måndag 1 februari 2010

Pippi Långstrump - släng dig i väggen

Partiledardebatten gick väl hyfsat. Olle kände att moderatledaren var den som var tydligast och inte halkade på svaren. Jag tröttnade också efter en stund. Det här bådar inte gott.

Slötittade nyss på Comedychannel medan jag svarade på mail. Där bröt ett helt café ut i musikalsång från "Oklahoma". Jag började tänka på "Annie get your gun" som jag älskade som barn. Den filmen har jag glömt att nämna som en av mina favoritfilmer när jag listade dessa på FB när jag precis gått med där. Bland dem fanns "The wizard of Oz", "Sound of music" och "The red shoes".

Annie, Wizard och Sound har alla starka kvinnliga huvudroller som klarar motgångar men som är roliga och lite "egna". Jag har alltid kunnat relatera till det och har inte tänkt på att alla är musikaler. Red shoes är en underbart vacker dansfilm som gjorde att jag ville bli ballerina när jag var liten men hjältinnan är snarare tragisk än stark. Det kan jag också relatera till. När jag fick mina första små (röda)balettskor vid sju års ålder var jag överlycklig. Jag var så ledsen när jag vuxit ur dem. Nästa glädje var när jag fick tåskor i ljusrosa satin vid tolv års ålder. Jag ville verkligen bli balettdansös!

Idag, decennier senare, så älskar jag fortfarande att dansa och hade tyckt att det hade varit fantastiskt att få vara med i en musikal.

När man tittar på alla partiledare så kan man börja fundera på vilka av dem skulle vara vilken karaktär i The wizard of Oz. Det är en kul tanke.

Annie var så kaxig och duktig och jag älskade henne. Min pappa brukade ropa uppfordrande när han ville att jag skulle sätta fart och komma iväg: Annie get your gun! Come on!

Kan inte förstå hur jag kunnat förtränga henne, Annie. Samtidigt är det nog så att jag burit alla de uppräknade kvinnliga karaktärerna nära mitt hjärta under hela mitt liv. Visst gillade jag Pippi. Men hon sov ju med huvudet i fotändan och kunde lyfta en häst, hur realistiskt är det, for christ sake! Nej, de andra var mycket roligare, duktigare, kaxigare och bättre förebilder (borträknat den stackarn i Red shoes som var så fantastiskt vacker att se när hon dansade och så fruktansvärt passionerad. Den sorgsna och tragiska och passionerade bär jag också med mig)

Tänk att det ska till lite slötittande på en komediserie för en sådan djup insikt?
:-)

Och hur ska det gå med debatterna? Det måste bli lite sting och större skillnad och tydlighet! Håller tummarna...

Inga kommentarer: