledarskapsutvecklingsgruppen. Jag har haft en sådan där dag när varje sak har liksom runnit i varandra. Det var i en av luckorna i tid där under dagen som Paul från Sala Ida ringde och frågade hur jag ville resa hem, ensam från Bangalore eller med honom och Hans från New Dehli? Jag kände mig lite förvirrad en stund för jag vill liksom inte bli ett påhäng. Men det är klart att det vore toppen att få se lite mer om jag ändå är där.

Visumansökan kräver en ordentlig påskrift i originalform så jag lämnade den i Annas postlåda på väg hem från staden. Då hade jag fått sällskap av Sara som kom från sitt nya jobb. Hon letade upp mig med ledarskapsgruppen på restaurang Paganini på Västerlånggatan i Gamla stan. När vi kom hem hade Olle gjort mat så hon formligen vräkte i sig. Jag formligen kastade mig på datorn :-) för att skapa en ny stängd grupp på FaceBook eftersom jag lovat ledarskapsgruppen att jag skulle göra det. Sara hade i bilen hem sagt att hon var "dödstrött och vrålhungrig". Nå, ätit har hon gjort.

Men plötsligt förkunnade hon: "Jag åker in till Spybar!"
"Men du var ju dödstrött?" protesterade jag lamt.
"Inte nu längre!" svarade hon medan hon snabbt provade ut tre olika kreationer.
"Är du beroende av något?" frågade jag odiplomatiskt.
"Ja, absolut! Nej, vilken kränkande fråga, mamma!" sa hon då och bestämde sig för en fjärde outfit och kastade på sig kappan. Ut genom dörren och borta.

Här sitter jag vid datorn som en klump. Kan det vara något med levern? Jag känner mig så stor, magen blir bara större och större och jag vet att det inte går att skylla på graviditet, så vad kan det vara? Martin N, vårt oppositionsråd och jag har slagit vad om en flaska Champagne att den som går mer mest i procent av sin kroppsvikt fram till 10/12 ska få flaskan. Än så länge ligger jag pyrt till. Jag måste montera upp boxningssäcken, den gör ju noll nytta liggandes på golvet. Kanske borde sluta köra bil?

Yes, we can!

Så! Det gick! OBAMA! Ska bli intressant att vara i denna tid nästa år och se hur det har gått. Skyhöga förväntningar är inte lätta att börja med.

Jag har ofta tänkt på en otålig egenskap som jag har som förmodligen är rätt så enerverande för människor omkring mig. Jag tycker att det är extremt jobbigt med människor som inte kommer till saken och/eller som talar för långsamt. Det finns folk som gör det till en vana att sväva ut och som med flit tar en längre väg för att komma till kärnpunkten för att de tror att alla sitter i förstenad spänning över vad som komma skall. Jag är ofta flera steg framför och tycker att det är slöseri med tid och känner bara att jag nästan sitter på nålar: Kom till saken! Oftast är det en manlig egenskap, dessvärre. De tycker så mycket om att höra sina egna röster och tror av någon anledning att alla med högaktning hänger på deras läppar och att man inte vill missa ett enda gyllene korn som faller därur. Det är ett koketterande som jag formligen avskyr.

Dessutom kan det vara del av härskarteknik. Jag kan precis innan ha uttalat en åsikt väldigt rakt och tydligt. Sedan tar en man (låt oss kalla honom Bosse) över och säger samma sak men på längre tid och mer invävt. Sedan tar en annan man vid (låt oss kalla honom Lasse) och håller med om det Bosse sa! Det är fascinerande att konstatera att män behöver fler ord och längre tid för sina hjärnor att ta till sig fakta.

Det är klart att jag kan förstå att det finns tillfällen när det behövs en uppbyggnad av ett historieberättande där själva kärnan verkligen ska få dem som lyssnar att bli förvånade, absolut. Men att använda den metoden i styrelserummen och inom politiken när alla ständigt sitter på möten där fakta eller ståndpunkter är essensen för att mötet ska komma vidare är totalt frustrerande. Det finns helt enkelt inte tid att hålla på och svassa kring ämnen och mala på. Tycker jag. Men som vanligt är detta ju oerhört subjektivt. Och en del i "the world according to Anna."

Olle kan ta en längre väg ibland också. Det måste vara skitjobbigt att försöka berätta saker för mig. Vart vill du komma med detta? Vad är det du försöker säga? Jag tror att det är värst när jag är riktigt stressad, då finns det inte plats för onödigt tidslöseri.

Stackars de telefonförsäljare som aldrig kommer till saken när de råkar ringa till detta hem.

Orden som jag älskar så, de redskap vi har att kommunicera med för att definiera oss som civiliserade, de kan ibland bli mina fiender. Och en dag kanske de försvinner på grund av Alzheimer eller demens. Fruktansvärt. Men det är i så fall mina egna jag förlorar och inte andras, först. Nej, det kanske vore dags att tagga ner. Äsch, det har jag inte tålamod till. :-)

Obama historisk

Kunde inte sova utan var tvungen att gå upp och kolla TV4 och deras rapportering av valet i USA. Det verkar som om Obama kl.03.56 svensk tid har vunnit. Det är fantastiskt. Historiskt. Dessutom slipper vi den hemska Palin så nära presidentskapet. Nu kommer man att följa exakt hur Obama kommer att arbeta för att lösa alla de problem som han får i knät genast.

Igår intervjuade vi en av kandidaterna till posten som politisk sekreterare i Tyresö kommun. Berit lade ner väldigt mycket tid på att berätta om kommunen. Det var en trevlig kvinna som bor på Ekerö och som är moderat. Berit var väldigt nöjd. Vi ska träffa fler så ännu är det inte klart.

Marianne Bergbom hade avskeds-openhouse på C3L. Hon har alltid varit en fantastisk person och företrädare för skolförvaltningen. Jag har alltid gillat henne, ända sedan hon var rektor för Strandskolan då mina barn gick där. Vemodigt men hon tycker nog att det ska bli skönt.

Mitt i Tyresö hade med flera uttalanden av mig gällande vår budget. Mats Fälts kommentar var att jag använder känslouttryck för att beskriva hur budgeten är. "Jag känner mig mycket trygg med denna budget" reagerade han blixtsnabbt på. Ja, skulle det vara något dåligt att känna för en budget snarare än att inte känna? Nej, nu måste jag försöka sova en stund, det ska bli kul att läsa tidningarna imorgon.

Electionday

Så sorgligt att Obamas mormor dog precis nu. Kan det påverka opinionen? Tänk att det finns massor med valvakor där även många intresserade svenskar deltar. Mycket spännande är det, kan ju inte tycka annat! Historiskt. Imorgon vet vi!

Igår hade vi vår avslutande del av studiecirkeln om EU. Per Altenberg var vår siste gästtalare. Han har en mjuk och strong attityd som är mycket sympatisk. Tror att han skulle göra ett utmärkt arbete om han fick möjligheten. Eftersom det är hans huvudlinje och det han vill driva allra helst så pratade vi mycket om jordbrukspolitiken som käkar upp mer än fyrtio procent av hela EU:s budget. Mycket av bidragen går till stora livsmedelsföretag som Arla och Cloetta. Det är ofattbart och det är klart att om bara sådana fakta får komma ut till allmänhetens kännedom så kanske fler på kontinenten kan ta till sig det absurda i systemet.

Pratade med Jan Fröman på tidningen NU som kanske gör en intervju med mig när jag är tillbaka från Indien. Lovade att fixa fotografi där jag själv är med. Birgitta Nilsson på Frisinnad Tidskrift skrev att hon var mycket nöjd med artikeln om vårt arbete över partigränserna mot främlingsfientlighet.

Borde verkligen komma igång med inledningsanförandet till budgetfullmäktige. Nästa års (2009) budgetfullmäktige ligger på samma dag som första dagen på Folkpartiets landsmöte då alla utskotten arbetar. Jag är så orolig för detta, jag vill ju inte missa landsmötet...Håller tummarna för att det går att byta datum.

Tidningen borde vi också få ihop samt vår folder. Det verkar accelerera allting, jag har en enorm "to do" lista. Tänk så skönt med juluppehåll.

Sara satt med internetuppkoppling med kamera på igår kväll och pratade med Evan, hennes amerikanske vän. Hon ville att jag skulle tala om för honom att han var välkommen ut, fastän klockan var efter 22.00 på kvällen och skulle han ta sig från stan skulle han inte vara hos oss förrän 23.30. Jag sa naturligtvis att han var välkommen, vad skulle jag säga, for gods sake! Han tittade på mig och jag tittade på honom och sedan frågade jag vad de skulle göra (finurligt) Ja, ja, jag fick dem, Sara och Evan, att skratta generat. När han kom hade Sara gjort lite mat till honom så vi småpratade medan han åt och Sara drack te. Han kom hit för att studera till lärare men nu känner han att han inte vill åka hem. Han kommer från LA. Han trivs verkligen här. Visst kan jag förstå det. Han vill för övrigt att Obama vinner valet. And who doesn't, ey?

USA-valet kontra våra val och EU-valet

Konstaterade att Poirot rullade på TV igår kväll. Egentligen borde ju Agenda och inslaget om USA-valet varit på. Men det står mig lite upp i halsen. Självklart är det valet oerhört viktigt för hela världen och det är klart att alla håller andan. Men denna mediala täckning som det inte finns någon like till... Är det bara jag som inte minns hur det har varit förut eller har inte USA-valet denna gång fått en uppmärksamhet i alla media som slår alla rekord?

Jag funderade medan jag gick ut med hundarna nyss: Tänk om man beskrev alla partiledarna i Sverige på samma sätt, tänk om man djupdök i hela deras livshistorier och förmedlade vilka viktiga personer de har omkring sig och kartlade hur hela Sverige röstar och framför allt: Vad händer om du röstar på det eller det partiet? En djupgående analys som Sverige borde få på samma sätt som man nu gör med landet på andra sidan Atlanten. För det blir konsekvenser när Sverige röstar 2010. Det hade varit ett intressant och relevant och viktigt ingångsläge från medias sida.

Jamen, de gör ju detta redan, invänder kanske någon. Nej, jag tycker inte det! Ingen berättar vad som är inriktningen för de kommande fyra åren efter valet för vänster- kontra högerallianserna. Det ska ju partierna berätta själva, kommer nästa invändning. Visst, men det analytiska perspektivet, helikopterseendet, det tillkommer faktiskt media att berätta på ett objektivt sätt för alla väljare.

Själv skulle jag tycka att det vore fantastiskt om media började beskriva till vilka grupperingar i EU-parlamentet de olika partierna i EU-parlamentsvalet tillhör. Man borde berätta vad just de grupperingarna arbetar för eller emot, man borde verkligen analysera för svenska folkets skull vilka konsekvenser deras röster får. Sextio procent av kommunala beslut är påverkade av EU-beslut. Det borde vara extremt viktigt för var och en av oss att faktiskt gå och rösta den 7 juni 2009. Framhåller man detta i media? Hur tänker hela journalistkåren när man följer valen? EU-valet är otroligt viktigt för Sverige. Ska vi slå vad om att det inte kommer gå åt ens en bråkdel av medias energi på det kommande EU-valet nästa år, mot det man lagt ner i USA-valet i år?

Inte för att jag blir särskilt glad att jag får rätt. Men det är min krassa bild av verkligheten. Hade jag arbetat som journalist så hade i alla fall jag velat arbeta så. Eftersom vi politiker inte förmår att föra fram konsekvenserna av hur vi alla röstar så är det upp till media: Väktarna av objektivitet, neutralitet och folkets försvarare.

Weekend

Vi fick älgbiff med kantarellsås hos Mikko och Merja. Otroligt gott vin också. Totalt var vi tio pers. Mikko har kommit på att de bör gifta sig. När jag berättade att jag är vigselförrättare numera så blev Merja eld och lågor:"Ja, ska vi gifta oss så gör jag det bara om du viger oss, Anna!" Det var kul. Jag ser fram emot att lyfta fram deras olika egenskaper, det kanske faktiskt blir verklighet någon gång. Massor av vin och konjak till efterrätten gjorde alla dävna och trötta, vi gick hem redan cirka 23.30. Becksvart genom skogen, bra att Olle hade pannlampan.

Idag strålade vi samman vid mammas gravplats och Karin hade med sig en hjärtformad krans. Vi satte massor av lyktor. Sedan åkte vi hem för att luncha ihop. Daniel och Jakob spelar numera bandy så de skulle åka och träna direkt efter lunchen. De bytte om och hade kläder och utrustning som var väldigt påkostad. När syster Karin med man och söner samt pappa Clive åkt kände jag mig helt färdig. Bastade och det var som alltid ljuvligt skönt. Jag älskar att sitta på bänken utanför emellan bastningsturerna och titta på havet och stjärnhimlen. Erstaviken är så fin, jag kommer aldrig att tröttna på denna del av världen, det är så fantastiskt att få bo så här.

Jag har skickat in artikeln till Frisinnad tidskrift och läser på om projektet i Indien. Måste snarast börja skriva budgetfullmäktiges inledningsanförande. Poirot rullar på TV.

Google Earth och CIA fact book och sökande ung man

Igår träffade jag min gamle Amnestyvän som kommer från Indien, han kom hit som tjugotvååring och har nu levt mer än halva sitt liv i Sverige. Han är oerhört behåvad och har två underbart vackra och begåvade söner. Han har precis varit i på besök hos sin släkt i Indien och kom hem i veckan. Vi stämde träff för att jag skulle kunna få lära mig mer om hans födelseland.

Det var helt otroligt, han visade mig Google Earth. Visst har jag skymtat detta verktyg förut men inte fördjupat mig. Nu zoomade vi ner till Bangalore från rymden till denna stad i närbild. Därefter visade han mig sin systers hus i provinsen Andhra Pradest (han berättade att folk brukar skoja och fråga: "Och var ligger första?") . Sedan åkte vi iväg till Queen Charlottes sjukhus i Hammersmith, London, där jag föddes och därefter till huset på Springroad i Feltham där jag bodde tills vi flyttade till Sverige. Tillbaka till Indien igen visade han mig det berg där hans bror har en kvartsgruva, Violstigen sökte vi också upp. Jag är helt begeistrad. Och helt kär i Internet. Vilken värld öppnar sig inte tack vare Internet.

Våra döttrar har suttit vid datorn sedan de började lära sig läsa och skriva. Det har givit dem enorma fördelar, de är helt outstanding vad gäller att hantera allehanda program. Men naturligtvis måste jag ifrågasätta hur bra det är med all den information som väller över våra barn och ungdomar under hela deras uppväxt som vi i min generation var förskonade ifrån. Jag säger förskonade därför att jag inte är helt säker på att våra hjärnor verkligen är skapade att hantera detta flöde. Visst kan den mänskliga hjärnan evolvera därför att det blir uppenbart att vi måste klara all information. Men under tiden kanske vi förlorar många generationer där depressioner och dysfunktioner av alla slag tar över. Back to India!

Min indiske vän visade mig CIA fact book som jag inte kan fatta att jag levt ett helt surf-liv utan att känna till dess existens. Det är en helt otrolig källa för kunskap om alla länder i världen, jag är helt tagen! Ännu en gång känns det som att jag kommer ut ur en grotta! När jag var nitton visste jag precis allt. Idag på min fyrtionionde fördelsedag så kan jag konstatera att jag knappt vet någonting, och tänk så roligt det är att veta det, för tänk vad mycket kvar det finns att upptäcka i livet, I am so happy!

Jag blev visad de olika provinserna, fick en snabblektion i Indiens historia, som jag visserligen hört en del av förut. Jag härstammar från en liten ö som koloniserade världen, imperialismens moder! Jag fick veta hur språken ser ut i skriven form, jag fick 100 rupies och magtabletter. När jag var au-pairflicka i Schweiz när jag var arton år gammal så fick jag prova på att röka en märklig cigarett som bestod av ett enkelt litet hoprullat tobaksblad med en liten rosa sytråd som höll ihop den. Den hade en mild smak som jag gillade och har sedan dess sökt efter sådana närhelst jag rest i världen. Aldrig funnits en enda tobaksaffär som salufört dem. Slutade ju röka för snart tio år sedan men har ändå inte givit upp hoppet om att finna den där speciella sortens cigaretter. För någon månad sedan såg jag en tv-deckare där en misstänkt mördare stått och rökt - bidis! För nu fick jag se cigaretten i tv-rutan och veta vad den hette. När jag frågade min vän om han visste om bidis gick att köpa i Sverige så skrattade han bara och sa att han kunde kolla. Jag visste inte att han skulle resa till Indien och jag visste verkligen inte att jag skulle få göra det. I alla fall hade han skaffat ett paket åt mig. De var ganska starka så jag tog bara några bloss. Men jag tycker att det var fantastiskt av honom att hjälpa mig med att få återuppleva ett ungdomsminne. Jag älskar honom och tackar honom av hela mitt hjärta, för allt.

Igår kväll var vi bjudna till Olles syster som höll avskedsmiddag för Sebastian som åker till Indien imorgon på obestämd tid. Han hoppas kunna vandra i bergen i norra Indien (ryser) för att söka upp munkar och lära om deras insikter. Han ska också resa till andra delar av Asien. Han vill skaka av sig alla familjeband och vara ensam, skippa begäret efter ägodelar och allt som vi omger oss mer av måsten och krav. Han söker. Jag önskar honom verkligen lycka till, må alla skyddsänglar, om det finns sådana, följa hans steg och må han komma hem uppfylld och glad av allt spännande som han säkerligen får uppleva.

Hädanefter ska jag kolla CIA fact book så fort andan faller på. Idag ska jag läsa in mig ordentligt på Sala Idas projekt. Jag hoppas att jag kommer att kunna tillföra något på plats. Nu ska jag inmundiga koleraprofylaxen som jag egentligen skulle ha tagit igår kväll...