En kråka som trodde hon var näktergal: "Obesvarad kärlek" på Intiman

Olle och jag var med vänner igår på Intiman och såg och hörde "Obesvarad kärlek" med Loa Falkman och Babben Larsson. Först åt vi en underbar middag, om än lite stressad, på Tranan. Rekommenderas: God mat, fin stämning i lite rustik miljö och fantastiskt trevlig och serviceminded personal. Kort sagt perfekt!

Nå, om denna föreställning då: Florence Foster Jenkins hette en societetsdam som levde 1868 till 1944. Hon älskade musik så enormt men hade total avsaknad av taktkänsla och var tondöv. Dessvärre förstod hon överhuvudtaget inte detta utan sjöng gärna och mycket med en fullständig självsäkerhet under flera decennier.

Människor älskade att lyssna på henne för att det var så otroligt att hon inte förstod bättre, hon sjöng falskt och koketterade som om hon var en fullständig sångfågel med kristallklara toner. Publiken utvecklade ett sätt att skydda artisten i de värsta skrattanfallen med att göra allt för att inte låta henne se hur lustig de tyckte att hon var, de stoppade näsdukar i sina munnar eller rusade ut ur lokalen där hon uppträdde. Hon var så populär att hon fick spela in skivor och slutligen uppträda på anrika Carnegie Hall mitt under brinnande krig 1944. Hon dog en månad efter sitt uppträdande där, lika aningslös och i tro att hon verkligen var en stor sångerska. Denna historia är helt fascinerande. Falkman och Larsson ger en förställning som är mycket bra, rolig och tankeväckande. Falkman spelar den pianist som ackompanjerade Florence under många år, Cosmo McMoon. Dessa två personer spelar hela föreställningen själva och de gör det med bravur.

En härlig afton med stor kulinarisk och kulturell mättnad...