Ung kvinna levande begravd

Hedersvåld och hedersmord är fruktansvärt. Hur man ska kunna stoppa sådana företeelser känns oöverstigligt. Börjar man tänka på hur det sett ut i Sverige så är det inte så länge sedan som man betedde sig på ungefär samma sätt även här.

Vad är människors drivkraft till att döda? Visst har man diskuterat det vid middagar och oftast kommer man fram till samma saker: Ja, hotar någon mina barn, ja, DÅ skulle jag kunna döda! Om någon hotar min familj...

Varje dag, över hela världen, varje minut, så hotas någons familjemedlemmar på olika sätt. Barn som tvingas utföra livsfarliga sysslor eller som tvingas röra sig i farliga territorier för att till exempel hämta vatten där inte bara minor eller rovdjur existerar utan de värsta hajarna av alla, andra vuxna. Kvinnor och män som arbetar under de mest vidriga förhållanden, i gruvor eller på odlingar med kemiska bekämpningsmedel (för att vi svenskar ska få vårt kaffe och våra bananer) Människor lever i verkligheter där själva deras trossatser, vare sig religiösa eller politiska, hotar deras tillvaro och liv varje sekund.

Vi måste ALLTID passa in för att överleva! Om vi inte gör som gruppen anser att vi ska göra så finns vi inte mera.

Det är oförsvarligt med mord och våld i hederns namn och vårt samhälle och alla som mäktar med ska göra allt för att få det att upphöra. Men de som använder existensen av dessa företeelser som argument för att vi inte ska "släppa in" fler människor från andra länder glömmer att de har funnits här också.

För sextio år sedan skylde fortfarande kvinnor sina huvuden med hatt eller sjal i våra kyrkor. För sextio år sedan så blev en ogift gravid kvinna utfrusen utan pardon i de flesta svenska småsamhällen. Lägg till hundra år så fanns morden för att försvara hedern även här.

Att döda sin otrogna maka eller make, vad är väl det om inte ett hedersmord? Att förlora ansiktet, att förlora sin "plats" kan vara något av det värsta som kan hända en människa.

Själv strävar jag efter att inte skämmas över någonting överhuvudtaget. Jag inbillar mig att jag på så sätt blir oåtkomlig. Men det är ju inte sant...

Jag sörjer alla individer som inte får vara sig själva vars familjer skäms så mycket att de måste döda de sina för att känna sig återupprättade.