Julafton - juldagen - annandagen - så blev de!

Julaftonens morgon gick jag ut som vanligt med hundarna. Satte sedan en färs för att göra köttbullar. Satte en deg för att göra fler lussekatter eftersom Emilie älskar dem så mycket.

Jag har utvecklat bakandet av lussekatter till perfektion. Alltid extra smör i spadet och en deciliter extra socker samt ett ägg. Därefter ska degen vara väldigt kladdig när den ska jäsa. Mjölet som behövs för att göra en blank, klibbfri och fin deg ska tillsättas när den första jäsningen är klar! Sedan är det bara att baka ut två plåtar katter (ska jäsa en liten stund till innan de åker in i ugnen) som blir perfekta, lätta, fluffiga och inte alls torra. I am so good! DE är så goda! :-)

Jag kollade med tjejerna vilken tid jag skulle hämta dem och sedan åkte jag till Kärrtorp som vi bestämt. Fick sitta och vänta på att de skulle komma ut till bilen i tio minuter. Tänkte att vi skulle stanna till på NU Hemköp för att handla in sådant som de kunde vara sugna på eller om de kom på att jag glömt något. Emilie satt kvar i bilen på parkeringen medan jag och Sara gick in. Hon ville ha glass och youghurt för sin nyopererade hals . Hon lät fortfarande tjock i halsen och sa att hon hade ont. Vi lyckades samla ihop till två kassar blandat innan vi gick tillbaka till bilen. Väl hemma så gjorde jag klar grönkålen (Olles favorit), köttbullarna, skinkan, sillen, potatisen, ost osv. Tjejerna hjälpte till lite halvhjärtat att duka. Väl vid bordet så säger Emilie: Var är julvörten? Oj, den har jag inte kommit ihåg att köpa i år, den brukar ingen vilja ha... Emilie gjorde en sur snipmunsmin och sa: Det enda jag vill ha är skinka och julvört!

Jag kände hur trött och ledsen och uppgiven jag blev. Det stod mig upp i halsen, detta med individer omkring mig som bara ska ha och ha och bli vårdade hela jävla tiden. Vem frågar mig vad JAG vill ha? Det vällde liksom fram inom mig, och jag gissar att vi är många kvinnor vid alla Sveriges julbord som tyvärr får samma känsla genom kropp och själ. Kanske även män, där sådana anammar rollen av att fixa och ordna inför helgerna. Nå, jag vände mig till Olle och sa: Nästa år ska vi nog fira jul någon annanstans...

Emilie skärpte till sig och resten av kvällen var lugn och trevlig, vi kollade Arn som Olle hade köpt. Sara och Emilie ville åka hem till Kärrtorp så de tog bussen sent. På tidig morgon ringde sedan Emilie och berättade att Sara blött ymnigt ur halsen och att de ringt efter ambulans. Jag kunde inte somna om utan ringde efter en stund för att kolla läget. De gav Sara dropp och skulle behålla henne inne på observation ett dygn. (Andra personen i denna familj som får dropp inom en månad efter varandra, hm)

Juldagens morgon tog jag mig några lussekatter och en kopp kaffe och kollade ut över den vackra Erstaviken. Tog fram kalkonen ur kylen och preparerade den. In i ugnen och började ta tid. Rensade brysselkålen och städade undan. Pappa Clive hade inte ändrat sig, han skulle inte komma på någon kalkonmiddag utan häcka hemma. Det övergår mitt förstånd hur han tänker och fungerar. Hur kan det komma sig at tman inte förstår sitt eget kött och blod?

Tände ljus och dukade och donade. Emilie åkte hem från Karolinska där Sara hamnat och ville inte heller komma eftersom hon inte heller är riktigt kry, genomförkyld. Slutligen kom Karin med Daniel och Jakob och sin man Lasse. Vi drack en pava franskt för 200:- som var himla gott. Männen drack något urstarkt öl vilket verkade glädja dem.

Jag höll på och brottades lite med kalkonen och till sist hade jag silat och gjort sås och kalkonen var trancherad och vi satte oss till bords. Vi hade väldigt trevligt, pojkarna var lugna och glada och allt var gott. Sedan åt vi godis, drack kaffe och ingen ville ha Marängsuissen som jag hade planerat, så mätta var vi. Vi lekte charader och Daniel och Jakob fick hitta på olika saker. Ett ord som Daniel absolut ville att jag skulle skriva på en lapp var "huligan". Var han nu hade fått det ifrån... Allt som allt så var det en mycket trevlig dag trots att jag oroade mig både för lilla Sara och gamle pappa Clive.

Annandagen gick jag upp tidigt som vanligt med hundarna och sedan en liten frukost varefter jag stöp i säng igen. Det är härligt att gosa med Olle utan stress. Jag var iskall och han fick värma mig på fler än ett sätt.

Jag vaknade igen med ett ryck kvart över tio. Jag hade stämt träff med Lena på Tyresö kyrka där det skulle vara konsert och mässa. Jag går aldrig i kyrkan eftersom jag inte är troende, men kultur av alla slag passar så bra i kyrkorummet så jag ville gärna gå på detta. Kastade mig upp och klädde på mig i rasande fart och Sofia och jag gick med hundarna i sällskap till kyrkan och sedan skulle hon gå vidare hem med dem själv. Jag kom in i kyrkan fem i elva och det skulle börja elva. Kyrkan var bystfull. Jag gick nästan ända fram till främsta bänkraderna innan jag fick syn på Lena och hennes mamma. De hade tacknämligt hållit en plats åt mig. Sedan satt jag och njöt en timme av Tyresö kammarkör och solosång av Viktoria Palmer och trumpetspelande av Stig Persson. Mathias Kjellgren var dirigent och spelade orgel och piano. Det var massor av fina julsånger. Bland andra sjöng Viktoria en underbar och för hennes mezzo passande engelsk sång som hette Lullay the little tiny child. Den fick mig att börja tänka på negro spirituals och vemodiga och sorgsna sjungande kvinnor med svåra livsöden.

Lena och hennes mor åkte åt sitt håll och jag vandrade hem via kyrkogården och mammas grav. Där rafsade jag bort lite torra löv och tänkte att det är märkligt hur det sitter så djupt rotat att: Jag måste slå en signal till mamma och berätta för henne... nej visst, hon finns inte sedan åtta år tillbaka, snart nio. Märkligt.

Väl hemma mötte mig Sofia i dörren och berättade att det hade kommit en bil och hundarna hade trasslat och Sofia hade taget ett felsteg och trampat på Soleil och nu kunde Soleil inte stödja sig på foten. Jag kände efter och det var rejält svullet samt - av! Jag blev så trött. Men jag tog med mig Soleil till Bagarmossens djursjukhus och hon var så stoisk. Hon kräktes i bilen, tur nog på handuken jag lagt henne på. Hon viftade på svansen åt alla människor och djur hon såg. När vi vägde in henne visade det sig att hon vägde hela 3,65 kilo! Hon borde väga lite mindre, shouldn't we all? På tal om vikt så har pappa gått ner fem kilo vilket oroar honom. Men han skulle kunna gå ner trettio utan att det märktes...

Medan vi väntade på att få komma in för behandling kom det in ett par med en varg. Tyckte jag. Det var en mycket vacker hund som jag hade kunnat svära på hade vargblod. Så jag frågade förstås. Mycket riktigt, hon var hälften varg. De hade med sig en vuxen dotter också och alla vill gärna berätta om denna enastående varelse som inte skällde, väldigt sällan visade tillgivenhet och som inte hade revirkänsla alls. Dessutom stack den aldrig från hemmet. Den hade järnkoll på månen och allt som rör sig på skyn. De tyckte att Soleil var söt trots att hon var så oklippt och påpekade att vi var lite lika varandra, jag och Soleil. Hm, hur skulle man tolka det? :-)

Soleil blev röntgad och det visade sig att två ben i foten var av. Jag hade bett om råd vad gäller Soleil och hennes avsaknad av rumsrenhet. Det verkade inte som att veterinären kunde tänka sig alls att det har med något fysiskt att göra. Det är snarare hennes bakgrund, att hon kommer från kanske nerviga gener och Hundstallet. Men Soleil är rent kynnesmässigt den trevligaste hund vi någonsin haft. Hon är helcool, alltid glad, skäller inte utom när Shi-Mi skäller och hetsar, inte hoppig, inte spattig, bara cool och genomsnäll. Jag kan inte förmå mig att tänka tanken att behöva avliva henne bara för att hon inte kan lära sig att kissa ute... men det är ju äckligt och det förstör golven.

Hon fick sin fot omlagd och sedan ska vi tillbaka om två veckor för en ny röntgen. Det gick på 3600:-!!! Jag blir galen!

Jag skulle hälsa på när alla skulle samlas för att fira Barbros födelsedag på Björkbacken. Svärmor är så gullig men det är tungt för henne att sitta uppe länge. Jag ville bara ta vägen förbi eftersom alla skulle ses vid fyra. Jag åkte in till parkeringshuset vid ICA eftersom jag var tidig och köpte nio damtidningar på grund av ren deppighet för allt elände som verkar hända hela tiden nu. Sedan gick jag med lilla Soleil till Björkbacken där det inte fanns en själ. Tvärtomt. Sofia kom efter några minuter och Olle släntrade efter. Jag blev så dyster till sinnes att det rann över och jag sa att jag inte tänkte vänta, speciellt om de inte visste om någon pizza hade beställts till mig! (Jag var glupande hungrig eftersom jag inte hunnit äta lunch på grund av snabb resa med Soleil till djursjukhuset.)

Jag gick därifrån och åkte hem. Lilla Soleil och jag och Shi-Mi gosade hemma. Jag gjorde te och tog några köttbullar, satte på TV:n och började beta av lasset med damtidningar. Jag vet inte varför denna inklination kommer över mig ibland att jag måste läsa en damtidning... De är så ytliga och man bläddrar igenom dem på en sekund, känns det som. Men det var horoskopen för 2009 och bling-bling och kläder som lockade denna gång. Mitt sinnelag var milt uttyckt inte det gladaste. Alla horoskopen visade att jag kommer göra ett kanonår rent arbetsmässigt (Skorpionerna) men resten var det inte så mycket bevänt med. I juni kommer jag att ha en svacka (no kidding, är det semestertider då eller?) annars rullar det på. Sista tidningen jag läste var Damernas Värld. På sidan tjugofyra var den: Emilies illustration för vinterkollektionen av Lars Wallins make-up. Helt fantastiskt vacker. Hennes andra illustration för honom. So proud!

Började klippa av Soleil allt hår. Det bildades ett stort berg av hår på golvet. Hon blev jätte söt! Sedan kom Olle hem. Sofia skulle umgås med kusin Josefin och sova över hos henne. Jag började klippa Shi-Mi. Hon blev också jätte söt! Och det bildades ett lika stort berg av hår på golvet av hennes hår också. Tur att dessa hundar inte fäller, det är verkligen en välsignelse!

Kvällen flöt på. Soleil var lugn och vi hjälpte henne upp och ner ur fåtöljerna och våra knän. Sent började en film som hette Snowcake med Sigorney Weaver och Allan Rickman. Den var suveränt bra. Den slutade halvtre på natten.

I morse läste jag att Ålidhem i Umeå brunnit så jag messade till Sofia eftersom hennes studentbostad är där. Hon kollade på nätet och tack- och lov så var det inte hennes hus utan det bredvid, men det var bra nära. Läskigt.

För en stund sedan fick jag ett utbrott för Olle ställde vänligt fram en kopp kaffe till mig och jag skulle flytta på alla tidningar för att han skulle kunna sätta sig och äta och då välte kaffet över hela bordet och över min blå yllekappa som hängde på en stol bredvid bordet. Utbrottet kom inte då utan efter en stund när Olle var dum och sa att jag skyllde på honom för att jag var klumpig. Min teori var att han kunde frågat om jag verkligen vill ha kaffet just där och då. Så jag kastade resten av kaffet i koppen med koppen i en båge genom rummet vilket fick till sin konsekvens att jag stänkte ner min fina fårskinnsmockakappa från Glasgow med kaffe och koppjäveln gick inte sönder vilket jag planerat eftersom det är ljuvligt med krossat porslin för att lugna ner nerverna och ilskan. Kan Paul som jag reste till Indien ha läst av mig så rätt när han kallade mig för dramaqueen? Skulle jag? Va?

Detta är min julhelg. Jag känner att det är mycket som håller på att förändras i mitt liv. De närmaste åren kommer inte jularna se ut så här. Först om eller när vi får barnbarn kanske de där julejularna komma tillbaka. Jag tycker att allt är en smula hysteriskt. Kan man inte få vara ifred lite? Tomten ter sig nästan pervers ibland i mina ögon. I synnerhet i dessa kristider. Bort med fanstyget, märker han inte hur jobbigt alla har det för att få ihop till hans förbaskade förmenta paket att fylla säcken med? Vi har inte det problemet, tjejerna får lite klappar men vi vuxna ger inte till varandra i familjerna.

Om någon timme ska vi gå ett gäng och se Australia. Så jag kanske borde hoppa in i duschen...
Himlen över Erstaviken är rosa så jag hoppas på en vacker dag imorgon.