Lindt och livsfara

I söndags var jag ute en stund på olika ärenden. Väl hemma tog det en stund innan jag upptäckte att chokladkakan jag glömt kvar på soffbordet var borta. Kvar fanns bara dess tomma omslag på golvet och massakrerade folieflisor. Jag hade bara tagit några bitar av den kvällen innan, det räckte för mig eftersom det var mörk choklad med chilismak av märket Lindt. Jag funderade en stund. Kollade hundarna. Shi-Mi började bete sig märkligt. Hon gick och drack vatten hela tiden, krummade rygg lite och var ännu mer speedad än vad hon brukar vara.

Jag tyckte att det hela var overkligt. För det första så vet jag ju att choklad ska vara farligt för hundar. För det andra så hade jag tänkt på att kakan låg kvar på soffbordet och att jag borde flytta den men sedan glömde jag det. För det tredje så var det ofattbart att Shi-Mi är så galen i att få tag på godis så att hon hoppar upp på bordet och tar ner det hon ska ha tag på golvet och glufsar i sig en nästan hel kaka själv. I mitt inre öga såg jag hur hon hade gjort detta och Soleil inte hade haft en chans att ens få en miniskule bit, Shi-Mi åt ALLT!

Jag googlade om hundar och choklad. Resultatet blev att jag genast ringde till Bagarmossens djursjukhus. En hel kaka och en så liten hund...Vi åkte in alla tre, jag, Shi-Mi och Soleil.

Vi fick vänta lite på att få komma in. Sedan kom en veterinär och sa att jag måste få henne att äta för om de ger en injektion för att få henne att kräkas så är det farligt om magsäcken är tom. Shi-Mi var helt stirrig. Hon sprang fram och tillbaka och var totalt intresserad av någon mat. Jag sa till att "det är hopplöst, hon vill inte äta..." Veterinären kom då och sa:"Om hon är så bortskämd så kommer jag att tvångsmata henne!" Jag trodde jag skulle strypa djurdoktorn. Jag röt:"Hon är FÖRGIFTAD och stirrig av allt socker - BORTSKÄMD? JAG kan tvångsmata henne själv!" Så kom det sig att jag fick ge Shi-Mi en slags hundvälling som luktade kött och vetevälling. Jag fick ta en spruta utan nål som jag sög upp vällingen i från en skål och sedan trycka i henne. Det var ett helvete, hon var hal som en ål och högst ovillig. Till sist fick jag vira in henne i en handduk för att hon slingrade sig och krumbuktade sig så. Efter det kom de och gav injektionen.

De förvarnade mig inte för vad som komma skulle, förutom att de lade ut en stor uppskuren sopsäck på golvet. Stackars min lilla svarta ulltuss, hon började hulka och tömde sig fullständigt. Chokladen kom definitivt ut. Sedan kom allt ut därbak också, vilket de inte hade berättat skulle hända. Därefter tuppade hon av och jag trodde att hon skulle dö där och då. Fruktansvärt!

Jag ropade på veterinären som när hon såg att hunden förlorat medvetandet genast tog henne för att ge dropp. När hon kom tillbaka konstaterade hon att det var ytterst allvarligt läge eftersom chokladen hade hunnit ut i avföringen. "Det är inte säkert att hon klarar natten". Jag tyckte att det var förskräckligt. Veterinären försäkrade att de skulle göra allt de kunde, Shi-Mi fick ligga på intensiven och de skulle kolla hjärtat hela tiden. Det är ett gift som heter teobromin i kakao som varken katter eller hundar tål. Allt hängde på Shi-Mi själv och hennes lilla hjärta om hon skulle klara detta. Jag lämnade sjukhuset med tanken att det sista Shi-Mi kommer ihåg av mig är att jag tvingar i henne en kladdig sörja...

Jag åkte bara en bit med bilen men sedan var jag tvungen att köra åt sidan och ringa Olle. Jag grät i telefonen för jag var helt övertygad om att min hund inte skulle klara sig.

För dem som inte har eller har haft djur, för dem som inte ens är intresserade av djur eller förstår den samhörighet man kan känna med djur måste jag bara förklara varför man kan bli så förtvivlad över tanken att mista ett djur.

År 2005 hade vi varit utan hund i ett år. Jag gick med ständig värk i ryggen på grund av diskbråcket och väntan på operation. Den smärtan var så totalt överskuggande så att den tog över allt i mitt liv. Jag kunde inte göra någonting för att lindra värken och den gjorde att jag inte kunde läsa ens, något som annars är något som kan få en att fly lite, men nej, inte ens det kunde jag göra. Jag har konstaterat efteråt att om jag inte fått bli opererad och fått läka och äntligen fått slippa värken så hade jag valt att inte fortsätta leva längre, så fullständigt tärande var det.

Sara började kolla på nätet och tjata och plötsligt hittade hon pudelvalpar till salu. Vi tog slutligen hem en liten, liten svart pudelvalp och grunnade länge på namn och till sist blev det Shi-Mi. Denna lilla valp var med mig hela tiden under det fruktansvärda smärtfyllda år som 2005 utgjorde för mig. Hon fick mig att stappla utomhus för att gå ut med henne och hon fick mig att inte bara tänka på mig själv hela tiden. Det är förbålt hur viktig en liten hund kan bli, men jag älskar det lilla nerviga skrället och en stor bit sorg och saknad skulle bli min börda för en lång tid framöver om jag miste henne.

Därför åkte jag hem så otroligt förtvivlad. Jag grät och sedan kunde jag inte sova. Slumrade mest. Jag tänkte mycket på Shi-Mi och skickade tankarna till henne: You can do this, du är stark, du kommer snart att få vara med mig igen, du klarar detta!

Soleil och jag lufsade missmodigt runt varandra, Soleil undrade säkert var hennes "halvsyster" var. Hon tittade på mig med stora, runda, undrande ögon. Jag försökte pigga upp henne lite med leksaker men det hjälpte inte så mycket.

Nästa morgon, måndag, åkte jag till djursjukhuset för att kolla läget. En liten oro gnagde i mig att hon hade dött under natten och att jag skulle få beställa bränning av hennes lilla kropp. Tack och lov, hon hade blivit flyttad till vanliga avdelningen vid det laget, men hade fortfarande dropp. De höll koll på henne hela tiden men skulle behålla henne till nästa dag.

Jag började äntligen skönja ljuset. Sakta började jag slappna av lite. Lindt Chili mörk choklad är underbart god choklad. Det är inte just Lindt som har kakao med teobromin i sig, alla mörka chokladsorter har det. I mjölkchoklad är det mindre. Men det är alltså en mycket dålig idé att ge hundar choklad med vilje (vilket jag aldrig skulle göra) eftersom det kan betyda döden för en hund.

Nu har jag Shi-Mi hos mig igen, hon kommer att fortsätta hoppa upp och ner, skälla, rusa runt, leka med Soleil, busa och när kvällen kommer, trycka sin lilla kropp mot min i fortsatta tider. I love her. Och mitt hjärta slipper ett nytt sår. Just nu i alla fall.