Friday at Rosendal and Företagarnas hus

Det finns en tro från min sida att jag ska kunna ha en enda dag ibland där jag inte arbetar alls. Men den tron kullkastas varje morgon då jag slår på datorn. Oftast gör jag det redan när jag går upp för att gå ut med hundarna och det brukar vara ganska tidigt. Sedan sitter jag vid datorn i flera timmar och besvarar mail och mailar till förvaltningen i olika frågor eller till allians- och/eller partivänner. Detta känns inte alls betungande utan jag gör det med glädje. Men det betyder att det alltid finns arbete på min agenda. Om jag som igår då säger till en tjänsteman som ringer mig för att få en påskrift för att en omplacering är på gång att "jag hade tänkt vara ledig idag" så är det ju i praktiken en lögn. Då har jag redan arbetat i flera timmar. Det låter som att jag lever ett slapparliv i tjänstemannens ögon. Men de som är inne i politiken vet ju att veckorna och månaderna rullar på med ganska mastiga scheman som kan börja från 08.00 på morgonen för att sluta så att man är hemma först 23.30. Då lämnade man alltså hemmet för att vara inne i stan på ett möte 08.00. Det kan vara otroligt långa dagar ibland. Många kvällsmöten och möten med "håltimmar" emellan (då man ju arbetar antingen hemma eller på tjänsterummet) är politikens vanligaste upplägg. Jag stormtrivs men jag kan ju inte gå några kurser med en viss veckodag uppbokad för det håller inte. Närvarofrekvensen skulle i ett gynnsamt scenario kanske uppnås till femtio procent.

Nåväl, igår skulle Inger E och jag åka på vårt varje höst återkommande besök till Rosendal för att äta lunch ihop och titta lite och kanske shoppa i växthusen och butiken där. Jag hade lovat att plocka upp Inger 12.00. Straxt efter 11.00 ringde en tjänsteman som behövde en påskrift så jag lovade köra förbi centrum innan vår utflykt så att hon fick sin den i tid så att den kunde faxas iväg för att omplaceringen av en ungdom skulle kunna ske. Hämtar upp Inger, kör förbi OK och Mac Donalds - och rakt ut på motorvägen. Vi kör snabbt till Rosendal och pratar hela tiden. Vi kommer till lunchrestaurangen där och förser oss med deras fantastiska lunchbuffé. Och pratar. Äter. Dricker kaffe. Och äter otroliga jordnöts- och chokladcookies som kostar tjugofem kronor stycket men som är gudomligt goda. Och pratar.

Då hör jag att min gamla telefon ringer. Ser ett missat samtal - och kommer på att jag glömde att åka och skriva på! Jag ringer genast upp Pia som är måttligt road. Jag ber förstås om ursäkt. Men det kommer inga ursäkter från hennes sida om att: "Jamen, jag förstår väl det, du behöver ju vara ledig någon gång och har mycket omkring dig... " Jag undrar om man kan ana en viss avsaknad av empati eller är jag väldigt orättvis då? Jag lovade att vi skulle vara tillbaka så snart det bara gick och Inger sa att det var OK att vänta i bilen medan jag rusade upp och skrev på. Vi tog en lov till Rosendals butik där jag köpte en ljuvlig liten ansiktsborste att massera in tvål i ansiktet med och en rund kroppsborste för att ha i duschen. Växthusen var tyvärr stängda under november. Vi körde tillbaka till Tyresö och jag skrev på och sedan körde jag hem Inger.

Inger frågade mig om jag hade lust att åka med henne till Thailand, där hennes familj har en bungalow, i cirka tio dagar i september nästa år. Jag tycker att det låter helt ljuvligt så det är klart att jag tackade ja! Samtidigt fick jag en gnagande känsla av att "bara jag kommer hem ordentligt från Indienresan". Jag ser framför mig hur Inger och jag tar långa frukostar och sedan bara promenerar på stranden, sitter och tittar på havet utan att nästan orka öppna en bok, kanske hyr en bil endag för en liten åktur, men annars bara total avkoppling och ro i ett underbart klimat.

Om det skulle bli verklighet så har jag i så fall en resa med systrami till London då reorna börjar efter jul, en resa till vitryssland, en eventuell resa till Italien som Inger pratade om också som handlar om Reggio Emilia metodik, en resa till Visby, en eventuell mor-dotter eller döttrar resa till Rom som det pratades lite om igår kväll på företagarnas hus och en resa till Thailand. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få råd med alla de resorna även om en av dem är för kommunens räkning. Tror att jag får se hur det blev i slutet på nästa år eftersom vi även fyller femtio, både Olle och jag samt firar att vi varit gifta i tjugofem år. Fester kostar en del, de också.

Det är i alla fall väldigt roligt att ha lite sådant att se fram emot, även om jag egentligen är ett riktigt hemmadjur. Det är så härligt att gå hemma och hasa i bara morgonrocken och man har allt man behöver och man får vara ifred en stund och sig själv en stund. Det är min återhämtningsmetod, annars skulle jag förmodligen bli galen. Eftersom jag är så social och "intensiv" som det kallas ibland, så måste jag få balans och dra mig tillbaka. Mitt hem är verkligen min borg.

Väl hemma så satt jag naturligtvis vid datorn en stund för att sedan byta om en kvart innan bussen gick för att ta mig till Radiovägen och företagarnas hus. Där bjöds på mitt livs starkaste dry martini (den tog mig en- och en halv timme att suga i mig) och otroligt god pyttipanna. Jag vimlade runt samtidigt som Gustav, Olles brorson, spelade piano och sjöng tillsammans med en kompis till honom, Jesper Hellgren. Det pratas så mycket så att det är makalöst. Naturligtvis säger en gubbe att bara man har en hund som skäller hemma så behöver man inte ha ett larm "för ryssar och balter är livrädda för hundar och det är bara de som vill in i ens hus". Jag förstod först inte vad han menade, det var ju ett påstående som var så förbålt idiotiskt och fördomsfullt så att jag först trodde att det var ett smaklöst försök till skämt. Nejdå, han menade detta och trodde på det på fullt allvar. Jag sa precis det jag skrev här ovan och gick därifrån. Sa jag något i ett tidigare inlägg om hur många patetiska människor kan det finnas i den här världen?

Senare säger en annan, i mitt tycke, trodde jag, gullig och trevlig kille, att "Araberna!" "Ja?" frågade jag. "Ja, araberna!" Samma visa igen, jag får bli avståndstagande och rätt så otrevlig och nu börjar jag undra om man gör så här för att se hur olika individer reagerar eller om folk som dricker i detta land i allmänhet förvandlas till rasister och fördomsfulla idioter per automatik. Ska det ta mig nästan femtio år för att inse detta? Kommer jag att dö ensam därför min verklighet och min övertygelse är en sådan avart jämfört med andra runt omkring mig i samhället så att ingen kommer att förstå vad jag menar? Nej, självklart inte. De flesta känner ju som jag...Ju.

Vi fick skjuts hem av son till arabkillen. Vi tryckte in oss sju personer i volvon, två vuxna låg intryckta i bagageutrymmet. Det var kul. Arabkillen fyllde år vid tolvslaget så enligt Olle har vi blivit bjudna till fyrtiofemårs-fest ikväll. Vi kom hem halv tre på natten. Jag hade väldigt trevligt trots de små främlingsfientliga incidenterna. Tyvärr så färgar de min bild av individerna omkring mig.

Jag vaknade med hosta och förkylning, rinnande näsa. Och idag ska jag försöka skriva ihop anföranden till budgetfullmäktige. Skulle gått på långpromenad nu vid tio med Lena, min älskade vän Lena. Men jag håller mig inomhus för jag vill ju absolut inte vara sjuk i veckan eller vid avresa. Riktigt trist väder idag, Erstaviken ligger grå i duggdis.