Basala behov

Så länge jag kan minnas har jag alltid förundrats över par som jag besökt som varit tillsammans länge. Ofta har de haft skilda sovrum. Så tråkigt de måtte ha det, har jag tänkt. Under årens lopp så har jag sovit med min Olle som snarkar och som väcker mig varje natt. Jag har köpt olika snarkdämpande preparat från apoteket som han inte velat använda. Jag har blivit allt mer utmattad och sliten för varje månad som gått.

För någon vecka sedan började jag sova i äldsta dotterns gamla sovrum. Plötsligt kan jag tänka och jag vaknar utsövd och glad varje morgon. Vi har hamnat där jag aldrig trodde att vi skulle hamna, med skilda SOVrum. Och nu förstår jag!

Människan har ett fåtal basala behov, vi behöver dryck, mat, sömn och sex. Det sista verkar vara extremt individuellt. Men de tre första behoven går inte att förneka. Forskning visar att brist på sömn är mycket farligt. Jag fattar inte att jag har fungerat överhuvudtaget de senaste åren! Jag är samtidigt ledsen. Olle och jag har varit tillsammans mer än halva våra liv. När Olle bortrest har jag svårt att sova, det blir en vana att ha varandra nära. Nu har det stadiet passerat, verkar det. Nu är behovet av sömn det allomgivande.

Jag menar verkligen inte att jag INTE snarkar. Men det är nog ganska stor skillnad på ljudnivån.

I fredags var det meningen att jag skulle elda. Men sedan gick planerna i stöpet, de ringde från socialtjänsten och behövde en påskrift för en polisanmälan under dagen och jag åkte till kommunhuset och kom liksom av mig i eldningsplanerna. Men igår kunde jag skrida till verket. Jag har helg- och nattjour denna vecka men tänkte att det skulle ordna sig om någon påskrift behövdes, jag får väl helt enkelt släcka elden! (Skulle aldrig lämna en brasa obevakad och Olle var på jobbet med Bosse och arbetade med deklarationerna)

Att elda är extremt roligt. Stora saker som man vill bli av med, typ trasiga gamla korgstolar och annat, försvinner snabbt och man slipper transportera till uppsamlingscentralen. Men det är prekärt också. Det blåste kastvindar igår, det blåste åt alla håll och det var ingen ordning på vartåt röken kom. Jag blev totalt inpyrd. Vattenslangen låg beredd på marken bredvid mig. Samtidigt är jag fullt medveten om hur eld kan sprida sig och ta sig oerhört snabbt. En liten stråle från en vanlig trädgårdsslang skulle faktiskt inte förslå om det ville sig riktigt illa. Den basala instinkten som människan har för att elda, och som jag har å det starkaste, följs av försiktighet. Faktiskt rentav en känsla av att elden är opålitlig.

Samma känsla som man kan hysa för en extremt karismatisk person som man älskar att titta och lyssna på men som man innerst inne vet inte är att lita på och därför bär man samtidigt på en viss skepsis och misstro...

Att stirra in i elden är nog något som de flesta gärna gör. Att sova vid en öppen eld är härligt. Men man måste ha brasvakt. Både för att hålla igång den och för att hålla koll på att elden inte plötsligt sprider sig utanför det utrymme där den har satts att hållas.

På något sätt så kan det liknas vid mycket här i livet. Ideologier. Forskning.

Äktenskap.

Hålla elden vid liv, hålla igång brasan, inte blåsa ut lågan.

Så har jag alltså kommit till den punkt i livet då jag prioriterar sömn framför närhet. Rätt så sorgligt egentligen...