En kyligare Bond i en värld av egoism och avsaknad av solidariet. Om cashewnötter och annat.

Karin bjöd mig på min fördelsedagsmiddag igår på Thaibåten nere i Hammarbyhamnen. Den är väldigt mysig och det var supergott!

Därefter gick vi och såg Quantum of Solace, senaste Bond-filmen. Jag slogs av att alla actionscenerna var otroligt hårda, nära och snabba. Realtid där jord och söndrade partiklar stänkte och flög mot kameran och därmed mot åskådaren, som om man var närvarande där allt hände. Bond själv framstod som fjärran från den charmerande kvinnoslukaren Connery eller den dandyaktige och också kvinnoslukande Moore. Detta är en kylig Bond som inte släpper några roliga one-liners över sina läppar, man drar inte på munnen speciellt många gånger. Dödandet är verkligt, och om man får leva sig in i karaktären, nödvändigt. Därmed ingenting att älta eller ångra. Kylan är alltså påtaglig. Och Karin påpekade när vi gick till bilen efteråt: De har i alla fall fått tag på någon som kan hålla på ett tag, Craig är ju förhållandevis ung jämfört med de andra "grabbarna" som spelat Bond. Jag tyckte inte att titelmelodin var så minnesvärd. Jag älskar ju Madonnas Die another day. Vill gärna ha mer sådant.

Cashewnötter vill jag aldrig mera äta. Det är Olles favoritnötter. När jag berättade för honom att vi inte ska köpa det mer så svarade han: Eller så kan vi lika gärna gå och hänga oss!

Jag kan förstå hans frustration. Om man granskar hur allt vi äter produceras och under vilka arbetsvillkor så återstår nog snart inte mycket som man kan stoppa i munnen med gott samvete. Någon uttryckte det i tidningen med: "Vad är syftet med artikeln? Ska vi sluta köpa cashewnötter och dra undan försörjningen för dessa individer, även om det så bara är fyra kronor om dagen de tjänar?"

Syftet i min värld är varseblivning och att människor får komma till insikt och inte gå omkring i västvärldens välsignade bubblor som västvärlden är så himla bra på att boa in sig i. Vi kan påverka! Vi kan fortsätta köpa och äta cashewnötter, bananer och bomullskläder, plastleksaker, fotbollar och kött med mera. Men på villkor att de produceras på det sätt som vi själva skulle tycka att det är OK arbetsvillkor, naturligtvis efter de förutsättningar som är realistiska i den miljön där produktionen sker. Det är på tiden att vi spräcker bubblan och tar vårt ansvar. Egoismen måste ha en gräns, solidariteten en början.