Bollmorakapellet och borgerlig begravning

Solen sken och det var en mycket fin dag när fler och fler började samlas vid Bollmorakapellet. Vi har upptäckt att människor kommer i väldigt god tid till begravningar, åtminstone de två vi varit med om, min syster och jag, på kort tid. Kistdekorationen vi hade beställt bar Union Jacks färger, floristen hade jobbat hårt för att det skulle se ut som ett kors av vitt och rött i blått. Kapellet är mycket trevligt och lagom stort. Pelle och Anders kom med ett helt piano som de ställde nedanför orgeln. Officianten Ann-Britt månade sig om att ha korrekta namn för att kunna presentera de olika musikinslagen ordentligt. Fem i två gick vi i familjen in och sedan följde resten av de närvarande med in. Det var otroligt trevligt att få träffa våra föräldrars gamla grannar från Nykvarnstiden. De var ju också Karins och mina grannar så länge vi bodde kvar hemma. Alla såg sig lika ut trots att det är tre decennier jag sett många av dem. Clives engelska vänner i Sverige kom också.

Klockringningen började och sedan sjöng och spelade Sara "Over the rainbow" på det sätt Eva Cassidy gjort det. Därefter välkomnade Ann-Britt och sedan höll Malcolm och Valerie tal efter varandra. Ann-Britt läste en fin dikt på svenska. Sara skulle ha sjungit Angel, den sång hon sjöng och spelade så vackert på min mosters begravning, men hon grät så mycket så att Pelle tog över och Anders spelade med. Pelle, Olles bror, som är pianist till professionen och Anders som är saxofonist, är så makalöst vänliga. De ställde upp helt gratis för att hedra min far. Därefter var det min tur att hålla tal och det gick bra, jag hade varit orolig att jag skulle börja gråta hejdlöst. Vid defileringen spelade killarna igen och därefter läste Ann-Britt den fina dikten "Do not stand by my grave and cry". DÅ började jag hulka! Ja, någonstans skulle det ju komma! Till sist spelade Pelle och Anders "What a wonderful world". Det var så fint!

Vi tog oss sedan vidare till lokalen där vi skulle ha minnesstunden. Det låg några minuters promenad från kapellet. Där samlades alla och åt lax/rostbiff med potatissallad och drack vin och öl eller alkoholfritt, därefter kaffe och chokladbollar. Det blev väldigt lyckat och mycket trevligt. De engelska släktingarna tyckte att vi gjort bra ifrån oss och hedrat deras bror/farbror på ett mycket bra sätt. Jag är så lättad över att det är klart!

Jag tror att min sorg kommer slå ut i full blom när allt släpper, tömning och flytt ur pappas lägenhet är klar och jag är ledig. Och då är det OK. Jag har inte velat gå omkring och gråta bland folk och vara svullen och rödögd mer än nödvändigt. Mitt problem under dessa månader har varit att klara av att inte släppa efter. Människor omkring mig har varit oerhört snälla. Samtidigt vill jag inte ha den uppmärksamheten som handlar om så sorgliga saker. Medlidande är svårt att ta emot, känner jag. Men jag vill tacka alla underbara personer som på så många olika sätt har visat sympati och som har stöttat. Inte minst mina partivänner, från vår kommunförening till alla ute i Sverige och på riksnivå. Vänner och familj, släkten i England, alla har varit underbara. Nu måste livet gå vidare. Onwards.