Ofrånkomligt ifrågasättande av svensk närvaro i Afghanistan

Självklart uppkommer diskussionen om huruvida svenska styrkor verkligen ska skickas till Afghanistan när två personer blivit dödade.

Nyheterna igår visade en bild av hur de människor som faktiskt är på väg till detta land för att utsätta sig för livsfara känner till riskerna men ändå är fast beslutna om att åka ner och göra sina insatser.

Samtidigt satt jag och undrade över det som tidningen idag kallar för "social patroling". Detta att närma sig lokalbefolkningen till fots utan synliga vapen för att samtala. Verkar vara mycket farligt. Är det så alla länders styrkor i Afghanistan arbetar? Eller är det en typiskt svensk företeelse? Det verkar ju vara så där typiskt svenskt sympatiskt och vänligt och kanske lite naivt...

Den civila befolkningen måste känna stor maktlöshet över att talibaner och olika klaner härjar över hela deras land.

Utländska styrkor rör sig synligt i territorier där gerillakrig i oländig mark är vardagsmat. Dessutom är civilbefolkningen livrädd och deras egna är fiender som gömmer sig överallt.

Nu ifrågasätts svenska styrkors närvaro i Afghanistan. Hur skulle landet sett ut idag utan attacken från USA? Kvinnor och barns villkor där är fruktansvärda och det såg inte bättre ut för tio år sedan. Det är ett sargat och splittrat land. Man måste våga tro att det finns en framtid där som ser annorlunda ut än idag. Peter Wolodarski sa i TV4 nyss att man måste ha en återtågsplan, ett mål och en avslutning för dessa insatser.

Det borde vara det minsta man kan förvänta sig när fyrtiosju olika länder är närvarande för att stävja oron och försöka upprätthålla lugnet.

Diskussionen har bara börjat.