Kontakten med "medborgarna"

Lunchade med coachen igår på Grodan, försökte få tag på älskade väninna Iréne som ju arbetar i andra Hötorgsskarapan men som dessvärre inte var anträffbar. Sedan stressigt till lokalen för att hämta pumptermos och kaffebägare för att ha vårt Liberala Café vid inomhustorget i centrum där vi hade planerat att bjuda på glögg och pepparkakor. I kommunhuset används inga kokplattor utan man ställer oftast diskstället över de två som eventuellt kunde brukats. På plan tre såg jag att plattorna var fria men där fanns inga kastruller. Svetten rann nerför ryggen på mig där jag sprang mellan våningarna för att hitta kärl att värma glögg i och plattor som kunde nyttjas. Sedan kom Mats Larsson och vi vandrade ner med mitt campingbord som jag aldrig använt fastän jag måste köpt det för fem år sedan - bra att ha grej - och så ställde vi oss på vår anvisade plats.

Det kom inte fram så många under den en och en halva timme vi stod där, men det var trevligt. En pappa till en tjej som gick i Saras klass som är brandman i Tyresö sedan trettiotre år kom fram. Jag frågade om hjärt-lungräddning som ändrats två gånger under de två gånger jag gått och lärt mig. Det skulle vara två inblåsningar och femton kompressioner fram tills nyligen. Nu är det ändrat till två inblåsningar och trettio kompressioner! Tur att jag frågade. Han berättade om det projekt jag hört talas om redan tidigare där man har utrustning även i de mindre brandbilarna för att hjälpa till vid hjärtsvikt och infarkter. Men han sa också att chansen att man hinner bli räddad är mycket liten. Han berättade om sin egen begynnande trötthet i yrket och om de unga män som nu börjar på brandstationen som är heltaggade och tända och vill att det ska hända saker hela tiden.

Sedan kom Ulla Hoffman, tidigare partiledare för vänsterpartiet, och vi småpratade en stund.

Därefter kom Ann Näfver, vår fantastiska och oerhört begåvade metodutvecklare. Ann berättade att vi med spänning väntar besked från Sala Ida om ett projekt i samarbete med Sydafrika. Hela hennes paket om unga lagöverträdare som får göra samhällstjänst har ju blivit lag där hela nationen uppmanas att arbeta efter detta koncept. Vår ärade statsminister kom på besök till Tyresö enkom för att få höra om detta. Ann är en fantastisk tillgång till kommunen, inspirerande, enormt kompetent och totalt skitsnygg! Dessutom har hon en väldigt trevlig dragspelande make som också är mycket duktig inom sitt gebit.

Slutligen dök Nomi upp och hon berättade om hur en ung judisk man i hennes församling ställt sig upp när Fredrik Malm hållit föredrag om Sverigedemokraterna och då förkunnat att han (den unge judiske mannen, inte Fredrik Malm) var Sverigedemokrat! Nomi var förstås med rätta väldigt upprörd. Hur fungerar hjärnorna på sådanan individer? Det är samma fenomen som Arklöv som är nationaldemokrat, what???

Klockan arton stängde vi butiken och bar upp allt till mitt rum för att sedan kasta oss iväg ut till bygdegården där det rådde en ganska munter stämning.
Årets sista kommunstyrelsemöte skulle hållas där och sedan avslutade vi med julbord. Alla fick ett paket med det kryptiska budskapet att "om det går bra senare så kan man ha nytta av denna". Det visade sig vara ett litet piffigt hopfällbart paraply. Förstår inte riktigt kopplingen...

Jag började fundera på detta med kontakten med olika individer som jag hela tiden har kontakt med på grund av mina förtroendeupprag. Det är en av de absolut viktigaste uppgifter en politiker har, den att lyssna på människor. Vare sig det handlar om personal, chefer, partivänner eller medlemmar i andra partier samt medborgarna, så måste man lyssna med koncentration, empati och intresse. Igår kväll pratade jag med en kvinna som arbetar inom en verksamhet inom socialförvaltningen där hon var mycket missnöjd med ledningen.

Jag kom på hur mycket jag lyssnar och pratar och lyssnar och pratar... Och kommer att fortsätta göra.

Det är själva essensen i politiken. Kommunikation. Har man ingen lust att lyssna så ska man inte vara i denna sfär. Verklighetsförankringen går förlorad och man kan inte arbeta konstruktivt.

Jag tror inte det finns något obehagligare än att försöka föra fram ett budskap eller tankar till någon som ideligen svarar i telefon eller flackar med blicken eller inte tittar på en utan hela tiden spanar, eller som verkar totalt ointresserad. Det är min åsikt. Därför kommer jag att göra allt som står i min makt för att inte utsätta någon för de sätten att bete sig. Ett löfte jag ger här och nu och den dagen jag inte kan hålla det så är det dags att gå...