Att vara en offentlig person

När man ger sig in i politiken så gör man det med iver och glädje, åtminstone var det så för mig. Jag hade ingen aning om vad som väntade i form av hela den oändliga strömmen av möten med människor och alla nya kunskaper inom områden som jag överhuvud taget aldrig förut reflekterat över som icke politiskt aktiv.

Det är en fascinerande värld att möta och insikten att ALLT är politik kom snabbt. Jag har aldrig ångrat en sekund. Jag brinner för liberalismen och för de värden som jag står för.

Jag var dock helt oförberedd inför det faktum att det finns människor som trots att de inte känner mig alls skulle kunna nära ett hat eller agg mot mig som person.

Att inte gilla det som partiet står för och som man också ska företräda, det är en sak. Men att hysa en aversion mot mig personligen som är så stark att man är beredd att ljuga, smutskasta, förtala och göra allt för att sprida detta agg till så många som möjligt, det är något som jag absolut inte kan förstå.

Jag kan inte ens föreställa mig hur man tänker. Jag har försökt sätta mig in i en sådan känsla. Det finns naturligtvis personer som jag träffat under mitt liv som jag verkligen ogillat. Det finns personer som gjort mig otroligt illa. Det finns de som gjort saker mot andra eller som står för saker som gör att jag inte kan känna någon som helst sympati för dem. Men från det till att börja skicka mail till en stor skara människor eller göra allt för att skada dessa individer på de sätt man kan och bära på ett förtärande hat - nej, det övergår mitt förstånd. Jag kan inte förstå hur man fungerar då.

I det fall som är aktuellt just nu så har jag ingen aning om vad som kan ha utlöst denna avsky. Det som verkar uppenbart är att det inte handlar om vilket parti jag står för. Det är jag, Anna, som gjort något, ÄR något, som är så till den grad stötande att det inte finns några normala hämningar för hur man får bete sig, uttrycka sig, eller för hur mycket lögner man får sprida om mig.

Det blåser på toppen, det har sagts många gånger. Ja, det är förvisso sant. Och det kan jag faktiskt tåla. Mycket HAR jag fått tåla. Det hör till.

Men gränsen går när en individ har förlorat alla proportioner. Gränsen går när det inte finns någon förklaring till hatet. Gränsen går när verkligheten inte överensstämmer med individens syn på verkligheten och när hatet förvrider all existerande sanning till lögn.

Jag kan inte bemöta det här hatet eftersom jag inte kan härleda den. Jag har fått rådet att inte ha någon kontakt med sagda person för att inte "lägga ved på brasan". Det är ett sätt att arbeta med konflikter som jag inte är van vid. Jag tycker att man ska kunna sätta sig ner och prata igenom och reda ut vari problemet består. Det går inte i detta fall.

Att vara en offentlig person inrymmer en del som beskär ens liv. Dit hör att alltid vara en företrädare och att alltid vara vänlig, proper och inte bryta mot lagar.

Tänk efter - det är väl inte så svårt att alltid vara vänlig, proper och inte bryta mot lagar? Nej, egentligen inte. Jag har verkligen inte svårt att vara vänlig mot folk. Försöker vara proper, gå omålad i mjukisbyxor kan jag göra hemma. Har alltid försökt vara en laglydig medborgare, går förvisso mot rött ibland, kör lite för fort ibland...

Är alltid tillgänglig, träffar alla som vill träffa mig, svarar på alla mail som jag får in och det är många, talar med alla som vill tala med mig per telefon, är alltid nåbar för och talar med pressen om/när de vill det.

Om någon stoppar mig var jag än är så tar jag mig tid, är jag på språng till möten så ber jag folk höra av sig per telefon för att stämma träff senare. Allt detta är självklart för mig, det hör till att vara lyssnande, lätt att möta och intresserad. Detta är min vardag, många andra politikers också. Detta är att vara en offentlig person.

Det finns faktiskt människor som inte skulle klara en sekund av det livet. Jag älskar det. Det finns många som väljer bort det när de provat på det endast en kort tid. Jag har hållit på i tio år nu. Det finns de som inte saknar det alls när de slutat vara aktiva i politiken. Jag tror att jag skulle känna en oändlig saknad.

Det krävs envishet, tålamod och driv för att man ska orka arbeta politiskt. Det kan man säga om väldigt många sfärer. Men människor är väldigt olika. "För att du riktigt ska kunna förstå en annan människa måste du gå i den människans skor en dag" har det sagts. Jag försöker verkligen sätta mig in i hur andra ser på världen.

Jag står för mina åsikter, jag står för alla misstag jag gjort genom livet, jag står för att jag kan ha sårat nära och kära, jag står för allt jag har varit och är.

När hat är drivkraften finns inget att sätta emot. Det är ett bedövande sorgligt faktum.