Vigslar en underbar augustidag

Så tog jag mig ut till havsbandet där jag skulle viga två kvinnor. Hittade dem i skogen ovanför den klippskreva de sett ut för själva akten. De höll på att fotograferas. De var oerhört vackra med fantastiska dräkter som de sytt upp för detta tillfälle. Två kvinnor i sina bästa år som varit med om en del och som nu funnit sina livs kärlekar i en av samma kön, helt underbart.

Obruten horisont, solglitter och bris, bättre väder kunde man inte haft.

Åkte hem för en lätt lunch, sedan till slottet. Tyresö slott. Vid grinden vid muren stod ett vackert ungt par och kysstes intensivt. Bredvid stod en kvinna och vaktade en barnvagn. När jag sakta närmade mig hörde jag att paret talade engelska med barnet i vagnen. Så hade jag funnit "mitt" par. Jag höll mitt livs första engelska vigselakt. Det gick förstås bra förutom att det var nittio gäster! Och det blåste lite och vi var utomhus och jag var orolig för att inte höras.

Jag älskar slottet och slottsparken, det är så otroligt fint där. Att få bo ett stenkast ifrån detta (en promenad på tio minuter) är lika underbart som att alltid få vakna till utsikten av Erstaviken. Vårt hus är slitet och ruffigt men våra omgivningar är så vackra att det känns som en gåva av stora mått.

Det är på något sätt svårt att ta in detta med att vara vigselförrättare och mig i samma andetag. Att vara i centrum så och bli ett minne för livet för dessa personer är lite tufft. Det finns många som tror att jag älskar att vara i centrum, att det är min personlighet, jag är ju så utåtriktad och social. Samtidigt har det aldrig varit min grej att vara helt i rampljuset. Jag gillar att stå i kören eller dansa vid sidan av, att stötta den som verkligen älskar att synas. Att förstärka, inte stråla helt själv. Politikens villkor är dock sådana att man måste vilja vara mitt i för att få sin röst hörd. Ta plats. Synas. Så det är bara att gilla läget, som det brukar uttryckas. Mitt blyga jag får sitt utlopp när jag får vara för mig själv "under min korkek".

Sedan går det ju inte att komma ifrån det faktum att det finns få sfärer som politiken när det gäller möjligheten att få träffa alla möjliga människor, och det älskar jag ju att göra. Det är så fascinerande vilka människoöden man möter. Alla har sin historia, alla är intressanta. Tyvärr är det få som tar sig tid att prata med dem de stöter på. Ställer man respektfullt sina frågor öppnar sig världar som hade varit stängda om man inte visat intresse. Det hade varit roligt med tanke på den sidan av mig att ha jobbat som journalist. Nu får jag utlopp för det ändå. Det är jag tacksam för.