Savigny-de-Temple Nandy - vår vänort.

Tyresö har ett antal vänorter, bland annat Savigny utanför Paris. För fyra år sedan exakt, så var jag och besökte Savigny och fick vara med om en otroligt intensiv vecka med enormt mycket arbete då vi konfererade och konfererade och åkte på studiebesök och hade stora officiella möten på typiskt ceremoniellt franskt vis.

På plats fanns då representanter från Mauritanien, Spanien, Rumänien och Sverige - de länder där Savigny har vänorter. Vi fick alltså allt tolkat på fyra olika språk. När vi själva skulle kommunicera så skulle allt tolkas. Det blir väldigt tunga och inte helt snabba informationsutbyten och man måste hela tiden vara extra koncentrerad. Jag var dessutom med och höll i två av de seminarier som vi hade då.

Det finns en "Rue de Tyreso" i Savigny.

Nu fick jag åter komma tillbaka, denna gång kunde jag inte åka hela veckan eftersom vi hade nämnd på onsdagen. Jag och Tyresös kommunstyrelseordförande åkte i torsdags. Innan jag skulle rusa till den väntande taxin klockan fem på morgonen skulle jag pussa sömndrucken Olle adjö. "Har den äran!"sa han. Oj, jag hade glömt att Olle fyllde år! (Jag mindes det när jag somnade halv ett natten innan) Nå, sedan flög vi från Arlanda till Charles De Gaulle och blev hämtade av en av de vänliga Savignyborna. Fredrik och jag fick bo på "La Grange", slottet som den första Bernadotten bodde på.

Vi hamnade rakt i en konferens om miljö och hållbarhet och hur man kan odla utan pestisider. Den hölls i Savignys kommunfullmäktigesal. Därefter blev det lunch på temat Madagaskar, otroligt gott. Sedan åter till konfererande, denna gång om kvalitetsarbete. På kvällen blev det middag i ett stort festtält på slottets mark. Innan det var det olika tal och presentation av gåvor inne i slottet och vi firade att det var La semaine Suedois eller Sverigevecka i Savigny.

Innan allt satte igång på slottet hade jag gått ut på framsidan av slottet för att röka. Såg då en hästkarl dona med en vacker häst som stod fastbunden vid en av de stolpar som fanns på behändigt avstånd med jämna mellanrum på den cirkelformade stallplanen. Jag stod och tittade lite. Det var en stilig man med stålgrått hår och blå ögon, han haltade lite, vilket dessvärre kan höra till om man har varit bland hästar hela sitt liv (han berättade sedan att han vid ett tillfälle fått en häst över sig). Kvällen var behagligt mild efter den varma dagen, det doftade av otaliga blommande träd och växter i slottsparken. Fick en förnimmelse av Angeliqueböckerna som jag slukade när jag tolv år gammal. Franskt sjuttonhundratal med starka, virila män som red i sporrsträck med mantlar och svärd för att rädda vackra, senseulla Angelique :-). Där stod jag alltså (Angelique) och där stod han (vad han nu hette i böckerna) Han ropade "madame" och vinkade åt mig att komma fram. Kom, vill ni klappa?

Angelique försvann och jag, Anna, gick fram och lät försiktigt fuxen sniffa på min hand. Inne i stallet stod en enorm arbetshäst och frustade. Den var mycket vacker och helt stålgrå. Vi kommunicerade på bruten franska (jag) och bruten engelska (hästkarlen) en stund, sedan gick jag tillbaka för att vi skulle alltså samlas inne i slottet och snart skulle alla anlända.

Vid middagen kom hästkarlen åter förbi för att hämta två hästar som befann sig inne i ett stängslat område bredvid parken där de hade fått beta fritt. De galopperade fram och tillbaka och verkade glada över att bli hämtade och få komma in till stallet igen. Jag lämnade tältet där vi åt middagen en stund för att hälsa på hästarna en gång till. Hästkarlen berättade att den ena hästen hade han haft sedan den var ett år och hästen tyckte mycket om "sin" människa, hästkarlen som skötte den. Alltså nojsade och lekte den och busade. Den var nu åtta år gammal.

Middagen var väldigt trevlig, det är alltid god mat som bjuds och gott vin.

Jag ställde väckarklockan i mobilen för nästa morgon skulle vi samlas klockan nio. Lade den på nattduksbordet bredvid vattenflaskan jag köpt. Vaknade tidigt med ett ryck (händer ibland när jag inte sover i min egen säng) och undrade vad klockan var. Mobilen låg i en pöl med vatten. Det var vatten på golvet. Mobilen var stendöd. Nej, nej, nej, det fick inte vara möjligt! Vattenflaskan hade haft ett litet hål som läckt under hela natten och förstört mobilen. Det var så förskräckligt att det knappt gick att tro på...

Man hade lagt in lite frukostmat i våra kylar så jag tog en youghurt och lite juice. Duschade och klädde mig. Under tiden slog slottsklockan vilket lugnade mig, den slog åtta...Jag hade ju inte haft en aning om vad klockan var då mobilen var min enda tidsvisare.

Vi promenerade bort till Vänortsföreningens samlingslokaler och jag mindes precis hur man skulle gå efter fyra år. Jag fick tag på förvaltningschefen med hjälp av Fredriks telefon för att jag plötsligt började oroa mig att det kanske var jag som hade jouren. Men oron för mobilen hade fått mig att tänka fel, det är denna vecka som jag har natt- och helgjour. Sedan ringde jag även Olle för att berätta om att jag var utan telefon.

Vi åkte till ett reningsverk. En av personerna från den rumänska delegationen satte sig bredvid mig, en man i min ålder som verkade rar. Vi samtalade en del om olika saker. Jag satt innerst vid fönstret och han hade alltså kommit efter och satt ytterst. Plötsligt sa han: Du är en mycket vacker kvinna! Eh, hm, jag du är en mycket stilig man, var allt jag kunde få ur mig. För att det sedan inte skulle bli väldigt genant så pratade jag på om allt möjligt. Fredrik satt framför och han sa att "jäklar vad du pratade!". Ja, vad ska man göra? Hellre det än pinsam tystnad för att han sitter och stirrar på mig...

Sedan filmade han (som det verkar) varje steg jag tog. Det var inte jag som konstaterade det, även om jag sett att hans kamera varit lite väl ofta vänd åt mitt håll. Det var en ung tjej från socialdemokraterna i Tyresö som hade lagt märke till det och berättade det.

Detta är förstås dubbelbottnat. Det ena är att det självklart är smickrande att någon kan bli så fullständigt betagen i mitt utseende. Det ansikte som jag tittar på varje dag, som ser mer och mer slitet ut för varje månad som går, mer och mer fräknigt, rynkigt och mosigt. Det ansikte som jag blir så förskräckt av att se på foto eftersom jag trodde att jag inte hade åldrats FULLT så mycket sedan förra gången jag såg ett foto av mig själv :-(

Det andra är: Vad gör man med en film där man filmat en person konstant? Varför filmar man en person konstant? Hm...

Han var på intet sätt på något annat vis otrevlig eller betedde sig opassande. Ett enigma.

Efter det intressanta besöket på reningsverket åkte vi för att äta lunch på en skola. Där fick vi förrätt, huvudrätt och efterrätt (efterrätten bestod av äppelflan och frukter samt regionens fantastiska olika brieostar). Så får barnen i Frankrike äta sina luncher!

Sedan samlades vi på vänortsföreningens lokaler igen för att diskutera de olika ländernas sätt att hantera sitt avfall och sin vattentillförsel och rening. Rumänien ligger långt efter på många sätt. Samtidigt kan de hoppa över en del av de misstag som vi andra kan ha gjort under decennier av utveckling på området vilket alla enades om. Utbytet i dessa frågor borde vara mycket givande för alla och vi kom fram till att vi borde fortsätta på detta spår i framtiden genom ett gemensamt projektarbete. I Rumänien har man dessutom all denna kunskap om hur man odlar utan gifter för att få bort skadeinsekter och skadeangrepp och det ville vi poängtera att den kunskap som rumänerna har måste de värna om eftersom risken annars är att de börjar använda bekämpningsmedel i stor skala, ett misstag som vi andra redan gjort och nu måste lära oss att förhålla oss till.

På kvällen fick jag komma på middag hemma hos en av kommunens vice borgmästare, samma befattning som jag själv har. Det var så fint ordnat och väldigt gott men stressigt. Vi skulle vara på kommunfullmäktigesammanträdet som utlysts till nio på kvällen. Man varnade oss och sa att mötet skulle kunna pågå till långt in på natten om det ville sig illa. Vi hade fått löfte om att kunna lämna mötet vid elvatiden på kvällen.

Vi åkte till kommunhuset och fick sitta på åhörarbänkarna och lyssna och se. Nu var det inga som tolkade och jag ansträngde mig ännu mer än vanligt för att förstå vad som sades. Det var kul att få se och höra hur det går till på ett fullmäktige i Frankrike. Det fanns en person som var mycket oförskämd hela tiden som borgmästaren till sist fick stänga av mikrofonen för. Alla berättade dagen efter att personen är känd för att vara otrevlig och prata på, eller rättare sagt, mala på i evinnerlighet.

På natten blev jag väckt av högljudda röster ute på slottsgården och ett gäng killar som höll på att resa upp de olika tält man skulle ha för slottsdagen och eventen som skulle gå av stapeln på löragen och söndagen. Jag klev ur sängen och gick fram till mitt öppna fönster samtidigt som jag funderade på om jag skulle ropa till dem att vara lite tystare. Jag ställde mig och spejade ner på dem. En kille kastade en blick upp mot mitt fönster och såg genast helt skräckslagen ut. Han gick bort till de andra där de höll på att jobba och sa: "Det finns ett huvud uppe i fönstret!" Jag smög tyst tillbaka till min säng utan att ha sagt ett ord. De andra skrattade åt honom men de blev märkbart mindre högljudda...

Nästa dag hade det hunnit bli lördag. Vi samlades för att utvärdera veckan. Savigny hade med alla sina vänortsfamiljer visat en oerhörd prestation i gästfrihet och fint omhändertagande och en fantastisk logistik där många människor ställde upp och körde olika grupper fram och tillbaka till olika besök eller till och från olika flygplatser. Vi hade verkligen inte gjort det enkelt för dem, vi från Sverige, som kommit i tre olika omgångar och dessutom åkte tillbaka i tre olika omgångar.

Vi var en grupp som blivit speciellt inbjudna att intaga lunch med borgmästaren. Inne i kommunhuset finns en speciell lägenhet som har en stor matsal där man brukar ha officiella måltider då man vill vara lite mer chambre separée... Vi var cirka femton personer totalt och blev även här serverade förrätt, varmrätt och efterrätt samt ost. Rött vin till. Allt var utsökt. Borgmästaren ser ut precis som en borgmästare ska, äldre, gråhårig med pampig buk och skägg och utstrålar stor pondus (vilket förstås provocerar mig enormt, det finns något med överhet och underdånigt nedböjda huvuden som får mig att känna så och han väckte den känslan) Vi samtalade med hjälp av tolkar om hur vårt fullmäktige fungerar och deras och gjorde jämförelser. Det var en trevlig och lättsam måltid.

På slottet i parken skulle det bli midsommardans. Man hade rest och klätt en mycket fin midsommarstång. En ung fransyska hade städslats för att spela nyckelharpa som hon behärska mycket väl. Det är redan i Sverige ett ovanligt instrument nu för tiden, än mer ovanligt blir det förstås i Frankrike där de inte ens har ett namn för detta instrument.

Vi ledde dansen och började med Små grodorna. En av våra vänortsdeltagare från Sverige, en otroligt duktig kvinna, hade sett till att texterna hade blivit översatta till både franska och rumänska. Alla gav sig hän i danserna och snurrade och följde efter "så här gör flickorna var de står" och de andra danserna där vi flängde runt och sjöng. Förra gången jag var i Savigny hade jag på mig folkdräkten, den lättare sommarvarianten, men denna gång lämnade jag den hemma. Det var fullkomligt stekande hett och inte en endaste liten bris. Förra gången för fyra år sedan när alla stod uppställda för att lyssna på borgmästarens tal och andra potentaters tal så svimmade en kvinna av värmen där på slottplanen.

Det var minst lika varmt denna gång men lyckligtvis svimmade ingen. När första omgången av svenska midsommardanser var klar så fick jag, den socialdemokratiska tjejen från Tyresö och Fredrik skjuts till stationen för att åka tåg in till Paris. Vi tänkte att vi skulle flanera lite och söka upp något matställe för en liten middag i franska huvudstaden.

Tågen kommer regelbundet och är moderna tvåvåningståg. Resan tar cirka tre kvart. Jag läste omväxlande i min medhavda deckare, småpratade med mitt resesällskap eller tittade på landskapet och staden som vi åkte förbi. Tre mycket högljudda tonårstjejer som skrek, gapade till eller vrålflabbade om vartannat samtidigt som de övade danssteg och brottades som ungtjurar stångas gjorde inte resan till den fridfulla upplevelse den kunde ha varit. Men vad gjorde väl det. Lite ungdomlig glädje borde man ju inte missunna någon och vi var ju på väg in till - Pariiii.

Vi landade mitt inne i hjärtat av Paris, stationen Les Halles. Vi vandrade genom centre Georges Pompidou och kom ut i en stor park. Därifrån gick vi ut på rue Pont Neuf. Vi försökte se om det fanns några matställen. I min ögonvrå uppfattade jag en klänning (ja, jag är proffs på det området) och jag frågade Fredrik om det var OK om vi tog en lov i affären. Klockan var tjugo i åtta och affärerna stängde inte förrän åtta, lucky us! Fredrik är en tålmodig och vänlig själ och tog det hela med ro medan jag och vårt andra kvinnliga sällskap rusade runt och hittade fina klänningar. Jag valde en plus en fin lite kofta. Sällskapet två klänningar. Väl ute på gatan igen tog vi riktning mot Seine.

Borta vid Louvren svängde vi av till Place de Louvre och jag upptäckte ett gäng orange jalusier som skulle kunna vara till en restaurang.

Vi gick dit och bestämde oss för att prova och väl inne så började en underbar middag. Vi valde först varsin drink. Under tiden kom servitrisen fram med en liten skål med de godaste oliver jag ätit i hela mitt liv (jag tar i lite, men de var verkligen gudomligt goda) Sedan när vi beställt vår mat och bestämt oss för en flaska rosé så kom servitrisen med små koppar med kall gurksoppa som även den var himmelsk. Två av oss beställde risotto med Chanterelle, en tog laxen. Vi började äta och jag njöt och mmmmmade. Det var så otroligt gott! Jag sa att de enda som verkligen uppskattar "les Chanterelles" är svenskar och fransmän. Just då kom en manlig servitör och frågade först om det smakade gott och sedan var vi var ifrån. När vi svarade Sverige sa han att deras kock kom från Sverige. Åh, hälsa honom från oss att det smakar underbart! utbrast jag. Jag hämtar honom, svarade servitören. Ut kom en ung man som hette Henrik Andersson från Skaaune (Skåne). Han hade bott femton år i Frankrike och arbetat hela elva år på denna restaurang som heter Le Fumoir.

Vi åt efterrätt också och det var förstås väldigt gott även det. Därefter började vi sakta ta oss tillbaka till stationen. Vi var dock först helt enkelt TVUNGNA att ta en kaffe på Starbucks. Sedan tog vi tåget efter lite bryderi om vilket håll tåget skulle gå så att vi hamnade på rätt tåg...

Vi blev hämtade vid stationen och körda till våra respektive sovkvarter. En härlig dag.

Nästa dag var dags för öppning av utställningen Bernadotte på slottet La Grange. Man klippte ett band vid ingången till slottsparken och människor kom med tidsenliga dräkter och spelade paret Bernadotte med följe. Deltagarna från de olika länderna fick varsin bit band som sig seden tydligen bör, jag visste inte vad jag skulle göra av min eftersom jag lämnat handväskan på rummet. Under tiden var rumänen med kameran där, efter vad det berättats så filmade han väldigt nära på mig. Jag ignorerade honom. Han filmade även när vi vandrade uppför den långa trappan inne i slottet när det skulle hållas tal. När talen var avklarade vällde alla ut och kastade sig lystet på de småplocksbitar som dukats upp tillsammans med olika drycker på ett långbord utanför.

Samtidigt pågick visning av stallen där stadens polishästar bodde. Där finns Ideale, Job, Indienne, Oscar, Grob och Celine. Celine visade sig den stora arbetshästen heta, det var alltså ett sto. Jag kliade Grob på manken och han njöt. Senare blev alla avduschade men just då när jag masserade honom var han extremt lortig...

Folk flanerade, lekte gammeldags lekar, åt picknick och hade det allmänt trevligt. Celine fick dra en stor vagn med folk runt igenom parken, stackars häst.

Snart var det dags att bli körda till Charles de Gaulle för att åka hem. Vi åkte dit och intog mat och sedan var det dags att boarda planet. Tydligen har det varit lika fint här i Sverige vad gäller vädret. Det har varit fantastiska fyra dager, massor av tankar är väckta och idéer om olika samarbeten inför framtiden. Savigny, du är en mycket bra vänort!